Har rensat datorn från bilder och musik.  Det tog sin tid men nu är det gjort och foton av katten ligger på ett USB-minne. Varför skall jag ha saker skräpandes till ingen nytta när maskinen låter som om den håller på att få krupp stup i kvarten? Ut med det gamla och in med det nya, är Haggans paroll när hon är på det humöret, och speciellt efter att ofrivilligt ha behövt stöta på gamla djävlar från det förgångna (vissa sanslöst skrattretande) blir allt som tidigare varit ont, för det är det. Det finns inget där att hämta och gräva bland. Vad det nya skall vara har jag inte bestämt, men förhoppningsvis bilder av de saker de pengaslavar jag ännu inte funnit skall skicka till mig.

Var på biblioteket efter skolan och nu slår jag två flugor i en smäll (och hoppas att ingen inblandad läser detta - åh, ljuva paranoia!) genom att läsa samma bok i två ämnen parallellt med varandra. Visst måste jag läsa ut den både på svenska och engelska, men då behöver jag inte ha två olika romaner att fokusera mig på samtidigt. Fick sedan den väldigt jobbiga frågan om jag hade någon pojk- eller flickvän. Hade jag varit normal hade jag nöjt mig med ett enkelt "nej" och så hade det varit bra med det. I stället besvaras relationsrelaterade frågor med höjda ögonbryn, uppspärrade ögon och ett "ööh, ne-ej?", som om det vore en självklarhet även för främlingar. Det känns viktigt att poängtera att man är ensam av en uppenbar anledning och inte singel "för tillfället", och egentligen har jag sådan innerlig lust att tillägga "vadå, ser jag ut att få till det?" då sådant kommer på tal, men det låter inte bra att säga högt. Speciellt eftersom de inte känner mig och vet att jag sedan evigheter är den eviga singeln ingen kan få för sig att älska skulle de med största sannolikhet undra vad ens problem är. Tja, det är väl det som är problemet, att ingen någonsin kommer kära ner sig i en och att man aldrig kommer få sitt värde bekräftat, vilket i stället får en att tvivla på om man alls har något.

På väg hem tittade jag in genom bottenvåningarnas fönster och förundrades över hur vackert somliga har (i de flesta fall sådana som inte ens förtjänar sina höga inkomster - det är som det brukar, med andra ord). Stora bokhyllor i mörkt trä fyllda med kristallglas, takkronor i guld, exklusiva krukväxter och rundade valv som leder in till ett nyrenoverat kök. Jag blir ledsen och tänker på hur mycket jag önskar att jag kunde få vad de har, att det är där jag en dag vill se mig själv, men det är inte så det fungerar. Du måste ha riktigt bra kontakter eller universitetsutbildning för vad du än vill göra i Sverige - att du inte ens nödvändigtvis behöver kunna genomföra dina uppgifter i praktiken har vi många fina exempel på - och kommer du senare på att det inte alls var vad du ville har du då spillt tio år av ditt liv som inte ens har 30 år kvar till pension innan du hunnit utbilda dig på nytt. Ingenting går i en handvändning och det går inte att börja allra längst ner med vad som helst för att sedan "bara jobba sig uppåt". Ingenting är så "bara" här. Folk som kommer med sådana påståenden har extremt bristande verklighetsförankring. De lever antingen i en drömvärld eller tillhör det fåtal som haft lyckan att uppleva denna omänskliga tur. Nej, ingenting är omöjligt för alla, men för de absolut flesta är rentav det mesta det.

Jag skäms över att erkänna att mitt enda mål är att få arbeta med film då det är sådant folk förknippar med Hollywood, stora pengar och publicitet och tänker "jomenvisst, lycka till du!". Det känns som att de likställer det med att säga att man "vill bli chef/celibritet" när man blir stor (ett intetsägande mål som är rentav löjligt att nämna). Jag kan bara undra varför det är mer respektingivande att säga att man skall söka in på polishögskolan, när de flesta ändå inte kommer in? I en tid då rutan domineras av Höök och Beck är det sådant jag skrattar åt, då det är så uppenbart var folket fått polisdrömmarna från: Filmen! Eftersom produktionerna för dessa kriminalserier förmodligen sätter fler människor i arbete än polishögskolan gör är det ju ganska uppenbart att det faktiskt går att delvis få arbeta med det. - När YouTube kan göra elvaåriga glasögonormar dansande till Crazy Frog till internetkändisar över en natt, varför skulle då inte jag lyckas? Jag har inte kontakterna men viljan, även om den är djupt nedtryckt av uppgivenhet, scenskräck, ofördelaktigt utseende och dåligt självförtroende. Jag älskar underhållning, men det ger i slutändan mig mer att få vara den som underhåller än att sitta i publiken. Till skillnad från de som känner att det vore "en kul grej" eller drömmer om kändisskap känner jag inte alls att det skulle vara "kul" (tvärtom, men det är jag beredd att ta) utan att det är mitt kall i livet, och jag måste säga att jag värdesätter ett kall i livet högre än den nya trenden bland ungdomar med drömmen om att få bära batong, kväva mänskliga rättigheter och sätta langare och småbrottslingar bakom lås och bom.


Tolv timmar kvar till nationellt prov, men vad skall jag göra åt det nu? Jag läser igenom häftet och om vinden vill så blåser den åt mitt håll, annars inte. Jag har nationellt prov i engelskans skriftliga del på fredag med och det får gå som det går.