Det är lätt att försöka, men ännu lättare att ge upp. Det är lätt att säga att man skall börja om, men ännu lättare att glömma. Det är lätt att säga att man skall glömma, men ännu lättare att misslyckas med det när saker kommer över en precis så hastigt som man önskar att man kommit över dem från första början. Man vill inte vara sist med någonting (möjligtvis sista hustru i ledet eftersom det är där arvet börjar spela roll).

Jag önskar självklart att jag en dag lyckas gå vidare och bränna min nedklottrade historiebok på bål (jag älskar att jag fram till och med tonåren trodde att man bryggde varm dryck på häxorna) då den blivit alldeles för tung att kånka runt på i väskan, men om jag inte gör det har åtminstone lärt mig leva med besvikelserna. Detta ger mig dock ingenting att tala om längre. Ångesten värker likväl (hur många utelämnande dagboksinlägg jag än skulle posta varför jag avböjer) och det kommer den att göra om jag så lever tills jag blir 90 svåra år.

"Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt" som modern som älskade att säga A men aldrig B sade, och lämnar fältet öppet för tomma spekulationer med ett sentimentalt, för en gångs skull vackert avslut (samt en knäpp på nosen till de som påstår att originalen alltid är bäst - jämför själva).

 

The lonesome Texas sun was setting slow
In the rear view mirror I watch it glow
I can still see the wind and her golden hair
I closed my eyes for a moment I'm still there

The bluest eyes in Texas are haunting me tonight
Like the stars that fill the midnight sky
Her memory fills my mind
Where did I go wrong,
Did I wait too long or can I make it right
The bluest eyes in Texas are haunting me to night

Another town another hotel room
Another dream that ended way too soon
Left me lonely Waiting for the dawn
Searching for the strength to carry on

For every heart you break you pay the price
I can't forget the tears in her blue eyes