I morgon bitti är det först hör- och läsförståelsedelen i engelskans nationella prov, följt av den muntliga redovisningen i svenskan. Behöver jag ens tillägga att jag varken gjort eller påbörjat den trots att jag varit vaken och haft det gnagandes i bakhuvudet precis hela dagen? Jag skall (i stora drag) tala om huruvida Sverige är ett sekulariserat land eller inte (det var det enda ur häftet som intresserade mig på något sätt) och att religionen genomsyrar vår kultur, men har inget upplägg och i stället för att skriva om det (då jag i bakhuvudet känner att "det kommer ändå gå fort när jag väl sätter igång", vilket är fel, fel, fel, även fast jag fått två stycken pm skickade till mig som båda sög och som får mig att tänka att om de ens kan få G- kan jag får G vad jag än skrapar ihop) sitter jag och lyssnar på kristen rap och fascineras över hur äckligt det känns och ser ut när tinningarna rör sig fram och tillbaka vid tuggummituggande (borde det inte vara utmärkt hjärngymnastik?).

Nu har jag tagit en cigarett fast jag röker allt mer sällan då jag bara mår illa efteråt (jajemän, nu med) och från balkongen sett har tio hushåll som kan titta på, och skall härmed försöka komma igång genom att ta en mening i taget. Pashion delar ut gratis sminkningar i morgon varför jag tänker redovisa osminkad, och då är det en fördel om jag kan väga upp mitt fläckiga, flottiga, inte minst poriga nylle med en intressant analys. Jag får ta att vara utan sömn i natt med och vända på dygnet nästa vecka då jag måste komma ikapp i övriga ämnen, samt besöka studievägledaren för att välja ännu fler till våren. Min högsta önskan är att få detta gjort (det är ett helt år kvar, men å andra sidan går ett år för snabbt i min värld - för ett år sedan närmade det sig jullov och jag kan nog på dagen säga vad jag gjorde bara man ger mig ett datum) och sedan kunna såsa runt med inkomst från deltidsarbetet. Det vill säga tills jag 1) hittar något jag hellre vill göra 2) kommer in på en teaterutbildning på valfri folkhögskola och tvingas lämna staden med människorna man antingen hatar eller ändå inte känner. Inte för att det kommer ge mig något annat än skulder från studielånet, utan för att man tydligen måste göra något av livet för att inte bli sedd som en slacker. Jag är ingen slacker. Jag vill göra något, men vet inte vad eftersom meningslösheten alltid är lika stor oavsett. Hade jag bara vetat vad fan jag vill ha ut av studierna hade jag inte mått lika dåligt av att behöva jaga 1300 poäng, men nu är den enda känslan likgiltighet eftersom jag skulle ha mer nytta av ett utseende än ett slutbetyg.

Vad var det nu jag skulle göra? Just ja, svenska. Det jag tänkt "sätta igång med" sedan tolv i förmiddags. Det hade varit förlåtligt om jag varit upptagen med träning, jobb eller familj, men det är jag inte. Det enda som upptar min tid är att stirra. Jag är en skam för mig själv.