Mina tofflor anlände i veckan i en rosaskiftande påse med guldfärgat Friis & Company-tryck. Det var kärlek vid första påsättningen, och nu vill jag aldrig dra mig ur dem. Jag har så lätt för att frysa och satt i eftermiddags i mina föräldrars säng och matade dottern med jackan på med håret rest över hela kroppen. Utom på huvudet då. Där lyckas jag aldrig få någon volym, hur jag än burit mig åt. Jag får helt enkelt leva med att jag är en glatthårig, platthårig svensk som måste använda en halv flaska spray för att inte en hårnål skall glida ur. I morgon är det jag som går och ansöker om namnbyte till Inga. Kanske får jag en porrfilmsroll i samma veva. Jag är ju vegetarian så intima möten med falukorvar ute på landsbygden blir det inget av, men kanske blir jag ett (bokstavligen) stort namn inom tramplingscenen.

Dock kan jag aldrig göra något bra utan att kompensera för det med något dåligt. I samma beställning som tofflorna köpte jag (inte lika stolt) en quiltad väska för 699 kronor från samma märke. En väska som jag nu skall lämna tillbaka då jag inte vet vad jag tänkte med och inser att jag inte kan lägga ned så mycket på en tygbit med handtag, förutsatt att det inte är mina drömmars hållbara väska och jag aldrig mer skulle använda någon annan (det var inte detta). Jag tror dessutom att jag hittat en sådan (utseendemässigt, hållbarheten vet jag inget om) för en hundralapp mindre, så att behålla denna är inte aktuellt.

För många tankar som stjäl tid från "för mycket att göra" kan förklara varför jag inte skrivit något, samt varför jag tycker att tre dygns bloggtorka är mycket, men det torraste här är varken min blogg eller humor, utan blomman jag fick av hyresvärden. Jag visste att bakom gardinen i fönstret med neddragna persienner 24/7 stod den, men kom aldrig för mig att vattna den. Inte blir det bättre av att jag hela tiden trott att blommorna i köksfönstret varit av plast och struntat i att vattna dem därför! Anledningen till att de såg så himla fräscha ut var dock inte materialet, utan att värden faktiskt varit där och vattnat dem en gång i veckan samt låtit dem ha tillgång till dagsljus. Nu skäms jag över att ha dödat hennes växter. Jag ville bli florist när jag var yngre efter att ha varit på praktik i en blomsterbutik (dock försvann jag efter 2,5 veckor då jag inte ens kunde binda eller snitta en bukett - det var f.ö. min längsta praktik, min kortaste varade en hel dag på den lokala konst- och rambutiken, eller om det var på Mat & Prat) hade säkert varit en sådan som pysslat om dem ifall jag mått bättre, men tycker inte att vardagliga världsligheter är viktiga nu. Ingenting är viktigt när man ändå inte kan se en mening med något.

I tisdags var det psykologiprov. Jag struntade i det p.g.a. sömnbristen (ironiskt nog var det även prov på kapitlet om dröm och sömn, även om det tydligen endast kom upp frågor gällande det biologiska perspektivet) och hatade mig själv. Jag skulle skriva NK-prov idag (en månad för sent) och hade sagt åt läraren att göra i ordning ett prov, men tjugo minuter innan det är dags att släpa den stora till aulan avlägsnar jag mig då jag 1) håller på att somna 2) har ont i magen 3) ändå skulle bli underkänd och behöva göra om det nästa vecka (tillsammans med psykologiprovet jag inte gjorde - nu har jag två försenade prov och ett omprov som ligger och väntar, samt första delprovet i matematik, men har bara två tillfällen på mig), och precis som när man skolkade i högstadiet känner jag av de snabba ångestfyllda hjärtslagen då jag går från byggnaden...

Jag gör det som är fel trots att jag vet om att det är fel. Har ni någonsin drömt att ni har dödat någon? Då vet ni också paniken som uppstår, hur kroppen naturligt ställer in sig på flykt men inte vet var den skall ta vägen eftersom vi lever i ett civiliserat samhälle med lagar som håller naturen tillbaka. Instinktivt vet du att "nu är det kört!". Det är väl ungefär så mitt liv har sett ut. Jag vet hur det känns att döda, men framför allt hur det känns att döda tid: Jag skulle ställa om klockan genom att lägga mig innan tre, men här sitter jag i vanlig ordning när klockan närmar sig sex och har ännu inte gäspat en enda gång då jag låg tre timmar på kvällskvisten.

Om 30 dagar är jag 21. 20 har varit den sämsta åldern hittills, och i vanlig ordning när det kommer till mig blir det bara värre. Jag är dock kluven till om jag är tacksam över eller kluven till att fylla sent då jag kan anpassa min siffra beroende på vem jag är med: Med yngre personer är jag gladeligen min rätta ålder till och med dagen det slår över, men är jag med någon äldre uppger jag litet besvärat i stället ålder baserat på födelseår. Jag är nog mest kluven då det bidrar till enormt mycket ångest (och sedan mer ångest över att jag får ångest, förstås) då jag inte vill vara gammal bland de unga, eller ung bland de gamla. What's a girl to do? Citera R Kelly och hävda att "age is nothing but a number" och sedan leva ut mina fantasier med välstekta lammbiffar som en tvättäkta MILK (Mother I'd Like To Kick)? Nja, en annan gång kanske.