Jag klarar inte av samhällskunskapen! I morgon skall andra uppgiften vara inne (det är ett helt arbete per vecka; jag tror inte lärarna förstår att folk faktiskt läser fler kurser än deras, vilket psykologiläraren, som gör en 100-poängskurs av en 50-poängare och arbetar på universitetsnivå, är ett praktexempel på - som jag hatar den kvinnan! gjorde "klart" provet på 25 minuter igår eftersom jag lämnade 80% av svaren på det tolvsidiga häftet blanka). Den får helt enkelt flyttas till nästa termin. Det blir ännu mer att göra nästa år, men nu har jag i alla fall ingen press på mig att vara färdig innan sommaren. Visst vore det skönt att ha gjort allt, men säg att jag har kvar två kurser nästa höst - de kan jag göra samtidigt som jag arbetar. Det vill säga om någon nu vill anställa en sådan som jag. Ingen har någonsin hört av sig när jag skickat in ansökningar: Jag är helt enkelt för ful för ett arbete. Som om det inte räcker med att vara för ful för vänner och kärlek.

Jag var och hämtade min inredning och min post i morse. Min vackra byrå som jag var så stolt över och ivrig att visa upp får nu tillsammans med sängen och datorbordet stå i ett smutsigt garage med vedhögar, sopor och verktyg i ett par månader. I posten hade mitt erbjudande från Damernas Värld funnet via Gratis Bio anlänt: Tre nummer samt ett läppglans från FACE, en makeupväska och en för liten topp jag inte vill ha för sammanlagt 73 kronor. Det är alltså nu det är meningen att jag skall tappa upp ett hett skumbad, tända ljus och sakta njuta mig genom min färska tidning bestående av hälften reklam hälften kaninpälsprytt mode och kalla det vardagslyx. Synd att här inte finns något badkar då. Jag bläddrade hastigt/besviket genom den på tre minuter sittandes intill datorn i väntan på att min mor skulle bli färdig på Skraplotto (var jag vunnit ett hekto kvalitetsgodis från Kioskpiraten som jag dessvärre inte har någon användning för så här i bantningstider) och insåg att jag aldrig kommer att bli "en riktig kvinna".

För övrigt tror jag att jag utvecklat ett högst eget sätt att läka på när jag är ledsen. Jag pratar inte ut, skriver inte av mig, super mig inte full och har inte sexuella förbindelser. Jag får ett obotligt begär av att klä ut mig till stereotyp hiphopkarl. Liksom, "what?!" Att genom att iklä sig en sorglös image minska delar av den egna smärtan är väl ett vida känt knep, men fortfarande..."what?!" Cecilita goes transvestita? Penisavund, skulle Freud säga. Nej, mycket långt ifrån, men definitivt statusavund. Jag vill inte vara den som är tänkt att vara attraktiv och jucka mot lacken för det äcklar mig och jag finner inget nöje i det när jag vet att jag aldrig heller skulle kunna leva upp till den rollen. Jag vill vara den som äger fordonet, som får vara just så ful som den föddes men fortfarande beundras.

Skriken över ingenting fortsätter att tränga genom väggar och golv, genom halvstängda dörrar och hörlurar. Hennes vidriga stämma är tillbaka och jag får ingen ro. Hennes eviga gnabb tar aldrig slut och jag överväger att ta död på mig som den patetiska käring jag är. Dessutom skall jag äta fast föda idag för att bli av med crème fraichen som går ut i morgon. Färssås och spagetti? Med en lepigen innan det går det, men mat är det sista jag vill tänka på. Mina tankar går till godiset, hur underbart det vore att köpa ett kilo och smälla i sig tittandes på en usel film, men sådant är aldrig roligt att göra själv. De äter pommes på nedervåningen (här är man tidig med middagarna, ja). De har en ostdip stående i kylen. Jag får hålla andan för att inte ge vika och ta fem läkeroltabletter med vid överdriven konsumtion laxerande verkan till.

Uppdatering 14:45: Jag kommer aldrig att göra något av mig själv.
Uppdatering 17:15: Det var dåligt av mig att äta det där. Nu vill jag bara fortsätta men det enda jag har är snackbars som kostar tio kronor styck och jag har redan ätit tre stycken idag. Det är 30 kronor, och jag vill inte behöva säga att jag spenderat 60 riksdaler på lördagstilltugg om någon mot förmodan skulle fråga.