Jag har svårt för rubriker, det känns poänglöst att försöka rubricera varje nedtecknad tanke. För att se om jag kunde hitta en för det vykort jag fick hem en dryg vecka efter att det postats tack vare en förhatlig gul liten lapp (jag får skuldkänslor då jag med ojämna mellanrum får hem handskrivna hälsningar men aldrig skickar några tillbaka, samtidigt som jag undrar hur många brev jag kommer ha gått miste om sammanlagt innan detta är över) sökte jag efter lämplig rubrik. Fann någon gjorde jag inte, men fick fram en text som passade mig och min syster desto bättre. (Låten den tagits ur är sämre, men vad gör det.)

I know where you go when you want to fall.
Why do you want to be broken?
Yes, I know where you go. Yes, I know what you do.
Yes, I know the awful things you say, and who you say them to.

I know how you feel, you get crazy inside. They say it runs in the family.
I know just how you feel when you get crazy inside.
Your mom she said that you are just like me.
I can see it in your eyes, I can see your shaky hands.
Yes I think you think I'm stupid. You don't think I understand.

I see you run around in circles, I see you digging your own hole.
I see you fight the fights you just can't win. I see you losing self control.
What it does to me deep down inside I hope you will never know.

When you were a child you were happy and free.
You were my reason to live, I would die when you smiled at me.
I can still see you painting flowers on the wall.
I remember you happy, I remember it all.

Men det är inte bara vykort som anländer för sent, utan också min utveckling/utbildning. För någon timme sedan lyste solen en kort stund. Jag sade då åt mig själv att rycka upp mig och göra en skoluppgift, men har än inte lyckats med uppdraget och det gör mig rädd att jag är mer fokuserad på att vara upprörd över att det inte finns "något gott" hemma än att jag kommer att underkännas i fler än en kurs. Jag mår jättedåligt över mina val, men kan inte förmå mig att sätta igång. Spärrarna är för hårda. Dags för ännu en helkväll med ångesten, självföraktet och ett paket näsdukar. Man börjar onekligen att tröttna, inte minst efter knappt fyra timmars sömn och en mycket suspekt dröm innehållande teamet i Scrubs. Jag tittar inte ens på Scrubs, så vadan detta? Råkade jag somna med TV6 på?