Den ultimata rubriken som placerar Heartsick i ett nötskal.

Jag återgick från en fin dröm till soffans hårda armstöd och min moders vrål efter att ha slumrat till en och en halv timme tidigare, och det tog mig ett par minuter att inse att det inte var verkligheten. Besvikelsen är stor varför jag föredrar mardrömmar framför positiva. Det är ren lättnad att stiga upp efter en obehaglig dröm till skillnad från de gånger man minns att allt visst är tio gånger värre än vad man just hade i tankarna och trodde var verklighet.

Snart 21, var det. Jag reagerar inte alls ifall en 21- eller 22-åring säger att hon bor hemma med tanke på arbetslösheten och den enorma bostadsbristen, men jag är numera för gammal för att göra det, trots att jag halkat efter ett par år vad gäller skolan som mitt liv kretsat kring så länge nu. Det är aldrig roligt att flytta hem igen och det känns (fastän jag fortfarande har svårt att lära mig leva med tanken på att leva helt allena) fel att gå hemma hos mina föräldrar. Jag skäms över att gå ut till garaget eller brevlådan, när grannarna i huset bredvid är blott fyra-fem år äldre än jag, men redan har hunnit bo där i tre år. Jag skäms över att berätta att jag flyttat tillbaka hem, och jag skäms över mig själv som upphört med nyttigheterna och återgått till kvällsätandet (kladdkaka m glass nu senast, vilket jag egentligen förätit mig på totalt; jag tycker inte ens om det). Det räcker med att det finns något ätbart hemma, jag kan inte kontrollera mig. Att ha en låda med kakor stående på bänken är som att slänga upp en spruta framför ögonen på en heroinist (visst låter det som en extrem jämförelse, men det är det inte). Vem som än nu skulle ha mage att göra det anses med all rätt vara en vidrig individ, men när det kommer till sötsaker är det tjockisen som har dålig karaktär och borde veta bättre. Jösses! Självklart vet jag bättre, och det gör heroinisten med. Jag tror faktiskt inte någon som inte varit i sitsen förstår vikten (ha-ha) av problemet. Eftersom överätare liksom alla andra måste äta, är missbruket svårt att ta sig ur. Äter jag ingen fast föda klarar jag mig undan suget, men man kan inte leva på pulverdrinkar.

Var och solade i eftermiddags. Det är om något inte nyttigt för huden, men efter att ha äcklats av mig själv i min dåligt nysminkade uppenbarelse gnuggade jag efter fem minuter frenetiskt av mig krämer och puder med den sämsta rengöringen någonsin (smörjer ansiktet i tre omgångar men har fortfarande foundationrester kvar), bytte om till en sopsäck som inte stramade fullt lika mycket som övriga kläder numera gör och åkte till solariet. Få gånger är man så ful som direkt efter solning och jag vågade inte gå och köpa cigaretter efter att med svetten drypandes bakom ryggen ha tvingats lyssna till Lugna Favoriter i en kvart, vilket jag ångrar bittert nu då jag verkligen är i behov av en, men man ser åtminstone resultat tack vare den engångsförpackning av Rich Bronzer jag köpte ur automaten, för personer som sällan solar och vill ha långvarigt resultat. (Jag blev väldigt tacksam över att se att den fungerade när jag först tänkte att det var ännu en onödig grej, men brunare blev jag och den karaktäristiska solariedoften blev avsevärt mindre tack vare sheasmöret!) Brun utan sol ger för ojämnt resultat för att jag skall orka med det, och bronzing utan någon som helst bränna ser bara dumt ut. Jag struntar i det att jag får hudproblem av solning, jag orkar inte vara blekfet längre. Att vara bara fet räcker gott för mig. När jag solat tre gånger skall jag utöka slösandet av mina exklusiva bronzing pearls och fråga mig själv för vad jag applicerar det när jag ändå inte tar mig ut längre och inte heller har något där ute att göra. Dock känns det skönt att ha litet färg(er) när naturens egna dött.

I morgon: Svenska 08:30-11:30 var en usel film skall ses och jag må dåligt över att ha skolkat från samtliga av veckans lektioner och därmed halkat efter desto mer, sedan skynda mig till CSN innan de stänger 12:00 och ansöka om studiemedel en gång för alla (för något så modernt som e-legitimation har jag givetvis inte). Slutligen måste jag ringa Bredbandsbolaget eftersom det tydligen endast är de som gäller dit jag skall flytta. Överväger att skaffa fast telefoni med eftersom Bredbandsbolagets kunder tydligen ringer varandra gratis. För någon som ringer så sällan som jag är det dyrt, men om jag skall bo där i sex månader till att börja med vill jag hemskt gärna ha möjlighet att säga mer än "hej, ring upp!" följt av ett klick då jag ringer S, och jag lär säkerligen också ha andra ärenden att ta itu med, och då är det bra att inte behöva oroa sig för att kontantkortet bara har tre kronor kvar. Sedan är det ett faktum att jag är körd om jag inte pluggar i helgen. Jag har inte gjort någonting av det jag lovat mig själv på över två veckor, och jag läser sex(!) ämnen. På tisdag är det redovisning i psykologin till exempel och jag har inte läst en mening om ämnet som är placeringens betydelse i syskonskaran (intressant men fruktansvärt tungt, jag kommer improvisera även här och säga de viktigaste sakerna den minut läraren sätter sig vid min grupps bord), och alldeles snart (när vet jag inte, men hoppas att det inte är på måndag) väntar ett femkapitelsprov i NK:n.

Hjälp mig. Hjälp mig och låt mig få ta del av den styrka som behövs för att orka med detta. Jag vet att jag är ensam och måste vara stark, men jag klarar det inte själv.