Jag kan inte förstå hur nätter kan gå så fort, hur sex timmar kan vara så händelselösa, hur jag kan tillåta mig själv att låta dem förbli händelselösa. Det är en och en halv timme kvar till soluppgång och Daisy har just krupit in i en DressMann-kasse.

Ute är det mörkt och kallt. Det har regnat hela natten och det pågår än. Blåsten får väggar och taket att vibrera. Jag har inte fått sova på ett dygn och inte ordentligt på flera veckor, och jag vet inte hur länge jag orkar fortsätta. Jag är frusen och skakar i hela kroppen, är för trött för att orka klä mig vilket jag först planerat och kommer att bege mig till lektionen iförd samma kläder som jag traskar runt med här och hoppas att jag inte somnar under filmen (hur skall jag kunna sätta mig och titta på en två timmar lång film i det här skicket? det är omöjligt) eller brister ut i gråt på vägen. För ett år sedan satt byxorna löst. Nu är de tighta som leggings. Jag skulle kunna skylla på maskintvätt och torktumling, men det är givetvis inte det enda som spelar in. Dessvärre är det det enda varmare jag plagg har, för några tjocka strumpbyxor har jag inte hunnit införskaffa. Man har ännu inte vant sig vid den tilltagande kylan. Det går bättre fram emot december, men så här i början är det outhärdligt.

Daisy gnäller nere i hallen och önskar bli utsläppt men rusar tillbaka in så fort dörren öppnas. Jag snyter näsan blodig p.g.a. min pälsbeklädda dotter men jag är van och hon värd det. Jag skall gå och äta något men borde dricka min drink för även om jag kommer förstöra det med socker senare i kväll behöver jag näringen då jag inte ätit annat än kakor sedan i förrgår. Jag behöver dock även något mättande, känner jag nu. Det blir i alla fall inget besök hos CSN idag - inte i det här värdet med den här sinnesstämningen och den här tröttheten. Jag skall skynda mig hem så fort som möjligt (ännu en anledning till att ha gymnastikskorna) och lägga mig och vila i väntan på att mors assistent avlägsnar sig vid tvåtiden (normalt dröjer det till fyra). Det finns inget värre än att ha främlingar rännandes i ens hem, inkräktande på ens område. Speciellt inte idag, när det sista man vill är att bli sedd. När att få dra täcket över huvudet och aldrig mer återvända till livet vore den största av befrielser.