Jag vill inte vara en del av Generation Fett
Jag vill inte vara en del av Generation Fett, men det är jag i högsta grad. Jag är vad som får produktionsbolag att komma med sådana programidéer. När jag ser Generation Fett på TV blir jag äcklad och frustrerad. Äcklad över att jag mer än någonsin känner hur fettet spänner under huden på de ställen var den inte hänger löst, hur allt dallrar när jag går och när jag tänker på att jag väljer att äta dåligt varje gång jag är sorgsen fast jag vet vad det medför; jag kan helt enkelt inte stå emot. Jag tänker på att gå och göra det i skrivande stund med, och gråter när jag ser hur oattraktivt det är med ben som täcks av djupa celluliter som inte ens kan visas utan heltäckande svarta strumpor en het dag i juli, och att det är förståeligt att man inte vill ha något med någon som ser så ofräsch ut att göra. Vikten får mig att se smutsig ut hur mycket pengar jag spenderar på rengöring. Frustrerad blir jag över att jag samtidigt blir extremt hungrig/sugen av att se Mississippibornas friterade sallader och vet att jag kommer fortsätta se ut så här så länge jag fortsätter dras med av överätandet, samtidigt som det inte är tal om några magsäcksoperationer eller läkemedel trots att jag har ett såpass högt BMI (vilket är vad man går efter) att jag skulle kunna få det utskrivet eftersom jag kan gå ner rent fysiskt och gör det snabbt bara jag orkar uthärda. Problemet är att jag inte orkar det, och när saker känns lika tunga som jag och utanförskapet dominerar är den enda trösten att med föraktet hängandes kring valkarna stoppa ännu mer i munnen. Det finns ingen enkel väg ut. Så här har det varit i åratal, i hela mitt liv. Jag är sedan lekis van vid att vara fetast i sällskapet jag hamnar och det är ingenting som slår mig (däremot reagerar jag väldigt häftigt om någon fetare mot förmodan skulle dyka upp), men jag lär mig aldrig att handskas med att alltid få beskrivas som "den där kraftiga" i stället för med något av mina övriga kännetecken. Det gör mig lika ont varje gång, och jag hör bra mycket hellre ett "move that bus!" som åtminstone är litet fyndigt då jag gillar att själv kunna skämta på min egen bekostnad, än att seriöst bli ett med min vikt och förväntas gilla läget.
jag känner igen det där med att man inte kan identifiera sig med sin kropp. många är de foton på mig som jag bara stirrar oförstående på, för jag kan inte få ihop att personen på bilden är jag. min inre bild av mig själv är som ett hopkok av mig själv och alla idealpersoner jag önskar att jag såg ut som. det är så jävla nedslående när man konfronteras med verkligheten.
och jag bantar och jag lyckas, men när jag väl nått målet är det aldrig så fantastiskt som jag tänkte mig att det skulle vara. så skiter jag i maten och plötsligt är jag på ruta ett igen.
nu har jag emellertid bestämt mig för att jag ska äta bra. inte för lite, inte för mycket, och inte utan att jag kan tillåta mig själv utsvävningar då och då. så blev jag helt sjukt peppad av det. det måste jag ju klara. det kanske tar skitlång tid tills jag nått målet, men jag kan ju åtminstone inte tröttna på det.
Men :/ Jag har sett dig irl och jag tycker då rakt inte att du är fet. Verkligen inte!
Jag sörjer alltid att jag är så liten och smal och har de senaste veckorna inte ens vågat gå ut ur lägenheten eftersom det inte känns helt OK att gå ut och vara en smula fulare än alla andra Stockholmsflickor, så vi skulle kunna byta om du vill. :')
Jag tror att tricket är att inse att det inte bara handlar om hur du ser ut, utan hur du mår. Om du ändrade dina matvanor och började träna(om du inte redan gör det?) skulle du antagligen må bättre rent fysiskt väldigt snabbt, innan viktnedgången kom. Jag kan förstå att det känns hopplöst att hålla på och banta om resultaten låter vänta på sig, men du måste lära dig att se egenvärdet i goda vanor.
Det var det som hände för mig. I början åt jag bara nyttigt för att gå ner i vikt, samma sak med träningen. Men när jag inte fick lika mycket resultat längre gav jag upp, vilket ledde till snabba kast i vikten som ju är dåligt. När jag insåg detta ändrade jag fokus från att tappa vikt till att äta det jag mådde bra av och försöka uppskatta träningen i sig. Detta ledde till att jag blev väldigt mycket mer bekväm i hur jag såg ut, och att min vikt stabiliserade sig.
Det tar visserligen längre tid att gå ner i vikt på det viset, men det finns andra positiva effekter som man märker av direkt, och det är dem du bör fokusera på. Om du lever så att din kropp mår bra så känner du det, och det kommer också leda till att du går ner i vikt.
Förlåt om jag nu bara har låtit som en jävla besserwisser, och kommit med totalt onödig info, men det var de här som fick mig att må bra i mig själv. Jag hoppas det kan hjälpa dig också.
ps. ett litet tips: pröva att vara vegan/vegeterian men dra ner på mjölkprodukter ett tag. Det kommer nog ge dig en större insikt om vad din kropp behöver. När jag var vegan så upptäckte jag vad jag mådde bra och dåligt av att äta, och hur de olika vanorna påverkade mig på ett annat sätt. Jag slutade efter ett tag, men perioden hade lett till att jag tänkte på ett helt anna sätt kring mat. Jag höll bättre koll på näringsintagen och insåg vad det var min kropp egentligen behövde. Dessutom lärde jag mig att äta grönsaker på ett helt annat sätt. istället för att som innan bara äta sallad så började jag ungsbaka, koka, steka osv, för att skapa variationer, och det är något som jag har kvar nu.
Fanny: Tja, eftersom jag är sockerberoende hetsätare är det väldigt svårt att lägga om vanorna då problemet är att jag inte lyckas hålla mig till specifika matvanor, och det är där skon klämmer. Hade jag gjort det hade viktnedgången inte varit en match, men jag kan inte hålla mig från småätandet/fettet/sockret.
Vegetarian blev jag när jag var elva och mjölkprodukter förbrukar jag knappt, så det har ingen betydelse för mig. Jag äter ju som sagt inte riktig mat utan onyttigheter.
En fettsugning är kanske att rekomendera när läget är kritiskt.
