Gå upp till skolan, plugga plugga, ingen lunch
Jag hatar skolan. Jag hatar när folk frågar vad jag skall utbilda mig till för det finns inte en chans att jag kommer att göra det. Dels finns det ingen utbildning som intresserar mig och inga yrken jag kan se mig själv utföra med minsta glädje, dels har jag tragglat med skolan sedan sjunde klass och sätter mig inte frivilligt vid en skolbänk när (om) detta tar slut. Jag vill ha ett jobb med OK arbetstider var jag tjänar tillräckligt bra för att kunna betala för mig, men där tar det stopp. Jag blir förvånad då jag hör hur många det är som är uppriktigt intresserade av lärar- och vårdyrken. Dessa är de sista områdena jag skulle kunna tänka mig (eller, egentligen inte; för mig är allt pest eller kolera, och det beror inte på att jag "saknar ambitioner" utan har fel intressen). Långtradarchaufför hade varit av högre prioritet ifall jag haft körkort: Långa bilresor var man får se nya miljöer i förbifarten, valfri musik på arbetstid, hög lön. Det finns ingen risk att jag somnar vid ratten heller. Men är det vad jag vill? Nej.
I natt sov jag två timmar. Det är tämligen ironiskt att TV4 Fakta visar en dokumentär om "det sömnlösa folket" 02:30 då det normala folket som kan tänkas vara intresserade av att höra om dessa kufer ligger och värmer upp sina bäddar. I morgon skall jag redovisa en bok jag inte läst. Ja, ni läste rätt: Jag har inte läst boken jag skall redovisa om. Om det varit så enkelt att man skulle återberätta den hade jag kunnat göra en simpel internetsökning, men nu skall jag under fyra-fem minuter berätta hur temat "män och kvinnor" speglas i Mor gifter sig av Moa Martinsson. Jag glömmer bort hela ämnen för att det är så otroligt mycket. Jag önskar att jag hittade en sugar daddy som gav mig allt jag pekade på (det måste man dock ha kropp för, tyvärr) eller kunde få ett jobb i stället, men gör jag inte bort detta nu måste jag göra det senare och det är lika bra att ta det medan man fortfarande är ung. Som jag önskar att jag faktiskt "tog det" nu då. Jag har sagt att jag skall göra det sedan...augusti.
Jag var till Björkskatan idag efter struntandet av lektioner (varför läser jag inte de timmar jag borde? varför vill det sig inte?), och det klokaste på sikt är att flytta in i tvåan trots de ljuslila tapeterna i vardagsrummet och betongblocken till tak som gör att kontaktuttagen sitter på väggen. Det blir automatiskt att man börjar känna tvekan när man är nära att få något man längtat efter, men det är det en fin lägenhet och jag kommer inte att hitta någon annan med så kort varsel. Jag har tänkt flytta vid månadsskiftet, kommer att stå som inneboende fram till årsskiftet och därefter kan jag förmodligen få ett andrahandskontrakt. Det jobbigaste nu är att behöva åka till Hertsön, för det är något jag drar mig för in i det sista. Jag var dit i helgen och hämtade ett par saker, och att disk sedan tre veckor fortfarande låg kvar och ruttnade säger mer om honom än vad det gjorde om oss och vår "tärda relation": Att säga upp lägenheten och nämna stökighet som bidragande orsak till vantrivsel visade sig vara den mest patetiska ursäkten på länge, när personen i fråga inte ens har ställt sig och diskat eller sugit upp dammtussarna två veckor efter att jag flyttat. Uppenbarligen kan det inte ha varit en störande faktor när det kom till kritan. Men det är lätt att hitta saker att skylla på när ärlighet är åh så svårt, det vet vi alla. - Jag är dum som bryr mig, men har man de minsta av känslor är det svårt att låta bli. Det är svårt att inte låta sig sänkas av en sådan här händelse och inte ta det personligt (det är ju precis vad det är), och jag hatar att den kommer ligga kvar och påverka mig negativt alldeles för länge. Jag klarade mig utan honom innan han kom in i mitt liv (vilket han inte var "på riktigt" längre än några månader, innan det var han bara en skolkamrat), så varför skall jag låta detta förstöra mig ytterligare? Jag vet ju svaret; för att jag hade börjat lita på honom. När man sakta men säkert börjat repa sig från det förgångna kommer allt tillbaka som en tandkrossande käftsmäll.
Syftet med livet är måhända inte värdelöst, men min vardag är det alla gånger. Jag kommer ingen vart och har ingenting att se fram emot. Kan man göra annat än gråta som ett hjälplöst litet barn?
(Not to self: Lita aldrig, aldrig på någon, hur mycket du än känner att det är på tiden att öppna upp. Det kommer att sluta illa. Håll dig alltid till dina tankar och berätta aldrig någonting om dig själv som du inte skulle ha berättat för en främling på gatan, för en dag återgår den där personen du trodde gott om till att bli just en sådan. Du glöms bort och blir en del av ett förflutet.)
Jag flyttade till tillfälligt boende 3 dagar efter du flyttade och har varit där på snabbvisit ungefär 4 ggr sedan dess. Jag har väldigt mycket att tänka på just nu och väldigt lite tid till övers. Jag tar hand om min disk när jag har tid. Det är inte på min prioritetslista att rengöra en tom lägenhet.
Frågan är hur ska vi göra med alla möbler. Eftersom vi båda bevisligen föredrar att kommunicera via elektroniska textmeddelande kan vi väl ta det direkt på din blogg. Så, vilka saker skulle du vilja behålla?
M: Vad som står på Din prioritetslista intresserar mig inte. Du behöver inte försvara ELLER förklara dig - vad som sker i Ditt liv rör inte längre mig, men att först ange det som ett av flera rimliga skäl till uppsägning för att sedan inte göra något åt det visar bara vilken bagatell det egentligen var.
Tala för Dig själv och anta inte bara vad som fungerar bäst för andra, som om det över huvud taget skulle spela Dig någon roll. Felaktiga antaganden har Du gjort tillräckligt många. Jag föredrar INTE på något sätt denna sortens kommunikation (jag väljer inte alltid den enklaste vägen) och det borde Du med tanke på omständigheterna och vad Dina antaganden lett till ha insett vid det här laget, men jag har förstått att elektroniska textmeddelanden uppenbarligen är det sätt Du föredrar och kan hävda Dig på.
Så, jag hämtar soffan, spegeln, lampan och solfjädern. Bestick, glas och dylikt får delas rakt av där det är möjligt. Dessvärre finns fortfarande kvitton att gå igenom och det är svårt att dela upp en bostad man inte befinner sig i. Ingen väg är så enkel att man kan fortsätta rakt fram i all oändlighet. We'll meet again.
att det på något vis skulle vara syftet med livet att veta vad man vill bli och sedan plugga till, det har jag helt missat, men tydligen är det så. att svara på frågan Vad har du för yrke känns lika intressant som att svara på frågan Var köpte du ditt senaste toapapper?
jag ändrar mig fortfarande varannan vecka och skulle tycka det var bättre med intensivutbildningar 24 timmar om dygnet i 1 månad än att gå 3 år för att bli arbetslös.
Lisa: Jag instämmer helt.
M: Jag kan även tillägga att jag rentav OGILLAR att konvensera med dig här. Tanken på dig får mig att må nog så dåligt idag, jag vill inte behöva uppleva desto mer ångest bara genom att logga in på min egen blogg och se ännu ett inlägg närmare slutet från dig. Jag kan förstå att det är DIG likgiltigt, men för MIG är det allt annat än det. Det smärtar i hela den gigantiska jävla kroppen och jag kan inte tänka på något annat.
Det främsta skälet till uppsägning var min önskan om att bo själv i en egen lägenhet, som förstärktes ytterligare av vår tidvis dåliga relation samt en lägenhet jag inte trivdes i, vare sig den var städad eller icke. Sen tycker jag inte om att du kommenterar MIN lägenhet på din blogg, vilket ger mig allt rätt i världen att förklara och försvara mig.
Hur föredrar du att vi ska kommunicera i fortsättningen?
Sen måste vi fixa allt väldigt snart. Jag flyttade utflyttnigsdatumet till nästa månad istället, så du måste hämta dina kvarvarande saker senast nästa helg så jag kan börja städa.
Situationen och vår (nu väldigt dåliga) gemenskap är mig inte alls likgiltigt, fast du antar och alltid antagit det.
M: Du ser, DIN lägenhet. Det visar sig till slut var man står ändå. Härligt. - Jag tycker det är väldigt lustigt att du börjat visa sådan uppenbar irritation gentemot mig när du till och med har erkänt att det du gjorde var fel och att jag har all rätt att vara arg och besviken. När jag sedan är det, vad ger det dig för anledning att hysa agg mot mig för det. Som om det endast vore godtagbart att visa känslor ifall den som orsakat dem förlåtits. Då var det inte ett ärligt förlåt.
Det är en frid och fröjd att kunna läsa om andra, men när något rör en själv är det alltid mindre trivsamt. Du kan ogilla det bäst du vill, men det är ett faktum att denna situation rör mitt liv i allra högsta grad hur mycket DIN lägenheten än är, varför jag har all rätt i världen att tala om det så mycket som jag behöver och behagar. Du kan inte kräva av mig att utesluta något så viktigt ur min dagbok för att du har råkat vara en del av det. Att du skulle finna ditt namn här igen behöver du inte oroa dig för, jag omnämner inte främlingar och fiender vid namn.
Då hämtar jag dem nästa lördag, och vi får kommunicera på plats. Och om du har den minsta respekt för mig som den människa du lärde känna mig som, innan detta tog vid: Skriv inte till mig igen. Tack.
