Måndagen började med att min far slog hål i huvudet efter att han åkt för att hämta upp mig då han joggade rakt in i en kant och blodet började rinna, något min mor inte var sen med att ge mig skuldkänslor för under eftermiddagen, som om jag inte redan skulle ha nog av det. Att säga att en ren olyckshändelse är mitt fel ligger på samma nivå som att mena att om man bara inte skyndat sig till bussen i vintras skulle man inte ha halkat och slagit i svanskotan. Med den mentaliteten måste man leva sitt liv helt passivt och aldrig göra någonting, något hon förvisso funnit sig i sedan tidigt 1980-tal då hon arbetade sitt sista pass någonsin.

Måndagens inköp. Tack vare att jag numera lärt mig ställa in vitbalansen på kameran kan jag dokumentera detta.

Skolan var självfallet en plåga. Utanför byggnaden stötte jag på jag min gamla skolsköterska från Lärkan (det var hon som såg till att jag fick byta till ES och jag tycker väldigt bra om henne; det är så fint att hon fortfarande uppriktigt bryr sig om mig - fastän hon gått i pension kom hon för att se vår slutproduktion för att hon ville se mig stå på scen - och för att inte göra henne ledsen svarar jag att det är OK med mig och att jag trivs sådär på komvux trots att jag har så mycket att göra). Jag hostade sönder lungorna i vanlig ordning och upptäckte att jag trampar snett inåt med höger fot och slitit sönder de enda bekväma tygskor med klack jag äger (läs: ägde). Jag led av tanken på att behöva fördriva tiden och lägga ned 350 kronor på en underlagskräm som kan ta min t-zon, vilket självklart skulle bli något av ett lotteri då jag redan var sminkad och inte kunde testa något. När jag går in på Åhléns och förbi märkeshyllorna ser jag dock till min förvåning att bland Niveas Natural Matt Foundation som inte ens går OK ihop med mig trots löftena om en mattare hy står en ensam Matt Refine With Rice Foundation från samma märke längst fram, som numera bytts ut av den tidigare. Jag har letat efter den i månader men fick vid min efterfrågan svaret att de inte längre säljer den. Jag ber att färgen skall vara min, tar upp den och vänder på förpackningen. Det är det. Jag plockar den med mig och fylls av en sådan tacksamhetskänsla att tårarna börjar rinna mitt inne på affären och jag kan inte låta bli att le med hela min upp och nedvända fiskmun. Inte för att den gör några underverk; jag måste fortfarande bättra på med puder, men hittills har den fungerat överlägset bäst i den lägre prisklassen. Plötsligt känns allt så enkelt och jag känner mig för en kort stund helt tillfreds - ett tillstånd jag aldrig upplever men som jag antar att medelsvensson dras med större delen av tiden - och firar det kortvariga tillståndet med en exklusiv tvål med chokladdoft innehållandes kakaobönor och sheasmör från italienska Nesti Dante. 45 kronor för 200 gram gör det till den dyraste tvål jag någonsin haft. Jag köper även en tvålkopp i mörkt trä att lägga den på vilket kommer se fantastiskt ut i badrummet förutsatt att det någonsin blir något av det (det finns fortfarande vare sig duschhållare, matta eller draperi). När jag ställer mig i kassan för att betala får jag ett parfymprov på DKNY's nya Delicious Night på köpet, vilket gör mig ännu gladare. Vidare på klädavdelningen hittar jag en svart silkestunika från WERA (Åhléns dyra märke man normalt inte ens tar sig tid att titta på eftersom man ändå inte har råd att handla från det) på reastället för 99 kronor, ordinarie pris 499. Utställd men perfekt att stoppa innanför kjolen eller att använda med bälte. Min spegelbild och de bångstyriga ögonbrynen på utväxt lyckades förstöra känslan och när jag återgår till vuxenutbildningen efter att ha köpt en förvaringsbox att ha mina papper i på Lagerhaus är jag lika nedstämd som tidigare.

Efter engelskan var jag hem till Örnäset för att besöka min morfar på sin födelsedag. Sandra hade kommit hem från Turkiet kvällen innan och hade med sig en vacker sjal, cigaretter och klassisk turkisk ansiktsmask åt mig. Vi köpte en ask handgjord norrbottnisk choklad i present då han lär behöva de ämnen som piggar upp. Tydligen hade han kört in i en lastbil igår trots att han inte bör använda bilen alls något mer. Jag befarar att det inte dröjer länge innan även han går bort. Detta får mig att tänka att mitt eget liv förmodligen inte heller har det längsta utgångsdatumet då min farfar dog vid 70 och min 80-åriga farmor blir mer orkeslös för var vecka. Min mormors föräldrar dog båda två innan 70 och min gammelfarfar innan 50. Den enda som levt länge var min gammelfarmor som dog ett par månader innan sin 93-årsdag trots rökning, huttar och godisnorpande från allehanda skålar. Man säger att jag är skrämmande lik henne såväl i utseende (vilket dessvärre inte stämmer då hon var vacker som en dag och hade hela Luleås manliga befolkning - alltid yngre än hon själv - rännande efter sig; till och med på gamla dar var hon eftertraktad) som sätt och jag hoppas att det involverar hälsan. Man skall aldrig säga aldrig men för att väga som en halv sportbil och vara totalt undernärd då jag trots vegetarianism inte äter grönsaker, har jag hittills haft tur med den fysiska hälsan, men så är jag ju fortfarande ung. (Och det är här jag sträcker mig mot skallen för att ta i en rejäl bit trä.)

Mödosam tisdag 09:00 med fula skor och flottigt hår, eller som valfri Bloggerska skulle kalla en bild av sig själv: Dagens outfit. Jag är ju som som till synes en mycket rutinerad posör.

Tisdagen var ett helvete (men jag fick åtminstone en tändare). Sandra hade sovit över hos mig för att hjälpa mig med studierna, men det blev inte mycket av det. Innan lektionerna gick vi en kort runda på stan och självklart hade jag glömt ta med mig någon jacka i all hast, vilket jag ångrade bittert redan på busshållplatsen. Det märks väl att det är höst nu. Jag tilldelades tre nya uppgifter i svenskan som jag omöjligt kommer att hinna färdigt till och med nästa vecka då jag även skall beskriva vad tjugo olika personer/uppfinningar har bidragit till världsbildens framväxt (jag kan inte ens i korta drag svara på vad Platon bidragit med - att han var den som införde filosofi som ämne är det enda jag förstår, till skillnad från idéläran), öva in engelskglosor och kunna sätta in dem i meningar, göra matematik och läsa litet i de fyra häften jag tilldelades på psykologin (även om jag inte gör det då det är det enda jag är tämligen säker på att jag kommer ta mig genom med nöd och näppe). På kvällen kunde jag inte göra någonting, jag mådde så oerhört dåligt och blockeras helt av tanken på hur värdelös jag är och livet är. Det är så här mina dagar kommer att fortsätta i ett års tid; fyllda av stress och oförmögenhet, utan något att se ljust på. Det är en vidrig tanke och en vidrig verklighet jag inte vill vara en del av. Jag orkar bara inte. Jag gick och lade mig tidigt och grät mig till sömns i kudden över att jag i stället för att bläddra igenom skolarbetet bläddrade igenom en lika ointressant tidning.

Idag har det regnat så det stått härliga till. Vaknade sent med en kniv i hjärtat, tittade på TV, skyndade mig att klä på mig och hann precis med bussen för att träffa Sandra och Carro (som tagit ur dreadsen och klippt sig, vilket var ett bra val) i stan. Sandra letade efter kläder till morgondagen. Slutligen gick vi till Interflora och fick ihopsatt en 250-kronorsbukett med vita blommor jag ej minns namnet på, röda ekblad och johannesört (eller "lingonris" som S sade) att lägga intill kistan innan vi gick på Sushibar vilket jag inte skulle ha gjort då jag förutom att avsky smaken uppenbarligen inte klarar av innehållet. Har varit illamående hela kvällen och inte kunnat dra ett strå till stacken, och kommer antagligen att behöva kräkas för att bli av med det. Jag höll på att falla ihop i duschen och om det beror på det eller den mensvärk jag fått dras med kan jag inte avgöra. Måhända är det en kombination som gör att jag snart lär göra en "Spy-Eva". Jag är än en gång ensam hemma och när jag inget hellre vill än avlida och slå sönder mig själv känns det väldigt skönt. Som sagt; att vara ensam trots sällskap är det värsta som finns. Det är det jag är hela tiden och jag hatar att det är så. Jag hatar att känna mig utanför och obetydlig.

Om sex timmar skall jag stiga upp för att åka hem till mina föräldrar och tvätta samt göra färdigt inför begravningen om tio timmar, och vips så har veckan börjat lida mot sitt slut. Jag har m.a.o. endast en helg på mig att avklara skolan. Tiden är och förblir min största fiende. Större än mitt höftmått, större än min oro, större än mina sömnproblem.