1. När jag var liten var mitt drömyrke att bli charkuterist. Jag skyndade mig till charken varje gång min familj åkte och handlade, älskade att titta på de styckade djuren och drömde om den dagen jag själv skulle stå där och hyvla skinka. Vid elva  var jag dock redan vegetarian och blev medlem i Djurens Rätt (eller som det innan 1999 hette; Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök) och då var det försent. Nu riktar jag in mig på människokött.
2. Jag sover tillsammans med en liten plyschisbjörn från WWF i sängen. Detta började jag med först då jag flyttade, antagligen för att dämpa saknaden av min katt som i vilket fall ändå inte ville sova i närheten av mig. Nedrans unge.
3. Jag är hiskeligt dålig på att knyta kontakter och ännu sämre på att upprätthålla dem. Jag tycker det är jobbigt att umgås och känna press på sig att vara trevlig mot vagt bekanta. Tur att man inte har någon som vill göra detta eftersom jag då skulle känna mig som en usel människa som aldrig hör av sig.
4. Som yngre körde jag hårt på alter egon. De flesta dog ut, men jag drömmer fortfarande om en karriär med ett av dem. Jag har alltid haft en hemlig önskan om att syssla med komik och gör hellre TV eller revy än står på Dramaten. Inte för att jag skulle tacka nej, men i valet och kvalet väljer jag en arbetsplats jag får ha roligt på. Mitt slutgiltiga mål är dock att rädda svensk film undan undergången. Det blir säkerligen en enkel match.
5. Jag skrattar när jag är nervös eller upprörd och går från att gråta och skratta och tillbaka till att gråta på en sekund (se Homer Simpson i videobutiken, avsnitt 20 i säsong 14). Det är svårt det här med känslor, eller som den ärtiga snärtan skulle beskriva sig själv i kontaktannonsen; Har alltid nära till skratt.
6. Jag är en romantiker av den gamla skolan som älskar tanken på att ingå äktenskap med den man vill leva med, att planera bröllop och drömmer om att gifta mig med pompa och ståt. Är till och med medlem (dock ej aktiv, det hade väl varit bra tragiskt) på Bröllopstorget. Jag har allt utom en partner och gästlista, vilket till mitt förtret aldrig kommer att inträffa: Man äter inte potatismos när man kan få gratäng.
7. Jag älskar att sända efter gratis gåvor till människor, både fränder och fiender. Det får mig att känna mig omtänksam alternativt hel. Mycket har förekommit, men det är bäst att jag håller detaljerna för mig själv.

(Jag utmanar i min tur samtliga som inte redan gjort en sådan lista, vilket borde vara relativt få vid det här laget.)

-

Nej, nu måste jag ta tag i Svenska B. Skall ha skrivit ett debattinlägg till i morgon, och egentligen mer därtill (en artikel om för- och nackdelar med mobiltelefonen) och dessutom göra första inlämningsuppgiften i matematiken, som skulle ha varit gjord för en vecka sedan. Jag gråter, "skriver" (har kommit så långt som till rubriken: Enbo, sambo eller flerbo? - egentligen borde det gå som smort så aktuell som frågan är för mig, som velar mellan att stanna kvar och att flytta härifrån till en etta med kokvrå dagligen, men icke) och trycker i mig sambons daimchokladkaka (förlåt M, jag köper en ny i  morgon!) samtidigt. Jag må vara en fruktansvärd student och en lärares största irritationsobjekt, men simultanförmågan är åtminstone skärpt, och något skall jag väl ha att skylta med när koncentrationen saknas helt.

Snart två timmar senare: Om jag börjat än? Såklart inte. Jag kan verkligen inte, förstår inte hur fan man gör.   Jag är en idiot som förtjänar att dö för mitt eget bästa, när jag omöjligt kan göra något om ingen sitter intill mig och ger mig instruktioner. Jag kommer aldrig att lyckas ta mig genom skolan och bara en sådan sak att hamna på komvux bland opedagogiska lärare som inte vet någonting om ens bakgrund/problematik är ett helvete. Nu finns ingen som stöttar en. Man verkar normal och inga bekymmer syns utåt - givetvis tar man det för ren lathet, när man i själva verket inte förstår eftersom man inte har gått i skola och allt man vet är självlärt.

Jag måste gå till lektionen tomhänt i morgon och be om att få mer information, trots att allt står så tydligt i papprerna, och förklara hur det ligger till för att slippa få ännu en ond blick från läraren (men självklart tjänar det ingenting till för, tänka sig, jag är vuxen nu). Jag hade så mycket hellre haft ett slentrianmässigt nio-fem-jobb att gå till än att behöva genomlida detta, men för att få ett måste jag läsa upp 1250 poäng och de ogjorda uppgifterna samlas på hög. Aldrig att jag går tillbaka till skolbänken när det här är över. Aldrig att det blir någon akademiker av mig. Det är inte min uppgift i livet, det är inte åt det hållet jag skall. Jag får helt enkelt hitta andra vägar.

All stress och ångest kombinerat med den skit jag trycker i mig under stress och ångest gör mig spyfärdig. Jag skall röka en cigarett, sedan kräkas. Det är länge sedan jag kräktes nu, har inte gjort det sedan jag kom hit då jag vill behålla de små tunna tänder jag har, men jag kan knappt stå upp nu p.g.a. illamåendet som gör mig alldeles yr. Jag måste få det ur mig.