Jag säger då det: Man blir vansinnigt trött av att göra ingenting. Jag vaknade nio och har såsat runt i lägenheten i en skitig velourdress utan att lyfta ett finger. Jag har tvättat håret, lyssnat igenom ena engelskkapitlet en gång (det andra fanns ej med på skivan), gått igenom reklamen och hittat en hel guldgruva att lägga i korgen vid nästa Coop-besök men sedan ändrat mig och tänkt hur onödigt det är (varför äta när man inte har något att överleva för?), tittat på så många avsnitt av Family Guy liggandes i sängen (så skönt att ha datorn placerad mitt emot det knarrande eländet från 80-talets början) att jag tappat räkningen och sedan somnat från det, men lyft ett finger? Nej, jag är redo för natten. Lägger jag mig nu lär det åtminstone inte vara någon chans att jag försover mig för tredje måndagen i rad (eller?). Om avsaknad av liv varit en tävling skulle det innebära jordskredsseger för min del. Jag undrar vad priset är? En klapp på axeln av medlidande och två liter glass att trycka i sin ensamhet? Måhända medan man tittar på Poltergeist som börjar om 50 minuter (till och med clownen under sängen hade mer till sysselsättning än jag - han hade ju fullt upp med att skrämma barn)? Eller så lägger man sig och gråter tills ansiktet sväller ytterligare, för att saker ju faktiskt aldrig kommer att bli bättre än så här. Så länge jag inte har något att göra kommer jag fortsätta äta och så länge jag fortsätter äta kommer jag fortsätta öka i vikt vilket ökar självhatet, fulheten och omgivningens förakt för en fatalt, samtidigt som de minskar chanserna för att någonsin få känna ett uns av lycka i den äckliga "kroppen" människor hellre tar sina liv än hamnar i. Jag finner verkligen ingen mening, och jag kan inte sluta fråga mig själv såväl som högre makter: Varför skulle just mitt liv bli så här? Ja, visst är det åh så lätt att klaga på att jag klagar och irritera sig på det, men vad skulle jag annars göra när detta är vad hela min vardag (och helgdag med, uppenbarligen) kretsar kring och inget annat finns att tala om?