Jag vill börja med att säga förlåt för allt. Jag ångrar mig hemskt mycket att jag tog ett beslut du definitivt var ämnad att också vara delaktig i. Jag känner mig fruktansvärt gemen som inte pratade med dig först. Men jag klarar det inte längre. Vårt hem ser ut som en dammig träskhåla och vår relation består mest av gräl och negativa jargonger. Hela köket ligger och möglar i disken, dammtussarna flyger omkring, hundratals papper ligger omkringspridda, toan ör steril och ful. Jag vet inte hur många gånger du sagt att du avskyr detta hem, och hur mycket du vantrivs med lägenheten och mig. Och denna etta du jämt vill flytta in i. Fast jag ångrar djupt att jag tog det i egna händer. Förlåt, Cecilia.

Att "vårt" hem ser ut som en träskhåla är knappast något oföränderligt. Det krävs inte mycket för att ta fram mopp och dammsugare, något jag gärna hade tagit itu med till helgen, men detta är ju knappast någon idé nu. Att köpa ett duschdraperi och en toalettmatta är inte svårt, men inte heller det är någon idé nu eftersom det enda som finns att göra är att vänta på utflyttningen. Att du däremot i princip aldrig är hemma försvårar det klart att hålla rent: Du kommer hem sent, går och lägger dig med mobiltelefonen alternativt åker för att sova någon annanstans, ger dig av tidigt på dagarna. Självklart förblir det stökigt, och jag känner absolut inte att det är upp till mig att agera hemmafru och städa upp efter det vi båda bidragit till för att jag är den som spenderar mest tid hemma. Detta var som bestämt något vi skulle ha tagit itu med tillsammans, men din tid tycks ju inte räcka till för det. Just det hänger först och främst på dig själv, inte på oss.

Jag vill inte föra över all skuld på dig. Absolut inte. Det är VI som inte fungerar ihop. Men du försöker uppenbarligen ge mig skuldkänslor nu. Varför skulle JAG ha ansvar i att du känner dig som en gäst i ditt eget hem? Du har sedan inflyttningsdagen muttrat om "den här skitlägenheten".

Ja, jag har muttrat och ja, jag har varit irriterad. Men nej, jag försöker inte ge dig skuldkänslor genom att yttra mina egna känslor. Det är så min verklighet har varit och ja, jag har känt mig ovälkommen de gånger det kommit gäster, och att du (vad jag uppfattade det som) inte tycktes vilja umgås/prata med mig utan ständigt är på väg någonstans får mig att dra mig tillbaka eftersom jag vet mina klängiga tendenser: Jag har hållit mig kort för att du inte skulle finna mig i vägen, för att du inte skulle tröttna på att ha mig under samma tak, vilket uppenbarligen lyckades ge motsatt effekt. Varje gång vi var med varandra kände jag mig ständigt som ett bihang. Jag vet när jag gör fel och jag har bett om ursäkt för saker jag sagt många gånger, och i stället för att godta dem hade jag gärna sett att du talade om att det tärde på dig. Jag skyller absolut inte på min problematik, men som du vet finns den där - ja, jag är sjuk - och jag kan inte göra något åt den varför jag är väldigt mån om förståelse för de känslor jag uppvisar. Men i stället för att endast påpeka vad jag sagt under mina depressiva tillstånd, kan vi dock lika gärna fråga oss varför du inte sagt något alls? Varför du lämnat mig i total ovetskap. Jag tycker inte att det är konstigt att jag reagerat negativt när du inte reagerat alls. När du endast uppvisar likgiltighet. Beslutet du tog visar mycket väl att du anser att jag inte har lika stor rätt till hemmet som du. Hade du faktiskt sett oss som jämlikar hade det inte kommit på din tanke att göra något sådant.

Jag vill visst ha en relation med dig, för jag tycker väldigt mycket om dig (fastän du konstant förnekar det). Men seriöst, Cecilia, sen vi flyttat ihop har det bara blivit värre och värre. Förlåt.

Det du har gjort är helt och hållet oförlåtligt och jag hoppas att du inser det. Du sade upp vårt gemensamma hem och kunde inte ens tala om för mig vad som tryckte eller att du övervägde det. Om du hade varit rak mot mig och sagt vad du tyckte hade saker inte behövt sluta så här. Du skrev att du var rädd för vad jag skulle säga, men jag misstänker att du kan hålla med om att detta var det absolut sämsta tänkbara sättet detta kunde sluta på. Hade vi satt oss ned och verkligen pratat om det är jag helt övertygad om att vi visst hade kunnat lösa saker, oavsett om det slutade med separation eller ej, för ingenting blir bättre av att hålla allt inom sig. Jag kan endast se en anledning till att du inte håller med och hänvisar till min ovilja, och det är för att du helt enkelt inte velat det egentligen?

Och du har all möjlighet att bo här i två månader till eftersom vi citat "...bara bor ihop. Vi har egen mat, egna tvättider, betalar för oss själva. Vi behöver inte ens prata med varandra."

Du har svikit mitt fulla förtroende, och det är det värsta man kan göra mot någon. Jag trodde att mitt förslag var något som skulle falla dig i smaken eftersom jag märkt av spänningarna i luften, och av ditt svar att döma så instämde du på det, men hela tiden gick visst du i andra tankar lämpliga att undanhålla för mig. Jag finner knappt ord för att kunna svara på detta och tårarna står som spön i backen, men det finns ingen anledning i världen nu till att bo i en utom min vetskap uppsagd lägenhet under samma tak som personen som utom min vetskap sade upp den, medan du väntar på att få lämna den. Efter detta finns ingen möjlighet att "bara bo ihop" som sambos med åtskilda liv. Efter detta skulle vi vara två bittra fiender som tillfälligt måste leva ihop mot sina viljor. Nästa gång vi ses blir för att diskutera vem som skall lösa ut vad av våra gemensamma inköp, och jag ser inte fram emot det.

Jag tror det säger sig själv att mitt sunda förnuft inte vill ha någonting med dig att göra efter det här, men det gör ont i hjärtat att säga eftersom jag lever på hoppet och få saker är såpass starka: Jag vet att det inte är så men hoppas innerst inne fortfarande att allt skall lösa sig. Att detta bara är ett extremt dåligt skämt, och att vi skall fira jul tillsammans, ha folktomma maskerader och bjuda på fin bål mellan filmskapandet. I mitt hjärta vill jag bara lägga mig bredvid dig och förklara hur mycket du betyder för mig, att jag trots allt såg dig som min vän (på riktigt) trots meningsskiljaktigheterna fastän du inte hyste samma känslor, och att enda anledningen till att jag tagit avstånd har varit för att jag känt mig som ett enda stort rullande femte hjul i din värld och verkligen trodde att det skulle vara bäst för dig, för att du skulle orka med mig, men det är för sent nu. Det är för sent för sådana känslor. Jag hatar att det tar slut här men först och främst hatar jag vad du gjort mot mig. Det är fruktansvärt gement.