Jag har bara bott här en månad men överväger redan att flytta. Jag mår fruktansvärt dåligt av att vara här då jag känner mig extremt ensam och utanför av att bo tillsammans med någon jag inte har att göra med. Varje gång det dras hit folk förkroppsligar jag det femte hjulet och förvandlas till en ovälkommen gäst i mitt eget "hem", och det kan bara beskrivas med tre ord: Jag hatar det. Tomhetskänslorna ökar och jag känner mig i vägen bara jag tilltalar min sambo. Jag är alldeles för sällskaplig (klängig, om ni så vill) för att kunna bo tillsammans med någon jag inte kan prata med. Bor jag själv har jag inget val; då måste jag vara ensam. Här finns valet att vara eller inte vara och valet blir självklart att inte vara (med mig), och det gör mig så ledsen. Det är som att komma till ännu en kärlekslös familj var ingen bryr sig och jag orkar inte med det. Jag behöver den lilla tryggheten jag kan få, såsom att veta att min existens inte är vare sig negativ eller likgiltig för en. Med skolan på detta förvandlas jag till ett nervvrak som inte kan skrika och jag har funderat på om jag ändå inte skall kontakta läkaren och be att få något, vad som helst, utskrivet. Frågan är till vilken nytta, för jag skulle vara precis lika deprimerad, om än något mindre irriterad men desto mer uppgiven, av att leva i en etta utan att någonsin ha någon att rikta sig till. Det är ett dilemma jag inte vet hur det skall lösas, och eftersom jag inte har för vana att hänga ut någon annan än mig själv i min blogg vore det ohyfsat att gå in närmare på saken än så, men allt jag skrivit om att jag trivs har varit tillfälligheter. Köket stinker av sopor, när ytterdörren öppnas är lukten av smuts det första som slår en trots vädring och lägenheten blir liksom jag fulare och innehållslösare för varje dag.

Igår vankades den årliga Kulturnatten (kulturdagen är ett något mer passande namn) i Luleå men självklart uteblev besök ännu en gång då jag inte har några vänner att umgås med (visst är jag allt bra tragisk? 21 år gammal och fortfarande inga vänner - "vad skall det bli av dig?"). I stället satt jag i vanlig ordning hemma dagen lång och åkte halv nio till tågstationen för att vinka av Sandra och Carro som inlägget nedan visar (jag önskar att det var jag som fick ta tåget härifrån). Därefter åkte jag till Kvantum, köpte nya uppladdningsbara batterier samt två chokladkakor som nu trots mitt löfte är uppätna och sedan direkt hem för att lägga mig och sova på soffan. Vaknade till 04:25, bar med mig täcket och lade mig i den högst obekväma knarrande 80 centimeter härligt breda sängen. Vaknade åter 09:30, men är fortfarande vansinnigt trött av all stress som uppkommit av att göra ingenting. På schemat idag står två saker: NK och engelska. Egentligen borde där stå så mycket mer, men jag vet hur jag är och att ingenting blir som jag önskar att det var. Jag borde även panta de burkar som stått i skafferiet i snart en månad men det får vänta till tisdagen då kommande veckas arbeten skall vara avklarade och jag fått nya eländen att tampas med.