Barskola - vad tanke jag pa? Barskola i Magaluf - jag kan inte ha tankt alls. Medan ovriga personer ar sociala langs partygatan bland inkastare, halvnakna Moore-brudar i dorrarna och fulla fotbollshuliganer fran England sitter jag sjalv i det rum som delas pa fyra och inte kunde vara kvavare, och lussnar motvilligt till skriken och musiken utanfor.

Pa Arlanda i fredags visade sig planet vara gravt forsenat - nar vi lyfte 21:30 skulle vi redan ha varit framme pa Mallorca. Det gav mig gott om tid att angra mitt beslut, vilket jag kande var pa allvar redan natten innan. Morgonen var ett helvete och jag grat sa blodkarl sprack och huvudvarken kvarstod resten av dygnet. Nar jag var pa vag ut i bilen visste jag att det har var sista gangen jag skulle fa se mitt hem, och det enda jag kunde fa ur mig mellan tararna och andnoden var: "JAG VILL INTE FLYTTA!" - Trots att jag alltfor val vet att jag inte kommer fa aterse min lagenhet ar det dar jag tanker att jag kommer stalla ned min vaska och pusta ut nar jag val kommer tillbaka fran denna vistelse. Det hander inte. I stallet blir det forsta jag tvingas gora att satta mig pa golvet intill ett tiotal kartonger och borja packa upp, trots att det enda jag borde tanka pa da ar skolan, som jag inte ens vet ifall jag lyckas skrivas in pa i host, i och med att jag befinner mig har, helt avskarmad fran livet. Utan TV, radio, dator och ingen mojlighet att ringa nagonstans. Det ar ironiskt att man aldrig ar sa ensam som pa en fullsatt partyo dit folk aker enkom for att umgas, ty det ar da man inser att "hoppsan, jag har visst ingen att ringa anda, eller nagon att skicka vykort till". Den bristande kommunikationen stor en helt enkelt inte, utan mer det faktum att den inte beror en. De enda jag behover kontakta ar komvuxs kansli och Bredbandsbolaget for adressandring.

Det ar sa otroligt mycket som maste goras och har sitter jag, och mar samre an nagonsin pa ett stalle andra drommer vata drommar om. Jag kan inte ens ringa min far och saga att jag fortfarande lever, vilket han inte har en aning om da det sista jag sade var att jag skulle ta livet av mig. Och jag ljuger inte da jag sager att det ar nara nu. Jag grater och grater, kanner mig sa otroligt uppgiven och malplacerad. Trots att jag vet att detta ar en provning overvager jag att boka om min biljett, strunta i diplomet och bartenderutbildningen. Jag ar usel bakom baren och samst i gruppen pa att hantera flaskor. Jag ar overtygad om att till och med lararna undrar vad fasen jag gor dar. Det racker med att en full norrman fragade ifall jag var gravid, och ett gang brats sneglade bak mot mig pa flygplanet och fnissade, nar de pratade om BMI 30 plus-brudar och hur ackliga de var. Jag vet att sadana saker ofta ar inbillning for jag ar en tamligen paranoid manniska, men i det har fallet var det inte det. Tyvarr. Det finns helt enkelt folk som ar sa dumma.

Och dum, det ar aven jag. Hur mycket jag an intalar mig sjalv att jag inte ar nagon man far, utan nagon man skall fortjana, ar det samma sak jag fortsatter dromma om. Det gar inte en minut utan att jag tanker pa det. Det ar alltid dar, oavsett hur manga som sager att det inte ar vart energin. Att det inte ar vart nagot alls. Och jag vet att de har ratt, men likt forbannat kommer jag inte att sluta tanka pa det: Jag har skapat en drombild som aldrig existerat och aldrig kommer att gora. Det finns inte ens att jag skulle "leva livet" pa Magaluf. Inte sa lange det finns inom mig, och inget annat finns just nu. Jag kanner mig som en usel individ pga det, fast jag vet att den uslaste av alla ar den som inte tanker pa det alls. Jag kommer aldrig att forlata att jag gick rakt in i fallan, och dessutom fornekade det for mig sjalv sa att jag inte klarade av att satta stopp innan det gatt for langt. Och nu ar det jag som far sota for det.

Utanfor fonstret skriker norrman for full hals, bade pa framsida och balkong. I morgon ar tredje lektionen men det kanns redan som att man varit har i trettio. Jag vet inte hur jag skall overleva i 18 dygn till. Jag vill verkligen verkligen aka harifran. Mitt hjarta varker och hjarnan likasa. Om jag bara haft en dator med internetuppkoppling hade saker kanns OK, men jag har inte ens en bok eller tillrackligt med klader. Det enda jag i princip har ar linnen och det finns inte en chans i varlden att jag visar den overflodiga huden pa gaddhanget (som bara blir mer och mer utfylld for varje kilo som gar) for dessa manniskor. Speciellt inte efter vad som sagts och med tanke pa hur jalva skor jag ar just nu. Jag vill ta en sista cig for kvallen men vagar inte ga ut. Det finns ingenstans att ga dar man far vara i fred. Det ar lika bra att jag forsoker sova bort tiden, trots att jag inte star ut med vad jag kommer att fantisera om under insomnandet. Jag star mellan att fly in i drommen och darmed sjunka djupare ner i skiten, eller att kasta mig ner for en klippa. Jag orkar inte med verkligheten som den ser ut. Sanningen tar dod pa mig fortare an lognen som dodar langsamt. Jag orkar inte ma sa har daligt. Jag maste fa dromma, fasten det drar ut pa lakningsprocessen. Det ar det eller en panikangestattack utan like, och jag klarar inte det nu.

Jag har aldrig nansin langtat hem som nu. Jag har saker att ta itu med och det kan jag inte gora fran ett klibbigt hotellrum utan AC och utan mobiltelefon. Jag har gjort tva stora misstag i sommar. Att komma hit var ett av dem. Det har ar sa fel for mig (precis som du), men till skillnad fran det andra misstaget kommer jag aldrig att tanka tillbaka pa den har erfarenheten.