Vaknade precis i tid för att komma med bussen efter två timmars snoozande. På hållplatsen stötte jag på en gammal bekant som flyttat tillbaka till området efter en tid söderut. Normalt sett verkar folk tycka att sådant är trevligt, men jag vet aldrig vad jag skall säga när man står där med ett halvnaket rödrosigt ansikte och snor som rinner ned från näsan utan hejd. Det blir ett "nämen, hej", några stela meningar ingen på jorden kan vara intresserad att lyssna till och en lång stunds pinsam tystnad följt av ett "ja, hejdå då". Jag är oförmögen vad gäller det här med kallprat, ty första intryck och återseenden känns så krystade. Det vore så mycket enklare ifall alla faktiskt kände alla och man fick leva rövare bäst man ville utan att det skulle kännas fel och man skulle bli tagen för oseriös.

Jag gick efter halva lektionen eftersom det endast handlar om genomgångar (jo tack, jag vet vad liberalism och konservatism är) då jag vill hinna åka hem på samma biljett. När jag satt mig vid datorn började jag knappa runt på H&Ms outlet och klickade hem tre tjusiga armband, men eftersom jag p.g.a. hemsidestrul fick varukorgen tömd hann dessa - som tidigare funnits i lager hur länge som helst - ta slut. Jag kände ursinnet växa och gettänderna pressas mot varandra, klädde på mig och åkte in till stan för att se om de fanns i butiken. Det gjorde de inte.

Det var på gränsen till sammanbrott jag köpte en ny ögonfransböjare och ett substitutarmband innan jag gick med frusna sneakersklädda 41:or till Din Sko för att lämna tillbaka mina vinterskor, vars ena sula lossnat helt efter mindre än två månaders sparsamt användande (jag har ju inte tagit några rundor kring Ormberget; de enda berg jag bestigit på sistone har varit trapporna på komvux). Fick igen mina 449 kronor och insåg att jag genast måste hitta ett par varma ersättare om jag skall ha några fötter kvar i vår. Inga butiker, vare sig fysiska eller webshopper, har dock något som är något varför jag nu i kväll köpte ett snarlikt par från hemsidan. Osmickrande men absolut nödvändiga.

Du vet att du är vuxen när du väljer komfort framför utseende. Bäst är givetvis att kombinera. Jag tycker att jag lyckas OK, för jag har tämligen höga krav på hur pass osmickrande det komfortabla får vara samtidigt som jag aldrig tar på mig något obekvämt. Hade jag inte haft några hade det inte heller varit några problem att hitta saker. Mitt motto är att se dyr ut men vara billig.

Jag fick tydligen MVG i Engelska A, för övrigt. Fast jag bara satsar på att bli godkänd i kurserna för ett slutbetygs skull (jag skall ju ändå inte söka in någonstans där det krävs vissa kurser eller höga snitt) är det trevligt att få högre än G, speciellt med tanke på hur dåligt det går i övriga ämnen och att jag inte alls behärskar språket speciellt bra, men ändå fick bra kritik på samtliga inlämningar. Nu är det förvisso en kurs som läses av gymnasiebarn och det gör ingenting om 70 år då vi alla är döda, men ändå.