Jag får litet ångest över att jag uppdaterar såpass sällan numera. Den gamla tvångstanken var jag prompt måste ha en jämnt uppdaterad dagbok med inlägg antingen var eller varannan dag kommer tillbaka när jag ser hur oregelbundna uppdateringarna blir (faktum är att jag startade heartsick.blogg.se i augusti 2005 och i mitt första inlägg skrev om min nyinköpta Underwood No. 5 och ångesten över att börja en riktig gymnasielinje, men raderade samtliga inlägg då de blev så sporadiska - tänk så fantastiskt om jag faktiskt haft kvar dem; då hade min blogg varit en av de tidigare). Jag vill ha jämnhet i vardag såväl som ansikte (att jag aldrig kommer få en sådan kropp har jag respekterat då det tåget aldrig kom; därför blir ansikte i stället extra viktigt) och blogg. Det får inte ha gått en månad mellan det äldsta och nyaste inlägget på förstasidan.

I torsdags fick vi veta resultatet på spanskaprovet, och gissa om jag kommer att mjölka på mina 95 av 100 poäng (d.v.s. MVG) i en evighet! Nu var det  förvisso väldigt enkelt och samtliga i gruppen blev godkända, men jag är ändå stolt som en påfågel. En påfågel med enorma nässelutslag* på båda sidor om och under brösten, som senare under natten spred sig ner mot magen.

På kvällen mötte jag nämligen upp E och T för att gå på mitt första aerobicpass på Helex, och gissa om jag kände mig malplacerad. Med mest tyngd i gumpen var jag den enda heffaklumpen i byggnaden, och då jag både är vänsterhänt/vänsterfotad och helt saknar koordination behöver jag nog inte ens säga hur det gick, men så mycket kan jag säga; att säger någon höger ben bak kan man ge sig fanken på att jag tar det motsatta. Jag klarade inte ens av att ta ett enkelt v-steg och blev minst sagt avskräckt då min höggravida lärare som också var där gjorde bättre ifrån sig, men samtidigt måste man ju ta saker för vad de är. Jag är ur form och det är klart att det är genant att göra varenda rörelse fel när man står framför en gigantisk spegel och blir sedd av 30 personer, men fortsätter man att ge upp så fort något inte vill sig kan man aldrig förvänta sig förbättring. Jag är helt klart på att fortsätta gå och testa fler aktiviteter, eftersom smärtan likt barnafödande är temporär. När man väl sitter på bussen hem känns det riktigt skönt att man gjort något. För egentligen är det inte träning i sig jag ogillar, utan det att bli röd och genomblöt i svett och behöva visa detta för omgivningen. (Och på tal om att sitta på bussen hem, ber jag om ursäkt till den främling jag stirrade ut i tre minuter då jag blandade ihop denne med en bekant. Om personen mot förmodan läser: Jag är inte galen, jag är inte ute efter dig, bara usel på att känna igen folk.)

Eftersom det senaste halvåret i mitt liv varit mer stillasittande än nånsin (innan motionscyklade jag ju och hade åtminstone skrapat ihop litet kondition, vilken nu är som bortblåst) och min kropp inte är van vid mycket rörelse är det lätt hänt att saker och ting börjar röra sig, och då talar jag inte om benen. Då de tabletter jag äter orsakar hård mage och mitt matintag numera är tämligen litet, är jag endast i behov av att göra mina behov en gång i veckan. Utan att vara för detaljerad kan jag säga att jag fick avbryta passet för att uppsöka damrummet och återkomma lagom till stretchen. Lyckligtvis(!) uteblev tarmtömningen och jag slipper skriva att jag drabbades av akut rännskita på offentlig plats (och precis här blev det plötsligt ganska onödigt att försöka förmildra situationen genom att inte "vara för detaljerad").

Efteråt var vi en liten stund i gymmet var E och T lät sina starka muskler jobba, medan jag mest ägnade mig åt att krampa och hetsdricka som en vilde i öknen ur en rosa Hello Kitty-vattenflaska, efter att ha gjort några armövningar. Jag kände mig uttittad av de biffiga karlarna och slanka fitnesstjejerna, men tänker som så att jag hellre är ett fetto vid en träningsmaskin än ett fetto uppkrupen i soffan med en chipsskål i knäet. Det kom förbi två kvinnor och frågade om någon av oss var sugen att gå på Cleo a.k.a. Klamydiagrottan varpå jag hojtade till ett "JA!" och fick en fribiljett till lördagens schlagerkväll från 25+ (dock var jag inte det minsta intresserad, inte heller fyllda 25). Antagligen tyckte de synd om mig eftersom ingen skulle ragga på mig på det där gymmet, och trodde att jag skulle få bättre napp på en mörk nattklubb?

När jag kom hem och klädde av mig för att duscha upptäckte jag utslagen, och det kliar så att jag håller på att förgås! Jag har haft det en gång tidigare i vinter och det var när jag stack ned mina iskalla händer i bh:n för att värma dem (klokt drag, jag vet). Eftersom jag tränat förr och aldrig haft detta problem beror det med största sannolikhet på att jag inte längre tar allergimedicinen jag gjorde p.g.a. Daisy när jag bodde hemma. Ett sätt att undvika nässelutslag är nämligen med Aerius. Uppenbarligen är det bara att gå tillbaka till läkaren och tala om att jag måste få dem utskrivna på nytt, för jag kan ju omöjligt träna om dessa skall uppstå varje gång jag gör det. Å andra sidan kan det vara skönt att börja ta dem igen, eftersom jag då kan borra ned huvudet i min ludna dotter de få dagar jag träffar henne, utan att drabbas av andnöd. Borde egentligen ta en bild för att visa hur mycket det är, men känner inte för att visa upp mina hängbröst. Nej, om man skulle dra fram rivjärnet ur kökslådan och klia litet till...
 
*Nässelutslag (urtikaria) är en intensivt kliande hudsjukdom som beror på att den klådframkallande substansen histamin frisätts i huden. Klådan är brännande. För det mesta försvinner utslagen av sig själv inom några dagar, men det är också vanligt att besvären kommer och går under den närmaste veckan. Namnet kommer av att det liknar utslag från brännässlor.