Idag är den 1 januari. Idag börjar mitt nya liv. Inte nytt i bemärkelsen att jag kommer söka efter den sprudlande lyckan eller skall satsa på att bli en disciplinerad student, ty det vet jag inte kommer ske, utan nytt i den bemärkelse att jag kommer säga hejdå till onyttigheterna som är ett sätt för mig att dämpa min ångest, men som i sin tur skapar ännu mer. Jag har satt ett rimligt mål som kommer att få en egen kategori i bloggen och det skall uppnås, och jag känner frustrationen ända ner i fötterna när jag skriver att det är slut med mitt enda nöje i livet. Jag känner att jag vill dra på mig min fars beige fakecrocs och rusa/klampa ut i frysen (ja, vi har frysen i garaget, så skall ni göra inbrott hos mina föräldrar någon gång lär ni inte hitta mycket där då det enda som finns är en 26 år gammal frys stor nog att förvara en människa i, och litet ved) och spendera nattens sista timmar med att trycka riktigt mycket innan den nya dagen gryr.

Ordentligt sjuk (har knappt kunnat röra mig de senaste dagarna, så visst fick jag en alldeles fantastisk födelsedag) som jag är blev det alltså ingenting av något nyårsfirande. Vid tolvslaget satt jag där jag sitter nu med vänster fot under höger lår; på övervåningen i det gamla kråkslottet (eftersom det stinker av sjukdom hemma kändes luftombyte nödvändigt även om man får tämligen litet luft här p.g.a. dottern) och drack lightcola som brände i halsen och funderade över en ny bloggdesign (koda litet stilfullt kan man alltid, men i vanlig ordning är det headern som förstör; jag har ingen aning i världen om hur den skall se ut - det känns som om man borde utsmycka den med egna bilder, men jag har absolut ingenting att fota och fotar mig själv, typ, fyra gånger om året, då jag tar 400 bilder och raderar samtliga, för om någon bild skulle bli "bra" är den så olik en själv att folk tror att man plastikopererar sig i datorn. Fördelaktiga vinklar, borttagande av en härligt stor finne och färgkorrigering i all ära, men jag vill inte gå så långt att jag sällar mig till världens mest pinsamma skara; de som poserar och photoshoppar så hårt att folk inte känner igen dem IRL. Då dras jag hellre med en inaktuell bild som är tråkig men visningsduglig.

För övrigt - på tal om lightcola - finns det få saker som är så irriterande som "ens egna" (d.v.s. tjockisar, och notera att jag inte använder det i nedsättande ton eftersom jag själv är en) som vill försvara sitt intag av fetthaltiga produkter med att lightprodukter är så mycket ohälsosammare än hederligt fett och socker. För det enda det gör är ju att leda människor in i beroendets och överviktens fördärv, och det är ju inte alls illa. Jag verkligen hatar människor som ser ner på överviktiga, men jag är minst sagt fascinerad av "stolta tjockisar" som uppriktigt tycks tro att de hade haft samma kroppsvikt ifall de inte ätit produkter med hög fetthalt och hållit sig borta från socker. Kära nån, det säger väl sig själv att man inte hade haft det. Aktiva personer med hög ämnesomsättning kan äta detta utan att påverkas och för dem är det säkerligen det bästa valet, men det betyder inte att det passar en mindre aktiv person med låg ämnesomsättning lika bra. Det är ganska uppenbart att det är en viss skillnad på hur våra kroppar fungerar och det är skillnad på att förespråka hälsa oavsett storlek och att leva i en drömvärld där alla har samma förutsättningar. Så är det inte. Det som är nyttigt för tunna Ann-Britt, 50 kilo, är inte lika nyttigt för tunnan Britt-Ann, 150 kilo.

Nu känner jag mig väldigt föraktfull i det jag säger, men det är bara sanningen och sanningen är alltid hård att ta för någon i förnekelse. Det är lika svårt för mig att erkänna att jag kan få ner mer än en kroppsbyggare, älskar att fylla mig till bredden med godis och smyghandlar så ofta jag får tillfälle (jag brukar till och med låtsas att jag handlar åt någon annan - då har man sjunkit lågt), jag tycker mindre om mat men älskar att svulla i burritos och pizza (åtminstone ett par sorter, som känt finns det inte så mycket för vegetarianer, så det händer inte många gånger om året, det är lösgodiset som är min bov). Jag är gravt sockerberoende (får abstinens när jag är utan och hade klättrat på väggarna ifall de orkat bära mig) och att äta produkter som innehåller mycket socker är rena självmordspillret för min kropp. Jag har också extremt lätt för att öka i vikt och att säga att någon som har det skall välja produkter med 25% fetthalt i stället för 5% är ju skrattretande. Är övervikt ens primära fysiska problem skall man ta tag i det, innan man kan börja prioritera andra eventuella hälsofaror som vissa menar att vissa produkter medför. Det känns bara som en bortförklaring för att kunna fortsätta äta det godaste på marknaden och fortfarande känna sig sund. Är man en livsnjutare som vill avnjuta det bästa utan skam har jag verkligen inga problem med det, men just det att linda in erkännandet med att det skulle vara onyttigt att äta lätt är så uttjatat.

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov är en princip om hur produktion och konsumtion ska gå till. En mycket klok sådan som kan placeras inom alla områden.