För tre dagar sedan orkade jag knappt stå och fyra i natt var jag pigg nog att trampa en mil trots halsen och nästäppan. Hallelujah! Ingen dålig utveckling. Känns dock väldigt typiskt att jag inte hunnit lika långt på bättringsvägen igår när jag hade behövt orken. Bara för det går jag väl och blir ännu sämre nu. Ingenting förvånar mig, jag är ju ganska van vid otur.

Idag är det "It's a Wonderful Life" på TV (härlig film) och jag skall åka och storhandla. Jag har skrivit en gigantisk inköpslista med hela 18 produkter där godis inte är inringat, och jag vet inte hur jag skall klara av att tillbringa så lång tid i affärer utan att köpa godis. Redan nu sitter jag och funderar på vad jag skall köpa för gott "till kvällen" (som alltid ätes upp inom en timme) av gammal vana. Jag grämer mig över hur jobbig denna termin kommer att bli när jag inte får något socker som piggar upp och är nära till tårar för att jag verkligen hatar mat + matlagning och nu måste jag lära mig att tycka om både att planera det och att stoppa i mig det. Visst kommer jag klara det fram till att jag börjar skolan - det är ju bara att jag går och lägger mig när det blir som värst - men sedan, när jag tvingas stanna uppe 20 timmar/dygn, kommer det att slå om för mig ett bra tag. De första tre, fyra veckorna brukar vara värst.

Första dygnet är avklarat. Jag åt dock inte mer än ett äpple och en proteinbar igår. De hade lagat palt (potatis och mjöl med smör är inte det bästa att inleda sin nya livsstil med, men kanske förstör jag den andra med det) och jag gick och vilade med katten under tiden föräldrarna hade min morfar + morbror + lånad ljumsksniffande hund över att äta.

Stackaren (morfar, inte hunden) satt ensam hemma på nyår. Han hade ringt hem till föräldrarna och gråtit så mycket att man inte hade kunnat höra vad han sagt strax efter tolvslaget och mina föräldrar fick våndas över att de inte ens tänkt på att bjuda över honom, och skall de banne mig göra. De kom inte ens efter att han hade ringt på tanken att gå över till en ensam 70-årig man som bor en villa bort för att de "redan klätt av sig". Det finns en gräns för hur okänslig man får vara. Nej, det är inte lätt att tänka på när man själv aldrig firat nyår, men för honom och mormor var detta en speciell dag då de klädde upp sig, åt gott och träffade vänner. Sedan mormor dog i augusti har morfar inte blivit bortbjuden på middag en enda gång. Tidigare blev de bortbjudna nästan uteslutande varje helg. De vet inte vad de skall tala om längre eftersom det var mormor som stod för den sociala biten, och det visar hur farliga dessa statusvänner är. De bryr sig inte ett dugg om dig som människa och det är så fruktansvärt tragiskt att det gör ont i en. Människor man trodde var ens vänner, som funnits där i år, försvinner plötsligt för att ens partner gör det. Från att ha varit det perfekta middagsparet blir man i stället för ensam bortglömd. Att lämna en vän som behöver en vän mer än någonsin är mer än ett förkastligt beteende, det är det värsta av alla brott. Jag har aldrig haft någon vidare kontakt med min morfar, men jag hatar att veta att hans sista år kommer att fortsätta så här. Han är hjälplös utan sin fru.

Det är i livets svåra skeenden du märker vilka som verkligen är med dig. Orkar de inte dela din sorg bryr de sig inte om din glädje heller. Riktiga vänner finns där för att lysa upp vägen när det blivit för mörkt för att ta sig fram, inte bara för att komma och ta för sig av ens umgänge så länge ljus finns tillgängligt och redo att sprida värme.