Jag är så frustrerad att jag inte vet vad jag skall göra av mig själv. Idag är det inskrivning och jag måste ordna upp en massa skräp gällande kurserna och på onsdag drar det igång. Jag har inte pluggat en sida under lovet och jag har inte heller fått tag på några böcker. Tiden drar iväg så fort och jag kommer aldrig för mig att göra något, fast jag haft all tid på mig. Jag måste försöka lägga upp detta på ett sätt så att jag kan ägna mig både åt skola och att leva rätt, för det har aldrig tidigare fungerat att hantera båda två samtidigt. Jag har aldrig skött skolan och hatar tanken på att enbart få äta osmaklig föda i sju månader och att det hittills bara gått 11 dagar. Det sämsta man kan göra är dock att tänka så i stället för att ta en sak i taget, men hur man bär sig åt för det är ett mysterium.

Jag börjar grina då jag tänker på hur min kropp kommer att se ut i framtiden, hur mina bröst kommer att vara små skrumpna russin och att det inte går att göra något åt saken. Jag kommer att behöva operera mig men det handlar om summor som inte existerar. Det är nog mycket att göra med ansiktet efteråt då det är det som syns utåt. Jag blir så bitter på de som får sina operationer bekostade av skattebetalare för att de har ett fysiskt lidande, medan de som tar sina liv för att deras missformningar hindrar dem från att leva får bekosta vartenda öre själv. Det är skillnad på fåfänga och på att vara så ful att man inte orkar fortsätta och att få det bekräftat. Varför värderas fysiskt lidande högre än psykiskt? Fysisk smärta är aldrig lika hård som psykisk och det vet alla. Vad är ett bortsprängt ben gentemot en bortsprängd familj? Min kropp kommer bara att bli fulare och fulare för varje kilo jag går ner. Däremot kommer jag att kunna dölja den bättre i kläder som sitter bra, och dölja min kropp får jag redan göra, så egentligen är den enda skillnaden att jag kommer vara tjock men välklädd med en fulare kropp i stället för fet och dåligt klädd med en ful kropp. Ingen skall ju ändå se det som finns därunder, och jag är så van vid att hata det som finns att det inte kommer göra till eller från ifall mina bröst består av två hängande skinnflisor. Jag gör det ju för framtidens skull, för att få ett jobb man inte ger till en fet person en dag och för att accepteras av samhället. Det behöver man inte klä av sig för. Eller vänta nu, det är ju precis vad man behöver. Jag är körd.

Har bokat tid för slingning i morgon och i vanlig ordning velade jag över vilken salong jag skulle gå till, om jag skall använda min 10%-kupong på en tveksam eller ta det säkrare kortet. Jag valde sistnämnt. Har sju centimeter utväxt och eftersom håret mörknar litet för varje år ser det värre ut än förra gången jag försökte spara ut min naturliga färg, vilket jag sedan gav upp och blekte om det på nytt. Det kliar i stubbfingarna då jag inte vet något snyggare än ett lockigt mjukt platinablont hår, men nu har jag låtit bli att färga det sedan slutet av juli och jag tänker inte ha gått omkring med en osmickrande utväxt i ett halvår för ingenting. När jag väl haft nära på vitt har jag längtat tillbaka till just det och nu får jag fortsätta slinga det regelbundet (till ingen nytta eftersom färgen knappt vill fästa) och sedan hålla mig till kamomill den dag det jag väntat så länge på är tillbaka. Till dess blir det i vanlig ordning Silica och hårbottensmassage för hela slanten. Tänk vad skönt att kunna gå ut utan att tänka på att man har en utväxt att dölja. Då behöver man inte tvätta håret varannan dag och vara rädd för att överdosera balsam för att minsta fettdroppe i hårbotten gör färgskillnaden enorm. Jag saknar att vara naturlig (men samtidigt spelar det ju absolut ingen roll hur det går då jag ändå aldrig kommer få uppleva något eller någon som skänker mig glädje, allt borde vara mig totalt likgiltigt).

För övrigt har blogglusten gått ur mig. Jag får bara färre och färre besök vilket är bekräftelse på att jag gör allt ointressantare inlägg eftersom jag inte har något att uppdatera med. Det enda jag gör på dagarna är ju att vara på komvux och det enda jag gör på kvällarna är att sova. Saker kunde inte vara gråare och jag borde lägga ner helt då det enda det skapar är paranoia eftersom jag vet att flera läser bara för att håna en och för att ha ännu en bitterfitta att irritera sig på eftersom de inte heller har så mycket att göra.