Det är när man vaknar 7:25 och går till bussen 7:40 (att försöka springa är ingen idé, jag har ändå glömt hur man gör) man har flyt, och det är när man inser att man är lika ofräsch oavsett om man stått en minut framför spegeln eller en timme, som det flytande späds ut och rinner iväg. Minst flyt av allt har man dock på komvux kansli - jag blir inte klok på dem! Inte undra på att det tog en och en halv timme att registrera sig förra veckan. Deras inkompetens vet inga gränser och jag kan inte ens försöka beskriva det utan att sluta upp i ett rosenrasande "FAOGEOUSKEDGASW!!!!1!! AAH!!!! JAG ÄR SÅ AA-AARG!". Bloggar må innehålla vardagsdravel ointressant för den utomstående, men litet självrespekt försöker jag att bibehålla genom att hålla mig något sånär stadig när jag skriver. Annars minns jag ju inte vad som upprörde mig för stunden (jag kanske bara var hungrig?).

Datorlektionerna borde jag snart vara färdig med, vilket känns otroligt skönt eftersom jag då "bara" har matematiken, den förbannade samhällskunskapen och NK:n att koncentrera mig på (jag räknar inte hälsopedagogiken som lektion utan som lekstuga, och leka är inte något jag tackar nej till). Och spanskan förstås. Spanskalektionerna är något annat som inte har speciellt mycket flyt över sig. Det är en bitter insikt att man saknar verkliga talanger (huruvida jag är bra på teater kan diskuteras, och även om så skulle vara är det ju ingenting man kan livnära sig på) och varken är språkbegåvad, praktiskt eller estetiskt lagd. Inte ens hemmafrulivet skulle jag klara av eftersom detta innefattar ordning och reda. Möjligtvis om jag gifte mig rikt med en kritstrecksklädd maffiaboss och kunde tillbringa dagarna ätandes praliner samtidigt som jag tar ett par tramp på motionscykeln framför Rachel Ray. Nå, det vore ett liv värt att leva!

Efter spanskan åkte jag in till stan eftersom jag hade en önskan om att fynda något på Hemtex, men utan resultat. I stället hittade jag ett snyggt halsband och matchande armband på Sisters, där fröken E fick sig en ny jacka. Därefter gick vi hem till henne, tillbringade tre timmar framför datorn och smed planer inför resan till Mallorca, som hon lika spontant som jag bestämde sig för att anmäla sig till. I samma stund fick hon ett mail som sade att det blivit en ledig plats på flyget från Stockholm varför hon nu slipper åka från Köpenhamn. Perfekt! Däremot blir det desto svårare med hemfärden då det inte går något flyg till Luleå då vi anländer 14:20 en lördag. Alternativet är 12 timmar (som aldrig blir färre än 15) på tåget eller en natt på vandrarhem för att ta flyget nästkommande dag. Rent prismässigt skiljer det sig inte mer än någon hundralapp, och då man efter tre veckor av stekande sol och drinkar lär vara både brunbränd, bakrusig och bratigare än någonsin, känns väl få saker så rätt som en krogkväll i hufvudstaden. Då lär man till och med passa in för omväxlings skull (tror dock inte bratsen delar sovsal med tyska backpackers). Vem vet, snart får jag kanske byta namn på bloggen till det så självklara Blondincilla, gå med i MUF, ta en talkurs hos Smurfarna och pressa ner huvudet i en varm och mysig björnfitta. O, jag känner att mitt kall i livet börjar uppenbara sig!

Eftersom söndagkvällar inte har något att erbjuda hade jag Tema: Romantisk komedi igår och tittade på "The Holiday" och "Shallow Hal" efter varandra. Jag lider med Kate Winslet (som varit min nu levande favoritskådespelerska sedan jag var en tioårig snorunge och hon lika gammal som jag är nu) då hon talar ut om sina obesvarade känslor sedan x år eftersom det är mitt liv i ett nötskal (nej, jag kommer aldrig över det förflutna och nej, jag kommer aldrig att finna min andra hälft), och vidare får jag extrem ångest när jag tvångsmässigt identifierar mig med Gwyneth Paltrow i fatsuit. Jag menar, hade det inte varit för luggen och de rosa kläderna hade man kunnat tro att det var jag som knäckte stolar. (Har sett båda tidigare men eftersom jag är för slö för att engagera mig i någon ny handling, tog jag två jag minns att jag sett.)
 

Jag gillar dock idén med att byta hem med någon under en tid och hade klart kunnat göra detsamma. Frågan är om människor i Sverige är intresserade av sådant, och vem som vill byta sin lägenhet mot min för ett par dagar. Förvisso är det ett billigt och spännande sätt att få ett miljöombyte och upptäcka en stad på.

Nu är jag hungrig med (nähä?). Det är det dåliga med att inte äta något under dagen och att inte ha något hemma. Eller, jag har ju faktiskt fyra konserver med kidneybönor, men det känns inte så aptitligt att trycka i sig måste jag erkänna. Får ta den naturella yoghurt som finns kvar och de All Bran (den nyttigare varianten) jag köpte innan mitt projekt drog igång. Sedan skall jag duscha (men inte tvätta håret, mina produkter bör komma i morgon och längre än så vill jag nog inte vänta, sex dagar utan schampo är tillräckligt om än bra för kalufsen), smörja in mig i Dove (jag hatar dock att gå runt och lukta BUS, det och svett toppar listan över dofter man inte vill förknippas med - eller ja, det spray tan-beroende butiksbiträdet i Smedjan lär nog inte ha något emot det) och låta det torka innan jag gör kväll och försöker lägga mig tidigt.

Kanske lika bra att dra hem en till dålig film, så har jag något att somna till. Laddade hem två spanska skräckfilmer igår varav den ena visade sig vara dubbad (bra läromedel där), men jag kan inte se sådant om kvällarna eller när jag över huvud taget måste vara själv. Jag är vansinningt lättskrämd. Dock har jag inte varit rädd en enda gång då jag bott här (utöver då jag hörde någon gå i trappan tre på natten, men då var det befogat eftersom det bara bor två personer i varje port och min granne är närmare graven än vaggan åldersmässigt). Det känns väldigt annorlunda eftersom jag alltid haft problem med mörkerrädsla och att vara ensam om nätterna. Nu kan jag sitta med fötterna på golvet (OK, tårna - jag är för kort för att kunna ha hela foten i golvet och fortfarande vara bekväm) även då lampan är släckt. Jag antar att man vänjer sig.