Mina hörlurar har lyssnat på sista versen. Måste köpa nya i morgon så att jag kan lyssna på musik (jag kan inte lyssna i högtalare, finner ingen njutning i det; ljudet måste ligga nära örat och vara så påträngande som möjligt) vilket jag inte gjort på flera dagar. Utöver det är det sluthandlat. Jag är trött på konsumtion och bloggar, magasin och TV-program som inte gör annat än att uppmuntra detta. Nej, det finns ingenting i denna världsrymd som är så tillfredsställande som att shoppa och känna sig rik, men det existerar inte heller en aldrig sinande källa av pengar. När man fortfarande bodde hemma och hade litet utgifter kunde man unna sig sådant man ville ha. Man kunde beställa en kartong med kläder då och då. Det fungerar inte när man får känna vad ett liv med ansvar innebär, och man kan inte köpa en ny tröja man kommer iklä sig två gånger, eller tio prydnadskuddar bara för att Indiska har superrea. Speciellt när man är för fet för att kunna trivas i sina kläder finns ingen anledning till att köpa nytt. En skönhet klär i allt, ett odjur inte i något. Jag har flera plagg som väntar på mig när jag gått ner både 5, 10 och 15 kilo. Med tanke på att 95% av garderoben består av svart spelar det ju ingen roll ifall man återanvänder eller köper nytt. Omgivningen ser ändå ingen skillnad. Faktum är att omgivningen inte ser något alls eftersom de aldrig träffar en utan ytterkläder. Det är inte så att jag tar hem gäster, bjuds på fester eller deltar i olika aktiviteter.

En journalist mailade mig eftersom hon ville ha med mig i ett reportage för en lokaltidning. Syftet var att visa upp några av sina outfits och berätta om dem. Jag tackade med stor tveksamhet ja eftersom jag tänkte att det kunde vara nyttigt för mig att öva mig på att stå framför kameran då det är min största fobi och det i slutändan ändå är dit jag vill, men har nu dragit mig ur eftersom jag inte äger några outfits jag kan stå för. Att visa upp "favoriterna" är med andra ord omöjligt. Precis allt jag klär mig i är sådant jag har för att de plagg jag egentligen vill bära inte finns i min storlek. Hon får gärna återkomma om ett halvår då jag hunnit gå ner xx kilo, men inte nu. Jag har absolut ingenting att säga och har litet mer stolthet i den svårt överviktiga kroppen, än att jag viker ut mig i en bilaga och låter Norrbotten tro att jag är en tjockis som är stolt över sin dåliga smak. Jag skäms över att gå utanför dörren, hatar att behöva använda bomullskjolar i stretch när man egentligen vill ha en tjusig kjol i stumt material med hög midja. Det här är inte jag. Jag vill kunna leva som den dam jag är. Jag har kommit ifrån mitt sanna jag och jag kan inte med det. Vad hände med eleganta C som lade håret om kvällarna, såg ut som en gangster's moll i kritstrecksrandigt och huvudprydnader? Som inte gick ut utan sitt läppstift? Hon försvann med livet. Att man över huvud taget orkade klä sig var ett tecken på att något i ens liv kändes värt att klä sig för. Det gör det inte idag. Det är tomt.