Jag ringde och avbokade ett läkarbesök på sjukhuset igår. Jag tänker inte betala 250 kronor (eller en ny kjol) för att träffa någon som skriver ut något som tar ett kvartal innan det börjar verka (och kostar mer än den ger), för att ett våp till kontaktperson bad mig att gå därifrån då jag ifrågasatte hennes kontaktförsök, när hon inte ens hade något att säga då jag väl anlänt. Vad förväntar hon sig? Kafferep och tjejsnack? Klart att man undrar vad hon vill när hon var den som ville träffa mig i sju månader, samt att man blir upprörd då hon menar att det är jag som skall prata. Om vad? Jag behöver inga samtal med en sjuksköterska(!) om min händelselösa vardag. Den är för mig helt likgiltig, och det är ingen bedrift att stiga upp, hur dödligt trist det än är. Jag behöver en morgondag!

När jag sitter och storgråter halv tre till följd av en tanke som framkallade en annan ångrar jag beslutet, även fast jag vet att det ändå inte hade hjälpt. Det här är inte kemiskt, det här är sorg. Lika litet som en tablett kan hjälpa den som sett sin livskamrat hoppa framför ett tåg kan den hjälpa mig. Det är inte mitt sinne som är tungt, det är hjärtat. - Någon säger att det är bättre så här, att något annat inte hade varit bra för mig. Nej, jag förstår att det inte hade varit bra för mig att vara lycklig. Jag förstår att det bara är bra för mig att få lida litet extra, samtidigt som en annan går fri från skuld. Motgångar är nyttiga, menar den som inga har.

Jag vet att jag kommer att känna så här tills dess att jag funnit en ersättare som kan bekräfta mig och tala om för mig att jag är älskad, och en sådan kommer aldrig att infinna sig. Därför har jag lärt mig leva med att jag kommer fortsätta plågas av detta. Jag har accepterat att hela mitt liv på ett eller annat sätt kommer att kretsa kring en människa jag aldrig känt, men för det blir inte smärtan mer uthärdlig. Trots att jag ett oändligt antal gånger in i minsta detalj gått igenom hur jag brutalt mördat dig (bundit och munkavlat dig för att skära av kroppsdel för kroppsdel, och njutit till fullo av att se det infekterade blodet spruta ner väggar och golv medan du tar dina sista andetag), har jag lika många gånger gått igenom hur jag saknat "dig". Det råder dock inga tvivel om att jag hade dödat dig om tillfället gavs, och det ligger inga som helst överdrifter bakom det uttalandet - bara hat. Jag hade dödat dig, så länge jag slapp ta i dig.

Uppenbarligen är det jag som undermedvetet håller fast vid "saknaden" för jag vet att jag aldrig kommer närmare dig än så, och för att ingen annan finns som kan ta den platsen. Jag vet ju att det jag tror är du egentligen är en känsla; att du enbart är objektet jag väljer att applicera på den (jag objektifierar dig, så litet betyder du). Det har gått (censurerad tid) sedan jag klargjorde för mig själv och världen att det här inte längre är aktuellt, och det står jag fast vid. Det tog tid, men det kom en dag då detta blev något som tillhörde det förflutna och plötsligt kändes allt så mycket lättare. Jag gav det inte en tanke dagtid, men det kom ofrivilligt tillbaka då jag i stället började drömma om det på nätterna (eller när på dygnet jag nu sov, det har ju aldrig funnits någon direkt regelbundenhet). Jag vet att det är ett tecken på att jag låtit det uppta för stor del av min tid. Jag har skrivit om det så länge nu, men är att skriva nödvändigt detsamma som att bearbeta? Ett mer korrekt ord för det är att älta. När allt man har är ytterst vaga minnen (inte speciellt tillfredsställande sådana heller) och därefter ett evighetslångt glapp som bestod av att förtränga så mycket som möjligt (vilket aldrig lyckades), kan det inte handla om annat.

Det här är sådant jag egentligen inte borde publicera, men de få som vet vad det handlar om har hört allt förut. För många gånger. Jag skäms över mig själv som fastnat där när jag utvecklats oerhört på så många andra plan, men det är knappast något jag har valt: Avsaknad av nya erfarenheter får en att stanna kvar i gamla (och på den fronten har det tagit tvärstopp).

Så var klockan efter tre. Om jag hade hoppats på vila inatt så blev ju det en stor besvikelse. Precis som livet, alltså.