Så onödigt att stiga upp. Solen strålar utanför persiennerna - sommaren är här och en normal person hade menat att det är så skönt - men jag har inget där att hämta. Ju bättre väder desto fler lyckliga ansikten desto sämre mår jag. Ingenting kommer att bli bättre än så här, och det är betungande. Som om den frånstötande kropp jag inte klarar av att känna när jag duschar utan att äcklas inte är nog så tung. Om inte ens jag som är van klarar av att se mig, varför skulle någon annan göra det?

Den senaste tiden har en hel skock av ouppfostrade 90-talister stirrat och pekat på mig. Senast igår kväll, men även i fredags då en 13-årig blivande raggarslampa helt öppet pekade och viskade trots att jag befann mig alldeles intill de små dräggen som inte kunde vänta på att få byta ut sina cyklar mot mopeder. Jag önskar att det bara var inbillning, men det är det inte. Jag är medveten om att merparten inte ser en eftersom det enda jag gör bakom solglasögonen är att i hemlighet iakktta människor. Just därför blir det så tydligt då någon väl gör det. Min första tanke är "vad fan glor ni på, ungjävlar?", men sedan går det upp för mig. Det jag inte förstår är hur någon kan vara så ful utan att lida av en fysisk åkomma av något slag. Det är skrattretande med människor som hävdar att man skall vara nöjd, samtidigt som de indirekt klargör att man, trots deras "alla är vackra"-predikningar, inte på långa vägar är tillräcklig för dem.

Jag hatar att vara glad, för man vet att man inom någon timme slutar upp gråtande i sin lägenhet var ångesten ligger tjock. Jag har accepterat att det är så mitt liv kommer att förbli då inga drastiska försök kan förändra faktumet att jag är dömd till utanförskap. Man är glad då man väl tilltalas av någon som inte har för avsikt att häckla eller klaga på en, sedan skiljs man åt, åker hem med en klump i halsen och gråter ögonen ur sig för att glädjen aldrig kommer att bli delad/dubbel eller ens verklig. Verkligheten är min största fiende. Därför hatar jag att vara ensam med den. Det bästa skulle ha varit ifall jag fått dö i sömnen. Jag hade blivit liggande i tre veckor (innan hyresvärden öppnar i undran om varför inga pengar kommit in). Det är så man vet att man är saknad och behövd.