Bästa banana spliten är den man gör själv, med krossad choklad i stora lass.


Jag slog på stort och gjorde oaptitlig mat. Linsgryta, tikka masala-mix och tacos blev vanligast förekommande, tragiskt nog.


N sörplar kaffe och letar efter filmer att se medan jag ligger rastlös i sängen och väntar på resultat (utan resultat).

I morse åkte Norell hem till Dalarna och livet känns återigen tomt (jag hade skrivits ut ur en kurs på grund av frånvaro men fick hoppa på idag igen, och skall strax åka hem till mina föräldrar för att hämta ett brev från CSN - som jag hatar denna skola; jag förstår inte att jag orkar fortsätta traggla!). Det blev ett väl hastigt avsked utan några som helst krusiduller när han steg av bussen och jag fortsatte åka till min lektion. Trots humörsvängningar som heter duga när jag hänger upp och stör mig på minsta småsak, känns vardagen utan N:s sällskap outhärdlig. Jag irriterar mig ofta när han är här och det finns mycket som gör mig ledsen, men jag är än mer ledsen då han inte är här. Tre veckor har hastigt passerat och nu dröjer det tills vi ses igen. Han är hemma hos sig och jag hos mig. Det är gräsligt deprimerande att "hemma" för någon som borde finnas i ens närhet, är 89 mil bort. Dessutom är jag besviken över att mina annars högljudda grannar varit spöklikt tysta under tre veckor, när jag varit åh så ivrig över att låta andra höra hur påfrestande de är, samt gnällt i månader över hur mycket jag avskyr dem. Det förvånar mig föga ifall ljudnivåerna höjs redan i morgon, "bara för att" - allt för att livet vill jävlas så gott det går.

Jag försöker dock ta det positiva med det negativa. Det är skönt att kunna sträcka ut sig i sängen, och jag har gått upp nära fyra kilo dessa tre veckor, så jag lär ju behöva fler veckor än så på mig för att få bort dem. Det är svårt att hålla vikten när banana split, ciabatta och smågodis står på menyn. Släng in skumbad, yatzy, "Sleepy top talk" och ett par filmer, så har vi nyckelorden som kan beskriva hela vistelsen här. Igår gick vi på restaurang och åt asiatiskt för att sedan trycka två semlor var innan bastun (offentlig bastu i kvarterets tvättstuga/samlingslokal kan vara något av det ofräschaste som finns - jag vill inte ens tänka på hur många sjukdomssmittade bakdelar som nuddat inredningen, eller hur många som knullat någon i den), men eftersom det var sista kvällen kan jag tycka att åtminstone det var berättigat. Det var ju dessutom fettisdagen, och hur firar man den bättre än att bli ännu fetare? Nu får det dock vara slut på sådant, eftersom jag idag väger mer än sådana jag aldrig trodde skulle väga mindre än jag. Skammen är stor liksom saknaden över att vara 6 kilo lättare. Jag känner mig inte som mig själv när jag väger över xx (trots att jag gjort det större delen av tiden): Jag är fångad av ett fetto som inte är jag, och känner mig påtvingad en roll jag inte vill spela. Dessutom är det aldrig roligt att se att kläderna man var så glad över att komma i nu sakta men säkert börjat strama på sina ställen.

Idag har jag sökt extrajobb som croupier och bartender i Umeå. Det lär knappast gå vägen eftersom jag inte har något att skriva på mitt CV, och CV:n verkar ju vara vad som får det att spraka till i byxan hos arbetsgivare snarare än fyndiga personliga brev, men jag fortsätter fila på ett tillräckligt bra sådant. Jag skall ju åka ner ett par dygn under påskens självstudiedagar och hade då tänkt se mig omkring efter vad som egentligen finns, även fast det kanske är litet väl tidigt att lämna ut ansökningar nu (eller är det det?). Trots att jag hängt där halva hösten har jag inte lärt känna utbudet något vidare.

Största irritationen nu är att jag har tappat bort två av mina uppladdningsbara batterier, och inte kan fotografera min nya tjusiga korg i hallen (självvald försenad julklapp/present från Indiska). Eller, att fotografera bryr jag mig inte nämnvärt om. (Däremot kan jag känna litet ånger över att jag inte tagit några bilder från N:s besök; det är väl ändå meningen att man skall dokumentera sådana saker? Folk verkar ju inte göra annat än att fota, fast vad sjutton fotar man när man inget särskilt gör och är för ful för att själv medverka på bild?) Det är själva principen. Hur lyckas man tappa bort något man nyss använt i en halvtom, något sånär städad etta? (Efter att ha sett somligas hem på Bilddagboken känns det dock som om jag har kliniskt rent trots dammtussarna/smulorna under datorbordet och den ständigt växande högen med tallrikar och glas, och det är ju en liten tröst.)

Uppdatering 23:00: På tal om att livet mer än gärna gör allt för att jävlas med en, kan min vänstra lilltå härmed styrka detta. Gick just rakt in i dricksbacken som stod i köket när jag skulle tända lampan. Smärtan är olidlig. Och med det säger Haggan god natt, och gör sig redo för en av många ensamma nätter i mängden med dubbla täcken.