Honey I saw you there last night
Another mans arms holding you tight
Nobody knows what I feeled inside
All I know, I walked away and cried

I know you said he was just a friend
But I saw him kiss you again and again
These eyes of mine, they don't fool me
Why did he hold you so tenderly?

Otis Redding - I've got dreams to remember

---

Dagen har varit otroligt tråkig. Kom hem för ett par timmar sedan, lät bli att packa upp påsarna med tvätt, tog ett snabbt bad (när det tar längre tid att fylla karet än tiden man befinner sig i det; för att kvala in som badflicka måste man ligga minst en kvart) och nu sitter jag här - trött och hängig med en halv cola och två Imovane redo att sväljas framför tangentbordet. Sov från tolv i natt till tolv i förmiddags och det var otroligt skönt att slippa vara vaken med all ångest det innebär. Drömde dock om cp:t vilket gav en sämre start på dagen än vanligt. Normalt antecknar jag drömmar jag minns då jag orkar, men när det gäller honom får de mer än gärna glömmas bort. Igår lyssnade jag på en låt som givit mig ångest sedan i somras; som alltid fått mig att tänka på honom efter det att jag lärde "känna" honom. Innan det var det MIN låt, och igår kände jag ingen ångest. Den hade återigen blivit MIN. Jag har återgått till att gråta över hur rörd den gör MIG, INTE för att den påminner om honom! (Det finns absolut ingenting vackert som gör det, eftersom det absolut inte finns något vackert kring dennes existens.)

Jag drömmer alltid intensivare då jag tagit insomningstabletter, och av någon anledning minns jag dem bättre efter uppvaknandet. (Hur är det för andra? Påverkas drömmarna av era mediciner, och vad tar ni i så fall?) För ett par veckor sedan vaknade jag av att jag grät, och att N frågade hur det var. Först förstod jag inte att jag faktiskt grinat på riktigt och skämdes. Jag drömde att jag talade i telefon med min mormor (som dog förra sommaren, vilket lämnat ett stort hål eftersom hon alltid fanns så nära inpå, och då min morfar i princip legat dödssjuk hela tiden sedan dess har det rört om ordentligt i familjeolyckan). Jag trodde inte min mor då hon räckte över luren, men hörde sedan min avlidna mormor säga: "Hej från rymdskeppet". I samband med det började tårarna strömma, och jag vaknade. (Jag har börjat drömma om att hon tilltalar mig allt mer, vilket jag ej gjorde förr, och kan inte låta bli att undra ifall det kan vara så att hon vill nå ut till mig.)

Härom natten drömde jag att två personer i huset intill filmat mig i en mycket intim situation (i sann Peeping Tom-anda). Jag var rasande och krävde att de skulle radera filmerna eftersom jag var livrädd för att de skulle läggas ut på nätet (en av de som filmat var en sliskig bartender från Magaluf), men de vägrade. I nästa stund befann jag och en okänd vännina oss på en loppmarknad. Jag stod och tittade på tavlor medan jag hoppade upp och ned i nervositet över att en man, som tydligen var Rysslands president, snart skulle dyka upp i lokalen. Tydligen var jag god vän med - men kände ändå stor fruktan (eller kallas det respekt?) inför - denne. Senare kommer vi fram till ett klädställ med pälsar och jag börjar prova dem, men skyndar mig eftersom jag inte vill att han skall se mig i dem. Slutligen dyker presidenten upp, i sällskap av en tjänare. Han är klädd i päls från topp till tå, och där står jag med en rävmössa på huvudet. Jag skäms över att han tagit mig på bar gärning (en djurvän och vegetarian kan ju inte använda päls), börjar stamma och försöker dölja min skam genom att rådfråga honom: "Ja, egentligen strider det ju mot mina principer, men tycker du att jag kan köpa denna?" Något svar hinner jag aldrig få, men av hans egen håriga outfit att döma antar jag att han var positiv.

Skall jag nu tolka den senare drömmen rör det sig ju uppenbart om min egen skam som jag tampas med. Jag har gjort något jag inte vill skall komma ut eftersom det "strider mot mina principer", och i stället för att komma till ro med det, bearbetar jag känslorna i mina drömmar. Jag har ett väldigt starkt överjag, vilket ofta slår ner mig psykiskt, eftersom det är omöjligt att leva som man lär fullt ut.

Apropå drömmar har jag börjat tänka på den närmre framtiden en del; den önskade flytten och hur livet skall te sig därefter. Kanske är det i det tidigaste laget, men som den drömmare (ha-ha) jag är är det oundvikligt för mig att inte fantisera om. Kommer jag att bo själv i en skabbig etta mindre än denna, eller kommer möjligen "någon" att vilja slå ihop sig i en trea på, säg, Carlshem och låta elen ingå? (Ja, jag ser det faktiskt som en fördel ifall jag och H kan boka tvättid samtidigt, och tänker att vi då skall ha fantastiska tvättstugekonversationer iförda noppriga koftor och urtvättade mjukisbyxor, eftersom allt användbart ligger i en av de nio tvättpåsar vi tvingas släpa med oss då ingen av oss har vett att tvätta med jämna mellanrum. Dessutom är min högsta dröm att elen skall ingå, och då min nuvarande hyresvärd tar ut en elräkning på 400-500:- för varannan månad är det kanske förståeligt.)

Att vara kombo fungerade inte alls för mig; jag är en ensamvarg som behöver min egentid då jag kan sitta halvnaken framför datorn, skriva, hetsäta, rapa och fisa i godan ro. Har jag någon inpå mig blir jag i stället en nervös och krävande klängranka som känner mig övergiven ifall personen umgås med någon annan, och det vill jag inte utsätta någon för. (Detta eftersom denne då faktiskt överger en till slut. I grunden är det alltså - som så mycket annat - av egoistiska skäl jag ogärna släpper in andra på livet. Det låter alltid hemskt att säga att något är av egoism, men varför hymla om något man inte kan hjälpa? Jag är allvarligt talat livrädd för att överges och förblir hellre ensam för resten av mitt liv, än att behöva vara med om att bli lämnad. Övergivenhetstrauma, kallade kvinnan jag träffade för ett enda samtal på vårdcentralen i november det för. Hon som inte kunde skilja på excentrisk och egocentrisk och som inte ville boka någon ytterligare träff direkt utan hörde av sig på mobilsvar, för att sedan ta för givet att jag inte ville träffas då jag inte ringde upp inom en vecka.) Dock är det kanske en annan sak beroende på vilken relation man har till personen. Sambo, tro? När det är någon man ändå vill vara nära, och ändå skulle övernatta hos varannan natt; är det ens någon idé att ha två separata lägenheter och betala dubbla räkningar, när man kan hyra en trea och ha ett rum var, dit man kan dra sig undan när man behöver och inreda fritt efter eget tycke? Jag tänker på såväl ekonomiska som praktiska skäl. Två i en trea blir större, billigare och trevligare än att bo själv i en etta - och umgås man mycket med någon, så varför inte? Jag och H hade det i alla fall väldigt trevligt efter att jag installerade gästrummet hos henne, och slutade hålla henne vaken (eller tvingade ut henne i vardagsrummet) med min bronkithosta.

Nåväl, det om något är en sådan sak tiden får lov att utvisa. Mycket kan hända, och jag vägrar vara en person som tar ut saker i förskott. Såvida det ej rör sig om förluster; dessa är jag väldigt bra på att ta ut, men dessvärre också att förutse. Jag måste bli bättre på att tillämpa attraktionslagen, såsom jag lovade mig själv att göra i höstas (då jag "råkade" hitta en bok om detta längst in i min annars tomma lägenhets garderob vid inflytten; att jag gjorde det då jag behövde den som bäst var knappast en slump). Vad hände med det?