De senaste veckorna har jag varit extra känslig, och trots att jag (precis som resten av i-ländernas befolkning) sagt att detta skall bli mitt år har jag inte kunnat se med något sånär positiva ögon. Trots att jag borde vara gladare än jag är i dagsläget, är det i stället samma gamla hopplöshet som gör sig påmind. Jag är ledsen, lättiriterad och (om vi skall vara dramatiska, och det måste vi ju) något av ett känslomässigt vrak just nu. Att jag känner mig ful som både gått upp i vikt och har sämre hy än någonsin bidrar inte till levnadsglädjen, och det blir i stället en ond cirkel då jag struntar i att klä upp och sminka mig, vilket bara får mig att känna mig ännu äckligare.

Jag tror att jag under detta år bara sminkat mig omkring fem gånger, och det är inte mycket ens för någon som vanligtvis inte sminkar sig alls. Jag som tidigare inte kunde visa mig ute utan fullt underlag går nu ut med den otäckta näsan med de kraterstora porerna i vädret. Jag orkar inte bry mig eftersom det ändå inte finns något för mig här (läs: inget att göra sig "fin" för), och tanken på det får en att vilja försvinna. Jag är trött på att alltid vara den fula i ett sällskap (numera är jag dock utan något sällskap alls; i princip varenda människa jag känt i denna stad har gett sig av - det finns ingen jag kan vara med mer), den odugliga och misslyckade som ingen bryr sig om. Den som alltid försöker passa in på sitt eget vis men alltid misslyckas: Vad är meningen i att vara trevlig när det ändå känns påklistrat? Fast nu sträcker jag mig bara efter månen; jag har ändå inga att vara trevliga mot.

Jag åker inte till Västerbott'n under lovet - tyvärr. Jag hade verkligen sett fram emot att träffa H (det känns som en evighet sedan). Just nu känner jag dock att jag inte orkar vara ensam, och eftersom hon jobbar i stort sett varje dag nästa vecka, tar jag hellre bussen ner då hon är ledig vid ett litet senare tillfälle. Jag är inte allt för sugen på att sitta hemma själv eller ströva omkring flera timmar på stan i bitande kyla. Jag vet inte hur det skulle gå med min allergi heller om hon inte skulle ha hunnit bli av med den tredje katten (det lät hemskt - ingen skall "göra sig av" med någon; hon innehar bara en något påtvingad kattvaktsroll för närvarande och jag är extremt allergisk mot de små liven).

På väg till stan (jag ryckte upp mig runt tre, tog på mig foundation, gick till Systembolaget och följde upp detta med komvux för att hinna med den lektion jag inte försov mig till; dock är det tydligen självstudier på måndagar, men tanken var god och jag slapp den brutala ångest jag hade haft ifall jag stannat hemma) fick jag då idén att i stället spendera mitt så kallade "sportlov" (så otroligt högstadium det känns med sportlov, jag är ju ändå 22 och gudarna skall veta att jag inte sportar; det förstår då varenda kotte som ser mig i alla fall) längre söderut. I Dalarna närmare bestämt. På ett sätt känner jag mig som en dålig människa och att jag "dissar" H med detta (även fast jag vet att hon inte bryr sig - hon är som sagt upptagen och jag en drama queen som letar efter saker att haka upp mig på), men eftersom jag inte orkar med ensamheten nu och verkligen behöver någon nära inpå mig, känns det som ett klokt alternativ. Det är lätt att åka ner till Umeå och stanna ett par dagar, men för en resa över halva Sverige vore det gräsligt oekonomiskt. Därför bör jag passa på under min lediga vecka, och att vänta i ytterligare sex känns för avlägset just nu. Inte det att jag inte har något tålamod (tvärtom; Stenbockar kan vänta ut vem som helst), det är bara väldigt tråkigt att behöva använda sig av det (och Katt/Hare-Stenbockar är antagligen de mest lättuttråkade av alla). Egentligen borde jag stanna hemma och banta bort det jag gått upp, men det är ju faktiskt inget som säger att jag måste överäta så fort jag umgås med någon. Vi behöver inte köpa godis varannan dag. Det är ett dåligt val jag själv gör, eftersom jag inte klarar av att stå emot frestelsen. Slutpratat om det, ty större ångestmoment finns inte på denna jord. När jag kommer hem går jag i stället med i Anonyma Överätare och håller bloggen fri från vikt-iga misslyckanden. Sockerberoende kommer aldrig vara lika coolt att läsa om som andra addiktioner (ni vet, "riktiga" beroenden).

Så om en vecka tar jag 13:10-flyget till Stockholm, för att 17:00 sätta mig på bussen till Smedjebacken. Det känns bra, och jag är väldigt exhalterad (eftersom jag åker med SAS kan jag dessutom ta med mig mina hårprodukter utan extra kostnad - vilken lättnad!). Jag älskar att resa och besöka nya platser (hur händelselösa de än må vara, men en kyrklig aktivitet och en workshop i träsnitt lär man väl åtminstone kunna ta del av) och har aldrig varit i Dalarna förr. Det skall bli spännande att träffa N:s judiska mor, och väldigt bra att vara den som anländer som gäst, eftersom jag då tvingas hålla pli på temperamentet och kommer gå runt i annat än mjukisbyxor och slarvig knut om dagarna, eftersom inget sådant medföljer. Jag föredrar nämligen att vara den stiliga parten. Det - och ett präktigt storgräl emellanåt - får mig att känna mig hel (och den känslan välkomnas).