Äcklig och ful, äcklig och ful, äcklig och ful, äcklig och ful, äcklig och ful, äcklig och ful, äcklig och ful, äcklig och ful...

Orden fortsätter ringa i mitt avskyvärda deformerade kranium och fast jag inte är en tjugondel så destruktiv som förut, blir övertygelsen större för varje år. Jag blir fulare med tiden och det är ett faktum. Kroppen har börjat hänga allt mer, rynkorna i pannen existerade inte för 1,5 år sedan (då kunde jag inte ens rynka pannan ens när jag försökte, nu har min mor kommenterat "oj, vad du rynkar pannan!" då hon trodde att jag gjorde mig till, vilket jag inte gjorde; det bara är så när jag talar eftersom jag har för vana att tala med hela ansiktet och inte med munnen) och porerna blir bara större (jag trodde inte det gick). De fina linjerna i ansiktet får mig att vilja skära upp hela anletet med glaskrosset från en av speglarna jag tvingas se mig själv i. Jag känner trots min knappa ålder  desperation efter att hindra åldrandet innan det sätter igång "på riktigt" vid 25. Hur mycket jag än föredrar människor på sin ålders höst framför ungdomar, vägrar jag bli en av dem.

Året har hittills gått tämligen smärtfritt fram och jag vågade nästan - som den dumma fan jag är - tro att det skulle få fortsätta så en litet längre stund, men så idag kom ångesten över mig och nu sitter jag och skakar och blir inte av med den. Jag fryser, mår illa och nervositeten inför onsdagen har blivit allt för stor för att jag skall orka med det. Just nu är inte längtan det ord som bäst kan beskriva situationen, utan rädsla. Jag är livrädd för att det äckel jag består av och fulheten skall tränga genom ytan (att fulheten redan skådats ett flertal gånger spelar ingen roll; personen kanske bara inte tittade så noga förra gången, men kommer nu att se mig i ett annat ljus och inse vilket ohyggligt misstag som begåtts). Avlägsnar min ångest sig inte till dess kommer det att smitta av sig - och just så skapar man en dålig, trängd stämning som sitter i. Det känns som att mycket kommer att hänga på hur jag agerar eftersom jag bör vara en god värdinna, och en god värdinna är inte frånvarande, förbannad och gråter. Hur gärna jag än vill kunna vara den åh så glättiga CC kan jag nog inte det just nu, och hur förklarar man varför man vill dö en dag då man borde vara glad, villig och tacksam? Pressen över detta ökar dessutom bara nervositeten ytterligare, och jag kan bara anta att det är just självförvållad press som satt igång aktuell sinnesstämning. Jag befinner mig som så många andra i den klassiska kvinnofällan och vill vara andra människor till lags, och de gånger jag inte kan jag det, tvivlar jag i stället på mitt människovärde och vill inte längre leva. För trots att någon verkar positivt inställd till en (och överröser en med sådant smicker att man blir tårögd, eftersom allt som är bra bara finns i lögner och på film), sitter demonerna kvar i ens huvud och fortsätter intala en att det inte spelar någon som helst roll vem man är, utan bara vad man gör. Man kan alltid, alltid bytas ut mot något mindre komplicerat och spelar i det långa loppet ingen roll för någon. Ingen minns en när det är över.

Grannen spelar i vanlig ordning urdålig musik så här på kvällskvisten så basen dunkar i öronen och JAG KAN INTE KONCENTRERA MIG PÅ VAD DET ÄR JAG SKRIVER!!!1 Vissa verkar inte ha förstånd nog att begripa att 60 år gamla hus har en tendens att vara mer lyhörda än vad som är önskvärt, andra skiter bara i det eftersom deras njutning förblir den enda viktiga. Normalt blir jag fly förbannad, nu orkar jag inte och känner bara hur tårarna börjar rinna allt snabbare. Jag tror bara jag har hunnit gråta av sorg en gång under 2010, och i kväll blir den andra. Regn fortsätter alltid att komma efter solsken och ingenting varar för evigt. Fast det visste vi ju redan sedan tidigare. Jag har tre cigaretter kvar och tänker röka dem efter varandra, för att sedan gå och lägga mig med ännu ett illamående som förhoppningsvis hunnit gå över när klockan ringer 08:00 i morgon bitti.