Att drömma om broar handlar om att välja sina vägar i livet. Jag är inne mycket på drömtolkning, och jag vet vad denna dröm ville säga mig. Att färgerna på bron som delades var likadana som sängramarna i Petville (jo, jag har förvandlats till en nörd som tillbringar all tid på "fejjan" åt spel anpassade för femåringar) är bara en liten påminnelse om att ta tag i mina beroenden någon gång. Drömmen talade om att jag är redo att gå vidare. På riktigt denna gång.

Jag raderade i december cp:t (han kallas så) från min vännerlista. Det låter som en struntsak, men i min värld är raderande det ultimata beviset på att man inte längre bryr sig - att man inte har något som helst intresse i att ens kunna ta reda på vad en person sysslar med (vilket i cp:ts fall aldrig varit annat än att dricka och sprida sin säd) om man mot förmodan skulle vilja.

Eftersom han är ett avslutat kapitel i mitt liv kan jag utan att skämmas eller bry mig om att ta hänsyn till någon berätta allt, men eftersom det inte på något sätt är aktuellt känns det bara överflödigt. Han är inte värd uppmärksamheten. I stället för att mala på om någon som inte ens förtjänar ett erkännande, nämner jag endast för uppdateringens skull (mina läsare vet trots allt ingenting om detta) i korta drag om hur jag i slutet av maj började träffa min väns dåvarande dejt, och att vi under några intensiva veckor fortsatte med detta. Trots att jag inte hade några intentioner att förälska mig i honom (det var precis tvärtom, men känslorna tog överhand) gjorde jag det (vilket jag inte vågade erkänna varken för mig själv eller min vän förrän allt var över; självklart var det hårt då det både kändes och faktiskt också var fel), fastän jag från början visste hurdan han var. Jag var ju till skillnad från min kära vän fullt medveten om hans svinerier då han samtidigt som han sade sig "hålla på bli tokkär i mig" (tydligen var det mina videobloggar som var avgörande, eh?) sårade min vän.

Och denna vackra kärleksförklaring yttrades på Facebook samma kväll som vi för första gången träffats på tu man hand för att han skulle ge mig en skateboardlektion och ingenting mer (här kan vi tala om flyktig kärlek i sann tvillinganda). Sådan bekräftelse är något jag levt för men allt för sällan fått. Därför var det omöjligt för mig att senare inte falla (trots att första känslan var panik; jag ringde gråtandes till min syster och frågade vad i helvete jag skulle ta mig till, men ur den munnen kom i vanlig ordning inga goda råd). Och efter att han lämnat mig efter nog mycket oäkta bekräftelse och falskt smicker fortsatte ältandet, månad efter månad. Jag har slutat gå ut på stan i Luleå, eftersom jag hellre låser in mig än att behöva möta hans tomma blick. Den här stan har ingenting att ge mig mer, och till hösten är det jag som flyttar.

Jag kan nu avslöja att han är anledningen till bloggtorkan som varit, och jag är glad att kunna säga att i takt med att han försvunnit ur mitt sinn, har min lust att skriva om sinnet kommit tillbaka. Nog om psykopaten. Ja, han är en psykopat (alla är inte inburade seriemördare bara för att det är så Hollywood framställer dem) - det är ingenting jag använder som skällsord på grund av ett behov av att smutskasta honom (det sköter hans så bra själv genom att existera). Att behöva se honom komma och gå på stan med en öl i ena handen och ett nytt ragg i den andra (givetvis lika nedgånget som han själv; en fullvuxen man som bor hemma i sitt pojkrum hos pappa och inte har någon tanke på att söka arbete eller reda ut sitt liv bestående av löst folk ur stans pundargäng kan inte vara kräsen; och har man legat med sin väns 30 år äldre morsa samt "tycker att alla skall ligga med vem de vill när de vill", är man kapabel till det mesta, utom något konstruktivt vill säga) gör mig nog så äcklad. Låt oss i stället övergå till något av faktisk betydelse:

Jag har träffat någon som inte får mig att må dåligt. Det är en främmande känsla som inte infunnit sig sedan jag var...tja, hela mitt liv har gått ut på att sörja sådant som varit och därefter om att bygga upp mig själv och lära mig att stå stadigt utan någon vid min sida. Ensamheten har varit min största mardröm som jag dock kommit att acceptera. Nu ersätts acceptansen av en levande människa. Helt plötsligt så finns det någon där, och har gjort i två månader. Jag måste erkänna att det skrämmer, för om jag inte längre är Heartsick - vem är jag då? Lisa Simpson? (Internskämt simpsonsnördar emellan.)

Jag är tacksam att vi tog beslutet att träffas, trots att vi inte alls kände varandra mer än man känner någon som kollat ens Bilddagbok (det har gått snart tre år sedan första kommentaren; det känns galet att tänka tillbaka på eftersom det som är idag inte ens skulle ha funnits i ens vildaste fantasier då), skummat genom ett par blogginlägg och sedan hamnat på ens MSN/Facebook (jag har flera personer där som jag inte alls känner - att denne ens fick tillgång till min MSN var eftersom jag önskade låtar skickade till mig inför min flygresa i april). Det var ett spontant beslut som visade sig vara meningen. Jag frågade helt enkelt om personen inte skulle komma upp till Luleå någon helg eftersom denne var less på nuvarande vistelseort, och aldrig hade varit så långt norrut. Det fanns inga som helst intentioner bakom annat än att det skulle vara trevligt. Något awkward, men ändock trevligt. Jag skulle även slippa vara ensam den dag jag misslyckades på intagningsprovet för skådespelarprogrammet (Nej, jag gick inte vidare för de som undrat. Jag mådde pest, glömde bort att öva ordentligt och på dagen d fick jag total blackout; att stå framför en jury är betydligt svettigare än man tror. Jag ångrar dock inte att jag gick eftersom det är en god erfarenhet om det någon gång blir en nästa.), och det som skulle bli en fyradagarsvisit blev två veckor.


Det finns ingen skam i att sakna denna person, och att jag gör det handlar för första gången inte om besatthet med sinnesförvirring som bakomliggande orsak, utan faktiskt längtan då jag kommer att träffa människan igen och det om bara ett par veckor. Och det känns bra. Nervöst och stressigt på grund av skolan som snart drar igång (och denna termin måste jag gå och avsluta om jag vill ha råd att leva och senare lämna Luleå för Umeå, bara jag lyckas hitta ett jobb), men bra. 

Visst är det skrämmande att veta att det finns en annan människa som känner för en (jag lever ju fortfarande med övertygelsen om att jag är fullkomligt omöjlig att känna positiva känslor inför och för ful för att någon ens skall vilja röra vid mig med tång), men samtidigt överväldigande. Jag har hittills inte haft någon anledning att misstro personen; det hade varit ett enormt tidsslöseri på någon som bor 80 mil bort. Bara en sådan sak värderas högt hos en trygghetsmänniska som jag.