Till att börja med vill jag tacka för de kloka kommentarer jag fått till gårdagens inlägg! Jag uppskattar dem verkligen och försöker ta till mig er visdom så gott en ologisk hjärna kan, eftersom jag vet att ni har rätt i det ni säger. Samtidigt är det en lättnad att höra att man inte är ensam om dessa tankar; att andra faktiskt har/har haft men kommit över dem med. Jag önskar att jag var hälften så klarsynt som ni i situationer som dessa, då lyckade mänskliga relationer inte verkar vara mitt primära område.

Detta är en dålig (nej, genomrutten) period. Jag ser inget ljus någonstans, har gråtit oavbrutet i timmar flera dagar i sträck och varje gång varit nära att ta fram den överdimensionerade japanska köttkniven jag aldrig får användning för annat än då jag skall öppna kartonger med krossade tomater (jag äger nämligen ingen sax längre och har ej kommit för mig att införskaffa någon ny), för att göra något omoget med. Patetiskt? Ja, definitivt. Jag kan dock inte tänka i de banorna längre utan känner mig bara fruktansvärt desperat och vet inte vad jag skall göra av mig själv. Instabiliteten har bara blivit värre och jag måste få ett slut på det, men vet inte hur. Jag har varken orkat tvätta eller städa inför helgens besök och lägenheten ser ut som ett slagfält för närvarande (måste åtgärda detta i morgon bitti; det vill säga kasta allt i förvaringslådor och rulla in under sängen). Jag orkar inte laga mat utan köper en chokladkaka på eftermiddagen som jag äter i stället för middag. Jag orkar inte sminka eller klä mig som folk utan drar omkring i en för trång jacka, skitiga mjukisbyxor och ännu skitigare hår dolt i en svart paljettbasker som skriker Blossom gone gothic slut. Varje gång jag vistas ute brinner vreden inom mig och jag får hindra mig själv från att skrika åt människorna som går framför mig i den snigellika takt bara främmande vandrande irritationsmoment kan, liksom jag får hindra tårarna från att tränga fram på öppen gata. Det enda jag kan tänka är att "ifall någon tilltalar mig nu slår jag den jäveln sönder och samman" och känner mig som en pubertal 16-åring. Bekymmersrynkorna och linjerna i pannan avslöjar dock att jag inte är 16; de är inte längre så fina utan blir allt djupare och djupare ner går även jag.

N sade åt mig att inte vara ledsen eftersom vi ses i morgon, och jag vågar inte erkänna att det inte precis kommer att göra saken bättre eftersom detta krig som utspelas inom mig till stor del indirekt beror på omnämnd. Jag känner mig otacksam och som en usel...vad jag nu än får lov att räknas som, som inte längtar mer. I ett normaltillstånd hade jag gjort det - då hade det värkt inom mig av längtan i stället - men nu kan jag inte känna några positiva känslor alls. Det närmaste jag kommer positivitet är likgiltighet, vilket är det absolut värsta tillstånd en människa kan befinna sig i, enligt mig. Bäst av allt vore ifall han kommit en vecka senare; då hade hans närvaro kanske kommit som ett lugn i stormen snarare än ytterligare en vind. Nu känns det som att jag bara kommer att göra honom besviken och nedstämd också, och det har jag inte lust med. Ingenting är så drygt som den trängda stämning som uppstår efter osämja - det känns omöjligt att gå vidare därifrån och bli på bra humör igen. Men jag vill inte ta ut händelserna i förväg; det kommer antagligen kännas mycket bättre när vi väl omfamnas på flygplatsen (alternativt kommer jag inte kunna vidröra honom eftersom mina tankar är fullt upptagna med att föreställa sig honom med en tidigare som hans hjärta slår snabba slag för).

Jag förstår att det inte är någon dans på rosor att ha med mig att göra (det är väl därför ingen orkat stanna kvar), men till mitt försvar måste jag hävda att det inte är någon dans att befinna sig i dessa dalar heller (jag vet att många vet exakt vilka jag syftar på och själva hamnar där med lika ojämna mellanrum). Jag hatar att aldrig veta vad morgondagen har att ge, och att aldrig kunna stanna på ett ställe. Jag blir 23 i år, men kommer alltid att känna mig lika vilsen som i tonåren. Är det så här vuxenlivet skall se ut? Vuxen är nämligen det sista jag känner mig. Då jag faktiskt var en vilsen tonåring var jag ändå övertygad om att saker skulle se annorlunda ut när jag väl blivit en självständig kvinna. Jag hade fel; det finns visst känslor som består. Man växer inte ifrån allt.