Öppnade paketet från La Redoute i förrgår. Alla plagg passade men klänningen var fulare i verkligheten och tröjan kortare än väntat. Dock behåller jag allt för reaprisets skull. Den grå koftan hade jag på mig igår, då jag efter att jag gått runt ett litet tag med Emma (som fick två parfymprov i stället för ett - på måndag är det jag som hittar något att handla på Åhléns) på stan var till Storheden för att hämta upp den tingade datorstolen från Jysk. Jag skulle tveklöst betala 50 kronor mer för att slippa montera ihop den, vilket inte kommer ske inom den närmaste framtiden. Den lär bli stående i kartongen ett tag.

När jag sedan skulle lämna tillbaka delar ur paketet från Lindex visade det sig att jag glömt fakturan hemma, så det blev till att med en suck rafsa ihop alla saker från disken och återvända hem, men innan hanns det med en kort visit på Kupan för att se om det gick att hämta något material där. Det gjorde det inte, men blickarna var desto fler när ett gipshuvud lades i barnvagn och filmades. Den enda som inte verkade tänka att man var barnslig var den östeuropé som tittade ner i vagnen och vid mitt konstaterande att det inte handlade om mental sjukdom sade att han inte tänkte det, utan att det som gjordes var konst och att han själv tänkt på att göra något liknande. Äntligen någon som fattat galoppen, kände jag. Jag har verkligen ingenting till övers för simpla porträttfoton folk kallar konst bara för att de lägger på ett filter i Photoshop eller intar en halvakrobatisk ställning i sin pose, men film är banne mig en klass för sig. En rolig klass, dessutom. Sådana behövs det fler av i skolorna! - Att man aldrig är så ful som då inga möjligheter till redigering eller posering finns må vara, för en lyckad handling förskönar alltid ett misslyckat yttre. Gör du något som är något annat än dåligt gör det ingenting att du är fet med tre hakor, dålig hy och korta ben. Det är så jag tänker om andra, och det borde vara så jag tänker om mig själv. Å andra sidan vet jag att jag är en av få som fungerar på det viset, och det är det som skrämmer mig: Man måste se ut för något för att bli omtyckt, och med det måttet mätt vet jag att hur ful någon annan än är, så kommer jag alltid att vara fulare eftersom de har någon och jag ingen. Det är ett vidrigt faktum som kan sänka vem som helst till botten: Du blir inte hel som människa förrän din person är bekräftad av någon annan. Jag köper det inte, men det är tyvärr så det fungerar.

Mama Sunshine i bloggtofs, Perlan i vagnen och 25 kilos övervikt på solskenspromenad på Röda Korset.

Något annat som tydligen lyckades var min muntliga argumentation om aktiv dödshjälp på svenskan, trots att den var en bra bit under fem eller ens fyra minuter och att jag inte kan fokusera blicken (d.v.s. skapa någon vettig ögonkontakt). Det enda goda råd de kunde ge var att jag skulle prata litet långsammare (men att jag redan visste detta eftersom jag saktade ner tempot ibland), och skulle testa att vara utan manus nästa gång eftersom jag verkade kunna tala för min sak. Det som definitivt inte kommer att lyckas är jag i samhällskunskapen. På måndag skall jag (bland annat - detta är vad som måste prioriteras, egentligen har jag så mycket mer; på fredag väntar ett fyra kapitel långt psykologiprov som skulle ha gjorts redan på måndagen) ha gjort en writing i engelskan var jag skall beskriva mig själv vid ålder sju, tretton och nu, samt denna källkritiska granskning av fyra olika hemsidor om abort, och jag vet inte ens hur man skriver en jävla inledning och presenterar sina frågor. Jag betalar ärligt och utan tvekan 100-250 kronor per godkänd inlämning. Intresserad? Tveka inte att höra av dig. Du får skriva om det är vad du tycker om/har lätt förr, och jag får en dag mitt slutbetyg som idag ser ut att vara bortom räckhåll.

Som om det inte skulle räcka är jag extremt sötsugen och vet inte hur jag skall orka stå emot på den sjätte dagen. Åt endast middag igår (en enorm och sen sådan förvisso; satt hemma och tittade på tecknad komedi, och i vanlig ordning mådde jag förbannat dåligt och ville inget hellre än att dö eftersom det är synnerligen olustigt att vara med någon som blir irriterad på en när man är ledsen och inte ens tror på det man säger, alternativt tror på det men inte ens kan visa litet omtanke bara för att personen inte känner detsamma, och det sista är ta mig fan värst eftersom man då gör det aktiva valet att strunta i den som gråter och nöjer sig med att kalla denne bitsk och gå för att det är det som blir enklast för en; man behöver inte göra sig besväret att sätta sig in i en äcklig borderlinefittas patetiska känsloliv, för man vet ju att deras hjärnor inte är riktigt klara varför åtminstone hälften av vad de säger inte är av värde/sant och kan tas med en nypa salt), och får äta det som blivit över idag, men nu tillsammans med ännu ett mål. Det vrider sig i magen av att tänka på det; det och hela min tillvaro som oälskad och betydelselös vämjelse. Jag har aldrig mått så dåligt över att vara jag som jag gör idag.

Det regnar ute. Härligt. Då kanske någon känner sig litet sorgsnare än vad de annars hade gjort. Själv är jag f n likgiltig (eller är man det när man sitter med tårar i grisögonen? snarare helt urholkad, vilket får mig att inte orka göra någonting). Vädret har ändå noll inverkan på mig eftersom jag inte har något där ute att göra. Däremot fryser jag och måste finna en jacka att använda oktober/november snarast då det enda jag äger är fuskpäls och trekvartsärm. Samtidigt känns det lika obetydligt: Varför skall jag inte frysa? Jag har väl ingen anledning till att hålla mig varm.