Ändå sitter jag kvar
Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är
Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar i tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär
Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i
Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur
Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans
Melissa Horn - Vår sista dans
Sommarfynd
Jag shoppar endast vid två tillfällen - när jag mår bra och när jag mår dåligt. I sommar har alternativ två varit aktuellt (eftersom höga berg innebär djupa dalar) vilket medfört att många sedlar ryckts iväg från sparkontot i och med butikernas alla ljuva sommarreor. Bland annat har följande införskaffats:
1. Senaste inköpet kommer från Lindex' The In Between Collection. Fantastiskt med tag 2 betala för 1-erbjudanden. Blott 119 kronor gav jag för detta set.
2. Utställd klänning med 50-talskänsla från H&Ms outlet. Köpte två identiska vilket visade sig vara tur då jag har för små behag för att fylla ut den ena. Bittert? You bet!
3. Chinos är aldrig fel, förutsatt att dina ben inte är korta, ditt arsle brett och dina vader gigantiska. Jag prickar in tre fel av tre möjliga, men det struntar jag i. "Jag är cool i allt", sa haggan och drog på sig de turkosa Hawaiishortsen.
4. Blå lätta espadrillos från Åhléns för att kunna promenera på Mallorca utan att förblöda av skavsår som varenda skodon ger mig oavsett. Bekvämlighet går före fall!
5. Midsommarklänningen och strumporna med äkta kubansk häl var en hit. "Det gör inget, vi klipper ihop" sa Ulla Billquist d.y. när hon skrålade på film och cyklade omkull.
6. Vitt och rött, men fortfarande inte så sött. Nåja, det duger för mig.
7. Varning för svanstjärt. Å andra sidan är man oavsett plagg van vid det här laget...
8. En stråhatt är alltid bra att ha, inte bara för att skydda hår och omgivningen från sitt anlete utan också för att ge ett intryck av den värdighet som tagits ifrån en. Då jag är närapå vattenskalle är det ingen risk att den blåser av heller.
9. Vita skor a.k.a. bloggskor. Bekvämt var som sagt nyckelordet. Har blivit vuxen, förstått att det är prio ett och lämnat fånigheterna bakom mig. Gränsen går vid foppatofflor, dock. Litet stil får man väl se till att ha!
10. Har även panikhandlat kläder inför förmiddagens resa för att inte svettas ihjäl då jag inte äger några svala sommarkläde (yesbox, här sitter jag och bloggar trots att köket är översvämmat med disk och packningen inte färdig - sån är jag). Däribland en aprikos momolikande bohotunika från Cubus. Passar väl en tjockis som jag som handen i handsken - man vet inte om det är fett eller mode. Min roll kommer att vara: Stylish fetto in denial i 3/4-leggings och ärmlösa klänningar med ett härligt synligt gäddhäng som fläktar i hettan. Gud nåde den som fotograferar mig. Jag våndas över det faktum att kameror existerar överallt där och att jag kommer få tillbringa större delen av tiden åt att posa stelt för att inte drabbas av panik då jag märker en blixt komma som ett cumshot mot mitt oförberedda ansikte.
11. Samt en sexig sjal från samma ställe. Sjalar är sannerligen guds gåva - man kan aldrig ha för många.
Tja, detta var väl ungefär två (eller en?) procent av inköpen. Nu måste jag gör mig själv besviken och säga: Dags att dra (för gissa vad, du kommer aldrig att bli klar i tid!).
Sista natten
För övrigt älskar jag mina muggar. Den föreställer en baktung cowgirl med text: My troubles are all behind me. Normalt är det kanske en halvrolig pryl man köper en av bara för reaktionernas skull ("håhå, åh så skojfriskt!"). Jag har tio, för att kunna påminnas både om dieten och att inte känna ångest över sådant som ändå inte går att förändra utan acceptera och fortsätta framåt. Alltid fortsätta framåt...
Farväl, Björkskatan
Så här ser det ut på min kammare just nu, eller rättare sagt den som i nio månader var min. Om ett dygn skall den stå tom. Jag har packat flera kartonger med kläder idag och i morgon är sista gången jag kommer att sätta mina stora fötter på Snövägen. Tanken gör mig inte bara gråtfärdig utan får mig faktiskt att gråta bittert.
Jag har varit så lugn här i min lägenhet, och med detta känns det som att all lust till någonting försvinner nu. Saker har hänt här inne och med flytten bleknar också minnena och möjligheten att hålla fast vid dem (speciellt med tanke på att jag aldrig tog några bilder). Jag kommer aldrig mer att sporadiskt höra min granne hamra om nätterna, aldrig mer skynda mig för uppförsbacken för att hinna med tvåans buss, aldrig mer sitta på balkonggolvet om nätterna, njuta av stillheten med en kopp 60 kaffe-40 mjölk och bara finnas till.
Nu väntar en etta med uteplats och tämligen centralt läge. Inte alls det lugn jag vill ha och behöver, med andra ord. Jag är ingen människa som önskar vara mitt i smeten utan vill hålla mig någonstans i utkanten. Jag vill ha spänning så länge jag har en trygghet att falla tillbaka på. Nu måste jag än en gång börja om från början, och för en gångs skull hade jag bara velat få fortsätta i invant spår! Men livet tar nya riktningar, och vägarna är outgrundliga. Nya ångestmomet kommer, och då kommer jag sakna de som varit så mycket att hjärtat lär brista, vilket det i ärlighetens namn nog redan gjort. Jag har ej vågat och tänker inte känna efter, men om så inte varit fallet: Why does my heart feel so bad?
Porrskadad -05
Du behöver inte vara aktivt deltagande för att ha fått livshotande skador av det sexualiserade samhället, det räcker med att du avvaktande sett på, och tro mig, för det krävs ingen voyeur. Det räcker med en tillräckligt förlägen individ för att det skall växa upp till ett perverterat monster.
Förut var sex någonting man kunde ta avstånd ifrån om man önskade. Självklart var man annorlunda om man som 30-årig oskuld inte hade några tankar på samlag, men hur ofta kom sådant fram då detta var något privat som hölls innanför fyra väggar alternativt inuti ens huvud. Man visste i sitt stilla sinne att människor utövade det, men respekterade andras integritet, och det var OK att vara oskuld - fint till och med om man var tillräckligt ung. Prinsen var inte bara en flickdröm; en dag skulle han komma till henne. Idag räcker det med att han kommer i henne en gång eller två, ty prinsen har ingen lust att bli kung. Han har bråttom och det finns många hål i människors själar att fylla.
Vi våldtas i dess rätta bemärkelse av det moraliska förfallet redan som barn, då man på bästa sändningstid kan se ett par i all iver slita av varandra kläderna för att med trevande händer söka sig mot de inte längre så förbjudna delarna, vilket gör aktens huvuddel tämligen ynklig då det inte längre finns något att sukta efter, utöver de penisar man väl känner till, då den praktfulla formen motvilligt eller ej dagligen kan urskiljas på ens datorskärm. Självbelåtnas mäns som inte har mer stolthet i sina kroppar än att rikta kameran mot sina nedre organ och den automatiska utlösningen som vet vad som skall göras för bästa resultat. Blixten reflekteras i den näst intill kristyrvita sörjan, som likt en vulkan som får sitt utbrott väller ut ur det trånga hålet, och han har nu gjort vad han kunnat för att stilla sitt sociala samvete. - Han vet att minst tre likasinnade kommer att onanera till denna bild inom loppet av två timmar. Njutningslystna mödrar, prepubertala döttrar och medelålders plåtslagare som är samboende sedan tio år tillbaka. Han är dem alla och han vet vad de behöver, prinsen som omhändertar våra såriga hjärtan och smörjer in dem med sin gyllene säd.
Och kvinnan som har givit upp om kärleken och nu söker bekräftelse på annat håll, tvingas än en gång göras besviken när allt hon kan ges är fler stötar av människor hon inte kan känna annat för än förakt. De som struntar i hennes ärrade kropp, de som ler åt ögonen som tåras efter varje intimt möte och lämnar henne ensam och naken i badrummet där hon förgäves försöker duscha av sig skammen. Hon som aldrig ville innerst inne, men kände tvånget att göra det för sitt brustna hjärtats överlevnad. Hon som aldrig njöt av stunden på riktigt (inte han som aldrig förtjänat att älskas av någon men ändå blir) och som klädde på sig först av alla för att gå raka vägen mot hemmets trygga vrå, hon (inte han) är den sanna slinkan, och hon kan aldrig bli ren.
Redo för utlandet!
Min beställning från Yves Rocher gick i solskyddets tecken, och nu känner sig denna blekfeta sugga litet mer redo för tre veckors svettig vistelse på jolmiga Mallorca. Jag gillar speciellt 3-i-1-sprayet (SPF 30), och nu fattas bara en necessär att ha dem i, samt en resväska att ha necessären i. En vecka kvar till avresa och stressen är oändlig med tanke på att jag har fullt upp med att flyttpacka. Jag äger för guds skull inte ens sommarskor att bära där nere! Var hittar man bekväma espadrillos idag egentligen? Alla är osköna/fula som stryk.
Var även förbi hälsokostbuiken och införskaffade en förpackning snordyr Maxosol för 169:- (kan dock köpas billigare på bl.a. Shopping4Net), för en så maxad kräftbränna som möjligt. Min annars likvita syster prisar den, och jag som haft litet enklare att få färg på hyddan hoppas kunna göra detsamma. Livet som stekt kan börja (i dubbel bemärkelse)!
Let's change the diaper!
Hänförs av resultatet av ett par Strawberry Daiquiris, vanvettig humor och gratisutskick från Tena Pants i kombination med en horribel låtupptäckt: Lady Caca! Inspelad redan i maj, men har hållit sig lagom undangömd på Facebook.
Flyttkartonger och flyktiga fjäskare
Det känns vemodigt att lämna lägenheten jag trivts så bra i, men baserat på vad som skett den senaste tiden förstår jag att inte heller detta är en slump. Det finns ingen slump. Vad min gråtande hyresvärd sade till mig i telefonen träffade som ett skott och det var ett rejält uppvaknande från var jag befunnit mig de senaste 1,5 månaderna. Att det visade sig när jag ringde henne för att informera att jag överväger flytt, att hennes kringresande suput till karl precis lämnat henne för en annan kvinna gör att flytten kommer lägligt för båda. Hon får ett problem mindre ur världen, jag får 200 kronor mer i månaden och en chans till nystart. Igen.
I morgon kommer en mäklare för att se vad man kan få för lägenheten, så det blir till att städa natten lång. Var sjutton skall man börja? Man har ingenting och ändå för mycket. Samtidigt som jag plockar i mina högar av aldrig använda kläder värker det i hjärtat, mer än på mycket länge. Jag har inte gråtit ofta under 2009, men på sistone har såväl tårar som ilska flödat okontrollerat. Ångesten är stark, och det krävs inte mycket för att den skall få det att slå om i skallen på mig. Är det något jag inte klarar av, är det avslut och separationer.
Jag funderar på att försöka få något utskrivet innan jag reser om tolv dagar. Jag tänker inte låta någon annans äventyrande förstöra mitt äventyr. Det var inte alls så här det skulle sluta, det var verkligen inte så här jag hade tänkt mig att det ens skulle kunna bli. Det hade redan tagit slut då jag utsattes för en prövning jag inte klarade av. Jag försöker tänka att även det på något sätt kommer visa sig vara till det bättre i slutändan, samtidigt som jag känner att jag överanalyserar allt: Ibland skiter sig helt enkelt saker och det är inte mer med det. Man får leva med misstagen, hatet och saknaden av empatilösa lögnare som inte förtjänar så mycket som en tanke, än mindre ett erkännande. Man hade inte ens saknat dem eftersom man inte ens ville ha dem från början, om det inte var för känslan av att för en enda gång få känna sig bekräftad, duglig och "normal". Istället känner jag mig utnyttjad, lurad och otrillräcklig (som den tjej i mängden jag hela tiden vetat att jag är). Jag borde lyssna på vad folk säger då jag vet att de har rätt, men jag tänker inte sticka under stol med att jag är upprörd. Inte tänker jag heller sticka under stol med att den främsta känsla jag bär på är förakt.
Nu måste jag återgå till packandet. Med sentimental musik från högtalarna, herrshorts på benen, opiumrökelse i fatet och en brännande känsla i näsan (som vittnar om att bölandet inte är alltför långt borta) går jag vidare, eftersom det är det enda val man har. Om jag har haft kul på vägen då? Vi kan säga som så: Inte hälften så kul som du hade kunnat få ifall vägen inte tagit slut vid första kröken. Det är din förlust, inte min. Jag är till skillnad från somliga inte narcissistiskt lagd, men tycker synd om den som väljer att gå miste om mig. Det vill jag bara att du, unge man, skall känna till och förstå: Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.