09.05.17
Den senaste tiden har en hel skock av ouppfostrade 90-talister stirrat och pekat på mig. Senast igår kväll, men även i fredags då en 13-årig blivande raggarslampa helt öppet pekade och viskade trots att jag befann mig alldeles intill de små dräggen som inte kunde vänta på att få byta ut sina cyklar mot mopeder. Jag önskar att det bara var inbillning, men det är det inte. Jag är medveten om att merparten inte ser en eftersom det enda jag gör bakom solglasögonen är att i hemlighet iakktta människor. Just därför blir det så tydligt då någon väl gör det. Min första tanke är "vad fan glor ni på, ungjävlar?", men sedan går det upp för mig. Det jag inte förstår är hur någon kan vara så ful utan att lida av en fysisk åkomma av något slag. Det är skrattretande med människor som hävdar att man skall vara nöjd, samtidigt som de indirekt klargör att man, trots deras "alla är vackra"-predikningar, inte på långa vägar är tillräcklig för dem.
Jag hatar att vara glad, för man vet att man inom någon timme slutar upp gråtande i sin lägenhet var ångesten ligger tjock. Jag har accepterat att det är så mitt liv kommer att förbli då inga drastiska försök kan förändra faktumet att jag är dömd till utanförskap. Man är glad då man väl tilltalas av någon som inte har för avsikt att häckla eller klaga på en, sedan skiljs man åt, åker hem med en klump i halsen och gråter ögonen ur sig för att glädjen aldrig kommer att bli delad/dubbel eller ens verklig. Verkligheten är min största fiende. Därför hatar jag att vara ensam med den. Det bästa skulle ha varit ifall jag fått dö i sömnen. Jag hade blivit liggande i tre veckor (innan hyresvärden öppnar i undran om varför inga pengar kommit in). Det är så man vet att man är saknad och behövd.
09.05.15
Jag borde ligga sedan länge då jag måste vakna i tid mot alla odds den här fredagen. Jag får inte "försova" mig igen. Det är en ond spiral, och när man väl satt sig i smeten är det svårt att ta sig upp. Men samtidigt som det känns som att ingenting går framåt, så gör det faktiskt det: Trots att stegen är små och "livet suger" nu som då kämpar man på. (Det där var ej tänkt att rimma.)
Jag är äckligt envis, och det är envisheten som stjälpt mig så många gånger; som fått mig att klamra mig fast vid saker jag borde släppa och hindrat mig från att leva. De få människor som under korta perioder funnits i mitt liv (tro för guds skull inte att någon stannar kvar) har hatat det. Varför inte låta envisheten vara den som hjälper mig i stället? Att våndas i två läsår till för ett slutbetyg och inte skjuta upp på det är ett exempel. Jag hade inte behövt något för att klara mig, men jag skall banne mig ha ett! Jag accepterar inte att bli sedd som en quitter. Ingen skall kunna pika mig för dåliga val. Jag vill ha gjort upp med dem innan jag fattar nya.
Bäst just nu: Tom Waits - Downtown Train. Har lyssnats på non-stop och gåshuden fortsätter komma var gång. Ingår i min Spotifylista som jag fantasilöst och passande nog namngivit Sentimentalt värre.
Sämst just nu: Jag förlorar ett krig där vinnaren är allt annat än värdig och mår verkligen skit på grund av det (varför är jag en förlorare? varför gråter jag över att behöva vara en, och varför i helvete slås jag av tanken på att skära mig igen?), och morfar har blödande magsår.
Mot Magaluf och rockande rövar
Flygbiljetterna till Magaluf låg i brevlådan idag. Det närmar sig! Om två månader är det dags att bege sig till stekarnas paradis för att lära sig bartenderyrket. Just nu känns det vemodigt eftersom det visat sig att jag kommer vara borta de veckor som varenda utflyttad människa tycks komma hem på semester, men jag tror samtidigt att jag och E kommer få en spännande upplevelse som desto fler skulle avundas! (Är inte det själva poängen med livet, att få uppleva sådant som kan tänkas väcka avund hos andra? Jag, i egenskap av hysterisk tävlingsmänniska, måste erkänna att det lutar åt ett "ja".) Ljusa sommarnätter med ens bekanta i Luleå är härliga, men tre veckors spanskt solsken och gratis drinkar är ju inte heller fy skam!
Något som däremot är fy skam är att jag måste skaffa både pass, vaccin och försäkring, vilket inte är gratis. Hjälp mig gärna att finansiera detta genom att lägga bud på något av det jag lägger upp här senare.
Den senaste tiden har jag burit mig dumt åt. Jag har låtit äckligt naiva tankar få övertaget och dessa har fått mig att skjuta undan brådskande uppgifter ytterligare. Precis som jag innerst inne hela tiden vetat, visade sig min intuition ha rätt den här gången med: Jag får stå kvar med lika tomma händer som tidigare, men med ett helt nytt ångestmoment (den här gången är det vansinne inblandat). Grattis, Pisse! Du har återigen lyckats!
Jag skulle kunna göra mitt bästa för att vända det till något positivt: Genom att vara med om nya saker som får det att svida i hjärtat, kan det som tidigare gjort ännu ondare få mindre plats, men jag är inte positiv. Det är förakt, vanmakt och skam. Det enda jag kan trösta mig med är att jag inte har gjort något fel (utöver att ha tillåtit mig vara så naiv, då - man kan verkligen inte sätta griller i mitt huvud, det är ett som är säkert).
Men hör och häpna, allt är inte bara elände. Heidi kommer till Luleå, vilket innebär att vi - två fantastiskt underhållande unga damer - skall rocka röven av staden i helgen (eller åtminstone delar av den, det skulle krävas mycket rock för att bli av med hela baken). Vi har självfallet storslagna planer som visserligen lär gå i stöpet, men ni vet ju vad som sägs: Det är aldrig för sent att ge upp!Det betyder att jag måste läsa flitigt i morgon. Gjorde PowerPoint-kapitlet i eftermiddags - förargligt att jag inte tagit tag i det tidigare! Har även frågat studievägledaren angående CSN, och jag behöver inte oroa mig så länge jag inte avbryter kursen.
Jag kan m.a.o. göra det förbenade samhällsarbetet i sommar. Det, mina vänner, känns tryggare än Libero! Nu skall jag gå och ta en dusch innan jag bättrar på min BUS (samtidigt som jag mumlar något ilsket över att jag inte kan smörja in mig egen rygg). Allt tuggummituggande har gjort mig svettig (eller åtminstone käköm).
När motivationen, midjan och morfar blir mindre
Väska, ASOS / Kofta, GT / Shorts, H&M / Scarf, Gengåvan
Gick på en lektion igår. 08:15 började jag, 15:00 kom jag iväg - en god anledning till att skämmas över sig själv. Efteråt åkte jag till Sunderbyn för att hälsa på morfar. Han ligger på sjukhuset sedan en dryg vecka tillbaka, och kommer inte blodcirkulationen i benen igång kommer man att tvingas amputera. Han orkar varken gå själv eller sitta upp. Jag blir så ledsen av att se honom. Det skär sönder hjärtat och jag hatar att jag inte orkar vara där och se honom lida, eftersom jag måste klara min egen vardag med. Jag vet att det är en normal känsla, ty det är jobbigt att se någon försvinna, men jag äcklas av min oförmåga att hantera det. Mitt psyke (som ju kunde ha varit aningen stabilare) får en knäpp.
Det var mindre än ett år sedan han körde bil och levde som vilken lyckligt gift 69-åring som helst. För sex år sedan var han en högt uppsatt arbetsledare på SAS. Nu ligger han där, hjälplös och mager (mager - han som på 90-talet kom med i Aftonbladets look à like-tävling som Leif "Loket" Olsson), och är knappt kontaktbar. "Det är inte roligt att bli gammal", sa han för ett tag sedan. Det har han så rätt i, efter att gång på gång ha ramlat, slagit hål i huvudet och blivit liggande tills någon hittat honom, samtidigt som han gjort ner sig då han använt sina sista krafter för att försöka ta sig upp.
Jag köpte en figurin på Myrorna med texten "Världens bästa morfar" för några veckor sedan. Min mor menar att jag inte skall ta den till sjukhuset eftersom "någon kan sno den", utan skall vänta tills han kommit hem. Jag menar att hon är det största som ego världen skådat, och undrar hur i helvete 25 kronor kan vara viktigare än att försöka glädja en sjuk individ? Han kanske aldrig kommer hem igen, och om han så gör, är det väl nu han behöver all uppmuntran han kan få för att orka tillfriskna! Jag hoppas innerligt att morfar blir såpass bra att han slipper förlora benen. Mer kan man ej göra. Idag skulle de ta upp bananwienerbröd och engelsk konfekt.
I eftermiddag skall jag nog gå på bodypump. Det blir första gången på gymmet sedan mars eftersom jag mår så dåligt av att vara där. Jag är livrädd för att bli uttittad av vältränade personer. Innan jag började min viktresa sade jag; "om fem kilo skall jag våga mig dit!" Fem kilo kändes bra, då hade man ändå nått en bit, och jag gick dit ibland. Nu har jag gått ner 15, mitt BMI är inte längre = fetma och mitt midjemått är under 80 (det vill säga under vad läkarna menar ger "ökad hälsorisk"; jag har alltid haft litet mage i jämförelse till mina barnafödarhöfter, men tiden under 80 minns jag ej), vilket motsvarar strl 42:s midja. Jag borde inte vara rädd.
Har även omprov i samhällskunskap, så jag måste vara i skolan åtta, så att jag kan läsa igenom kapitlet. Det vore fruktansvärt frustrerade om jag får IG en andra gång, men föga förvånande. Jag har inte ens ögnat igenom de cirkus 70 sidorna. Jag hatar ekonomi. Måste även lämna in min ansökan för höstens kurser. Det blir Matematik A (nytt försök), Naturkunskap A (nytt försök), Layout och information A + B samt Webbdesign.
Uppdatering 10:30: Jaha, givetvis försover man sig för att kunna ta in något till provet då. Då blir det enbart att åka in för att lämna ansökan. Fint, C! Du är sannerligen en förebild! "You go girl!" som de säger i staterna.
Uppdatering 16:20: Nej, jag vågar inte gå till gymmet idag heller.
Det här går inte bra
I kväll är det kranmöte på något café i stan, men jag har varken tid eller ork att gå. Precis som jag varken har lust eller ork att träna. Mitt huvud är på bristningsgränsen och jag blir gråtfärdig av att tänka på att jag suttit vaken hela dagen, men inte lyft så mycket som en lillfingernagel. Jag hade lika gärna kunnat ligga kvar och varit utvilad nu, gått ut med soporna eller läst kapitlen i samhällskunskapen som jag har omprov i på fredag. Eller, för all del, skriva om det där Lissabonfördraget som jag inte kom någon vart med i helgen heller!
Att jag utöver detta skall ha gjort ett temaarbete(!), två nyhetsuppgifter samt läsa 100 poäng programhantering innan juni (samtidigt som spanskan och datorkunskapen) är i sig något som totalförlamar. Det här går inte bra.
Bevara kranen!
Faktum är att de undanhöll beslutet och gick bakom ryggen på oss invånare. Margaretha Lindbäck som är ordförande på tekniska nämnden dumförklarar oss och svarar på frågan om man inte skall bry sig om folkets åsikter att vi "inte har någon insikt i vad det handlar om". På frågan om det inte fanns något sätt att rädda kranen var hennes svar: "Inte om det inte blir ett uppbåd av människor som nästan gråter ihjäl sig". Uttalanden som knappast är till hennes förtroendes fördel. Att det handlar om stora besparingar är inte hållbart, ty att rusta upp hamnen och samtidigt restaurera kranen skulle kosta 7,5 miljoner, att riva den 7,3.
Debattinlägg har dagligen publicerats den senaste tiden och till och med Svenska Dagbladet har skrivit om vår kära hamnkran. En namninsamling har gjorts och protestklubben på Facebook kom snabbt upp i över 2.000 medlemmar. Igår var jag och en av de som håller i klubben inbjudna till P4's morgonprogram för att kommentera detta (vilket gick dåligt för min del; jag sade fel, formulerade mig illa och stannade mitt i meningar - nåväl, gjort är gjort).
På 1 maj i år befann vi krankramare oss i Södra hamn för en politiskt obunden manifestation, för att med vår närvaro visa missnöjet gentemot kommunens beslut. Peo Rask höll ett mycket bra tal och avslutade med en dikt. Han skall ha ett stort tack för detta - utan honom hade det inte blivit mycket till manifestation! Exciled Dance Crew bjöd på en oväntad men mycket välkommen uppvisning. Både lokaltidningar och Nordnytt var på plats (klippet kan ses här).
Hur många vi var kan jag inte uppskatta, men det var en stor skara på ett hundratal personer i alla åldrar. Vi var inte minst betydligt mer uppmärksammade än de tre MUF:are som gick genom staden och skrattande skrek "Länge leve alliansen!" i megafon.
Uppdatering 2/5: Nu finns Kurirens och NSD:s artiklar om manifestationen att läsa.
Projektet avslutat
Sailorinspirerad Jay Leno-min i marin krandagen till ära.
Första maj i år är inte bara arbetarrörelsens internationella helgdag, ty det är också dagen då jag avslutar Projekt: Minus 15 kilo. Sedan 1 januari 2009 (d.v.s. på dagen fyra månader - ibland har man timing) har jag gått ner 15 kilo och minskat mitt BMI med 5,7, trots att hela april månad varit en enda gigantisk svacka. Nästa mål är att ha gått ner 6 kilo t.o.m. 20 juli, och det kommer jag att lyckas med. Vikt är bara ett nummer, men det numret är vad som motiverar en.
Jag är officiellt inte längre fet, "bara" överviktig på gränsen till fet. Därmed vet jag att den som skulle kalla mig det idag, helt enkelt har fel. I min värld är det något fantastiskt då jag inte haft ett BMI under fetma sedan högstadiet. Jag har alltid varit kraftig och har lätt för att lägga på mig, men det gick utför rejält för mig då jag "gick" IV på gymnasiet, och min kropp svällde allt mer (anledningarna behöver vi inte gå in på). Jag hets-, tröst- och överåt regelbundet.
Sommaren 2006 ägnade jag endast åt diet och gick ner tio kilo. Därefter lyckades jag gå ner ytterligare tio om än på en mer utdragen tid. Från våren 2007 till våren 2008 stod jag still, men efter studenten gick jag snabbt upp tio - igen. Min kropp är förstås näst intill förstörd av all jojobantning och snabba upp-/nedgångar, och det är något jag måste leva med (tills den dag jag gifter mig rikt med en barnlös 90-åring), men jag har på egen hand gått från svår fetma till övervikt.
Jag ger mig själv ett bokstavligen fett (ha-ha) grattis och en ny bloggstart, för det tycker jag att är jag värd, men kampen går vidare.
