Flera decimeter snö har lagt sig över Luleå under dagen. Någon vår i sikte är alltså inte att tala om. Nytt hår, däremot. Tonade det igår kväll med L'Oréals Ljus Guldkopparblond. Har använt den tidigare men då satte den sig inte ordentligt och skillnaden blev knappt märkbar. I tron om att det skulle bli lika litet förändring denna gång lät jag toningen sitta tiden ut, och till min stora fasa insåg jag att jag tack vare en tesked av L'anza Trauma Treatment (en mycket bra och framför allt extremt dryg produkt för kemikalieförstörda hår) nu var i det närmaste rödhårig. Jag kände paniken komma krypandes och det var med darrande händer jag lyfte upp hårtork och fönborste.

Resultatet blev mörkare och framför allt rödare än väntat men jag gillar det faktiskt bättre än den mulåsnelika färg jag haft sedan jag fick det idiotiska infallet att bleka om det förra månaden. Det är skönt med förändring, men med min vanliga hårotur lär det vara helt urtvättat på två veckor. Dock är ojämnheten ett stort minus. Färgen fäste inte alls på vissa ställen varför man nu i stället kan ta mig för en gråhårig i förnekelse, vilket jag förvisso också är (om än på onaturlig väg). Nästa gång använder jag mig av Ljus Guldblond Koppar från samma serie. Mycket fantasifulla namn där, omöjliga att blanda ihop.

Nu skall jag åka till flygplatsen och hämta upp N, som bör vara framme snart. Det känns bättre idag; jag vet att ångesten kan slå tillbaka när som helst men just nu känns det OK och den tiden tänker jag ta till vara på. Min klänning luktar svett, men jag orkar inte byta. Det är ju ändå läggdags snart.

Till att börja med vill jag tacka för de kloka kommentarer jag fått till gårdagens inlägg! Jag uppskattar dem verkligen och försöker ta till mig er visdom så gott en ologisk hjärna kan, eftersom jag vet att ni har rätt i det ni säger. Samtidigt är det en lättnad att höra att man inte är ensam om dessa tankar; att andra faktiskt har/har haft men kommit över dem med. Jag önskar att jag var hälften så klarsynt som ni i situationer som dessa, då lyckade mänskliga relationer inte verkar vara mitt primära område.

Detta är en dålig (nej, genomrutten) period. Jag ser inget ljus någonstans, har gråtit oavbrutet i timmar flera dagar i sträck och varje gång varit nära att ta fram den överdimensionerade japanska köttkniven jag aldrig får användning för annat än då jag skall öppna kartonger med krossade tomater (jag äger nämligen ingen sax längre och har ej kommit för mig att införskaffa någon ny), för att göra något omoget med. Patetiskt? Ja, definitivt. Jag kan dock inte tänka i de banorna längre utan känner mig bara fruktansvärt desperat och vet inte vad jag skall göra av mig själv. Instabiliteten har bara blivit värre och jag måste få ett slut på det, men vet inte hur. Jag har varken orkat tvätta eller städa inför helgens besök och lägenheten ser ut som ett slagfält för närvarande (måste åtgärda detta i morgon bitti; det vill säga kasta allt i förvaringslådor och rulla in under sängen). Jag orkar inte laga mat utan köper en chokladkaka på eftermiddagen som jag äter i stället för middag. Jag orkar inte sminka eller klä mig som folk utan drar omkring i en för trång jacka, skitiga mjukisbyxor och ännu skitigare hår dolt i en svart paljettbasker som skriker Blossom gone gothic slut. Varje gång jag vistas ute brinner vreden inom mig och jag får hindra mig själv från att skrika åt människorna som går framför mig i den snigellika takt bara främmande vandrande irritationsmoment kan, liksom jag får hindra tårarna från att tränga fram på öppen gata. Det enda jag kan tänka är att "ifall någon tilltalar mig nu slår jag den jäveln sönder och samman" och känner mig som en pubertal 16-åring. Bekymmersrynkorna och linjerna i pannan avslöjar dock att jag inte är 16; de är inte längre så fina utan blir allt djupare och djupare ner går även jag.

N sade åt mig att inte vara ledsen eftersom vi ses i morgon, och jag vågar inte erkänna att det inte precis kommer att göra saken bättre eftersom detta krig som utspelas inom mig till stor del indirekt beror på omnämnd. Jag känner mig otacksam och som en usel...vad jag nu än får lov att räknas som, som inte längtar mer. I ett normaltillstånd hade jag gjort det - då hade det värkt inom mig av längtan i stället - men nu kan jag inte känna några positiva känslor alls. Det närmaste jag kommer positivitet är likgiltighet, vilket är det absolut värsta tillstånd en människa kan befinna sig i, enligt mig. Bäst av allt vore ifall han kommit en vecka senare; då hade hans närvaro kanske kommit som ett lugn i stormen snarare än ytterligare en vind. Nu känns det som att jag bara kommer att göra honom besviken och nedstämd också, och det har jag inte lust med. Ingenting är så drygt som den trängda stämning som uppstår efter osämja - det känns omöjligt att gå vidare därifrån och bli på bra humör igen. Men jag vill inte ta ut händelserna i förväg; det kommer antagligen kännas mycket bättre när vi väl omfamnas på flygplatsen (alternativt kommer jag inte kunna vidröra honom eftersom mina tankar är fullt upptagna med att föreställa sig honom med en tidigare som hans hjärta slår snabba slag för).

Jag förstår att det inte är någon dans på rosor att ha med mig att göra (det är väl därför ingen orkat stanna kvar), men till mitt försvar måste jag hävda att det inte är någon dans att befinna sig i dessa dalar heller (jag vet att många vet exakt vilka jag syftar på och själva hamnar där med lika ojämna mellanrum). Jag hatar att aldrig veta vad morgondagen har att ge, och att aldrig kunna stanna på ett ställe. Jag blir 23 i år, men kommer alltid att känna mig lika vilsen som i tonåren. Är det så här vuxenlivet skall se ut? Vuxen är nämligen det sista jag känner mig. Då jag faktiskt var en vilsen tonåring var jag ändå övertygad om att saker skulle se annorlunda ut när jag väl blivit en självständig kvinna. Jag hade fel; det finns visst känslor som består. Man växer inte ifrån allt.

Det spelar ingen roll att jag hatar att citera eftersom det får en att framstå som någon som saknar ord, och ord har jag alltid för många av. Jag lyckas bara inte få dem ur mig längre. Hur skall man älska nån som har älskat nån förut? är det mest aktuella som existerar just nu, och det upptar hela min vakna tid.

Det går inte en minut utan att jag tänker på sådant/sådana han gjort, erfarenheter han haft som jag aldrig kommer att få. Jag vet att vad jag än säger och vad jag än gör, så har han hört eller varit med om det förut - med någon annan. Hela min existens i hans liv är totalt överflödig och jag känner mig ovälkommen; det sista jag vill är att träffa någon av hans vänner och inkräkta på hans territorium, hans liv. Jag är ointressant, har ingenting där att göra, ingenting att erbjuda - han har helt enkelt ingenting att hämta hos mig. Han har ju redan varit med om allt förut. Allt jag kan ge honom och allt vi gör tillsammans blir bara upprepningar för honom. Det gör mig gråtfärdig, och framför allt får det mig att skämmas: Jag har aldrig haft ett förhållande under mitt vuxna liv (två misslyckade distansrelationer i min tidiga tonår som båda slutade i bittert fiendeskap är allt jag har att skryta med), och allt jag gör med honom är nytt för mig, medan ingenting är nytt för honom (ingenting utom objektet som bytts ut, i detta fallet jag). Den glädje jag känner över att få vara och göra saker med honom suddas snabbt ut och övergår till värkande ångest och skam när jag kommer på mig själv bli barnsligt förtjust över saker han gjort otaliga gånger med flera andra människor. Människor som vare sig är vettiga eller avundsvärda, men som samtliga gjort mycket mer än jag. Vi kan vara glada tillsammans, men vår glädje kommer aldrig att bli delad eftersom den ligger på så enormt olika plan, och det gör mig ledsen eftersom saker hade kunnat vara bra om det inte var för de demoner som ständigt talar om för mig hur värdelös och ersättbar jag är. Jag vill inte ha det så - jag orkar inte ha det så - men kommer inte ifrån det.

I stället för att glädjas åt vad jag har (någon som säger sig tycka om mig), gråter jag över sådant som varit. Sådant han varit med om och inte jag. Somliga blir svartsjuka; jag får mindervärdskomplex, hänger mig fast och ältar in i det oändliga. Svartsjuka orsakas av att saker är föränderliga, medan min ångest kommer ur något som inte går att ändra. Det är just det som plågar mig. Jag kan finna mig i saker som äcklar mig, men kan aldrig komma ifrån att han varit förlovad och sambo (d.v.s. en nästan gift man) och den enda romantiska dröm jag haft är för evigt krossad, ty jag kommer aldrig bli något mer än "den nya kvinnan". Jag har inga fantasier om att erövra en oskuld och att människor (läs: alla utom jag - det finns ingen anledning till att någon någonsin, någonstans, skulle ha älskat mig) har ex har jag inga problem att acceptera, men att ha "tagit över" någon som varit nära att bli någons äkta make, hörde verkligen inte till min bild av hur kärleken skulle se ut. Att veta att det funnits någon som varit av en så mycket större betydelse än vad man själv nånsin kommer bli, tär på mig och får mig att ifrågasätta vad meningen med att vi över huvud taget träffas är, när saker uppenbarligen varit mycket bättre. (Andra saker får mig att ifrågasätta om vi över huvud taget passar ihop, och jag slits mellan att tycka att det är fruktansvärt bara att tänka tanken och att faktiskt undra om det inte är så det är: Han äter kött, jag är vegetarian; han tycks inte ha ett politiskt intresse, jag har det; han är en popkille i själen, jag hatar pop av hela mitt hjärta; han hånar reggaemusik, jag gillar det; han har levt loppan i Stockholm, jag har levt i princip isolerad i mitt hem i Norrbotten; han skulle nöja sig med en fika - behöver jag säga att jag hatar att "ta en fika"? - och konstutställning så vore hans dag gjord, jag behöver betydligt mer för att bli tillfredsställd. Han äcklas dessutom av feta men verkar trots det inte ha greppat att det är just det jag är - fet! Jag vet att han skulle känna sig mer bekväm med en nätt 50-kilostjej han kan lyfta upp och känna sig stor och stark i sällskap med, snarare än att vara med någon som väger lika mycket som han själv. Vi uppskattar inte samma samtalsämnen då han drar sig från att prata om allt som känns jobbigt medan jag vill ventilera mig. Vi delar varken humor eller kulturell smak, och kommer således aldrig att kunna gå varken på fest eller andra tillställningar ihop och göra båda nöjda. Och så fortsätter det... Ändå känns det som att jag kan ha överseende med det, eftersom jag tycker så mycket om att vara med honom. Frågan är: Räcker det?)

Att vi "inte lever på 1940-talet" som jag fått höra ett antal gånger och att man skall leva i nuet kan jag förvisso hålla med om. Det är nuläget som är det huvudsakliga, men vad hjälper det mig när att jag är en kvinna i mängden är ett faktum? Tårarna kommer inte ta slut bara för att jag intalar mig att rycka upp mig och lägga ned det destruktiva tänkande som enbart får mig att må sämre och slukar energi från båda som ett dåligt ouppladdningsbart batteri. Jag önskar att jag kunde eftersom det egentligen inte finns så mycket att tala om; det verkar bara finnas två vägar ut om jag inte lyckas komma från detta. Den ena är att bita ihop och dödas inifrån, den andra att gå skilda vägar och dödas inifrån. Väg två är egentligen inte ett alternativ eftersom jag vill vara med honom. Jag längtar tills vi ses på söndag (trots att jag kommer vara skamsen eftersom han vet hur jag känner; det kanske är dumt av mig att tala ut om sådana saker - ibland är det bättre att bara hålla allt inom sig för att slippa göra bort sig totalt och framstå som mentalt handikappad), men min ångest kommer inte att gå upp i rök för att någon kallar mig en besatt drömmare med stenåldersvärderingar. Jag tycks komma att dö inifrån oavsett, och just nu spelar det kanske inte någon roll. Jag ser ändå ingen anledning till att leva när man aldrig någonsin tillåts må bra. Rösten i huvudet påminner en ständigt om det dåliga och tystnar aldrig.

Jag tänker oftare på hans f.d. partners, än vad jag tänker på oss. Det förflutna slår ut nuet och alla eventuella tankar om framtiden. Tanken att det ens skulle finnas ett oss (fast det ändå/det har bara gått fem månader) vågar jag inte ens tänka. Det känns alldeles för skrämmande och eftersom hela mitt liv varit en enda lång besvikelse kantad av ensamhet och sorg, råder inga tvivel om att detta kommer sluta på samma vis. Det är väl klart som fan att jag inte skall få till det. Blotta tanken är ju absurd! Är det något jag har erfarenhet av är det att vara obetydlig. Det är knappast någon skillnad den här gången heller, och det är bara så jävla sorgligt.

Jag känner mig oerhört fånig som hakar upp mig på sådana saker, eftersom jag vet att jag är den enda som tänker i dessa banor. Sedan blir jag förbannad och undrar varför i helvete jag alltid skall vara den som tvingas acceptera allt, bara för att "det är sånt folk gör". Folk förlovar sig gång på gång, folk dejtar, folk drar hem folk från krogen och knullar upp främlingar, folk är odrägliga och promiskuösa och eftersom folk gör sånt måste den minimala skara som inte fungerar på samma vis acceptera det med ett leende. "I helvete heller!" Sedan övergår ilskan återigen till sorg eftersom jag vet att det måste vara mig det är fel på, som inte kan hänga med i dagens vilda svängar, och det är då ett seriöst självmordsövervägande görs, som inte blir av när jag för en kort stund tänker på hur fina saker skulle kunna vara men självklart inte är. I mitt huvud finns det tydligen endast plats för kaos och mörker. Lycka och kärlek är två ting jag inte kan beskriva eftersom jag aldrig fått erfara dem, och skulle jag vara i närheten av någotdera blir jag livrädd eftersom jag vet hur förgängliga de är och att jag inte kan hantera dem. Och givetvis; att jag inte förtjänar dem.

Hemma sedan en tid, men inget "Äntligen" får lov att inleda meningen. Jag hade en mysig vecka i Smedjis (helt dramafri!), och tiden gick - trots att det känns som om jag varit där länge - väldigt snabbt. Jag hittade min nya favoritsmörgås på Engel i Ludvika: Grillad foccacia med halloumi, honung och timjan. Honungen hade de gärna fått skippa, men utöver det rekommenderas den starkt!
Jag kunde dock inte med äcklad blick sluta förundras över hur stort det horribla shabby chic-fenomenet är i Dalarna. I princip varje butik har inretts till 50% eller mer med inspiration från detta - ja, bara namnet Engel(!) på stans populäraste café säger väl det mesta. Den så kallade bokhandeln var också en upplevelse; så förfärad har jag inte varit sedan mitt besök i sci fi-bokhandeln för många år sedan (tilläggas skall väl då att jag fullkomligt avskyr sci fi och fantasy). Per Gessle och Mia Törnblom möter vitmålade möbler, hjärtan och en random utplacerad Underwood no. 5-skrivmaskin "bara för syns skull", är inte riktigt min kopp te.

Det var tänkt att jag skulle träffa C eller L i Stockholm, men båda var upptagna, så i stället för att gå runt med en 20-kilospackning i storstaden åkte jag direkt till Arlanda och hängde där i tre timmar. Hittade en väska som jag lämnade in i informationen. Det ångrar jag bittert eftersom den förmodligen innehöll värdesaker, men jag antar att den Elisabeth som tappat den kände sig lättad, och det kan jag väl bjuda på. Hade jag glömt min väska hade jag ju faktiskt också hellre sett att någon lämnat in i stället för att länsa den.

Till min stora fasa väger jag nu mer än för ett år sedan. Jag har alltså gått upp 10 kilo sedan jag vägde som minst i somras. Det blir 8 kilo sedan november. Midjemåttet har ökat med fem centimeter och baken likaså. Att umgås med människor är alltså mer än fördelar. Jag går nu på svältdiet i två veckor till påskledigheten, och sedan får vi se vad som händer. Så här kan jag i alla fall inte fortsätta se ut/leva. Jag har alldeles för många sommarkläder jag skulle ha kommit i i år (som var för små i fjol), men det är ju bara att glömma nu. Jag får åtminstone hoppas att jag lyckas komma i fjolårets sommarkläder, annars vet jag inte vad jag tar mig till. Att gå runt naken offentligt är inte heller min kopp te. Ja, som ni hör är det många tesorter jag inte gillar. Mest deprimerad blir jag dock av det faktum att jag inte kan spela in film, eftersom jag inte kan medverka framför kameran med denna vikt. Och med så många briljanta idéer som jag har just nu är det rentav en tragedi.


N utanför Begravningsbyrån med Baptistkyrkan mitt emot. Passande.


Fika på Mitt i Smeten (skall man bli äcklad eller frestad av ett sådant namn?). Liten taskigt designad semla med sur grädde för 22 v/s en hel gårdagens vaniljmunk med bagarsnor 20. Ni kan nog gissa vilken jag valde, jude som jag är. Det var det godaste jag nånsin tagit i min mun.


Mitt nya drömhus sedan Virkesvägen 14 i Bergby utanför Gävle såldes. Perfekta huset att leva och filma mordmysterier à Moln Över Hellesta i. Tydligen gick det att hitta kärleken i Smedjebacken. Vem kunde väl ana det!


Mitt andrahandsval, om den stora kärleken skulle visa sig vara falsk. Det är viktigt att vara garderad. Huset ligger intill det  andra, så jag behöver inte ta några långa kliv för att finna lyckan på nytt. Känns skönt för två korta stubben.


På promenad. Det kändes skönt att våren var på väg (såg asfalt för första gången sen oktober och fick god lust att ta fram solstolen), men tydligen dröjer det innan vi får se skymten av den här i norr. -20 igår, -13 idag. Det är inte klokt.


Nej, jag fotade faktiskt inte något mer än fika och hus. Detta är summeringen från mitt besök i Dalarna. Så rolig fotograf är jag; jag går ingenstans utan kamera men fotograferar aldrig någonting (just för att jag tycker det är alldeles för pinsamt). I stället är det bara min sköra väska som får ta stryk som går sönder varje gång något tyngre än ett busskort placeras i den.