Idag stannade morfars hjärta. Mina föräldrar tog en taxi till Sunderby sjukhus igår kväll för att träffa honom en sista gång. Han låg som han gjort så många gånger det senaste året i princip medvetslös med halvöppen mun och bara ögonvitorna synliga, liten och bräcklig. De frågade i förmiddags om vi ville se honom, men det är inte så jag vill minnas honom. Det känns fruktansvärt att se hur ens omgivning ständigt blir mindre och mindre, och det är omöjligt att inte gråta, men vad gäller morfar var detta det bästa som kunde hända. Sedan i somras har döden bara varit en tidsfråga. Det fanns ingenting kvar för honom, han hade inte ens orken att kommunicera. Nu är han där han vill; tillsammans med mormor. Han behöver inte lida mer, och fast tårarna rinner när jag skriver detta är jag lättad för hans skull, som inte längre behöver stå ut med ett så otroligt ovärdigt liv.

Hedvig Gusti Elaine (Lundborg) Pettersson, 12/3 1938-13/8 2008
Kent Harry Renaldo Pettersson, 1/9 1938-28/2 2010
Vi hade våra meningsskiljaktigheter, men jag saknar er så otroligt mycket. Ni försvann båda 10 år för tidigt. Vila i frid.

 

Jag visste att jag skulle ångra mig. Jag visste det. Jag ser numera ut som en överviktig fjortis på moped (även fast H säger att 90-talet är över och att inga snorungar använder sig av detta färdmedel mer). Jag visste att jag inte skulle ha gjort någonting alls, så varför gör jag det när jag till och med själv säger att det är bra som det är? Jag hatar mig själv och jag åker ingenstans på måndag som jag ser ut i håret nu. Aldrig i livet att jag sätter mig på ett plan - eller något annat offentligt utrymme heller för den delen - med den här missfärgen. Nej, det är inte ens kycklinggult, det är enbart missfärgat och ojämnt. Så mycket för att ljusa upp något ett par nyanser! Nu sitter jag med två ton silverschampo (tredje omgången) i håret och kommer antagligen att få tona det mörkblont efter ett frisörbesök à 1500 kronor. I morgon skall jag dock försöka rädda nästkommande vecka med just en askfärg. Jag får se vitt som en temporär lösning, och problemet vad framtiden skall ge, får vänta tills jag kommer hem igen. Jag har ju ingenting emot vitt hår, det är bara det att jag vägrar ha det med allt jobb det innebär.

Nu låter det på mig som att jag bleker håret för första gången, men jag har gjort det sedan 2003 och detta är min första misslyckade blekning någonsin. Det är precis som med Triss: Plötsligt händer det. Välkommen, tårar. Nu tar jag livet av mig.

Alla (det vill säga de få) som suttit vid min dator vet att den låter högre än ett tröskverk (jag tror faktiskt att grannarna intill hör den surra i sin hall; det måste de göra så ofta som de springer in och ut genom dörren) och är segare än löskokt knäck. Bokstäverna uppenbarar sig emellanåt sisådär en halv minut (ibland mer) på skärmen efter inknappande. Jag vet inte vad mitt undermedvetna ville säga mig med detta, men sex låg i alla fall inte överst på min lista över saker jag tänkte på, när jag fick för mig att se ifall Jotex hade något att hänga i det kommande påskriset.  Det kan jag ej påstå att de hade, men tänka sig att jag hittade hela sex ting av intresse. För ett kommande hem alltså - jag kan både ha och slippa dem nu. Helst slippa dock, eftersom det råder platsbrist här.


Oroa er inte för missmatchning à white trash girl gone "Indien, eller kanske Afrika, möter lantlig romantik" - jag skulle inte placera prylarna i samma rum. (Ej med på bild: Grön badrumsmatta som matchar mitt älskvärda duschdraperi från Ilma of Sweden, 69:-)

De senaste veckorna har jag varit extra känslig, och trots att jag (precis som resten av i-ländernas befolkning) sagt att detta skall bli mitt år har jag inte kunnat se med något sånär positiva ögon. Trots att jag borde vara gladare än jag är i dagsläget, är det i stället samma gamla hopplöshet som gör sig påmind. Jag är ledsen, lättiriterad och (om vi skall vara dramatiska, och det måste vi ju) något av ett känslomässigt vrak just nu. Att jag känner mig ful som både gått upp i vikt och har sämre hy än någonsin bidrar inte till levnadsglädjen, och det blir i stället en ond cirkel då jag struntar i att klä upp och sminka mig, vilket bara får mig att känna mig ännu äckligare.

Jag tror att jag under detta år bara sminkat mig omkring fem gånger, och det är inte mycket ens för någon som vanligtvis inte sminkar sig alls. Jag som tidigare inte kunde visa mig ute utan fullt underlag går nu ut med den otäckta näsan med de kraterstora porerna i vädret. Jag orkar inte bry mig eftersom det ändå inte finns något för mig här (läs: inget att göra sig "fin" för), och tanken på det får en att vilja försvinna. Jag är trött på att alltid vara den fula i ett sällskap (numera är jag dock utan något sällskap alls; i princip varenda människa jag känt i denna stad har gett sig av - det finns ingen jag kan vara med mer), den odugliga och misslyckade som ingen bryr sig om. Den som alltid försöker passa in på sitt eget vis men alltid misslyckas: Vad är meningen i att vara trevlig när det ändå känns påklistrat? Fast nu sträcker jag mig bara efter månen; jag har ändå inga att vara trevliga mot.

Jag åker inte till Västerbott'n under lovet - tyvärr. Jag hade verkligen sett fram emot att träffa H (det känns som en evighet sedan). Just nu känner jag dock att jag inte orkar vara ensam, och eftersom hon jobbar i stort sett varje dag nästa vecka, tar jag hellre bussen ner då hon är ledig vid ett litet senare tillfälle. Jag är inte allt för sugen på att sitta hemma själv eller ströva omkring flera timmar på stan i bitande kyla. Jag vet inte hur det skulle gå med min allergi heller om hon inte skulle ha hunnit bli av med den tredje katten (det lät hemskt - ingen skall "göra sig av" med någon; hon innehar bara en något påtvingad kattvaktsroll för närvarande och jag är extremt allergisk mot de små liven).

På väg till stan (jag ryckte upp mig runt tre, tog på mig foundation, gick till Systembolaget och följde upp detta med komvux för att hinna med den lektion jag inte försov mig till; dock är det tydligen självstudier på måndagar, men tanken var god och jag slapp den brutala ångest jag hade haft ifall jag stannat hemma) fick jag då idén att i stället spendera mitt så kallade "sportlov" (så otroligt högstadium det känns med sportlov, jag är ju ändå 22 och gudarna skall veta att jag inte sportar; det förstår då varenda kotte som ser mig i alla fall) längre söderut. I Dalarna närmare bestämt. På ett sätt känner jag mig som en dålig människa och att jag "dissar" H med detta (även fast jag vet att hon inte bryr sig - hon är som sagt upptagen och jag en drama queen som letar efter saker att haka upp mig på), men eftersom jag inte orkar med ensamheten nu och verkligen behöver någon nära inpå mig, känns det som ett klokt alternativ. Det är lätt att åka ner till Umeå och stanna ett par dagar, men för en resa över halva Sverige vore det gräsligt oekonomiskt. Därför bör jag passa på under min lediga vecka, och att vänta i ytterligare sex känns för avlägset just nu. Inte det att jag inte har något tålamod (tvärtom; Stenbockar kan vänta ut vem som helst), det är bara väldigt tråkigt att behöva använda sig av det (och Katt/Hare-Stenbockar är antagligen de mest lättuttråkade av alla). Egentligen borde jag stanna hemma och banta bort det jag gått upp, men det är ju faktiskt inget som säger att jag måste överäta så fort jag umgås med någon. Vi behöver inte köpa godis varannan dag. Det är ett dåligt val jag själv gör, eftersom jag inte klarar av att stå emot frestelsen. Slutpratat om det, ty större ångestmoment finns inte på denna jord. När jag kommer hem går jag i stället med i Anonyma Överätare och håller bloggen fri från vikt-iga misslyckanden. Sockerberoende kommer aldrig vara lika coolt att läsa om som andra addiktioner (ni vet, "riktiga" beroenden).

Så om en vecka tar jag 13:10-flyget till Stockholm, för att 17:00 sätta mig på bussen till Smedjebacken. Det känns bra, och jag är väldigt exhalterad (eftersom jag åker med SAS kan jag dessutom ta med mig mina hårprodukter utan extra kostnad - vilken lättnad!). Jag älskar att resa och besöka nya platser (hur händelselösa de än må vara, men en kyrklig aktivitet och en workshop i träsnitt lär man väl åtminstone kunna ta del av) och har aldrig varit i Dalarna förr. Det skall bli spännande att träffa N:s judiska mor, och väldigt bra att vara den som anländer som gäst, eftersom jag då tvingas hålla pli på temperamentet och kommer gå runt i annat än mjukisbyxor och slarvig knut om dagarna, eftersom inget sådant medföljer. Jag föredrar nämligen att vara den stiliga parten. Det - och ett präktigt storgräl emellanåt - får mig att känna mig hel (och den känslan välkomnas).

Flertalet studier har kunnat se ett samband mellan vinpimplande och långa liv. Jag har därför bestämt mig för att börja dricka ett glas om dagen - allt för hälsan, förstås. (Den välbehövliga rofylldheten blir bara ett plus i kanten och lön för den enorma möda det är att få ner det.) Jag är en drinkmänniska rakt igenom och kan inte ens ta en klunk utan att det redan förvridna ansiktet förvrids ytterligare till ett russin, men vad gör man inte i ett desperat försök till att förlänga livet med ett par år? Hjärtat behöver sitt och kanske litet rött är just vad som fattas i min torra vardag.

Så nu får ni vinkännare ge er till känna och rekommendera ett "lättdrucket nybörjarvin" som går att hitta i Bolagets "Upp till 69 kronor"-hyllor. I morgon börjar jakten på det påstådda livselixiret och jag är tacksam för  tips. Kanske evigt tacksam till och med, om det visar sig fungera så bra som det påstås. Nu: En värktablett (OK, två).

Honey I saw you there last night
Another mans arms holding you tight
Nobody knows what I feeled inside
All I know, I walked away and cried

I know you said he was just a friend
But I saw him kiss you again and again
These eyes of mine, they don't fool me
Why did he hold you so tenderly?

Otis Redding - I've got dreams to remember

---

Dagen har varit otroligt tråkig. Kom hem för ett par timmar sedan, lät bli att packa upp påsarna med tvätt, tog ett snabbt bad (när det tar längre tid att fylla karet än tiden man befinner sig i det; för att kvala in som badflicka måste man ligga minst en kvart) och nu sitter jag här - trött och hängig med en halv cola och två Imovane redo att sväljas framför tangentbordet. Sov från tolv i natt till tolv i förmiddags och det var otroligt skönt att slippa vara vaken med all ångest det innebär. Drömde dock om cp:t vilket gav en sämre start på dagen än vanligt. Normalt antecknar jag drömmar jag minns då jag orkar, men när det gäller honom får de mer än gärna glömmas bort. Igår lyssnade jag på en låt som givit mig ångest sedan i somras; som alltid fått mig att tänka på honom efter det att jag lärde "känna" honom. Innan det var det MIN låt, och igår kände jag ingen ångest. Den hade återigen blivit MIN. Jag har återgått till att gråta över hur rörd den gör MIG, INTE för att den påminner om honom! (Det finns absolut ingenting vackert som gör det, eftersom det absolut inte finns något vackert kring dennes existens.)

Jag drömmer alltid intensivare då jag tagit insomningstabletter, och av någon anledning minns jag dem bättre efter uppvaknandet. (Hur är det för andra? Påverkas drömmarna av era mediciner, och vad tar ni i så fall?) För ett par veckor sedan vaknade jag av att jag grät, och att N frågade hur det var. Först förstod jag inte att jag faktiskt grinat på riktigt och skämdes. Jag drömde att jag talade i telefon med min mormor (som dog förra sommaren, vilket lämnat ett stort hål eftersom hon alltid fanns så nära inpå, och då min morfar i princip legat dödssjuk hela tiden sedan dess har det rört om ordentligt i familjeolyckan). Jag trodde inte min mor då hon räckte över luren, men hörde sedan min avlidna mormor säga: "Hej från rymdskeppet". I samband med det började tårarna strömma, och jag vaknade. (Jag har börjat drömma om att hon tilltalar mig allt mer, vilket jag ej gjorde förr, och kan inte låta bli att undra ifall det kan vara så att hon vill nå ut till mig.)

Härom natten drömde jag att två personer i huset intill filmat mig i en mycket intim situation (i sann Peeping Tom-anda). Jag var rasande och krävde att de skulle radera filmerna eftersom jag var livrädd för att de skulle läggas ut på nätet (en av de som filmat var en sliskig bartender från Magaluf), men de vägrade. I nästa stund befann jag och en okänd vännina oss på en loppmarknad. Jag stod och tittade på tavlor medan jag hoppade upp och ned i nervositet över att en man, som tydligen var Rysslands president, snart skulle dyka upp i lokalen. Tydligen var jag god vän med - men kände ändå stor fruktan (eller kallas det respekt?) inför - denne. Senare kommer vi fram till ett klädställ med pälsar och jag börjar prova dem, men skyndar mig eftersom jag inte vill att han skall se mig i dem. Slutligen dyker presidenten upp, i sällskap av en tjänare. Han är klädd i päls från topp till tå, och där står jag med en rävmössa på huvudet. Jag skäms över att han tagit mig på bar gärning (en djurvän och vegetarian kan ju inte använda päls), börjar stamma och försöker dölja min skam genom att rådfråga honom: "Ja, egentligen strider det ju mot mina principer, men tycker du att jag kan köpa denna?" Något svar hinner jag aldrig få, men av hans egen håriga outfit att döma antar jag att han var positiv.

Skall jag nu tolka den senare drömmen rör det sig ju uppenbart om min egen skam som jag tampas med. Jag har gjort något jag inte vill skall komma ut eftersom det "strider mot mina principer", och i stället för att komma till ro med det, bearbetar jag känslorna i mina drömmar. Jag har ett väldigt starkt överjag, vilket ofta slår ner mig psykiskt, eftersom det är omöjligt att leva som man lär fullt ut.

Apropå drömmar har jag börjat tänka på den närmre framtiden en del; den önskade flytten och hur livet skall te sig därefter. Kanske är det i det tidigaste laget, men som den drömmare (ha-ha) jag är är det oundvikligt för mig att inte fantisera om. Kommer jag att bo själv i en skabbig etta mindre än denna, eller kommer möjligen "någon" att vilja slå ihop sig i en trea på, säg, Carlshem och låta elen ingå? (Ja, jag ser det faktiskt som en fördel ifall jag och H kan boka tvättid samtidigt, och tänker att vi då skall ha fantastiska tvättstugekonversationer iförda noppriga koftor och urtvättade mjukisbyxor, eftersom allt användbart ligger i en av de nio tvättpåsar vi tvingas släpa med oss då ingen av oss har vett att tvätta med jämna mellanrum. Dessutom är min högsta dröm att elen skall ingå, och då min nuvarande hyresvärd tar ut en elräkning på 400-500:- för varannan månad är det kanske förståeligt.)

Att vara kombo fungerade inte alls för mig; jag är en ensamvarg som behöver min egentid då jag kan sitta halvnaken framför datorn, skriva, hetsäta, rapa och fisa i godan ro. Har jag någon inpå mig blir jag i stället en nervös och krävande klängranka som känner mig övergiven ifall personen umgås med någon annan, och det vill jag inte utsätta någon för. (Detta eftersom denne då faktiskt överger en till slut. I grunden är det alltså - som så mycket annat - av egoistiska skäl jag ogärna släpper in andra på livet. Det låter alltid hemskt att säga att något är av egoism, men varför hymla om något man inte kan hjälpa? Jag är allvarligt talat livrädd för att överges och förblir hellre ensam för resten av mitt liv, än att behöva vara med om att bli lämnad. Övergivenhetstrauma, kallade kvinnan jag träffade för ett enda samtal på vårdcentralen i november det för. Hon som inte kunde skilja på excentrisk och egocentrisk och som inte ville boka någon ytterligare träff direkt utan hörde av sig på mobilsvar, för att sedan ta för givet att jag inte ville träffas då jag inte ringde upp inom en vecka.) Dock är det kanske en annan sak beroende på vilken relation man har till personen. Sambo, tro? När det är någon man ändå vill vara nära, och ändå skulle övernatta hos varannan natt; är det ens någon idé att ha två separata lägenheter och betala dubbla räkningar, när man kan hyra en trea och ha ett rum var, dit man kan dra sig undan när man behöver och inreda fritt efter eget tycke? Jag tänker på såväl ekonomiska som praktiska skäl. Två i en trea blir större, billigare och trevligare än att bo själv i en etta - och umgås man mycket med någon, så varför inte? Jag och H hade det i alla fall väldigt trevligt efter att jag installerade gästrummet hos henne, och slutade hålla henne vaken (eller tvingade ut henne i vardagsrummet) med min bronkithosta.

Nåväl, det om något är en sådan sak tiden får lov att utvisa. Mycket kan hända, och jag vägrar vara en person som tar ut saker i förskott. Såvida det ej rör sig om förluster; dessa är jag väldigt bra på att ta ut, men dessvärre också att förutse. Jag måste bli bättre på att tillämpa attraktionslagen, såsom jag lovade mig själv att göra i höstas (då jag "råkade" hitta en bok om detta längst in i min annars tomma lägenhets garderob vid inflytten; att jag gjorde det då jag behövde den som bäst var knappast en slump). Vad hände med det?

Bästa banana spliten är den man gör själv, med krossad choklad i stora lass.


Jag slog på stort och gjorde oaptitlig mat. Linsgryta, tikka masala-mix och tacos blev vanligast förekommande, tragiskt nog.


N sörplar kaffe och letar efter filmer att se medan jag ligger rastlös i sängen och väntar på resultat (utan resultat).

I morse åkte Norell hem till Dalarna och livet känns återigen tomt (jag hade skrivits ut ur en kurs på grund av frånvaro men fick hoppa på idag igen, och skall strax åka hem till mina föräldrar för att hämta ett brev från CSN - som jag hatar denna skola; jag förstår inte att jag orkar fortsätta traggla!). Det blev ett väl hastigt avsked utan några som helst krusiduller när han steg av bussen och jag fortsatte åka till min lektion. Trots humörsvängningar som heter duga när jag hänger upp och stör mig på minsta småsak, känns vardagen utan N:s sällskap outhärdlig. Jag irriterar mig ofta när han är här och det finns mycket som gör mig ledsen, men jag är än mer ledsen då han inte är här. Tre veckor har hastigt passerat och nu dröjer det tills vi ses igen. Han är hemma hos sig och jag hos mig. Det är gräsligt deprimerande att "hemma" för någon som borde finnas i ens närhet, är 89 mil bort. Dessutom är jag besviken över att mina annars högljudda grannar varit spöklikt tysta under tre veckor, när jag varit åh så ivrig över att låta andra höra hur påfrestande de är, samt gnällt i månader över hur mycket jag avskyr dem. Det förvånar mig föga ifall ljudnivåerna höjs redan i morgon, "bara för att" - allt för att livet vill jävlas så gott det går.

Jag försöker dock ta det positiva med det negativa. Det är skönt att kunna sträcka ut sig i sängen, och jag har gått upp nära fyra kilo dessa tre veckor, så jag lär ju behöva fler veckor än så på mig för att få bort dem. Det är svårt att hålla vikten när banana split, ciabatta och smågodis står på menyn. Släng in skumbad, yatzy, "Sleepy top talk" och ett par filmer, så har vi nyckelorden som kan beskriva hela vistelsen här. Igår gick vi på restaurang och åt asiatiskt för att sedan trycka två semlor var innan bastun (offentlig bastu i kvarterets tvättstuga/samlingslokal kan vara något av det ofräschaste som finns - jag vill inte ens tänka på hur många sjukdomssmittade bakdelar som nuddat inredningen, eller hur många som knullat någon i den), men eftersom det var sista kvällen kan jag tycka att åtminstone det var berättigat. Det var ju dessutom fettisdagen, och hur firar man den bättre än att bli ännu fetare? Nu får det dock vara slut på sådant, eftersom jag idag väger mer än sådana jag aldrig trodde skulle väga mindre än jag. Skammen är stor liksom saknaden över att vara 6 kilo lättare. Jag känner mig inte som mig själv när jag väger över xx (trots att jag gjort det större delen av tiden): Jag är fångad av ett fetto som inte är jag, och känner mig påtvingad en roll jag inte vill spela. Dessutom är det aldrig roligt att se att kläderna man var så glad över att komma i nu sakta men säkert börjat strama på sina ställen.

Idag har jag sökt extrajobb som croupier och bartender i Umeå. Det lär knappast gå vägen eftersom jag inte har något att skriva på mitt CV, och CV:n verkar ju vara vad som får det att spraka till i byxan hos arbetsgivare snarare än fyndiga personliga brev, men jag fortsätter fila på ett tillräckligt bra sådant. Jag skall ju åka ner ett par dygn under påskens självstudiedagar och hade då tänkt se mig omkring efter vad som egentligen finns, även fast det kanske är litet väl tidigt att lämna ut ansökningar nu (eller är det det?). Trots att jag hängt där halva hösten har jag inte lärt känna utbudet något vidare.

Största irritationen nu är att jag har tappat bort två av mina uppladdningsbara batterier, och inte kan fotografera min nya tjusiga korg i hallen (självvald försenad julklapp/present från Indiska). Eller, att fotografera bryr jag mig inte nämnvärt om. (Däremot kan jag känna litet ånger över att jag inte tagit några bilder från N:s besök; det är väl ändå meningen att man skall dokumentera sådana saker? Folk verkar ju inte göra annat än att fota, fast vad sjutton fotar man när man inget särskilt gör och är för ful för att själv medverka på bild?) Det är själva principen. Hur lyckas man tappa bort något man nyss använt i en halvtom, något sånär städad etta? (Efter att ha sett somligas hem på Bilddagboken känns det dock som om jag har kliniskt rent trots dammtussarna/smulorna under datorbordet och den ständigt växande högen med tallrikar och glas, och det är ju en liten tröst.)

Uppdatering 23:00: På tal om att livet mer än gärna gör allt för att jävlas med en, kan min vänstra lilltå härmed styrka detta. Gick just rakt in i dricksbacken som stod i köket när jag skulle tända lampan. Smärtan är olidlig. Och med det säger Haggan god natt, och gör sig redo för en av många ensamma nätter i mängden med dubbla täcken.