I ren frustration som finns att läsa om i nedanstående inlägg tryckte jag i mig ytterligare två av mina biskvier ikväll, vilket betyder att det nu bara finns fyra kvar. Det blir mycket till bjudfika det! Från början var de 13 stycken. Ja, som ni kan höra är min karaktär av allra bästa sort! Som den drama queen jag är var jag övertygad om att det var Gud som inte ville att jag skulle träffa personen mer och att detta var straffet för att jag bjudit in allt för mycket lättja i mitt liv, men nu har jag omvärderat och ser det snarare som en prövning. N bokade om sin biljett och försöker med flyget 13:25 i morgon, och har ovädret lagt sig bara litet till dess kommer han fram (Norwegians plan är under all kritik, tacka vet jag SAS - vore det inte för priset skulle jag aldrig sätta mig på de odugliga norrmännens plan). Annars får jag göra en Ella Fitzgerald och säga "let's call the whole thing off", men jag hoppas att jag slipper.

Som jag skrev hade jag en Hemtex-kasse i handen då jag gjorde min urtjusiga vurpa tidigare, och vad fanns då i den? Jo, det skall jag tala om.


Rund mellangrön kudde. Ordinarie pris 229:-, mitt pris 64,50:-
Jag har alldeles för många kuddar, men ingen rund.

Mysig flerfärgad ullpläd med zickzackmönster. Ordinarie pris 499:-, mitt pris 74,50:-
Jag har alldeles för många filtar, men ingen flerfärgad. Jag tvekade litet angående denna, men rean gjorde mig våt och vild. Den smälter bra in i soffan.


Gröna äggformade ljushållare. Ordinarie pris 49:- styck, mitt pris 12,50:-
Jag har alldeles för många ljushållare, men inga gröna.

Det kanske märks att jag har en förkärlek för grön inredning. Grönt, brunt, mörklila och guld med ett par bordellröda ljuskällor här och var - det är fina grejer det. Jag hade dött för att få dela lägenhet med mig, det vill säga i en större sådan än andrahandshyrd etta med få möjligheter. Men nu skall jag sluta smickra mig själv och smörja in mig i litet stinkande billig brun utan sol från Dove för att få bukt på mina bordellröda köldskador.

"Den här dagen kan vara en otursdag för dig. Om du nu måste gå ut idag, så var försiktig."
Ditthoroskop.nu's horoskop med födelsetid slår aldrig fel. Å andra sidan sade N's horoskop att detta var en riktig turdag då allt går enligt planerna. Jag vet inte vad jag skall tro på längre, om jag inte kan tro på det...

Klart som korvspad - nej, klart som fan - att flyget skall vända. Ja, det är väl ganska självklart eftersom det råder totalt snökaos ute. Planet som skulle vara framme halv tre men sedan försenades är tillbaka på Arlanda. Det verkar inte vara meningen det här. Efter att ha väntat i stan i två timmar och fördrivit tiden med att svettas bland affärernas reor får jag det ljuva beskedet, och jag är så förbannad att jag kokar - tortellini med ostsmak och i hela kroppen. Nästa plan väntar på nytt besked om 40 minuter, då de skall tala om att det blivit ytterligare en försening, men det lär han knappast hinna med, så jag antar att det blir ett nytt försök vid åtta. Annars blir det en annan dag, och eftersom livet alltid går emot en på något vis, kommer det att bli en annan dag. Jag lider med resenärerna.

Som om inte eländet med flygplanen var nog, ramlade jag med Hemtex-kassen i snödrivorna när jag klev av bussen nyss. Ett antal människor fick alltså tillfälle att ha roligt på min bekostnad och min feta, skamsna uppenbarelse. Det var vad de kom att tänka på under resten av bussresan, eftersom det är sådant jag tänker på om någon annan hamnar i samma situation. Jag skäms ögonen ur mig å deras vägnar, och nu gjorde de detsamma å mina. Jag som ville kunna säga att jag inte halkat något vintern 09/10. Adjöss med den drömmen!

Jag hatar vintern.

Kort efter mitt ångestanfall igår värkte det till i magen och jag upptäckte att jag fått mens (försenad i vanlig ordning; den kommer likt en dålig traderaförsäljares vinst alltid som en härlig överraskning!). Hur skrattretande det än låter lättade det då och jag kunde andas ut. Eftersom oron över att behöva må som förut är den största orsaken till att jag går omkring med ångest just nu, kändes det så befriande att det förmodligen var hormoner som spelade in denna gång. Det borde betyda att jag faktiskt mår litet bättre nu, eftersom jag aldrig tidigare i mitt liv har märkt någon skillnad - dålig dag som dålig dag (med eller utan blodig fitta). Jag känner mig lugn i stormen, som sägs hålla i sig; snart blåser väl träden omkull - att ta sig en cig är då rakt omöjligt. Jag ser inte fram emot att promenera till komvux i morgon då busskortet är tomt och jag inte har några kontanter på mig. Kommer vara lika kylig och snorig som en osnuten överklassunge om jag någon gång lyckas komma fram.

I morse fick jag fingrarna ur och ringde läkaren (känns som jag säger att jag skall göra det jämt, å andra sidan har jag ju inte bloggat något så för de som läser är mitt tjat inte fullt så upprepande som för de som måste höra mig beklaga mig över det i verkligheten). Mitt högkostnadsskydd går nämligen ut idag, så det var väl på tiden att jag hann utnyttja det i sista stund (hade helst skaffat något mer när jag ändå var i farten, men vad kan man ljuga ihop över telefon utan att ens känna läkaren man talar med). 5,50 fick jag ge för 30 tabletter. Tar jag en och en halv räcker de ändå ett tag eftersom jag bara tar dem i nödfall (jag är för snål för annat). Jag har Imovane denna gång med, trots att de inte var något att hurra för. Efter dessa kartor är slut vill jag hellre ha Stilnoct eftersom jag gillar dem bättre.

Vinden viner utanför fönstret och jag är övertygad om att rutan kommer krossas vilken sekund som helst. Eftersom det drar är det omöjligt att inte frysa. Nu skall jag ta min en komma fem tablett och lägga mig i en smal Jysk-säng av sämsta kvalité. Lägenheten är städad och golvet skurat. I morgon eftermiddag (i eftermiddag sett till klockan som passerat midnatt) kommer dalmasen hit och skruvar upp värmen. Jag är riktigt nervös och att vi inte setts på två månader och 20 dagar gör det hela riktigt konstigt, men förhoppningsvis lägger det sig sedan och övergår till att kännas riktigt bra.

Äcklig och ful, äcklig och ful, äcklig och ful, äcklig och ful, äcklig och ful, äcklig och ful, äcklig och ful, äcklig och ful...

Orden fortsätter ringa i mitt avskyvärda deformerade kranium och fast jag inte är en tjugondel så destruktiv som förut, blir övertygelsen större för varje år. Jag blir fulare med tiden och det är ett faktum. Kroppen har börjat hänga allt mer, rynkorna i pannen existerade inte för 1,5 år sedan (då kunde jag inte ens rynka pannan ens när jag försökte, nu har min mor kommenterat "oj, vad du rynkar pannan!" då hon trodde att jag gjorde mig till, vilket jag inte gjorde; det bara är så när jag talar eftersom jag har för vana att tala med hela ansiktet och inte med munnen) och porerna blir bara större (jag trodde inte det gick). De fina linjerna i ansiktet får mig att vilja skära upp hela anletet med glaskrosset från en av speglarna jag tvingas se mig själv i. Jag känner trots min knappa ålder  desperation efter att hindra åldrandet innan det sätter igång "på riktigt" vid 25. Hur mycket jag än föredrar människor på sin ålders höst framför ungdomar, vägrar jag bli en av dem.

Året har hittills gått tämligen smärtfritt fram och jag vågade nästan - som den dumma fan jag är - tro att det skulle få fortsätta så en litet längre stund, men så idag kom ångesten över mig och nu sitter jag och skakar och blir inte av med den. Jag fryser, mår illa och nervositeten inför onsdagen har blivit allt för stor för att jag skall orka med det. Just nu är inte längtan det ord som bäst kan beskriva situationen, utan rädsla. Jag är livrädd för att det äckel jag består av och fulheten skall tränga genom ytan (att fulheten redan skådats ett flertal gånger spelar ingen roll; personen kanske bara inte tittade så noga förra gången, men kommer nu att se mig i ett annat ljus och inse vilket ohyggligt misstag som begåtts). Avlägsnar min ångest sig inte till dess kommer det att smitta av sig - och just så skapar man en dålig, trängd stämning som sitter i. Det känns som att mycket kommer att hänga på hur jag agerar eftersom jag bör vara en god värdinna, och en god värdinna är inte frånvarande, förbannad och gråter. Hur gärna jag än vill kunna vara den åh så glättiga CC kan jag nog inte det just nu, och hur förklarar man varför man vill dö en dag då man borde vara glad, villig och tacksam? Pressen över detta ökar dessutom bara nervositeten ytterligare, och jag kan bara anta att det är just självförvållad press som satt igång aktuell sinnesstämning. Jag befinner mig som så många andra i den klassiska kvinnofällan och vill vara andra människor till lags, och de gånger jag inte kan jag det, tvivlar jag i stället på mitt människovärde och vill inte längre leva. För trots att någon verkar positivt inställd till en (och överröser en med sådant smicker att man blir tårögd, eftersom allt som är bra bara finns i lögner och på film), sitter demonerna kvar i ens huvud och fortsätter intala en att det inte spelar någon som helst roll vem man är, utan bara vad man gör. Man kan alltid, alltid bytas ut mot något mindre komplicerat och spelar i det långa loppet ingen roll för någon. Ingen minns en när det är över.

Grannen spelar i vanlig ordning urdålig musik så här på kvällskvisten så basen dunkar i öronen och JAG KAN INTE KONCENTRERA MIG PÅ VAD DET ÄR JAG SKRIVER!!!1 Vissa verkar inte ha förstånd nog att begripa att 60 år gamla hus har en tendens att vara mer lyhörda än vad som är önskvärt, andra skiter bara i det eftersom deras njutning förblir den enda viktiga. Normalt blir jag fly förbannad, nu orkar jag inte och känner bara hur tårarna börjar rinna allt snabbare. Jag tror bara jag har hunnit gråta av sorg en gång under 2010, och i kväll blir den andra. Regn fortsätter alltid att komma efter solsken och ingenting varar för evigt. Fast det visste vi ju redan sedan tidigare. Jag har tre cigaretter kvar och tänker röka dem efter varandra, för att sedan gå och lägga mig med ännu ett illamående som förhoppningsvis hunnit gå över när klockan ringer 08:00 i morgon bitti.

När jag var på Örnäset tidigare idag passade jag på att baka en sats (i mitt tycke) gudomligt goda chokladbiskvier. Några blev till och med riktigt tjusiga, nästan i klass med de aprikosbottnade vämjeligheterna från Delicato. Nu är det stora problemet hur jag skall kunna lämna dem i fred i frysen i två dygn. Ja, är det något jag är bra på (förutom att komma på fantastiska idéer jag inte har kreativitet nog att förverkliga) så är det kakbak. Man skulle kanske kunna tro att det är boven i fettet som hänger längs min kropp, men baka åt mig själv har jag ju inte gjort sedan jag flyttade hemifrån (när jag väl bodde hemma var det en annan femma - nu är det enda som finns hos mig de absoluta nödvändigheterna; allt för att jag inte skall riskera att falla in i hetsätandet, som tog mig upp 30 kilo på tre år, igen). Ränderna går dock i stil med bristningarna aldrig ur.

Min medelålders dröm (det vill säga när jag insett att jag inte kommer lyckas med det jag verkligen vill och därför måste sadla om helt) är att ha ett 40-talsinrett café vid namn Violas Vetekatt (nej, jag har inte stulit det från Vetekatten, mitt namn är flottare - ja, allt med ett förnamn före är flott!). Inte för att jag uppskattar caféer - jag fullkomligt avskyr att vistas på dem i egenskap av gäst, och stör mig på merparten av de antingen kvasiintellektuella, kompisskvallrande eller barnvagnsdragande cafébesökarna (i min fantasi har jag kommit över detta när jag är medelålders och omsadlad - förmodligen är jag i framtiden något mer serviceinriktad utan att behöva spela teater). Gör jag det någon gång är det för att 1) jag mot förmodan träffar någon jag inte sett på länge, och man vill ha någonstans att samtala utöver en parkbänk 2) klippt håret/köpt en ny jacka och vill visa upp mig för någon annan än min egen sorgliga spegelbild. Jag arbetar dock mer än gärna på ett!

Nu när jag kommit hem plockar jag och fejar för allt vad livet är värt. Jag skurade under badkaret för första gången sedan inflytten i augusti. Inte för att jag är en total slusk, utan för att den föregående hyresgästen förmodligen var det, och inte ens rengjort efter sig. Då jag är livrädd för eventuella småkryp som kan tänkas gömma sig där under har jag inte ens vågat titta efter. Som tur var fanns inget annat än det svarta damm som klistrat sig fast mot den rosafärgade plastmattan.

Som ni hör har jag blivit en riktigt god husmoder (minus hela modersrollen). Jag har till och med gjort i ordning en präktig sjudagarsmatsedel från och med onsdag. Eftersom varken jag eller N är några mästerkockar, och jag gett mig sjutton på att övertyga N (som är mer kräsen än han vill erkänna) om att vegetariskt inte lämnar något att sakna bara man (till skillnad från mig) kan laga mat, har vi en alldeles utsökt middagsvecka framför oss, som jag omsorgsfullt snickrat ihop (och samtidigt tagit hänsyn till ekonomin och vad som finns hemma). Till lunch är det havregrynsgröt eller smoothie som gäller.

Onsdag 27/1: Marinerade quornfiléer, potatisgratäng och sallad (dyrt, onyttigt och tidskrävande, men klart värt det)

Torsdag 28/1: Haggans linssoppa och Lingongrova (bästa kombon!)

Fredag 29/1: "Nåt gott" (med andra ord för syndigt för att ens skriva ut på en präktig matsedel - jag sätter 100 kronor på tacos följt av Cream Cheese-chips doppade i den cheese dip som blir över - herre jösses, jag vill trycka i mig en Stacker-burk och sedan sätta mig i det hörn jag får plats i och skämmas bara jag nämner det!)

Lördag 30/1: Broccolipasta med senapskryddad fejkonsås

Söndag 31/1: Haggans broccoligratäng

Måndag 1/2: Haggans Quornwraps

Tisdag 2/2: Böngryta med blandade rotfrukter och bulgur

Onsdag 3/2: Quorn- och champinjongryta med fullkornstagliatelle och sallad

Note to self: Detox i februari!

Arg tjej, 22, sitter vid datorn och ordnar med ett par framsnokade bilder från 90-talet av människor hon ej har något med att göra.
Cool kille, 16, ligger i sängen och ägnar ingen uppmärksamhet åt vare sig datorn eller tjejen, vars frustration växer då inget går som tänkt.
Arg tjej, 22: DET FUNKAR JU INTE!
Cool kille, 16: Tryck in Alt.
Arg tjej, 22, trycker in alla tangenter på tangentbordet samtidigt.
Arg tjej, 22 (om möjligt ännu argare): JAG TRYCKER JU PÅ ALLT!

Smaken är som baken; bred. Älskar du som jag broccoli kommer denna gratäng dock vara en hit!

Gratängen räcker till 4 portioner och måtten är ungefärliga. I vanlig ordning handlar det om att höfta sig fram. Carro menar att det är typiskt jordtecken att mäta upp allt, medan våghalsiga lufttecken gör en Jamie Oliver och kastar i vad som passar. Det kan nog stämma; jag gör aldrig en drink utan centilitermått trots att jag är utbildad bartender och borde veta bättre. Måttet är den måtfulles älskare.

• Fräs en hackad rödlök och skivade champinjoner. Tillsätt 1 dl tomatkross och 1½ msk grönsaksfond.
• Tillsätt cirka 150 g sojafärs. (ICAs är billig och mycket god. 300 gram för dryga tjugolappen.)
• Släng i ca 500 g broccoli och värm med övriga ingridienser i stekpannan. Det blir trångt såvida du inte har en stor panna, men tar fram smakerna bättre än att lägga allt i formen med en gång. Peppra ordentligt.
• Sådär! Nu skall du hälla över allt i en större ugnsfast form. Akta så inte hälften trillar ner på golvet bara.
• Häll över matlagningsgrädde. Jag använder Oatlys sjuprocentiga "En lite lättare i mat".
• Strö över riven ost, så mycket som passar dig.
• Skjuts in i ugnen på 200 grader celsius i ca 25-30 minuter. Du ser när osten börjar bli tjusigt gyllene.

Voilà! Kvällen till ära blev gratängen ganska rinnig som ni kan se (skall blanda in grädden bättre nästa gång), men jag tycker bara det ser flott ut på tallriken! Litet som att man ställt sig och gjort en sky i enkom.

Jag gillade den skarpt och tänker laga till en mindre gratäng idag med ingredienserna som finns kvar. Det är dumt att slänga.

"Åh, det är helt sjukt! Jag är så jävla trött och det är bara måndag!"
"Det är fredag."

Någon dag skall jag ta tag i dagvillheten. Kanske på måndag?

Igår var skolans första dag - och vad jag bestämt även första dagen av sista termin på den eländiga vuxenutbildningen. Till hösten har jag andra planer; nämligen att jobba med vad skit det än må vara (utöver just skit, eftersom jag anser att de gamla som byggt upp landet som nu raseras förtjänar något mycket bättre än en person som inte kan hålla masken och dölja de äckelkänslor hon har av att hjälpa någon med sina toalettbestyr - sådana skall absolut inte arbeta inom vården) och uppleva en 30 gånger finare stad 30 mil söderut.

Senare på fredagskvällen kom C över. Det är första gången vi umgås på tumanhand under de 6,5 år vi känt varandra (tidigare har S av naturliga skäl alltid sällskapat eftersom de var tillsammans så länge och det är så jag känner C). Vi lagade broccoligratäng och bläddrade i ett par Illustrerad Vetenskap. Det var inte mycket mer än så, men det var trevligt.

Efteråt la jag mig i badet med mina nya Lush-produkter. Eller, kan man kalla något som legat i soptunnan i tolv timmar för nytt? Min mor fick nämligen dessa i julklapp och slängde dem p.g.a. den "vidriga lukten". Som tur var hann jag rädda dem, och som tur var för mig var det -20 grader ute, vilket gjorde att den "vidriga lukten" endast kom från sockerskrubben och tvålen, och inte från intilliggande soppåsar. Det måste vara det bästa med sopsortering (bortsett från hela miljöaspekten då, vill säga) - var sak på sin plats och ingen risk för råttor i kvantumkassarna. Sugarscrub kan jag varken säga bu eller bä om, men Father Frost-tvålen gjorde mig riktigt mjuk och len (hade gärna sett mer lödder dock, eller rättare sagt något lödder över huvud taget). Jag behövde inte ens smörja in mig efteråt vilken är en sensation (inte minst om vinterhalvåret när Body Shops kroppssmör för torr hy är min bästa vän), och att krypa ner under täcket för kvällen har inte varit så skönt sedan början av november (och före det har det inte varit skönt alls). Somnade innan klockan slagit 00:45 vilket var det tidigaste i år, och tro mig när jag säger att jag behövde de sovtimmarna mer än väl.

Vaknade kallsvettig efter en horribel mardröm vid åttasnåret (jag blev jagad av ett gäng nazister som började rycka upp dörrarna i min trappuppgång bara för att hitta och döda mig - jag satt skräckslagen vid brevinkastet och bad om att de inte skulle kunna höra mina andetag, men huruvida de fick tag på mig vet jag inte eftersom jag vaknade med ett klassiskt filmryck i sittande ställning efter det - jag har faktiskt aldrig vaknat så dramatiskt tidigare och trodde det var något exklusivt för filmvärlden, t.ex. när man förutspått något i en dröm och visas på TV4+) och somnade om eftersom jag inte vågade gå upp, men det är en annan historia.

Stylesearch är en ypperlig sida om man är intresserad av att höra flickor och unga kvinnor berätta om sina hissar och dissar vad gäller mascarainköp, misslyckade hemmablekningar och hudvårdsprodukter. Det är ett faktum att merparten av medlemmarna är ungdomar, varav de flesta lider av komplex i olika grader - många mer eller mindre skriker efter hjälp i sin strävan på det perfekta utseendet. Inlägget ovan är ett finfint exempel på detta. (Tryck här om du har svårt att läsa vad som står.)

Flickan ovan räknar upp fel på fel i hennes utseende, och menar att en operation är enda utvägen, och inläggen i stil med dessa flödar på forumet. Att Stylesearch trots sin målgrupp (kanske menar de att målgruppen äldre? - det förändrar dock inte faktumet att det inte är en äldre majoritet som dominerar diskussionsforumen, eller att många som spenderar sin tid sökandes i skönhetsforum är sårbara vad gäller sitt yttre, oavsett om de är 18 eller 28) accepterar en specialistklinik för kosmetiska, terapeutiska och estetiska behandlingar under sina partnerannonser är vansinne.

Kanske överreagerar jag som viger ett inlägg åt detta - det är inte direkt så att de uppmuntrat någon att lägga sig under kniven, och jag vänder mig inte emot förbättring av sitt utseende oavsett metod (jag kommer med största sannolikhet själv att genomgå det i framtiden bara ekonomin tillåter). Dock vänder jag mig strängt emot att göra reklam för kliniker som har som mål att förbättra människors utseenden - i synnerhet på en sida som riktar sig till ungdomar och unga vuxna. Att ta bort missprydande fläckar med laser är inte detsamma som att köpa sig en ny underlagskräm man tvättar bort innan läggdags. Båda verkar harmlöst, men skillnad är det.

Att genomgå en stor eller liten behandling skall vara ett personligt beslut; det är inte meningen att förslaget skall slängas rätt upp i ansiktet på någon som kanske skulle behöva en hand på axeln framför en tandblekning. Det är nämligen ofta så den onda cirkeln börjar i vårt civiliserade och åh så ytliga samhälle: Många bäckar små bildar en stor å. Att se vad något så litet tillfälligt kan göra för ens självkänsla får en att vilja genomgå allt fler behandlingar, som i värsta fall kan sluta i ett beroende, och beroenden bottnar alltid i samma källa - oavsett om det handlar om små eller stora skönhetsingrepp, socker eller kokain, sex eller nikotin. Det handlar om Kicken (och jag menar inte den Carola syndat grovt med).

Nyckelord: Gott, mättande, kalorisnålt. Vad mer kan man begära en fredagskväll? Möjligtvis dryck på sidan om.
Haggan ger sina quornwraps 4 mätta munnar av 5 möjliga.

Har du som jag noll fantasi då det kommer till födoämnen? Äter du samma måltid en månad i sträck? Ger matlagning dig ångest eftersom ingenting någonsin blir rätt? Har du också lovat att det skall bli ändring på detta? Låt oss slå följe och anmäla oss till kursen Matlagning för dummies, för ett litet hälsosammare och litet mer varierat 2010.

• Tag fram två tortillabröd á 40 g. (Finns även i fullkornsvariant.)
• Peppra och stek quornbitar (tre-fyra matskedar per tortilla) tillsammans med några matskedar konserverade champinjoner i bitar, alternativt fyra-fem skivade. (När jag skriver matsked menar jag ej måttet utan just en sked.)
• Rör ihop tre matskedar minikeso, en matsked naturell lättyoghurt och dina favoritkryddor/örter (jag använder vitlökspulver och timjan). Man kan gott strunta i yoghurten om ingen finns hemma; jag har det för konsistensen.
• Skölj och hacka ett par salladsblad.
• Avsätt ett par matskedar kidneybönor åt din måltid och ställ förslagsvis tillbaka resten i kylskåpet.
• Fördela innehållet på tortillabröden. Wrappa och avnjut framför senaste avsnittet av ditt favoritprogram.

Perfekt helgmiddag som räcker till en hungrig person, eller två småsugna. Med andra ord; en mättar OK, men eftersom de är så goda uppstår lätt behovet av två. Du kommer inte att gå hungrig på timmar efter dessa, och kommer inte heller att behöva återgå till tacos på dina tortillabröd igen. Jag har intagit dessa godbitar till middag sex dagar i sträck nu (grav fantasibrist som sagt - men inte längre, banne mig!) och gått ned 1,4 kilo. Ja, tydligen är det möjligt att ha fest hela veckan. (Under morgondagen skall jag dock ge mig på något annat.)

Uppdatering: Jag har nu räknat ut kaloriintaget (något jag med min tillfälliga Alli-diet bör göra, men är alldeles för lat för). Två wraps ger ca 480 kcal (vilket motsvarar en Bounty chokladkaka).

Att drömma om broar handlar om att välja sina vägar i livet. Jag är inne mycket på drömtolkning, och jag vet vad denna dröm ville säga mig. Att färgerna på bron som delades var likadana som sängramarna i Petville (jo, jag har förvandlats till en nörd som tillbringar all tid på "fejjan" åt spel anpassade för femåringar) är bara en liten påminnelse om att ta tag i mina beroenden någon gång. Drömmen talade om att jag är redo att gå vidare. På riktigt denna gång.

Jag raderade i december cp:t (han kallas så) från min vännerlista. Det låter som en struntsak, men i min värld är raderande det ultimata beviset på att man inte längre bryr sig - att man inte har något som helst intresse i att ens kunna ta reda på vad en person sysslar med (vilket i cp:ts fall aldrig varit annat än att dricka och sprida sin säd) om man mot förmodan skulle vilja.

Eftersom han är ett avslutat kapitel i mitt liv kan jag utan att skämmas eller bry mig om att ta hänsyn till någon berätta allt, men eftersom det inte på något sätt är aktuellt känns det bara överflödigt. Han är inte värd uppmärksamheten. I stället för att mala på om någon som inte ens förtjänar ett erkännande, nämner jag endast för uppdateringens skull (mina läsare vet trots allt ingenting om detta) i korta drag om hur jag i slutet av maj började träffa min väns dåvarande dejt, och att vi under några intensiva veckor fortsatte med detta. Trots att jag inte hade några intentioner att förälska mig i honom (det var precis tvärtom, men känslorna tog överhand) gjorde jag det (vilket jag inte vågade erkänna varken för mig själv eller min vän förrän allt var över; självklart var det hårt då det både kändes och faktiskt också var fel), fastän jag från början visste hurdan han var. Jag var ju till skillnad från min kära vän fullt medveten om hans svinerier då han samtidigt som han sade sig "hålla på bli tokkär i mig" (tydligen var det mina videobloggar som var avgörande, eh?) sårade min vän.

Och denna vackra kärleksförklaring yttrades på Facebook samma kväll som vi för första gången träffats på tu man hand för att han skulle ge mig en skateboardlektion och ingenting mer (här kan vi tala om flyktig kärlek i sann tvillinganda). Sådan bekräftelse är något jag levt för men allt för sällan fått. Därför var det omöjligt för mig att senare inte falla (trots att första känslan var panik; jag ringde gråtandes till min syster och frågade vad i helvete jag skulle ta mig till, men ur den munnen kom i vanlig ordning inga goda råd). Och efter att han lämnat mig efter nog mycket oäkta bekräftelse och falskt smicker fortsatte ältandet, månad efter månad. Jag har slutat gå ut på stan i Luleå, eftersom jag hellre låser in mig än att behöva möta hans tomma blick. Den här stan har ingenting att ge mig mer, och till hösten är det jag som flyttar.

Jag kan nu avslöja att han är anledningen till bloggtorkan som varit, och jag är glad att kunna säga att i takt med att han försvunnit ur mitt sinn, har min lust att skriva om sinnet kommit tillbaka. Nog om psykopaten. Ja, han är en psykopat (alla är inte inburade seriemördare bara för att det är så Hollywood framställer dem) - det är ingenting jag använder som skällsord på grund av ett behov av att smutskasta honom (det sköter hans så bra själv genom att existera). Att behöva se honom komma och gå på stan med en öl i ena handen och ett nytt ragg i den andra (givetvis lika nedgånget som han själv; en fullvuxen man som bor hemma i sitt pojkrum hos pappa och inte har någon tanke på att söka arbete eller reda ut sitt liv bestående av löst folk ur stans pundargäng kan inte vara kräsen; och har man legat med sin väns 30 år äldre morsa samt "tycker att alla skall ligga med vem de vill när de vill", är man kapabel till det mesta, utom något konstruktivt vill säga) gör mig nog så äcklad. Låt oss i stället övergå till något av faktisk betydelse:

Jag har träffat någon som inte får mig att må dåligt. Det är en främmande känsla som inte infunnit sig sedan jag var...tja, hela mitt liv har gått ut på att sörja sådant som varit och därefter om att bygga upp mig själv och lära mig att stå stadigt utan någon vid min sida. Ensamheten har varit min största mardröm som jag dock kommit att acceptera. Nu ersätts acceptansen av en levande människa. Helt plötsligt så finns det någon där, och har gjort i två månader. Jag måste erkänna att det skrämmer, för om jag inte längre är Heartsick - vem är jag då? Lisa Simpson? (Internskämt simpsonsnördar emellan.)

Jag är tacksam att vi tog beslutet att träffas, trots att vi inte alls kände varandra mer än man känner någon som kollat ens Bilddagbok (det har gått snart tre år sedan första kommentaren; det känns galet att tänka tillbaka på eftersom det som är idag inte ens skulle ha funnits i ens vildaste fantasier då), skummat genom ett par blogginlägg och sedan hamnat på ens MSN/Facebook (jag har flera personer där som jag inte alls känner - att denne ens fick tillgång till min MSN var eftersom jag önskade låtar skickade till mig inför min flygresa i april). Det var ett spontant beslut som visade sig vara meningen. Jag frågade helt enkelt om personen inte skulle komma upp till Luleå någon helg eftersom denne var less på nuvarande vistelseort, och aldrig hade varit så långt norrut. Det fanns inga som helst intentioner bakom annat än att det skulle vara trevligt. Något awkward, men ändock trevligt. Jag skulle även slippa vara ensam den dag jag misslyckades på intagningsprovet för skådespelarprogrammet (Nej, jag gick inte vidare för de som undrat. Jag mådde pest, glömde bort att öva ordentligt och på dagen d fick jag total blackout; att stå framför en jury är betydligt svettigare än man tror. Jag ångrar dock inte att jag gick eftersom det är en god erfarenhet om det någon gång blir en nästa.), och det som skulle bli en fyradagarsvisit blev två veckor.


Det finns ingen skam i att sakna denna person, och att jag gör det handlar för första gången inte om besatthet med sinnesförvirring som bakomliggande orsak, utan faktiskt längtan då jag kommer att träffa människan igen och det om bara ett par veckor. Och det känns bra. Nervöst och stressigt på grund av skolan som snart drar igång (och denna termin måste jag gå och avsluta om jag vill ha råd att leva och senare lämna Luleå för Umeå, bara jag lyckas hitta ett jobb), men bra. 

Visst är det skrämmande att veta att det finns en annan människa som känner för en (jag lever ju fortfarande med övertygelsen om att jag är fullkomligt omöjlig att känna positiva känslor inför och för ful för att någon ens skall vilja röra vid mig med tång), men samtidigt överväldigande. Jag har hittills inte haft någon anledning att misstro personen; det hade varit ett enormt tidsslöseri på någon som bor 80 mil bort. Bara en sådan sak värderas högt hos en trygghetsmänniska som jag.