Aktuella i-landsproblem, del 2
När jag köper fyrakronorsnudlar tillverkade för ett svenskt märke har jag inga höga förväntningar, men när en smak kallas "kryddstark" vill jag gärna också att den skall vara det. Jag är inte mycket tåligare än någon annan blond och blåögd viking uppvuxen på pulvermos som drabbas av magproblem så fort denne besökt en thairestaurang (nåväl, detta har jag lyckligtvis sluppit), men däremot älskar jag när det bränner i munnen och jag tvingas skölja ned maten med två extra glas vatten för att inte få en hostattack. Då har jag ingenting emot att näsa såväl som ögon börjar rinna. Det kallas kulinarisk njutning, och är en upplevelse få kan utdela. Så glad jag är över att ha en affär i närheten var man finner den rejäla varan med dubbla kryddpåsar i nudelförpackningen.
Påträngande butiksbiträden
Jag har två gånger tidigare besökt Lush, och båda har varit hemska upplevelser p.g.a. biträdena som inte låter en vara i fred. När jag idag efter säkert ett års frånvaro tog mig modet att gå in för att se om tiderna förändrats attackeras jag inte bara av en utan två kvinnor, varav den yngre börjar att följa mig runt i den minimala lokalen och uppmana mig att testa produkterna på handen. Att man endast är där för att se sig omkring verkar de inte kunna ta in. Jag ser min chans att fly då de två börjar prata med varandra om sitt största intresse (d.v.s. butikens egna produkter) och när jag närmar mig dörren hör jag den äldre hojta till och fråga ifall jag har deras tidning. Jag tar emot den, trycker ned den i väskan och säger att jag föredrar att läsa om produkterna i fred, varpå hon menar att man ju mycket hellre vill testa och lukta på dem i butiken (vill man?). Nej tack, jag vill inte på beordran sniffa på varenda tvål jag passerar och jag har inte ens ett badkar, så varför skall jag intressera mig för era väldoftande bubbelgumsrosa badbomber? (Jag känner ändå ingen skillnad då de hundratals lukterna vuxit sig samman till en enda och stanken från er butik ger människor kväljningar tio meter ut på Storgatan.)
Bubbelgumsrosa
Jag har ingenting emot vare sig bajsbrunt eller blodrött, men när blev bubbelgumsrosa en officiell benämning på alla rosa nyanser i Sverige? Är merparten av våra bubbelgum ens rosa? Säger man ens bubbelgum om tuggummi idag? Sist jag hörde någon kalla det så var det Annika i Pippi Långstrump som gjorde det (som jag avundades deras VIP-besök i den minst sagt mysiga godisaffären, men jag är glad att det är självbetjäning vad gäller lösvikt idag då jag skulle få skämmas ögonen ur mig av att be om 12 jordnötsbitar och 17 jordgubbsbumlingar). Jag beskyller internet för detta, som jag hoppas är en döende spyfluga bland postorderföretagen och modebloggarna, och tycker bara att det är vansinnigt löjligt då vuxna människor seriöst börjat omnämna saker som bubbelgumsrosa: Vad det egentligen är verkar det dessutom råda delade meningar om just p.g.a. att det inte finns någon specifik tuggummifärg.
Aktuella i-landsproblem, del 1
De ser en inte, bryr sig inte om att hälsa då de mot förmodan gör det, men kan på tjugo meters avstånd höra ett ziplock förslutas längst ned i väskan eller en tändare tändas, och de drar sig trots att de mycket väl har råd till eget inte från att tigga. Personer som endast tilltalar en då de är utan cigaretter (vilket de alltid är då de tvingas dela ut hela paketet de gånger de väl köper ett eget) eller vill ha ett tuggummi toppar kvällens lista över aktuella i-landsproblem. Inte enkom för att jag är dålig på att säga nej, utan därför att de saknar det lilla extra känt som allmänt hyfs. Hade jag skrivit för Veckorevyn hade jag kallat beteendet "sjukt osexigt".
Bussmarodörer
Deras kroppslukt är stark. De har antagligen inte duschat på en vecka, har svaga stönande ljud för sig och sätter sig gärna bredvid en, helst så bredbent som möjligt. Det skönaste med detta land är att man faktiskt får sitta i fred med sina tankar (och ibland gå ett helt liv, vilket inte är fullt så skönt) - tills det att dessa lätt efterblivna främlingar som trots lediga säten prompt slår sig ned intill en och tränger in en mot fönstret. Som jag avskyr att sitta längst in, vilket betyder att man tydligt måste visa att man skall av genom att tidigt börja vrida på sig för att slippa ursäkta sig så att de kan resa sig upp och släppa förbi en. (Värst av allt är dock då människor väljer att stå trots att sätet bredvid en är det enda lediga i en i övrigt fullsatt buss. Där har vi de verkliga marodörerna, som krossar mitt hjärta genom att framställa mig som för äcklig att sitta bredvid.)
Repriser på bästa sändningstid
Det är fredag. Jag är hemma medan mina jämnåriga gör stan och är enormt ostimulerad. Jag är trött efter två dåliga föreställningar, hungrig/sötsugen, ilsk på TV-sporten och det sista jag vill se 20:00-21:30 är reprisavsnitt av föregående veckas Sing-A-Long + Extra Extra när de hade kunnat slänga in en film under den tiden och höjt tittarsiffrorna avsevärt. Vilken som helst skulle gå så bra så. En romantisk komedi med Renée Zellwegers kisande ögon är ett bättre tidsfördriv än Renée Nybergs smil.
The Lion's Bride
Som jag letat, och letat, och letat, men prisa envisheten och skam åt den som ger sig. Äntligen har jag funnit den engelska versionen av min älskade "Lejonbruden". Bättre sent än aldrig. Ännu en bit har lagts på plats till livspusslet (vilket jag inte ens trodde var ett korrekt ord då det lät litet väl kvasipoetiskt, men fick då jag googlade över 13 000 träffar). Tack Adalbert von Chamisso, detta är sannerligen lycka för mig. Mitt nästa projekt blir att hitta originaltexten, för att sedan lära mig tyska och kunna traggla mig igenom den (som dock låter annorlunda än skillingtrycket). Finns en vackrare visa utöver Amanda och Herman? Jag tror inte det. (Att båda framförts i Emil i Lönneberga är en ren slump, eller ett tecken på att hon hade god smak den där lindgrenskan. Det räcker det med att lyssna på "Fattig Bonddräng" för att förstå. Jag känner med stackars Lina som aldrig får sin Alfred.)
How to fight ugliness
Jag brukar ofta tänka att "om jag såg ut som hon, då skulle jag må så mycket bättre!" - och visst, ifall jag vaknade upp en morgon och liknade den där otroligt vackra unga tjejen med vältränad men mjuk och kurvig kropp, långt välvårdat hår, rak näsa, slät hy och fylliga läppar som jag någon gång emellanåt ser hade jag kastat mig framför självutlösaren och fotat tills blixten skadat mina ögon, för att sedan köpa varenda jeanspar i reastället som visade upp mina välsvarvade ben. Det är en sak, men när jag står på hållplatsen och tänker så om varenda förbipasserande kvinna - 18 eller 38 spelar ingen roll - kommer jag på mig själv hur idiotiskt det skulle låta ifall jag sade detta högt. I stället försöker jag då att tänka logiskt, in i deras ställe och undra vad jag möjligen hade hakat upp mig på om faktiskt såg ut som dem: Kanske hade jag kunnat döda för att slippa ett synligt överbett? Kanske hade jag hatat den där långa snoken så pass att jag haft seriösa tankar på att själv karva i den vid köksbänken? Kanske hade jag äcklats av mitt avlånga huvud? Kanske hade min högsta önskan då varit en liten näsa och hängande mungipor med små plutläppar? Kanske hade känslan varit exakt densamma som idag. Det behövs inga kansken; svaret är ja. Den enda skillnaden hade varit att fixeringen överförts till något annat, varför det jag har att välja mellan är att fortsätta hoppas på att allt varit en livslång dröm och vakna upp med den vackra tjejens yttre, eller inse att den som lägger störst vikt vid ens defekter är en själv, gilla läget och hoppas innerligt att någon känner likadant om mitt utseende som jag gör om deras, även fast sannorlikheten inte är stor. Som jag önskar att jag bara kunde göra det också, men jag har så svårt att acceptera mig själv. Jag fascineras ofta över hur olika människor är skapta, hur många ansikten det finns, och tänker aldrig att ett främmande utseende i sig är fult ty jag bryr mig inte om så världsliga saker, medan mitt eget och tanken på att andra bedömer mig utifrån vad de ser bryter ner mig. Jag vet ju att fulheten jag lider av inte är inbillad och mår bara ännu sämre då någon försöker säga emot mig då de aldrig sett den nakna sanningen. Faktum är att jag skäms varje gång någon ger mig något som kan liknas vid en ärlig komplimang så att andra hör. Jag vill verkligen inte ta emot den eftersom jag är livrädd för att någon som står bredvid skall tänka för sig själv att det ju inte alls stämmer, att jag bara borda knipa igen och fortsätta glufsa i mig min(a) friterade äppelpaj(er) från Max.
Gratis är godast, hälsar Haggan & Buzzador
Jag tillhör en av de buzzadorer som kommit med i kampanjen Grönsakssmördeg från Hälsans Kök. Det skall bli spännande att se vad man kan tillaga med dem. Paj, paj och, pja, vad sägs om litet mer paj eller varför inte en gyllene pirog? Jag som inte ens tycker om sådan föda. Det är lustigt att man sitter och väntar på att få erbjudande om spännande kampanjer och när mailet väl dimper ner i inboxen gäller det mat (förrförra sommaren fick jag nämligen hem tio Center Dark 70% och förra en hel frysbox med andra vegetariska halvfabrikat - inte mig emot då det är extremt dyrt i handeln och det är det i princip enda jag äter då jag är för lat för att tillaga eget; jag har dock börjat göra egna biffar på sistone i ekonomisk, sparsam anda), men det skall bli roligt att testa med tanke på att jag aldrig hade gått och köpt färdigkavlad smördeg.Medlem kan ni själva bli här. Nu skall jag gå och göra ambitiöst formade kikärtsbiffar och äta med fullkornspasta. Inte på långa vägar tillräckligt för att göra Anna Skipper nöjd, men fortfarande Svenssonnyttigt.
Aldrig för sent för de ljuvaste av julstämmor
Nattens låtar är svåra att klassa som musik, men består av mina och Sandras egna versioner av älskade julsånger. Kanske, bara kanske, borde man lyssna på något som lockar fram sommarkänslorna när det lider mot Valborg och första maj, men Incest Sisters fungerar året om. Namnet är för den som inte förstår en ren parodi; jag har inte sex med min syster (hon ligger en ordentlig bit från att vara min typ). Lyssna och njut/höj på ögonbrynen riktigt högt. Jag gör båda delarna, men klämmer in ett antal skrikande ruskigt aplika skratt under tiden och väcker katten som ligger och sover så sött på min leopardpälsjacka med dem. Finns något bättre, mer glädjande här på jorden än att vara barnslig så det förslår? Det skulle vara besvarad lycklig kärlek, men låt oss vara realistiska: Nej.
Låt mig vara ful i fred, tack
Till er kan jag bara säga följande: Bara för att man inte trivs med sig själv, betyder det att man är dömd till att för evigt gömma sitt ansikte från omvärlden? Skall jag för att jag mår dåligt av min kropp behöva skämmas varje gång jag laddar upp en ny bild, för att risken finns för att folk skall tro att jag egentligen trivs med överflödskilon, små tänder och asymmetriska ansiktshalvor, trots att jag säger något annat? Det finns bara ett svar och det är: Nej!
Den som besitter den minsta allmänbildning har med all säkerhet hört talesättet: Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Det är det det handlar om. Att acceptera sitt utseende oavsett med vilka drag man föddes eftersom det är dem man kommer att dras med för resten av sitt liv.
Jag är noga med vilka foton jag lägger ut av mig själv och kan gott och väl ta åttio stycken utan att använda mig av en enda. I stället raderar jag samtliga med gråten stigandes i halsen och svär på att aldrig mer visa mig utomhus. Andra gånger väljer jag att lägga ut en dålig bild bara för att ögonblicket är viktigare att minnas än minen (man kanske har haft en väldigt trevlig/outhärdlig utekväll man önskar berätta om) eller för att färgerna blev ovanligt bra, och när jag ibland slutligen bestämmer mig för att publicera två eller tre bilder utan något egentligt syfte betyder det inte automatiskt att jag tycker att jag är fantastiskt snygg på dem: Det betyder att de är visningsdugliga och att man oavsett resultat inte skall behöva ursäkta sin existens eller bildmedverkan, och även om man gör det ifall det känns bättre då så är det OK. Varken mer eller mindre. Sluta försöka tala om för andra hur de tänker. Ni vet ingenting om vad som rör sig inuti dem utan gör bara bort er själva med det. Ingen får bättre självkänsla av att bli falskt anklagad eller felaktigt analyserad, så har ni ingenting aningen mer pedagogiskt att säga i sådana situationer; säg inget alls.
Debatt: Kvinnor och humor, del 2
Clarion premierar jämställdhet genom att sporta ett jämställt standup-comedyarrangemang var grundaren försöker få en jämnare könsfördelning. Att detta faktiskt lyckas uppröra folk är något som upprör mig. "Politiskt korrekt", "humorbefriat" och "problemet är att tjejer sällan är speciellt roliga" är några av kommentarerna, samtliga tagna från Allt om Stockholms hemsida. Nej avsändare Sven, problemet är inte att tjejer "sällan är roliga", problemet är att man inte vill släppa fram kvinnliga komiker på samma sätt som manliga - en person som stått på scenen femtio gånger borde vara bättre än en som fått möjlighet att stå där fem, men man kan inte jämföra dessa på en humorskala och uppriktigt tro att det är en rimlig sak att göra. Och politisk korrekthet - något som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle - det finns de som anser att all kamp om rättvisa som förs är politisk korrekt, och menar att världen skulle se bättre ut om man bara lät saker och ting vara. Saken med det är att ifall människorna de föraktar idag tänkt detsamma för 100 år sedan skulle de varken ha allmän rösträtt (något jag verkligen hoppas att de inte motsätter sig, jag vet dock att ett fåtal gör detta då de helt uppriktigt önskar en fasciststat) eller deras mödrar jobb, ty historien kommer alltid att spela en betydande roll. Det fungerar inte att blunda för sådant som varit med TV-spelskonsolen i ena handen och en öl i den andra och utmåla alla som vill se en förändring som PK när så inte ens är fallet.
En kvinnlig, helt och hållet politiskt inkorrekt komiker är Sarah Silverman, en judinna med grova, på snudd rasistiska skämt om svarta såväl som homosexuella. Hon går in för att provocera till 100% och lyckas. Är hon uppskattad av den skara jag tidigare nämnde då? Man skulle kunna tro att de hyllar henne, men icke, för den är hon inte rolig utan enbart alldeles för brutal - och dessutom... är hon ju ful.
Debatt: Kvinnor och humor
Alldeles strax i Kvällsöppet med Ekdal talar man om antifeministerna som påstår att kvinnor saknar humor, och hävdar att kvinnor inte behöver ha det på samma sätt som män. Jag tänker inte se det då sådant får mig att koka av ilska, men finner sammanträffandet mycket lustigt då jag talat om just detta ämne senast idag.
På sistone har ett par kvinnliga komiker dykt upp i media. De är inte många, men eftersom de är kvinnor sticker de ut och tvingas med det utsättas för hårdare, orättvis kritik. I ett av forumen på vedervärdiga Flashback diskuteras dessa, var de bedöms efter bröst och inte efter innehåll. Innehållet ratas innan det ens lyssnats till. På YouTube är kommentarer i stil med "Hon är tråkig, men het. Skulle inte banga!" återkommande, och det är en av många saker som visar tydligt på vems normer vi lever efter; mannens. Givetvis påverkar detta även vår syn på vad som hör hemma på kulturscenen, och precis som pop och jazzdans är komik en del av vad som trängs på den.
Humor har alltid varit männens område och därför är det svårt för oss att inse att en berättelse är lika rolig oavsett om Lars eller Laura återberättar den. Vi roas automatiskt av Lars version mer, även om det kanske till och med är Laura som upplevt incidenten. Redan i förskolan skrattar vi åt pojkarnas många stölleprov (som Emils far skulle ha uttryckt sig), medan en flicka som agerar på samma sätt genast blir den jobbiga man skall akta sig för att umgås med. Att som kvinna dra skämt är provocerande. Man säger sig ofta vilja ha en kvinna med humor, men vad är en kvinna med humor? Är det helt enkelt någon som skrattar åt pojkvännens skämt när ingen annan gör det?
Så länge hon skojar friskt med vänninorna emellan på luncherna är det inga problem, men hur blir det om hon helt plötsligt inser att detta är något hon vill satsa helhjärtat på? Varför blir en kvinna så fort hon ställer sig framför en mikrofon degraderad från humorist till ett stycke torrt kött?
När har man öppet kommenterat Robert Gustavssons utseende, sagt att han ser rentav skrattretande ut och är en flamsig föredetting som inte har en aning om när det är dags att lägga av? Och vilka mer än aknedrabbade tonårspojkar har ens nämnt Björn Gustavssons fågelben och avsaknad av muskler, eller att en 22-årig ung man som ser ut som en skolpojke inte är attraktivt för ett ruttet korvöre? Nej, det händer faktiskt inte. I stället hyllas de i TV, tidningar och bloggar, på gatan och på krogar. Det är vad de presterar som är huvudsaken och det är den som lyfts fram, medan en kvinna till råga på måste se bra ut, samtidigt som hon skall anpassa sitt innehåll till den manliga publiken för att uppskattas. Här uppstår dock problem i problemet: Hur skall vi kunna skratta åt en ful kvinna, och vad vet en snygg kvinna om att vara rolig? Kanske är det helt enkelt så att kvinnor inte hör hemma i skrattets värld, eller på sin höjd i radio där vi kan höra men slipper se ansiktet bakom?
Jag kom när jag stod och drömde om maränger med glass medan jag bläddrade i senaste Hemmets Veckotidning på ett lysande exempel att dra i detta hastigt ihopslarvade inlägg (som inte ens tar upp hälften av vad jag har att säga, då detta är något jag kan gå på i evigheter om): Magnus Betnér, hela Sveriges egna lilla rikscyniker. Om Betnér varit kvinna, eller rättare sagt om en kvinna haft Betnérs image och dragit skämt om korkade arier och lika korkade småbarnsföräldrar, skulle hon någonsin komma att ses som något annat än en bitter stackare som inte fått ligga på länge? Ja, kanske är hon till och med en sådan där, gudbevars, manshatare!
Kvinnor lär sig tidigt att identifiera sig med mäns erfarenheter och skratta med dem, men att vända på steken är otänkbart: Det är så mycket svårare för en man att identifiera sig med en kvinna än tvärtom. Det är därför vi generellt kan uppskatta fler sorters humor, även den som på ett tydligt och ibland även diskriminerande sätt riktar sig till det motsatta könet. Man kan alltså helt enkelt säga att vi generellt besitter en EQ utöver det normala (som av en händelse även det omtalades idag - jag skräms verkligen ibland av min förmåga att ligga före i tid), något de som inte kan uppskatta kvinnliga komiker tycks sakna.
Att IQ värderas högre än EQ är ingen nyhet. Det är inte heller sällan vi hör män stoltsera med att de i snitt har högre sådan än kvinnor och därmed ser det som bevis för att män skulle vara "smartare". Är det så konstigt att ett samhälle var mannen (fortfarande) är norm ser på typisk manlig intelligens som bättre, mer eftertraktad och beundransvärd än kvinnlig? En tragisk men sann slutsats att dra är att ju mer vi närmar oss det manliga idealet, desto mer fulländade blir vi som människor.
(Vi = Människor i allmänhet, för er som har svårt att se strukturer.)
Varför skaffa barn?
Arthur Schopenhauer (1788-1860)
"Sufferings of the World" (1851)
Jakten på en rationell, etisk anledning att skapa en ny människa så som världen ser ut nu är ännu resultatlös. Fråga vem som helst om varför de tänker skaffa barn, och du får oftast något av svaren i listan här nedanför. Deras verkliga skäl står i mitten, och de mer humana alternativen finns till höger.
| Uppgiven anledning | Verklig anledning | Möjliga alternativ |
Jag kan inte hjälpa det, det är ett biologiskt behov. | Oklar motivation. | Det finns instutitioner för de som inte kan kontrollera sina biologiska behov. |
Jag vill ge mina föräldrar barnbarn. | Söker fortfarande godkännande från föräldrarna. | Lev ditt eget liv och uppmuntra dina föräldrar att göra detsamma. |
Jag älskar barn. | Har ingen kontakt med sitt inre barn, eller med något annat barn för den delen. | Adoptera, skaffa fosterbarn eller styvbarn. Jobba med barn, undervisa. |
Jag har överlägsna gener. | Felaktig självbild, narcissism. | Gör bra saker med dina gener, istället för att förvänta dig att dina barn ska göra det. |
Behöver hjälp på gården eller med familjeföretaget. | För snål för att anställa hjälp. | Att mekanisera eller datorisera är en bättre investering. |
Jag vill att någon tar hand om mig när jag blir gammal. | Rädd för att åldras. | Spara pengar och förbered din pension. Var trevlig mot folk så de hälsar på dig på ålderdomshemmet. |
Graviditet och födsel är livserfarenheter. | Social indoktrinering begränsar mina valmöjligheter. | Hyr en graviditetssimulator. Välj andra livserfarenheter. |
En riktig familj är viktigt för karriären och för social status. | Social osäkerhet. Vill ha sina barn som troféer. | Hyr in begåvade barnskådespelare vid behov. |
Vi vill skapa ett liv som bekräftelse på vår kärlek. | Ego, gånger två, minus fantasi. | Skaffa en trädgård. Adoptera en flod . Ta hand om djur. Skydda och rädda ekosystem för att bekräfta er kärlek. |
Jag vill att mina barn (som inte finns än) ska få allt det som jag inte fick som liten. | Ouppfyllda barndomsdrömmar och fantasier. | Försök gå vidare i livet och gör det bästa av det. Ta hand om existerande barn. |
Jag vill föra familjenamnet vidare. | Försöker göra pappa nöjd. | Skapa något hållbart och ge det familjenamnet. Donera blod för att föra blodslinjen vidare. |
Jag vill se en liten version av mig själv. | Brist på självbekräftelse. | Beställ en specialgjord docka som ser ut som du. |
Gud vill att vi ska föröka oss. | Tanklös lydnad gentemot en rörelse som vill ha fler anhängare. | Hitta Guds sanna natur. |
Min man/fru vill ha barn. | Är rädd att förlora sin partner. | Prata om era verkliga behov. Din partner kanske tror att det är du som vill ha barn. Hyr en bebissimulatordocka. |
Vi vill ha ett barn med vår blodslinje. | Egoism. Rasism. | Lär känna och försök se värdet i människor med andra gener och blodslinjer. |
Det är en andlig grej för mig. | Andra anledningar är svårare att försvara. | Hitta andra andliga upplevelser. |
Jag har alltid velat ha barn, det är vad man ska göra. | Oifrågasatt kulturell indoktrinering. | Tänk igenom alternativen. Ifrågasätt förväntningarna från samhället. Adoptera. |
För att cementera vår relation. | Rädsla för misslyckat förhållande. | Kommunicera för att stärka banden. Prova parterapi eller att göra något kul tillsammans. |
Jag älskar bebisar. | Kortsiktig verklighetssyn. | Bebisar blir snart barn som snart bli vuxna. Ta jobb på dagis. |
Att bli mor är en kvinnas sanna natur. | Lurad av sexistiska och förlegade könsroller. | Du kan bli mor utan att skaffa barn. Det finns många barn som väntar på ett bra hem. |
Mitt barn kanske hittar ett sätt att rädda världen. | Jag vill bli den nya jungfru Maria. | Om du vill få något gjort får du göra det själv. |
Vi skulle vilja få en son/dotter den här gången. | Missnöje med existerande barn. Vill se sig själv i ett barn/bekräfta sin manlighet med en son. Har en förlegad syn på kön och könsroller. | Uppskatta det du har, och läs på om sexism och könsroller. |
Jag bara känner för det. | Jag bara känner för det. | Att skaffa barn är att välja bort väldigt mycket annat du bara känner för. |
Jag vill ha någon som älskar mig och inte lämnar mig. | Rädsla att bli övergiven. Olösta relationsproblem. | Älska och bli älskad. Acceptera förändringar och lär dig hantera dem. |
Samhällsekonomin behöver unga som arbetar och tar hand om de äldre. | Är villig att offra sina barn till Samhällsekonomins Gud. | Den nya tekniken minskar behovet av arbetskraft. Fundera på de oföddas rätt att förbli ofödda. |
Världen behöver fler av oss, annars tar de andra över. | Elitism. Främlingsfientlighet. Lättare att förespråka ensidig fortplantning än folkmord. | Övertala andra att anta din verklighetssyn så blir det en till av din sort och en mindre av de andra. |
Vi kan lika gärna skaffa barn, det är ändå kört. | Nihilistisk natalism. | Fundera på de etiska konsekvenserna av att döma någon annan till liv, och död, i ekologisk kollaps. |
Jag vill känna mig odödlig. | Rädsla för döden. | Acceptera att du är dödlig. Sprid dina tankar. Sokrates har inga levande släktingar men hans idéer lever kvar. |
Min biologiska klocka har slagit. | Kvinnors ökade sexlust i 30-40-årsåldern kan vara svår att acceptera. | Stäng av klockan. |
Jag vet inte. | Har aldrig tänkt på det. Har aldrig ifrågasatt normen. | Tänk innan du förökar dig, så kanske du låter bli. |
Jag kanske ångrar att jag gick miste om det sen, när det är för sent. | Räsdla för framtida ånger och att livet går för fort. | Vi kan inte uppleva allt. Det är bättre att ångra att du inte fick barn än att ångra att du fick det. |
Jag vill inte förneka mina barn (som inte finns än) glädjen i att existera. | Ignorerar bristen på glädje hos existerande barn. | Frambringa glädje till de som redan finns istället för att förutsätta glädje i ren existens. |
Att skaffa barn är ett traditionellt sätt för kvinnor att visa sin styrka och få makt och status. | Känner sig maktlös. Vill ha den makt och respekt som samhället verkar ge till mödrar och inte till andra. | Mammor får mycket annat än respekt också. Hitta andra sätt att bekräfta dig själv och få inflytande. |
Att avstå från att skapa nya människor är ett tecken på stor kärlek till allt levande.
Tack för att du inte förökar dig.
Ett fett klädsamt inlägg
Detta är som ni givetvis förstår retoriska frågor, för jag vet att vi alla redan känner till svaret, men det kommer inte att upphöra att uppröra för det. Inte för att jag vill ha kläderna och det rör mig därför, utan för att jag är trött på att som kvinna förväntas ha en slank kropp för att vilja och kunna bära vissa plagg eller en viss stil, medan en man kan lida av 100% självförvållad fetma men fortfarande bli sedd som sund och sportig så länge han slänger på sig ett par joggingskor: Han kan till och med trycka ett superskrov utan att den bilden förändras. Inte ens hans välbyggda gäng som samtliga (inklusive han själv) är måttligt snabba på att hitta rätt och fel på förbipasserande kvinnokroppar ser något fel eller ens en motsägelse i det.
Slutsats: Alla älskar fräcka träningskläder, men ingen låter bli att äcklas av övervikt (bland kvinnor). Det man glömmer bort är att man för att kunna minska denna måste träna, och för att vilja fortsätta röra på påkarna är det inte ett minus att ha något snyggare än ett sänglakan kring kroppen att göra det i.
Jag vet att detta är ett ämne som få reflekterar över och fler finner ointressant då de flesta lyckligtvis inte har någon erfarenhet av problemet, men eftersom jag själv tillhört den skara som kunnat spendera timmar i ett köpcentrum utan att hitta ett enda plagg som både min kropp och jag gillade är det något jag faktiskt känner för. Idag kan jag, uppenbarligen, hitta kläder då jag åldrats och min stil mognat - jag vill inte längre klä mig som mina jämnåriga och prompt shoppa på ungdomsavdelningen - men det är fortfarande inte enkelt. Långt ifrån alla (läs: snygga) nederdelar finns att tillgå i min storlek, i åtta fall av tio så gör de inte det och de två undantagen sitter alltid snävt. Affärer som Vero Moda, GT och VILA är med andra ord uteslutna, och även fast jag säkert kan hitta ett par överdelar där går jag ogärna in i dem därför att det är alltför påfrestande psykiskt: Även fast jag säkert kan hitta ett par överdelar så vet jag ju att jag inte är välkommen.
Seg kladdkaka med vit frosting
Jag kände glad i hågen för att göra något efter planeringen av det kommande löjliga egoprojekt M lovat att filma delar av (den som roas av slapstick i smyg - för hur många vågar göra det öppet idag? - kommer att älska det, andra skämmas å ens vägnar). Det kunde ha varit något vettigt, men blev en seg kladdkaka med svag kolasmak, toppad med snövit frosting. Eftersom jag gjorde den för skojs skull med avsikt att bjuda på behöver jag inte känna någon som helst ångest utan kan vara nöjd över resultatet. Ifall den köpts på café för 20 kronor biten hade den smakat som besvarad kärlek borde kännas.
Havre har mitt hjärta
Normalt går man ner i vikt då man är sjuk. Man har all chans i världen att skärpa till sig efter de där kilona man råkade skaffa under helgen som gjort att kjolens foder spruckit, men jag har aldrig varit normal och sjukbakar havrebollar två kvällar i rad och äter utan vetskap om dess egentliga smak för den luftiga, mjuka konsistensens skull. Havrebollar är för chokladbollar vad cupcakes är för muffins.
6 dl havregryn
5 msk O'boy
1/2 dl kokos
1/2 msk vaniljsocker
1 ¾ dl strösocker
200 g margarin
¾ dl mjölkMät upp alla torra ingredienser i matberedarskålen med kniven i. Kör 30 sekunder. Tillsätt margarin och mjölk.
Kör tills allt blandats till en smet. Ställ kallt 30-60 min. Forma smeten till bollar, rulla i kokos.
(Lika bra om inte bäst fungerar det för kokos- och chokladälskare att halvera receptet på samtliga ingredienser utom just kokos och O'boy. Det blir nog så mycket smet ändå. Det fungerar även att använda vanlig mixer för den som inte orkar dra fram en hel matberedare, men häll inte ned mjölk och margarin i den, utan de torra ingredienserna i en skål och rör där till en smet för hand.)
I want candy!
Jag är så sugen på något att stoppa i mig att jag googlar på "favoritgodis" bara för att få fler sorter att fantisera om. En av sidorna som kommer upp är det smaklöst utformade rasisthaket nordisk.nu. Det är lika fascinerande varje gång att bläddra bland dessa nationella diskussioner då traktorkörande bybor som prompt vill bevara Sverige svenskt inte ens har lyckats lära sig kommunicera på modersmålet. Jisses, säger jag bara - de som levt här i fem år gör sig bättre förstådd.
"nästan allt söt och surt men även chille nöter!!!" skriver en 26-årig man vid namn Mats. En ung kvinna menar att hon "äter typ godis, till å från.. nu när man e gravid, kan man typ ibland få värsta suget, men e svårt å veta vad man vill ha exakt..för nån dag sen extremt godissugen å idag känner jag inget alls. upp å ned". Jahaja, där ser man.
Vilket är ert favoritgodis? Jag ställer inte frågan för kommentarfiske, utan för att jag faktiskt undrar då allt klingar som ljuva sockergryn i mina vaxproppade öron just nu.
Obie Trice feat. the 1920s
Haggans bevis på bristfälligt liv, del (massivt antal) av (större antal).
Som ni ser skiljer sig inte gårdagens gangsters mycket från dagens med undantaget sämre personlighet och fulare kläder; insaktande bilar för inledande scen har alltid varit stort. Glöm inte att kommentera mina fåniga filmer jag så omsorgsfullt suttit med i inte fullt lika många timmar som bevis på bristfälligt liv, men ändå ett bra tag för att ge er det bästa av två världar.
Kändissverige slåss om förnedringspokalen
På flera håll runtom i landet bunkrar man nu denna lördag upp med kalorier och samlas för att titta på Melodifestivalen 2008. Jag kommer aldrig att finna något nöje i det då Sverige som känt inte förstår sig på omröstningar och det här med deltävlingar är en gräslig idé. Inte undra på att det går så dåligt för oss ute i världen när "folket själv får välja" (ta det inte som att jag är emot demokrati, jag är emot er smak) mellan Christer Sjögren och Amy Diamond. Den som sade att svenskar gör bra musik måste vrida sig i sin stolhets grav, för ingen kan väl på allvar tro att den lever kvar?
Nu börjar kampen om förnedringspokalen. Vem skall vinna och "hur svårt kan d va?" som Linda Bengtzing, 33, skulle uttrycka det. Det är nästan så att jag innerst inne hoppas att Andreas Johnson och Carola skall göra det, bara för att få se mer av de där hysteriska ögonen på skärmen.
Förintelsens minnesdag
27 januari samlas människor över hela världen i en årlig manifestation. Det är den internationella minnesdagen för förintelsens offer - samma datum som koncentrationslägret Auschwitz befriades 1945. Omvärlden fick se vad tolv år av nazistiskt styre åstadkommit. Minnesdagen lyfter fram engagemanget hos alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism i Sverige och i världen.
Se vad din ort håller för aktivitet här eller bläddra igenom den gångna veckans annonser i lokaltidningen.
Jul med Filmjournalen
Haggan scannar sina dyrgripar. Ur Filmjournalen nr 52/1932.
24 år har gått
"24 år har gått, kvar på samma spot" nödrimmade Petter (som nu är tillbaka) för nio år sedan. Någon fullfjädrad rappare har det aldrig blivit av denna skorpionkvinna - tvärtom, jag vet ingen som rimmar så illa som hon - men en desto skarpare blivande professor och skönhet som uppfostrat och på gott och ont vakat likt en hök över mig. Må dina synder förlåtas och våra upptåg förbli lika hysteriskt omogna och fullständigt tokiga som de alltid har varit. Din kropp åldras men din invärtes människa förnyas varje dag.
"Dotter (sjunger): Du är helig, du är hel. Du är alltid mycket mer än vi nånsin kan förstå, du är nära ändå! Välsignad vare du som kommer hit just nu, välsignade vår jord, blir till bröd på vårt bord...
Mor (gastar): Håll käften, jag kan inte tänka!
Dotter (sjunger): ...du är helig, du är helhet, du är närhet. Hela kosmos lovar dig... Hosianna, Hosianna, Hosianna, Hosianna, Hosianna, Davids son!
Mor: Måste du skråla så förbaskat då jag är trög i magen?
Dotter: Pappa, vad skulle du göra om jag gick med i Pingstkyrkan?
Far: Tja, vad skulle jag kunna göra? Du har ju varit med i Anarkafeministerna och det är ju ungefär samma sak."
2003-02-23
