09.08.24
I feel like it don't matter when you're not in sight.
27/7-09 23:00
Pa Arlanda i fredags visade sig planet vara gravt forsenat - nar vi lyfte 21:30 skulle vi redan ha varit framme pa Mallorca. Det gav mig gott om tid att angra mitt beslut, vilket jag kande var pa allvar redan natten innan. Morgonen var ett helvete och jag grat sa blodkarl sprack och huvudvarken kvarstod resten av dygnet. Nar jag var pa vag ut i bilen visste jag att det har var sista gangen jag skulle fa se mitt hem, och det enda jag kunde fa ur mig mellan tararna och andnoden var: "JAG VILL INTE FLYTTA!" - Trots att jag alltfor val vet att jag inte kommer fa aterse min lagenhet ar det dar jag tanker att jag kommer stalla ned min vaska och pusta ut nar jag val kommer tillbaka fran denna vistelse. Det hander inte. I stallet blir det forsta jag tvingas gora att satta mig pa golvet intill ett tiotal kartonger och borja packa upp, trots att det enda jag borde tanka pa da ar skolan, som jag inte ens vet ifall jag lyckas skrivas in pa i host, i och med att jag befinner mig har, helt avskarmad fran livet. Utan TV, radio, dator och ingen mojlighet att ringa nagonstans. Det ar ironiskt att man aldrig ar sa ensam som pa en fullsatt partyo dit folk aker enkom for att umgas, ty det ar da man inser att "hoppsan, jag har visst ingen att ringa anda, eller nagon att skicka vykort till". Den bristande kommunikationen stor en helt enkelt inte, utan mer det faktum att den inte beror en. De enda jag behover kontakta ar komvuxs kansli och Bredbandsbolaget for adressandring.
Det ar sa otroligt mycket som maste goras och har sitter jag, och mar samre an nagonsin pa ett stalle andra drommer vata drommar om. Jag kan inte ens ringa min far och saga att jag fortfarande lever, vilket han inte har en aning om da det sista jag sade var att jag skulle ta livet av mig. Och jag ljuger inte da jag sager att det ar nara nu. Jag grater och grater, kanner mig sa otroligt uppgiven och malplacerad. Trots att jag vet att detta ar en provning overvager jag att boka om min biljett, strunta i diplomet och bartenderutbildningen. Jag ar usel bakom baren och samst i gruppen pa att hantera flaskor. Jag ar overtygad om att till och med lararna undrar vad fasen jag gor dar. Det racker med att en full norrman fragade ifall jag var gravid, och ett gang brats sneglade bak mot mig pa flygplanet och fnissade, nar de pratade om BMI 30 plus-brudar och hur ackliga de var. Jag vet att sadana saker ofta ar inbillning for jag ar en tamligen paranoid manniska, men i det har fallet var det inte det. Tyvarr. Det finns helt enkelt folk som ar sa dumma.
Och dum, det ar aven jag. Hur mycket jag an intalar mig sjalv att jag inte ar nagon man far, utan nagon man skall fortjana, ar det samma sak jag fortsatter dromma om. Det gar inte en minut utan att jag tanker pa det. Det ar alltid dar, oavsett hur manga som sager att det inte ar vart energin. Att det inte ar vart nagot alls. Och jag vet att de har ratt, men likt forbannat kommer jag inte att sluta tanka pa det: Jag har skapat en drombild som aldrig existerat och aldrig kommer att gora. Det finns inte ens att jag skulle "leva livet" pa Magaluf. Inte sa lange det finns inom mig, och inget annat finns just nu. Jag kanner mig som en usel individ pga det, fast jag vet att den uslaste av alla ar den som inte tanker pa det alls. Jag kommer aldrig att forlata att jag gick rakt in i fallan, och dessutom fornekade det for mig sjalv sa att jag inte klarade av att satta stopp innan det gatt for langt. Och nu ar det jag som far sota for det.
Utanfor fonstret skriker norrman for full hals, bade pa framsida och balkong. I morgon ar tredje lektionen men det kanns redan som att man varit har i trettio. Jag vet inte hur jag skall overleva i 18 dygn till. Jag vill verkligen verkligen aka harifran. Mitt hjarta varker och hjarnan likasa. Om jag bara haft en dator med internetuppkoppling hade saker kanns OK, men jag har inte ens en bok eller tillrackligt med klader. Det enda jag i princip har ar linnen och det finns inte en chans i varlden att jag visar den overflodiga huden pa gaddhanget (som bara blir mer och mer utfylld for varje kilo som gar) for dessa manniskor. Speciellt inte efter vad som sagts och med tanke pa hur jalva skor jag ar just nu. Jag vill ta en sista cig for kvallen men vagar inte ga ut. Det finns ingenstans att ga dar man far vara i fred. Det ar lika bra att jag forsoker sova bort tiden, trots att jag inte star ut med vad jag kommer att fantisera om under insomnandet. Jag star mellan att fly in i drommen och darmed sjunka djupare ner i skiten, eller att kasta mig ner for en klippa. Jag orkar inte med verkligheten som den ser ut. Sanningen tar dod pa mig fortare an lognen som dodar langsamt. Jag orkar inte ma sa har daligt. Jag maste fa dromma, fasten det drar ut pa lakningsprocessen. Det ar det eller en panikangestattack utan like, och jag klarar inte det nu.
Jag har aldrig nansin langtat hem som nu. Jag har saker att ta itu med och det kan jag inte gora fran ett klibbigt hotellrum utan AC och utan mobiltelefon. Jag har gjort tva stora misstag i sommar. Att komma hit var ett av dem. Det har ar sa fel for mig (precis som du), men till skillnad fran det andra misstaget kommer jag aldrig att tanka tillbaka pa den har erfarenheten.
Sista natten
För övrigt älskar jag mina muggar. Den föreställer en baktung cowgirl med text: My troubles are all behind me. Normalt är det kanske en halvrolig pryl man köper en av bara för reaktionernas skull ("håhå, åh så skojfriskt!"). Jag har tio, för att kunna påminnas både om dieten och att inte känna ångest över sådant som ändå inte går att förändra utan acceptera och fortsätta framåt. Alltid fortsätta framåt...
Farväl, Björkskatan
Så här ser det ut på min kammare just nu, eller rättare sagt den som i nio månader var min. Om ett dygn skall den stå tom. Jag har packat flera kartonger med kläder idag och i morgon är sista gången jag kommer att sätta mina stora fötter på Snövägen. Tanken gör mig inte bara gråtfärdig utan får mig faktiskt att gråta bittert.
Jag har varit så lugn här i min lägenhet, och med detta känns det som att all lust till någonting försvinner nu. Saker har hänt här inne och med flytten bleknar också minnena och möjligheten att hålla fast vid dem (speciellt med tanke på att jag aldrig tog några bilder). Jag kommer aldrig mer att sporadiskt höra min granne hamra om nätterna, aldrig mer skynda mig för uppförsbacken för att hinna med tvåans buss, aldrig mer sitta på balkonggolvet om nätterna, njuta av stillheten med en kopp 60 kaffe-40 mjölk och bara finnas till.
Nu väntar en etta med uteplats och tämligen centralt läge. Inte alls det lugn jag vill ha och behöver, med andra ord. Jag är ingen människa som önskar vara mitt i smeten utan vill hålla mig någonstans i utkanten. Jag vill ha spänning så länge jag har en trygghet att falla tillbaka på. Nu måste jag än en gång börja om från början, och för en gångs skull hade jag bara velat få fortsätta i invant spår! Men livet tar nya riktningar, och vägarna är outgrundliga. Nya ångestmomet kommer, och då kommer jag sakna de som varit så mycket att hjärtat lär brista, vilket det i ärlighetens namn nog redan gjort. Jag har ej vågat och tänker inte känna efter, men om så inte varit fallet: Why does my heart feel so bad?
Flyttkartonger och flyktiga fjäskare
Det känns vemodigt att lämna lägenheten jag trivts så bra i, men baserat på vad som skett den senaste tiden förstår jag att inte heller detta är en slump. Det finns ingen slump. Vad min gråtande hyresvärd sade till mig i telefonen träffade som ett skott och det var ett rejält uppvaknande från var jag befunnit mig de senaste 1,5 månaderna. Att det visade sig när jag ringde henne för att informera att jag överväger flytt, att hennes kringresande suput till karl precis lämnat henne för en annan kvinna gör att flytten kommer lägligt för båda. Hon får ett problem mindre ur världen, jag får 200 kronor mer i månaden och en chans till nystart. Igen.
I morgon kommer en mäklare för att se vad man kan få för lägenheten, så det blir till att städa natten lång. Var sjutton skall man börja? Man har ingenting och ändå för mycket. Samtidigt som jag plockar i mina högar av aldrig använda kläder värker det i hjärtat, mer än på mycket länge. Jag har inte gråtit ofta under 2009, men på sistone har såväl tårar som ilska flödat okontrollerat. Ångesten är stark, och det krävs inte mycket för att den skall få det att slå om i skallen på mig. Är det något jag inte klarar av, är det avslut och separationer.
Jag funderar på att försöka få något utskrivet innan jag reser om tolv dagar. Jag tänker inte låta någon annans äventyrande förstöra mitt äventyr. Det var inte alls så här det skulle sluta, det var verkligen inte så här jag hade tänkt mig att det ens skulle kunna bli. Det hade redan tagit slut då jag utsattes för en prövning jag inte klarade av. Jag försöker tänka att även det på något sätt kommer visa sig vara till det bättre i slutändan, samtidigt som jag känner att jag överanalyserar allt: Ibland skiter sig helt enkelt saker och det är inte mer med det. Man får leva med misstagen, hatet och saknaden av empatilösa lögnare som inte förtjänar så mycket som en tanke, än mindre ett erkännande. Man hade inte ens saknat dem eftersom man inte ens ville ha dem från början, om det inte var för känslan av att för en enda gång få känna sig bekräftad, duglig och "normal". Istället känner jag mig utnyttjad, lurad och otrillräcklig (som den tjej i mängden jag hela tiden vetat att jag är). Jag borde lyssna på vad folk säger då jag vet att de har rätt, men jag tänker inte sticka under stol med att jag är upprörd. Inte tänker jag heller sticka under stol med att den främsta känsla jag bär på är förakt.
Nu måste jag återgå till packandet. Med sentimental musik från högtalarna, herrshorts på benen, opiumrökelse i fatet och en brännande känsla i näsan (som vittnar om att bölandet inte är alltför långt borta) går jag vidare, eftersom det är det enda val man har. Om jag har haft kul på vägen då? Vi kan säga som så: Inte hälften så kul som du hade kunnat få ifall vägen inte tagit slut vid första kröken. Det är din förlust, inte min. Jag är till skillnad från somliga inte narcissistiskt lagd, men tycker synd om den som väljer att gå miste om mig. Det vill jag bara att du, unge man, skall känna till och förstå: Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.
Long time no seen
Jag vet inte om det gäller allmänheten eller bara mig själv, men det känns som att bloggarnas glansdagar är över? Precis som jag slutat skriva, har jag slutat läsa. Det intresserar mig inte längre; jag har varken tid eller lust.
Ju mer drama ju mer att skriva om, men desto mindre ork till att göra det. När dessa draman dessutom involverar andra känns det fel att nämna något. Jag skulle kunna summera det hela i korta drag, men avstår. Det närmar sig 1,5 månader sedan jag gjorde ett textinlägg och den dagen känns som en evighet sedan nu. (För den som undrar beror avbrottet på att det var samma natt jag på krogen fick frågan ifall det var jag som var Heartsick. Ända sedan jag började föra dagbok på internet för en herrans massa år sedan har jag varit livrädd för att en vild främling skall ta sig friheten att börja kommentera ens tankar utanför internet. Jag blånekade givetvis och har inte vågat uppdatera sedan dess. Jag tycker sådant är fruktansvärt pinsamt.)
Så vad har hänt det senaste dygnet då? Igår fick jag en knäpp, åkte och reashoppade för 900:- på Åhléns. Senare tog jag cykeln till Coop fem i elva för att köpa hårfärg (gotta love 'em impulsive bitches). Skillnaden är knappt märkbar och ett års sparande av utväxt blev förgäves. Onödigt värre. Idag skall jag steka på balkongen och oroa mig över HSB's besked att jag inte längre får bo kvar då det kommit fram att jag hyrt i andra hand utan tillstånd från dem. Min mage är svullnare än någonsin och jag har gått upp 3,5 kilo, samt vaccinerat mig inför resan som försvårar situationen enormt då jag borde vara kvar och reda ut saker. Tjipp!
09.05.17
Den senaste tiden har en hel skock av ouppfostrade 90-talister stirrat och pekat på mig. Senast igår kväll, men även i fredags då en 13-årig blivande raggarslampa helt öppet pekade och viskade trots att jag befann mig alldeles intill de små dräggen som inte kunde vänta på att få byta ut sina cyklar mot mopeder. Jag önskar att det bara var inbillning, men det är det inte. Jag är medveten om att merparten inte ser en eftersom det enda jag gör bakom solglasögonen är att i hemlighet iakktta människor. Just därför blir det så tydligt då någon väl gör det. Min första tanke är "vad fan glor ni på, ungjävlar?", men sedan går det upp för mig. Det jag inte förstår är hur någon kan vara så ful utan att lida av en fysisk åkomma av något slag. Det är skrattretande med människor som hävdar att man skall vara nöjd, samtidigt som de indirekt klargör att man, trots deras "alla är vackra"-predikningar, inte på långa vägar är tillräcklig för dem.
Jag hatar att vara glad, för man vet att man inom någon timme slutar upp gråtande i sin lägenhet var ångesten ligger tjock. Jag har accepterat att det är så mitt liv kommer att förbli då inga drastiska försök kan förändra faktumet att jag är dömd till utanförskap. Man är glad då man väl tilltalas av någon som inte har för avsikt att häckla eller klaga på en, sedan skiljs man åt, åker hem med en klump i halsen och gråter ögonen ur sig för att glädjen aldrig kommer att bli delad/dubbel eller ens verklig. Verkligheten är min största fiende. Därför hatar jag att vara ensam med den. Det bästa skulle ha varit ifall jag fått dö i sömnen. Jag hade blivit liggande i tre veckor (innan hyresvärden öppnar i undran om varför inga pengar kommit in). Det är så man vet att man är saknad och behövd.
09.05.15
Jag borde ligga sedan länge då jag måste vakna i tid mot alla odds den här fredagen. Jag får inte "försova" mig igen. Det är en ond spiral, och när man väl satt sig i smeten är det svårt att ta sig upp. Men samtidigt som det känns som att ingenting går framåt, så gör det faktiskt det: Trots att stegen är små och "livet suger" nu som då kämpar man på. (Det där var ej tänkt att rimma.)
Jag är äckligt envis, och det är envisheten som stjälpt mig så många gånger; som fått mig att klamra mig fast vid saker jag borde släppa och hindrat mig från att leva. De få människor som under korta perioder funnits i mitt liv (tro för guds skull inte att någon stannar kvar) har hatat det. Varför inte låta envisheten vara den som hjälper mig i stället? Att våndas i två läsår till för ett slutbetyg och inte skjuta upp på det är ett exempel. Jag hade inte behövt något för att klara mig, men jag skall banne mig ha ett! Jag accepterar inte att bli sedd som en quitter. Ingen skall kunna pika mig för dåliga val. Jag vill ha gjort upp med dem innan jag fattar nya.
Bäst just nu: Tom Waits - Downtown Train. Har lyssnats på non-stop och gåshuden fortsätter komma var gång. Ingår i min Spotifylista som jag fantasilöst och passande nog namngivit Sentimentalt värre.
Sämst just nu: Jag förlorar ett krig där vinnaren är allt annat än värdig och mår verkligen skit på grund av det (varför är jag en förlorare? varför gråter jag över att behöva vara en, och varför i helvete slås jag av tanken på att skära mig igen?), och morfar har blödande magsår.
Mot Magaluf och rockande rövar
Flygbiljetterna till Magaluf låg i brevlådan idag. Det närmar sig! Om två månader är det dags att bege sig till stekarnas paradis för att lära sig bartenderyrket. Just nu känns det vemodigt eftersom det visat sig att jag kommer vara borta de veckor som varenda utflyttad människa tycks komma hem på semester, men jag tror samtidigt att jag och E kommer få en spännande upplevelse som desto fler skulle avundas! (Är inte det själva poängen med livet, att få uppleva sådant som kan tänkas väcka avund hos andra? Jag, i egenskap av hysterisk tävlingsmänniska, måste erkänna att det lutar åt ett "ja".) Ljusa sommarnätter med ens bekanta i Luleå är härliga, men tre veckors spanskt solsken och gratis drinkar är ju inte heller fy skam!
Något som däremot är fy skam är att jag måste skaffa både pass, vaccin och försäkring, vilket inte är gratis. Hjälp mig gärna att finansiera detta genom att lägga bud på något av det jag lägger upp här senare.
Den senaste tiden har jag burit mig dumt åt. Jag har låtit äckligt naiva tankar få övertaget och dessa har fått mig att skjuta undan brådskande uppgifter ytterligare. Precis som jag innerst inne hela tiden vetat, visade sig min intuition ha rätt den här gången med: Jag får stå kvar med lika tomma händer som tidigare, men med ett helt nytt ångestmoment (den här gången är det vansinne inblandat). Grattis, Pisse! Du har återigen lyckats!
Jag skulle kunna göra mitt bästa för att vända det till något positivt: Genom att vara med om nya saker som får det att svida i hjärtat, kan det som tidigare gjort ännu ondare få mindre plats, men jag är inte positiv. Det är förakt, vanmakt och skam. Det enda jag kan trösta mig med är att jag inte har gjort något fel (utöver att ha tillåtit mig vara så naiv, då - man kan verkligen inte sätta griller i mitt huvud, det är ett som är säkert).
Men hör och häpna, allt är inte bara elände. Heidi kommer till Luleå, vilket innebär att vi - två fantastiskt underhållande unga damer - skall rocka röven av staden i helgen (eller åtminstone delar av den, det skulle krävas mycket rock för att bli av med hela baken). Vi har självfallet storslagna planer som visserligen lär gå i stöpet, men ni vet ju vad som sägs: Det är aldrig för sent att ge upp!Det betyder att jag måste läsa flitigt i morgon. Gjorde PowerPoint-kapitlet i eftermiddags - förargligt att jag inte tagit tag i det tidigare! Har även frågat studievägledaren angående CSN, och jag behöver inte oroa mig så länge jag inte avbryter kursen.
Jag kan m.a.o. göra det förbenade samhällsarbetet i sommar. Det, mina vänner, känns tryggare än Libero! Nu skall jag gå och ta en dusch innan jag bättrar på min BUS (samtidigt som jag mumlar något ilsket över att jag inte kan smörja in mig egen rygg). Allt tuggummituggande har gjort mig svettig (eller åtminstone käköm).
När motivationen, midjan och morfar blir mindre
Väska, ASOS / Kofta, GT / Shorts, H&M / Scarf, Gengåvan
Gick på en lektion igår. 08:15 började jag, 15:00 kom jag iväg - en god anledning till att skämmas över sig själv. Efteråt åkte jag till Sunderbyn för att hälsa på morfar. Han ligger på sjukhuset sedan en dryg vecka tillbaka, och kommer inte blodcirkulationen i benen igång kommer man att tvingas amputera. Han orkar varken gå själv eller sitta upp. Jag blir så ledsen av att se honom. Det skär sönder hjärtat och jag hatar att jag inte orkar vara där och se honom lida, eftersom jag måste klara min egen vardag med. Jag vet att det är en normal känsla, ty det är jobbigt att se någon försvinna, men jag äcklas av min oförmåga att hantera det. Mitt psyke (som ju kunde ha varit aningen stabilare) får en knäpp.
Det var mindre än ett år sedan han körde bil och levde som vilken lyckligt gift 69-åring som helst. För sex år sedan var han en högt uppsatt arbetsledare på SAS. Nu ligger han där, hjälplös och mager (mager - han som på 90-talet kom med i Aftonbladets look à like-tävling som Leif "Loket" Olsson), och är knappt kontaktbar. "Det är inte roligt att bli gammal", sa han för ett tag sedan. Det har han så rätt i, efter att gång på gång ha ramlat, slagit hål i huvudet och blivit liggande tills någon hittat honom, samtidigt som han gjort ner sig då han använt sina sista krafter för att försöka ta sig upp.
Jag köpte en figurin på Myrorna med texten "Världens bästa morfar" för några veckor sedan. Min mor menar att jag inte skall ta den till sjukhuset eftersom "någon kan sno den", utan skall vänta tills han kommit hem. Jag menar att hon är det största som ego världen skådat, och undrar hur i helvete 25 kronor kan vara viktigare än att försöka glädja en sjuk individ? Han kanske aldrig kommer hem igen, och om han så gör, är det väl nu han behöver all uppmuntran han kan få för att orka tillfriskna! Jag hoppas innerligt att morfar blir såpass bra att han slipper förlora benen. Mer kan man ej göra. Idag skulle de ta upp bananwienerbröd och engelsk konfekt.
I eftermiddag skall jag nog gå på bodypump. Det blir första gången på gymmet sedan mars eftersom jag mår så dåligt av att vara där. Jag är livrädd för att bli uttittad av vältränade personer. Innan jag började min viktresa sade jag; "om fem kilo skall jag våga mig dit!" Fem kilo kändes bra, då hade man ändå nått en bit, och jag gick dit ibland. Nu har jag gått ner 15, mitt BMI är inte längre = fetma och mitt midjemått är under 80 (det vill säga under vad läkarna menar ger "ökad hälsorisk"; jag har alltid haft litet mage i jämförelse till mina barnafödarhöfter, men tiden under 80 minns jag ej), vilket motsvarar strl 42:s midja. Jag borde inte vara rädd.
Har även omprov i samhällskunskap, så jag måste vara i skolan åtta, så att jag kan läsa igenom kapitlet. Det vore fruktansvärt frustrerade om jag får IG en andra gång, men föga förvånande. Jag har inte ens ögnat igenom de cirkus 70 sidorna. Jag hatar ekonomi. Måste även lämna in min ansökan för höstens kurser. Det blir Matematik A (nytt försök), Naturkunskap A (nytt försök), Layout och information A + B samt Webbdesign.
Uppdatering 10:30: Jaha, givetvis försover man sig för att kunna ta in något till provet då. Då blir det enbart att åka in för att lämna ansökan. Fint, C! Du är sannerligen en förebild! "You go girl!" som de säger i staterna.
Uppdatering 16:20: Nej, jag vågar inte gå till gymmet idag heller.
Det här går inte bra
I kväll är det kranmöte på något café i stan, men jag har varken tid eller ork att gå. Precis som jag varken har lust eller ork att träna. Mitt huvud är på bristningsgränsen och jag blir gråtfärdig av att tänka på att jag suttit vaken hela dagen, men inte lyft så mycket som en lillfingernagel. Jag hade lika gärna kunnat ligga kvar och varit utvilad nu, gått ut med soporna eller läst kapitlen i samhällskunskapen som jag har omprov i på fredag. Eller, för all del, skriva om det där Lissabonfördraget som jag inte kom någon vart med i helgen heller!
Att jag utöver detta skall ha gjort ett temaarbete(!), två nyhetsuppgifter samt läsa 100 poäng programhantering innan juni (samtidigt som spanskan och datorkunskapen) är i sig något som totalförlamar. Det här går inte bra.
Slutbloggat tills vidare
(De som vill kan ju lägga till mig på Bloglovin, så ser ni när uppdatering sker.)
Filmstaden, Karlstad
eggwsgsgbdfbsed
Sönderknullade sängar och öronvax
Har haft ont i nacken hela dagen efter att ha legat i den mest obekväma ställningen, och det har inte avtagit. Jag måste köpa en ny säng. Inte enbart för att den jag har nu är många decennier gammal och har en stor grop (förmodligen sönderknullad av tidigare ägare) i madrassen som gör att jag vaknar med ryggvärk. Tanken på att pälsängrar föredrar gamla möbler gör mig ännu mer ovillig att ha den kvar, och jag vågar inte vända den då jag fasar inför att hitta sådana. Skall hålla utkik på Jysk om de får in något nytt erbjudande snart, för jag har i hela mitt liv sovit i begagnade sängar. Nu är det dags att jag skaffar en egen, som är helt och hållet fri från svett och synd. Att jag "kanske inte bor kvar i stan om 1,5 år" är inte anledning nog till att genomlida nätterna (speciellt inte när ryggproblem finns i familjen). Det kanske till och med är det allra viktigaste man kan göra, med tanke på hur mycket vår ork präglas av huruvida vi är utvilade eller ej?
Tänkt var att jag skulle städa med så att jag får måndag och tisdag fri för studier eftersom det är den sista tillfället jag har möjlighet att ta itu med de där laborationerna i april. Jag behöver nog inte skriva att det inte blev av, men jag har åtminstone diskat undan det mesta. Får väl göra så att jag avsätter morgondagen helt åt städning och tisdagen helt åt plugg. Måste dock slänga in en bodypump båda dagarna. Annars betalar jag en månadsavgift på 360 kronor för ingenting, och så oekonomisk kan jag inte vara!
Senare under kvällen har jag suttit och pratat om omänskliga mängder öronvax och näsherpes över Blip(!) med min buksyster H, som för övrigt gillar min nya sketchidé som jag själv är så besatt av, men har dessvärre inte någon önskan om att själv delta. Tänker inte avslöja för mycket, men den innefattar en dold kamera (läs: någon som står en bit bort och håller kameran lagom dold intill jackan) och en stor vuxenblöja (förutsatt att jag får tag på någon, vilket jag ännu inte lyckats med). Tja, det var väl egentligen allt...
Påsken & det efterlängtade studiestödet
När jag loggade in på bankens hemsida i förmiddags för att beklaga mig över mysteriet med de kidnappade kronorna, kom därför en enorm lättnad då jag ser att jag är 6200(!) kronor rikare. Mitt efterlängtade studiestöd från CSN har äntligen kommit! Eftersom jag inte fick något i höstas då matten och NK:n aldrig blev av p.g.a. att jag är en pseudodyskalkylektisk odugling, kändes detta fantastiskt! Jag skyndade mig i kläderna och tog bussen till Willy:s för att köpa litet bär, samt florsocker och färskost som jag senare skulle försöka mig på att göra frosting av. Det kommer inte att ske igen. Cream cheese är något som ingår i var och varannan frosting men jag har aldrig använt det själv, och nu förstår jag varför. Jag slängde alltihop. Ost hör hemma på smörgåsar, inte på bakverk.
I morgon är det skärtorsdag. Jag skall förutom att våndas över att jag inte gått ner något den senaste tiden (därav ingen uppdatering; jag står inte ut med att publicera eländet) och undra hur fan jag skall kompensera för det kilo godis jag tryckte i mig i måndags (ja, jag åt ett kilo själv, snyggt jobbat!) när gymmet håller stängt över påsken, gå på skärtorsdagsmässa eftersom detta är dagen då Jesus tvagade sina lärjungars fötter. Jag tycker synd om den som tvättades sist, eftersom baljan knappast lär ha varit speciellt ren efter elva svettiga mansfötter. Det är också i morgon yngligarna iklär sig huckle och läppstift och ger sig ut för att tigga. 1998 gjorde jag detsamma och fick ihop tillräckligt för att köpa den då nyutgivna "Titanics undergång" (Walter Lord) som bygger på intervjuer från överlevande. Jag förstår inte hur jag som elvaåring orkade läsa denna. Jag menar, den är tungläst i mina ögon idag. Man kan ju tycka att koncentrationsförmågan borde ha skärpts något på elva år, men är man en bakåtsträvare så är man.
Ballar av svål
I morgon skall jag utmana en av mina största rädslor. Jag skall bli fotograferad för en av lokaltidningarnas alla helgbilagor - jag skall alltså frivilligt ställa mig framför en kamera och posera. Det är ingen stor sak utan precis som allt annat något man 1) bläddrar förbi utan att notera 2) stannar upp vid för att håna 3) stannar upp vid som hastigast, säger "haha, där är ju C" och fortsätter bläddra. Att min hud inte kunde vara sämre än vad den är just nu gör mig däremot nervös, eftersom concealer ej hjälper mot flagor och rugor från bortklösta kvisslor. Jag vet inte ens hur man poserar inför andra eftersom jag skäms så över mig själv. Allra helst vill jag strunta i att dyka upp.
"Varför gör du det då, om du nu hatar att vara med på bild?" finns det alltid någon jubelidiot, som tror sig förstå människans psyke, som frågar. Svaret är ju redan givet: Jag hatar det, och det är därför jag gör det. Att utsätta sig för sina fobier är det effektivaste sättet att övervinna dem. Att låta ens nojor begränsa en är fegt, och jag är en sugga med ballar av svål. Faktum är att jag fick denna förfrågan redan i december, men då avböjde jag direkt. Erbjudandet kvarstod, men jag fortsatte avböja såväl i januari som i februari och mars. Till slut kände jag dock att jag lika gärna kunde göra det eftersom det är nyttigt för mig: Att vara en person med skådespelardrömmar och samtidigt inte klara av att se sig själv utan att få ångestattacker fungerar inte. Det är lika bra att härdas.
Reportaget kommer tydligen att handla om size zero-idealet om jag förstått det rätt (det har jag säkert inte), och tanken med min medverkan är att jag i egenskap av fet men likväl flådig (jo, tjena!) skall visa tre outfits. Då jag blev kontaktad efter att journalisten verkade gilla min något anakronistiska stil kör jag på det temat, även om vardagen idag främst består av mjukisbyxor och håret i en knut vecka in och vecka ut. Och varför skulle den göra annat när de enda ställena jag skall vara på är i skolan och gymmet.
Sedan är det plugg, plugg, bakning inför en födelsedag, städning, träning, mer plugg. Det blir ett stressfyllt veckoslut, minst sagt.
09.03.23
Man vet att ens dygnsrytm inte är den bästa när ens dag börjar först 16. Somnade inte förrän halv sex trots att jag i vanlig ordning började varva ned vid tio med målet att sova innan ett, så självklart blev det ingen skola idag heller. Alla planer skjöts fram med sisådär sex timmar - så mycket för den produktiviteten! Nu har jag åtminstone varit på Apoteket och shoppat loss. Köpte munskölj, medicin samt vårtmedel till min förhårdnad på lillfingret som jag säkerligen beklagat mig över tidigare (den gör faktiskt ruskigt ont, man fryser ingenstans på kroppen som på en förhårdnad; det är som att all kyla samlas kring den).
Nu skall jag åka och utöva kroppsbalans barfota bland främlingar, därav min fantastiska klädsel (tack och lov för suddiga bilder, ingen kan avgöra om hakorna är naturliga eller resultatet av en skakig hand). Sedan tänkte jag utmana ödet och tillbringa ett par minuter i solariet för att jämna till hyn litet, vilket blir första gången sedan i höstas (gode gud, låt mig slippa envisa utslag som aldrig vill försvinna denna gång!). Har varken nog dåligt luktsinne eller vad som krävs för att skapa en snygg BUS-bränna på en rödflammig kropp. Solarium påskyndar åldrandet, men åldras gör man även av att vistas utomhus. BUS duschas av och förvärrar pormaskproblemen, och det är ju för hudens skull jag gör det. (Nu tar jag för givet att någon planerat att skriva att det är "tjusigare att vara blek", så jag försvarar mig i förväg gentemot aristokraterna; är man det inte naturligt är blekhet inte till ens fördel.)
Jag känner för att ge upp
Att gå på bodysteppen i tisdags var ren och skär förödmjukelse som innefattade att stå och glo som en dåre under halva passet. Jag förstod varken ut eller in och deras rörelser var för mig ren akrobatik. Jag kan inte ens göra skillnad på höger och vänster i sådana situationer. Det må vara att jag inte har någon koordination och att det aldrig blir någon dansare av mig, men jag vet inte vad jag över huvud taget skall dit för då jag inte vågar göra tre av sex av övningarna som tränaren rekommenderat. Jag börjar skaka av blotta tanken, för jag vet ju att folk tittar då jag ligger som den strandade val jag är och försöker mig på situps medan jag kippar efter andan, samtidigt som jag håller tillbaka gråten av rädsla för att ha sönder maskinerna med min tyngd. Det är nog svårt att bibehålla någon slags stolthet när folk har sett en illröd med genomblöta kläder - vad gör man om något sådant inträffar? Jag är van att känna mig tillplattad på alla andra sätt än fysiskt, men det skulle ta priset.
Allt det här känns som att komma tillbaka till lågstadiet och vara den som alltid var sämst i basketlaget, som man likt alla andra aktiviteter efter ett tag lämnade. Inte för att det var tråkigt, utan för att ens inkompetens fick en att skämmas över sin existens när man aldrig lyckades tillföra något. I stället åkte man hem och tröståt framför ens enda vän (även känd som TV:n), så att man var ännu klumpigare lagom till nästa sak man aldrig skulle ha vågat sig på att prova, eftersom även den slutade på samma vis.
Jag känner för att ge upp, för det här tjänar ju ingenting till. Jag är en odugling som förtjänar att vara fet och oattraktiv. Går jag ner i vikt nu kommer jag ändå att gå upp allt igen, precis som alla gånger tidigare. Kroppen är ändå förstörd från all jojobantning och jag kommer aldrig någonsin att kunna visa mig i bara ben eller bikini/baddräkt på grund av bristningar och överskottshud bara dyr plastikkirurgi kan göra något åt. Lika bra att göra lidandet kort och äta upp mig till tresiffrigt med en gång, så kan världen skratta åt fettot som fann sig i sitt öde, i stället för åt fettot som var så patetisk att hon inte ville inse var hon skulle sluta upp i alla fall.
Förlåt mig, för jag har syndat
I fredags köpte jag en tofurätt lika dyr som osmaklig, därefter godis då Willys hade extrapris. Eftersom jag promenerade från stan och hade promenerat desto mer inne i den, kändes det som att jag kompenserade för detta trots att passet (som jag ej orkade gå på eftersom jag hade sprängande huvudvärk och kroppen hungrade) blivit inställt. I söndags fick jag pizza (So not worth it!). Mådde illa efter halva, men då jag inte kan sluta när jag väl börjat åt jag upp. Idag hade jag inte tillfälle att laga mat varför det blev en smörgås, och när jag nu kommit hem och ser att det givit resultat, skulle jag kunna döda mig själv. Men jag tänker inte döda mig själv. Gör jag det nu blir jag inte ihågkommen, och jag går inte och dör om jag inte vet med mig att folk skulle sörja. Därför funderar jag på om man skulle skaffa sig en lätt skyddsväst, utifall att någon skulle få för sig att gå till attack (och nej, jag har ingen nu, utifall att någon skulle få för sig att prova om det fungerar - snälla, gör det inte!). Jag undrar vad en bättre begagnad kostar?
Till veckan skall jag försöka hitta en ny sport-bh samt en lång t-shirt att träna i, för jag vill inte göra mig känd som tjockisen med Eminem-tröja (M skrattade då hon såg den eftersom hon trodde att jag bara dragit ett evighetsskämt - här har man i godan ro trott folk accepterat ens hiphopsida, och så har de i stället trott att man skojat, haha!). Därefter skall jag träffa tränaren jag bokat tid med. Tycker det känns aningen besvärligt att ha en manlig PT, men det är aningen besvärligt att gå till tvättstugan med och det går vägen, även om det blir max en gång i månaden - inte undra på att jag hatar att tvätta när jag drar med mig hela garderoben!
På bussen i morse hade jag inte tillräckligt med pengar på kortet. Jag frågade om jag kunde fylla på det där eftersom jag gjort det tidigare, varpå mitt nu högaktuella hatobjekt arrogant snäste åt mig att; "det har du inte alls"(?!). Jag, som redan var försenad, hävdade att jag visst gjort det (så sent som förra lördagen, men han kanske är för tidig i säng för att ha kört en halv åtta-buss), medan han fortsatte att säga att det inte hänt. Jag kände hur vreden steg då ingen skall komma och säga åt mig vad jag gjort och inte gjort, som om jag inte skulle vara klar i huvudet. Jag var väldigt nära att bekräfta hans anklagelser och tappa besinningen helt. Hade det inte varit för att tjejen bakom mig varit så snäll att hon drog sitt kort två gånger och betalat min resa, hade jag missat hela skoldagen. Man blir alltid lika förvånad och glad då det någon gång visar sig existera så godhjärtade människor! Tusen tack, damen!
Väl framme fick vi veta resultatet på spanskaprovet, var jag "bara" fick VG den här gången. Hade fått MVG om det inte varit för att jag skrivit llamo i stället för llama i varje mening (varför gjorde jag det?). Jag fann mig i det efter några klagostön, men kokar inombords: Hade det varit för att jag inte visste korrekt svar hade det inte gjort något, men nu var det rent slarv! Det får vägas upp med ett ännu hetare (går det?) låtsasspanskt filmklipp i gråskala.
