09.03.12
Idag skulle min mormor ha fyllt 71. 70 år är inte en hög ålder att avlida vid. Kenan var 70 år gammal när hans son Mahalalel föddes. Sedan levde han ytterligare 840 år och fick söner och döttrar och dog 910 år gammal (källa: Bibeln). För ett år sedan hade sista terminen på ES närmat sig slutet och jag gick över med min chokladkaka som jag gjort till kalaset. Jag stannade ej, för det var ju ändå aldrig trevligt där. Det betyder inte att man inte mår dåligt över att någon är borta. Det var på min fars 50-årsdag hon på min beordran poserade med kniven i högsta hugg (bokstavligen).Igår fick jag reda på vem det var som ringt på hos mig. De kom nämligen tillbaka och gudskelov var det inte grannarna, så jag slipper trippa på tå (vilket jag gjort). Det var två påflugna personer som jobbade med köksrenovering och frågade om jag funderade på detta, och om mina skåpluckor var nya eller gamla. Jag svarade efter ett utdraget "öh" att de var nya och att "de som bodde tidigare" troligen hade bytt, varpå kvinnan tittar in bakom mig - trots att dörren inte ens gläntar såpass att man kan ta sig förbi och jag har släckt i köket i enkom för att de inte skall se något - och menar att det minsann är originalluckor jag har. Jag får hindra mig själv från att inte brista ut i ett drygt "OKE-EJ?!", ursäktar mig i mjukisbyxan för att jag har viktigare saker att prioritera än skåpluckor och stänger dörren. Är det verkligen så svårt att tyda kroppsspråk då det säger att man inte kunde vara mer obrydd?
Fredag den 13:e blir hektisk, men på ett sätt gillar jag det. Då vet man åtminstone att man lever och gör något. Börjar åtta då jag skall läsa inför eftermiddagens samhällsprov (vilket jag fortfarande inte gjort). Klockan tio är det prov i datorkunskap och efter det skall jag återigen hinna gå igenom samhällskunskapen och spanskan, för 13:00 skriver jag båda proven efter varandra. Efter tre någon gång (när jag blir färdig; provtiden slutar 16, men så länge har jag aldrig tålamod att sitta - jag ger varje prov max en timme) skall jag in till stan och träffa Märtz, som måste få veta var denna eftertraktade byggnad håller till då hon skall ta itu med ett par kurser, och 17:00 tänkte jag våga mig på att testa bodypump efter att ha släpat runt på träningskläder hela dagen (såvida jag inte är klok och tar dem på mig på morgonen - tur att man är klok!).
01:05: Nu står det mellan att försöka sova och att sitta uppe med ena boken. Jag har dock kommit till den grad av trötthet då ingenting ändå går in. Jag kommer ju att stressa järnet i morgon förmiddag vilket som. Bättre att göra det med fyra timmars sömn som backar upp en, än två.
Emo i natten
Jag ringde och avbokade ett läkarbesök på sjukhuset igår. Jag tänker inte betala 250 kronor (eller en ny kjol) för att träffa någon som skriver ut något som tar ett kvartal innan det börjar verka (och kostar mer än den ger), för att ett våp till kontaktperson bad mig att gå därifrån då jag ifrågasatte hennes kontaktförsök, när hon inte ens hade något att säga då jag väl anlänt. Vad förväntar hon sig? Kafferep och tjejsnack? Klart att man undrar vad hon vill när hon var den som ville träffa mig i sju månader, samt att man blir upprörd då hon menar att det är jag som skall prata. Om vad? Jag behöver inga samtal med en sjuksköterska(!) om min händelselösa vardag. Den är för mig helt likgiltig, och det är ingen bedrift att stiga upp, hur dödligt trist det än är. Jag behöver en morgondag!
När jag sitter och storgråter halv tre till följd av en tanke som framkallade en annan ångrar jag beslutet, även fast jag vet att det ändå inte hade hjälpt. Det här är inte kemiskt, det här är sorg. Lika litet som en tablett kan hjälpa den som sett sin livskamrat hoppa framför ett tåg kan den hjälpa mig. Det är inte mitt sinne som är tungt, det är hjärtat. - Någon säger att det är bättre så här, att något annat inte hade varit bra för mig. Nej, jag förstår att det inte hade varit bra för mig att vara lycklig. Jag förstår att det bara är bra för mig att få lida litet extra, samtidigt som en annan går fri från skuld. Motgångar är nyttiga, menar den som inga har.
Jag vet att jag kommer att känna så här tills dess att jag funnit en ersättare som kan bekräfta mig och tala om för mig att jag är älskad, och en sådan kommer aldrig att infinna sig. Därför har jag lärt mig leva med att jag kommer fortsätta plågas av detta. Jag har accepterat att hela mitt liv på ett eller annat sätt kommer att kretsa kring en människa jag aldrig känt, men för det blir inte smärtan mer uthärdlig. Trots att jag ett oändligt antal gånger in i minsta detalj gått igenom hur jag brutalt mördat dig (bundit och munkavlat dig för att skära av kroppsdel för kroppsdel, och njutit till fullo av att se det infekterade blodet spruta ner väggar och golv medan du tar dina sista andetag), har jag lika många gånger gått igenom hur jag saknat "dig". Det råder dock inga tvivel om att jag hade dödat dig om tillfället gavs, och det ligger inga som helst överdrifter bakom det uttalandet - bara hat. Jag hade dödat dig, så länge jag slapp ta i dig.
Uppenbarligen är det jag som undermedvetet håller fast vid "saknaden" för jag vet att jag aldrig kommer närmare dig än så, och för att ingen annan finns som kan ta den platsen. Jag vet ju att det jag tror är du egentligen är en känsla; att du enbart är objektet jag väljer att applicera på den (jag objektifierar dig, så litet betyder du). Det har gått (censurerad tid) sedan jag klargjorde för mig själv och världen att det här inte längre är aktuellt, och det står jag fast vid. Det tog tid, men det kom en dag då detta blev något som tillhörde det förflutna och plötsligt kändes allt så mycket lättare. Jag gav det inte en tanke dagtid, men det kom ofrivilligt tillbaka då jag i stället började drömma om det på nätterna (eller när på dygnet jag nu sov, det har ju aldrig funnits någon direkt regelbundenhet). Jag vet att det är ett tecken på att jag låtit det uppta för stor del av min tid. Jag har skrivit om det så länge nu, men är att skriva nödvändigt detsamma som att bearbeta? Ett mer korrekt ord för det är att älta. När allt man har är ytterst vaga minnen (inte speciellt tillfredsställande sådana heller) och därefter ett evighetslångt glapp som bestod av att förtränga så mycket som möjligt (vilket aldrig lyckades), kan det inte handla om annat.
Det här är sådant jag egentligen inte borde publicera, men de få som vet vad det handlar om har hört allt förut. För många gånger. Jag skäms över mig själv som fastnat där när jag utvecklats oerhört på så många andra plan, men det är knappast något jag har valt: Avsaknad av nya erfarenheter får en att stanna kvar i gamla (och på den fronten har det tagit tvärstopp).
Så var klockan efter tre. Om jag hade hoppats på vila inatt så blev ju det en stor besvikelse. Precis som livet, alltså.
När jag sitter och storgråter halv tre till följd av en tanke som framkallade en annan ångrar jag beslutet, även fast jag vet att det ändå inte hade hjälpt. Det här är inte kemiskt, det här är sorg. Lika litet som en tablett kan hjälpa den som sett sin livskamrat hoppa framför ett tåg kan den hjälpa mig. Det är inte mitt sinne som är tungt, det är hjärtat. - Någon säger att det är bättre så här, att något annat inte hade varit bra för mig. Nej, jag förstår att det inte hade varit bra för mig att vara lycklig. Jag förstår att det bara är bra för mig att få lida litet extra, samtidigt som en annan går fri från skuld. Motgångar är nyttiga, menar den som inga har.
Jag vet att jag kommer att känna så här tills dess att jag funnit en ersättare som kan bekräfta mig och tala om för mig att jag är älskad, och en sådan kommer aldrig att infinna sig. Därför har jag lärt mig leva med att jag kommer fortsätta plågas av detta. Jag har accepterat att hela mitt liv på ett eller annat sätt kommer att kretsa kring en människa jag aldrig känt, men för det blir inte smärtan mer uthärdlig. Trots att jag ett oändligt antal gånger in i minsta detalj gått igenom hur jag brutalt mördat dig (bundit och munkavlat dig för att skära av kroppsdel för kroppsdel, och njutit till fullo av att se det infekterade blodet spruta ner väggar och golv medan du tar dina sista andetag), har jag lika många gånger gått igenom hur jag saknat "dig". Det råder dock inga tvivel om att jag hade dödat dig om tillfället gavs, och det ligger inga som helst överdrifter bakom det uttalandet - bara hat. Jag hade dödat dig, så länge jag slapp ta i dig.
Uppenbarligen är det jag som undermedvetet håller fast vid "saknaden" för jag vet att jag aldrig kommer närmare dig än så, och för att ingen annan finns som kan ta den platsen. Jag vet ju att det jag tror är du egentligen är en känsla; att du enbart är objektet jag väljer att applicera på den (jag objektifierar dig, så litet betyder du). Det har gått (censurerad tid) sedan jag klargjorde för mig själv och världen att det här inte längre är aktuellt, och det står jag fast vid. Det tog tid, men det kom en dag då detta blev något som tillhörde det förflutna och plötsligt kändes allt så mycket lättare. Jag gav det inte en tanke dagtid, men det kom ofrivilligt tillbaka då jag i stället började drömma om det på nätterna (eller när på dygnet jag nu sov, det har ju aldrig funnits någon direkt regelbundenhet). Jag vet att det är ett tecken på att jag låtit det uppta för stor del av min tid. Jag har skrivit om det så länge nu, men är att skriva nödvändigt detsamma som att bearbeta? Ett mer korrekt ord för det är att älta. När allt man har är ytterst vaga minnen (inte speciellt tillfredsställande sådana heller) och därefter ett evighetslångt glapp som bestod av att förtränga så mycket som möjligt (vilket aldrig lyckades), kan det inte handla om annat.
Det här är sådant jag egentligen inte borde publicera, men de få som vet vad det handlar om har hört allt förut. För många gånger. Jag skäms över mig själv som fastnat där när jag utvecklats oerhört på så många andra plan, men det är knappast något jag har valt: Avsaknad av nya erfarenheter får en att stanna kvar i gamla (och på den fronten har det tagit tvärstopp).
Så var klockan efter tre. Om jag hade hoppats på vila inatt så blev ju det en stor besvikelse. Precis som livet, alltså.
Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter
Att göra idag:
Kasta mig upp med ond rygg ur sängen, en halvtimme efter att alarmet gått
Leta efter ett par strumpbyxor i panik samtidigt som jag rollar mig under armarna
Packa ned skolböcker i väskan vars axelband börjat lossna p.g.a. innehåll nästan lika tungt som ägaren
Nästan glömma att borsta gaddarna och nästan missa bussen som jag stiger på med andnöd pga stress och kyla
Programhantering 08:15-09:45
Promenera in till stan, vara framme 10:00
Gå en runda genom Shopping
Gå direkt till CSN, inga fler ursäkter!
Stanna till vid Strand för att döda litet tid
Gå genom Smedjan för att döda ytterligare litet tid
Gå förbi Kupan för att...ni vet vad vid det här laget
Ordna med gymkortet (13:00)
Vänta på 6:ans buss eftersom jag inte hinner med 9:an
Vara hemhjälp i två timmar
Åka hem
Gå ut med soporna, två stinkande kassar
Värma upp det som blev kvar från middagen igår, tänka att jag lyckades riktigt bra
Tvätta håret
Blogga om hur stressad och besviken jag är på mig själv, eller strunta i det eftersom jag här redan summerat min dag
Ögna igenom spanskan och samhällskunskapen
Att göra nu med en gång:
Gå in på americandadx.com och välja ett avsnitt jag vet fungerar
Gå till sängs!
Uppdatering 02:50:
Gå till sängs!
Kasta mig upp med ond rygg ur sängen, en halvtimme efter att alarmet gått
Leta efter ett par strumpbyxor i panik samtidigt som jag rollar mig under armarna
Packa ned skolböcker i väskan vars axelband börjat lossna p.g.a. innehåll nästan lika tungt som ägaren
Nästan glömma att borsta gaddarna och nästan missa bussen som jag stiger på med andnöd pga stress och kyla
Programhantering 08:15-09:45
Promenera in till stan, vara framme 10:00
Gå en runda genom Shopping
Gå direkt till CSN, inga fler ursäkter!
Stanna till vid Strand för att döda litet tid
Gå genom Smedjan för att döda ytterligare litet tid
Gå förbi Kupan för att...ni vet vad vid det här laget
Ordna med gymkortet (13:00)
Vänta på 6:ans buss eftersom jag inte hinner med 9:an
Vara hemhjälp i två timmar
Åka hem
Gå ut med soporna, två stinkande kassar
Värma upp det som blev kvar från middagen igår, tänka att jag lyckades riktigt bra
Tvätta håret
Blogga om hur stressad och besviken jag är på mig själv, eller strunta i det eftersom jag här redan summerat min dag
Ögna igenom spanskan och samhällskunskapen
Att göra nu med en gång:
Gå in på americandadx.com och välja ett avsnitt jag vet fungerar
Gå till sängs!
Uppdatering 02:50:
Gå till sängs!
Här välkomnas inga oväntade gäster
Jag har försovit mig varje morgon hur länge som helst nu. Jag blir utskriven från datorkurserna om jag inte är där 8:15 i morgon och visar upp min mest ångestfyllda sida. Igår missade jag spanskaprovet då jag inte lägger mig förrän fyra, halv fem på morgonen, och idag lät jag bli att gå på samhällsprovet p.g.a. att jag inte ens öppnat boken (och blir utskriven därifrån ifall jag inte lämnar in ett arbete senast söndag och får registrera om mig på nytt). Därför skall jag skriva två prov efter varandra på fredag. Och naturkunskapen som jag sade att jag skulle göra under sportlovet eftersom jag inte gjorde den under höst- eller jullovet, blev det ingenting av. Det här får inte fortsätta!
Igår kring tjugotiden hörde jag någon komma upp i trapphuset. Sekunderna senare ringde det på dörren. En signal, och en lång väntan. Jag satt blixtstilla och väntade på att personen i fråga skulle ge sig av, för öppna dörren vid oväntat besök gör jag inte. Allra minst då det ser ut som ett tredje världskrig i köket och jag sitter osminkad iförd morgonrock. Jag hoppas att det var en potatishandlare, men förmodligen var det grannen nedanför. Exakt vad vill denna mig? Kan de höra när jag tittar på serier mitt i natten? Jag tycker mig ändå ha lågt ljud eftersom jag knappt hör dialogerna själv när jag ligger i sängen två meter bort och har basen av? Är jag högljudd då jag flyttar datorstolen? Vill de veta vad fan jag sysslar med då jag under en minut varje kväll (men alltid före 22:00) blandar till en smoothie med min stavmixer som låter högre än dammsugaren? Vad det än är så är det ingenting jag kan göra tystare än vad jag redan gör, och jag struntar i om de hör mig och således vet att jag är hemma. Jag har väl ingen skyldighet i världen att öppna min dörr om jag inte känner för det. Ändå går jag runt och är livrädd för att det skall ske igen. Vågar inte laga någon middag som kräver mixern i kväll och får nöja mig med...jag har faktiskt inget annat, så vill jag äta idag får jag göra det lik förbannat. Lika bra att avsätta 30 minuter åt att städa köket och sedan klä mig då. Det är väl för jävligt att en dam skall behöva smyga i sitt eget hem! Jag måste säga att en dörrmatta med text "OH SHIT NOT YOU AGAIN" skulle passa mig perfekt. Oerhört smaklöst - speciellt med tanke på att white trash-personerna som köper dem gör det för att de tycker den är småfyndig och ironisk - men för mig är det enbart sanningen och jag slipper gärna tala om det för folk eftersom jag för att göra det måste öppna. ("Vänligen respektera mitt behov av privatliv och lämna mig i fred" vore en bättre, om än litet pretto variant.)
I morgon skall jag möta upp en kvinna på Helex för att ta över hennes gymkort. Det går ut i oktober, och egentligen hade jag nöjt mig ifall det gick ut i augusti eftersom jag är borta då, men jag borde ju faktiskt i min tur kunna skriva över det på någon annan. Det finns säkert någon otränad som jag själv, som vill börja med ett praktiskt "prova på"-kort i tre månader. - Samtidigt som det känns bra att jag tar tag i saker, kan jag i vanlig ordning inte låta bli att oroa mig över att det inte finns tillräckligt mycket för mig där att göra för att jag skall tjäna något på det. Jag står inte ut med att bli uttittad av vältränade människor som äcklas av min klumpiga närvaro, precis som jag inte står ut med att handla lösviktsgodis och se andra böja sig ner för att lägga ifrån sig sina slevar samtidigt som jag böjer mig ner för att plocka upp en.
När jag känner mig som mest nervös ställer jag mig dock frågan: "Vad är värst - ett fetto som rör på sig, eller ett fetto som sitter uppkrupen i soffan och äter chips?" Genom att vara fettot som "gör något åt sin situation" har de ingen anledning att förakta mig, för jag representerar inte på något sätt den "lyckliga tjockisen" de vill vrida nacken av. På samma sätt har jag klarat mig bra undan glåpord eftersom jag alltid varit så medveten om min fulhet och låtit andra veta att jag vet. Det finns ingenting att säga som jag inte redan har sagt. Genom att hata mig själv har jag sluppit bli hatad av andra.
(Luleå Hockey förlorade för övrigt mot Frölunda med 5-1 igår. Precis som jag skrev, måste det ha varit min närvaro som gjorde att de kammade hem segern i torsdags. Jag tycker inte längre att hockey är roligt.)
Fjortisfylla så det skriker
Lycka är att glömma bort att man har en oöppnad ask Läkerol och sedan hitta denna.
Olycka är att glömma bort att man har tre prov nästa vecka och inte läst inför ett enda.
I lördags träffade jag E och drack drinkar. Tänkt var att vi skulle läsa inför måndagens spanska samtidigt, men det blev det inget av. I stället kämpade jag med mitt hår som stod åt alla håll till följd av lockning/tupering/för mycket spray, och jag såg med min avsaknad av känsla för ögonmakeup ut som en fetlagd Mary Kate Olsen med en gigantisk syfilislik sårskorpa på hakan (efter att ha rivit bort det som skulle ha blivit en finne så här i väntade blödartider) och ett pionrött ansikte till en blek urringning. Vi hann även med att göra en spanskspråkig erotisk kortfilm som jag snart skall lägga ut, och röra de svenska bakdelarna (inte alls, d.v.s.) till min käre Lil Jon.
Vindrink, och något som smakade som en "kvällens" på krogen gjort på drinkmix.
Sedan bar det av till Kafelino (som tar hutlösa 65 kronor för en cider, över min döda kropp att jag betalar mer för en cider än för inträde - jag gillar pengar för mycket för att kasta dem i sjön), men kvällen blev tidig då E hade huvudvärk och jag tog bussen strax efter ett. Lika bra, eftersom jag inte långt in på resan kände hur spyan började arbeta sig uppåt, trots att jag inte varit speciellt påverkad alls. Jag kämpade för att hålla tillbaka och började samtidigt tänka ut vad nästa steg skulle bli. Min första tanke var att trycka på stopp, spy och vänta en timme vilandes i snön på nästa nattbuss för att slippa bli ihågkommen som "tjockisen som spydde på bussen". Den andra var att försöka hålla tillbaka så länge det bara går så att jag kan promenera hem ifall jag måste kliva av, alternativt plocka upp skorna ur kassen jag haft med mig och kräkas i den (som en sista utväg). Lyckligtvis överlevde jag 30-minutersresan trots alla väggupp (är du trött är det guld värt att bo vid en slutstation eftersom du aldrig kan åka för långt om du nickar till, håller diverse kroppsutsöndringar på att komma ur dig är det ett helvete - ingenting medför enbart fördelar).
Jag raglade ut ur bussen och med väskan släpandes i marken var jag hemma två. Det första jag gjorde var att slita av mig jacka och klänning, sätta mig med ansiktet ner i toalettstolen och vänta på uppstötningarna. Därefter kände jag att jag måste ta en snabbdusch. Det må vara mitt i natten men har grannarna inte somnat än lär det knappast påverka dem att jag sköljer av mig som hastigast. Det var dock inget "som hastigast". Jag hann både sitta och ligga ner, och när jag var färdig såg jag till min förvåning att klockan hunnit slå fyra. Jag har alltså "sköljt av mig som hastigast" i två timmar! Nu var det tur att man inte bor i villa och får betala sitt eget vatten.
Jag har haft turen att aldrig bli bakrusig och har alltid varit den som är uppe och alert dagen efter, men den här gången kändes det - trots att jag inte druckit mer än en halvböj. Fjortisfylla så det skriker, av den simpla anledningen att jag inte ätit något utöver ett äpple (och ett par chokladbollar i smyg) de senaste två dygnen. Den här gången var det dock inte frivilligt, ty jag gjorde ett helhjärtat försök att tillaga en god middag på eftermiddagen. Sojakorv, svamp och stora vita bönor blandade jag i tomatkross och turkisk yoghurt och skulle äta med sallad. Dock glömde jag helt bort grytan där den stod och puttrade på 12:an. Det blev till att slänga allt och det stinker fortfarande bränt i köket trots vädring, fläkt och doftspray. Vad göra?
Behöver jag ens avslöja att min drömpartner är bättre i köket än i något annat rum?
Olycka är att glömma bort att man har tre prov nästa vecka och inte läst inför ett enda.
I lördags träffade jag E och drack drinkar. Tänkt var att vi skulle läsa inför måndagens spanska samtidigt, men det blev det inget av. I stället kämpade jag med mitt hår som stod åt alla håll till följd av lockning/tupering/för mycket spray, och jag såg med min avsaknad av känsla för ögonmakeup ut som en fetlagd Mary Kate Olsen med en gigantisk syfilislik sårskorpa på hakan (efter att ha rivit bort det som skulle ha blivit en finne så här i väntade blödartider) och ett pionrött ansikte till en blek urringning. Vi hann även med att göra en spanskspråkig erotisk kortfilm som jag snart skall lägga ut, och röra de svenska bakdelarna (inte alls, d.v.s.) till min käre Lil Jon.
Vindrink, och något som smakade som en "kvällens" på krogen gjort på drinkmix.
Sedan bar det av till Kafelino (som tar hutlösa 65 kronor för en cider, över min döda kropp att jag betalar mer för en cider än för inträde - jag gillar pengar för mycket för att kasta dem i sjön), men kvällen blev tidig då E hade huvudvärk och jag tog bussen strax efter ett. Lika bra, eftersom jag inte långt in på resan kände hur spyan började arbeta sig uppåt, trots att jag inte varit speciellt påverkad alls. Jag kämpade för att hålla tillbaka och började samtidigt tänka ut vad nästa steg skulle bli. Min första tanke var att trycka på stopp, spy och vänta en timme vilandes i snön på nästa nattbuss för att slippa bli ihågkommen som "tjockisen som spydde på bussen". Den andra var att försöka hålla tillbaka så länge det bara går så att jag kan promenera hem ifall jag måste kliva av, alternativt plocka upp skorna ur kassen jag haft med mig och kräkas i den (som en sista utväg). Lyckligtvis överlevde jag 30-minutersresan trots alla väggupp (är du trött är det guld värt att bo vid en slutstation eftersom du aldrig kan åka för långt om du nickar till, håller diverse kroppsutsöndringar på att komma ur dig är det ett helvete - ingenting medför enbart fördelar).
Jag raglade ut ur bussen och med väskan släpandes i marken var jag hemma två. Det första jag gjorde var att slita av mig jacka och klänning, sätta mig med ansiktet ner i toalettstolen och vänta på uppstötningarna. Därefter kände jag att jag måste ta en snabbdusch. Det må vara mitt i natten men har grannarna inte somnat än lär det knappast påverka dem att jag sköljer av mig som hastigast. Det var dock inget "som hastigast". Jag hann både sitta och ligga ner, och när jag var färdig såg jag till min förvåning att klockan hunnit slå fyra. Jag har alltså "sköljt av mig som hastigast" i två timmar! Nu var det tur att man inte bor i villa och får betala sitt eget vatten.
Jag har haft turen att aldrig bli bakrusig och har alltid varit den som är uppe och alert dagen efter, men den här gången kändes det - trots att jag inte druckit mer än en halvböj. Fjortisfylla så det skriker, av den simpla anledningen att jag inte ätit något utöver ett äpple (och ett par chokladbollar i smyg) de senaste två dygnen. Den här gången var det dock inte frivilligt, ty jag gjorde ett helhjärtat försök att tillaga en god middag på eftermiddagen. Sojakorv, svamp och stora vita bönor blandade jag i tomatkross och turkisk yoghurt och skulle äta med sallad. Dock glömde jag helt bort grytan där den stod och puttrade på 12:an. Det blev till att slänga allt och det stinker fortfarande bränt i köket trots vädring, fläkt och doftspray. Vad göra?
Behöver jag ens avslöja att min drömpartner är bättre i köket än i något annat rum?
Haggan på hockey: Luleå - Frölunda 5-1
Nej, det kommer inte som ett för tidigt aprilskämt. I kväll satt jag bänkad på tionde raden i en nästan fullsatt arena och följde med största möjliga inlevelse matchen mellan Luleå och Frölunda. Detta är den första hockeymatch jag över huvud taget ser (för hur spännande är sport att följa i form av miniatyrspelare jagandes valfritt ting på TV, när det är atmosfären på plats och stanken från varma chips och främlingars rakvatten som gör allt?), och det säger jag bara, att jag har inte varit så exhalterad på mycket länge.
Det var en något motvillig hagga som inte fått sömn på två dygn som gick. Min första tanke var "jag kommer att somna", den andra att "de här stolarna känns inte så stabila, min kommer att braka ihop", men redan när ljuset tonades ner och ett gäng suspensoarbärande unga män gjorde entré till taffliga rocklåtar genom ett björnhuvud med eldsprutande nos var jag fast. Vilken mäktig upplevelse, och Luleå gjorde strålande ifrån sig. Förmodligen för att jag var där, tänkte jag i mitt stilla sinne, och utsåg mig själv som lagets anonyma musa.
I andra perioden gick laget inom loppet av tio minuter från 1-0 till förnedrande 5-0(!). Frölunda å andra sidan blev tilldelade utvisning efter utvisning, och i sista perioden - när Luleå redan blivit medvetna om sin vinst och slutat kämpa, vilket retade gallfeber på publiken - visade de testosteronstinna gossarna sina rätta jag då hela tre storslagsmål utbröt! Hjälmar flög, domare grep in och valsade ut från isen med en ilsken spelare i sin famn, och hela 138 utvisningsminuter utdelades. Ja, en puck hamnade till och med rätt i ögat (om än av en olyckshändelse). "Vilken jädra smäll!", som Dynamit-Harry skulle ha uttryckt sig. Ingen sport för kväkare och pacifister inte. Att det aldrig blir någon god sportnörd av mig säger dock sig själv, när jag lägger mer fokus på att en spelare "tappat vanten" än fått en knytnäve i huvudet.
Matchen slutade med 5-1, och det var en stolt stad av lokalpatrioter som drog sig hemåt i vintermörkret. Ni kan se målen och slagsmålen med egna ögon här. Vid sådana tillfällen bubblar den sanna tävlingsmänniskan upp inom en, lika högljudd som hänsynslös. Benen skakade av nervositet och förhoppning. Man höll andan emellanåt, och jag kan försäkra er om att detta slog det mesta (det slår definitivt varenda krogkväll som hittills varit, ty på krogen får du inte gasta bäst du vill åt buffliga människor om hur dåliga de är). Det är en skam att det skall kosta så mycket att få en del av kakan, men får jag någonsin tillfälle att gå gratis igen råder ingen tvekan om att jag tar det.
Heartsick skriver en summering av en kvartsfinal i hockey. När fan blir gammal blir han religiös.
Det var en något motvillig hagga som inte fått sömn på två dygn som gick. Min första tanke var "jag kommer att somna", den andra att "de här stolarna känns inte så stabila, min kommer att braka ihop", men redan när ljuset tonades ner och ett gäng suspensoarbärande unga män gjorde entré till taffliga rocklåtar genom ett björnhuvud med eldsprutande nos var jag fast. Vilken mäktig upplevelse, och Luleå gjorde strålande ifrån sig. Förmodligen för att jag var där, tänkte jag i mitt stilla sinne, och utsåg mig själv som lagets anonyma musa.
I andra perioden gick laget inom loppet av tio minuter från 1-0 till förnedrande 5-0(!). Frölunda å andra sidan blev tilldelade utvisning efter utvisning, och i sista perioden - när Luleå redan blivit medvetna om sin vinst och slutat kämpa, vilket retade gallfeber på publiken - visade de testosteronstinna gossarna sina rätta jag då hela tre storslagsmål utbröt! Hjälmar flög, domare grep in och valsade ut från isen med en ilsken spelare i sin famn, och hela 138 utvisningsminuter utdelades. Ja, en puck hamnade till och med rätt i ögat (om än av en olyckshändelse). "Vilken jädra smäll!", som Dynamit-Harry skulle ha uttryckt sig. Ingen sport för kväkare och pacifister inte. Att det aldrig blir någon god sportnörd av mig säger dock sig själv, när jag lägger mer fokus på att en spelare "tappat vanten" än fått en knytnäve i huvudet.
Matchen slutade med 5-1, och det var en stolt stad av lokalpatrioter som drog sig hemåt i vintermörkret. Ni kan se målen och slagsmålen med egna ögon här. Vid sådana tillfällen bubblar den sanna tävlingsmänniskan upp inom en, lika högljudd som hänsynslös. Benen skakade av nervositet och förhoppning. Man höll andan emellanåt, och jag kan försäkra er om att detta slog det mesta (det slår definitivt varenda krogkväll som hittills varit, ty på krogen får du inte gasta bäst du vill åt buffliga människor om hur dåliga de är). Det är en skam att det skall kosta så mycket att få en del av kakan, men får jag någonsin tillfälle att gå gratis igen råder ingen tvekan om att jag tar det.
Heartsick skriver en summering av en kvartsfinal i hockey. När fan blir gammal blir han religiös.
DJs are not rockstars
I fredags försov jag mig för femte dagen i sträck. Halv tolv stod jag ofärdig och skulle 30 minuter senare träffa Märta som jag inte sett på nio månader (hur kan tiden gå så fort när ens vardagar är så långtråkiga?), så det var ett trevligt återseende. Vi gick på Condis för att utnyttja mitt häfte från Idrottsrabatten (man har ett år på sig och ändå står man där sista dagen med 50 orörda erbjudanden) och tog därefter en runda genom stan. Vi pratade bloggar, folk och fähundar från förr, uppnosiga H&M-bröst v/s hängiga Kappahl-tuttar och den innerliga önskan om att starta band. För innerst inne vill väl alla syssla med musik (även de som inte förstår sig på hur den skall uppstå, men är desto bättre på fyndiga texter). Det enda som fattas är någon som kan sätta ihop ett par halvdana beats, ty vissa saker skall ej utövas a cappella eftersom de då bara lär påminna om suspekta sängkammarläten från age play-utövande grannar. Läser du tekniska människa detta, som drömmer om att vara takten bakom Sveriges nästa stjärnskott i klass med Princess Superstar, kom till undsättning så kan skapandeprocessen ta vid och fulsnygga amatörmusikvideos spelas in.
Det enda som är mer frustrerande än att inte ha några idéer, är att ha huvudet fullt men ingen möjlighet att förverkliga dem. Varje gång jag står i duschen (vad skall man annars syssla med medan inpackningen verkar?) kommer jag upp med något nytt som senare faller i glömska. Därför vore det så praktiskt att vara ett team som kunde göra sådana fåniga saker ihop. Märta och jag fick nämligen en briljant idé till följd av att jag fått ett sms från Mister Bling. Faktum är att det är så briljant att det inte kan avslöjas eftersom det skulle stjälas rakt av. Nu finns visserligen inget manus, men av det eventuella soundtracket att döma luktar det i varje fall succé:
Åkte till Örnäset senare, och när jag kom hem igen efter tio vände jag i princip i dörren för att ta sista bussen till centrum. Jag gick med på att gå ut en stund trots flottigt ansikte, spiknykterhet och tydligen även ett kokt ägg i väskan, men eftersom stället var smockfullt och kön sträckte sig från dörr till andra sidan vägen blev det att vända med en gång. Jag missade min egen buss men kom lyckligtvis med 9:an (tur att man tänker fort när man skyndar långsamt), varpå jag fick spendera natten hos mina föräldrar. Låg på soffan och slötittade på "Get Rich or Die Tryin" med allas vår jättebebis 50 Cent som sändes på TV4. Nu har ju jag en förkärlek för såväl våldsam film som gangsterrap (vad mina victory rolls än får folk att tro, så tycker jag varken om rockabilly eller Dita Von Teese), men sämre film får man leta efter. 50 Cent är (förutom republikan) urtypen för rapparen utan självdistans trots att all värdighet dog redan långt innan debuten. "I'm a gangsta grandpa, and I'm proud of it" säger väl allt.
Nu väntar ett sportlov, eller "självstudier" som det kallas på den kommunala vuxenutbildningen. Jag måste ta tag i NK:n under det eftersom jag var dum nog att inte orka med det under julen, för annars blir det aldrig gjort. Är det så att jag blir så frustrerad att jag prompt måste trycka i mig ett kilo godis för att stilla mig får jag lov att göra det, för jag måste få det här överstökat under våren(!). Inatt är jag sugen på att blanda frysta bär med yoghurt, men då min stavmixer låter för kung och fosterland blir det inget av det.
Det enda som är mer frustrerande än att inte ha några idéer, är att ha huvudet fullt men ingen möjlighet att förverkliga dem. Varje gång jag står i duschen (vad skall man annars syssla med medan inpackningen verkar?) kommer jag upp med något nytt som senare faller i glömska. Därför vore det så praktiskt att vara ett team som kunde göra sådana fåniga saker ihop. Märta och jag fick nämligen en briljant idé till följd av att jag fått ett sms från Mister Bling. Faktum är att det är så briljant att det inte kan avslöjas eftersom det skulle stjälas rakt av. Nu finns visserligen inget manus, men av det eventuella soundtracket att döma luktar det i varje fall succé:
Åkte till Örnäset senare, och när jag kom hem igen efter tio vände jag i princip i dörren för att ta sista bussen till centrum. Jag gick med på att gå ut en stund trots flottigt ansikte, spiknykterhet och tydligen även ett kokt ägg i väskan, men eftersom stället var smockfullt och kön sträckte sig från dörr till andra sidan vägen blev det att vända med en gång. Jag missade min egen buss men kom lyckligtvis med 9:an (tur att man tänker fort när man skyndar långsamt), varpå jag fick spendera natten hos mina föräldrar. Låg på soffan och slötittade på "Get Rich or Die Tryin" med allas vår jättebebis 50 Cent som sändes på TV4. Nu har ju jag en förkärlek för såväl våldsam film som gangsterrap (vad mina victory rolls än får folk att tro, så tycker jag varken om rockabilly eller Dita Von Teese), men sämre film får man leta efter. 50 Cent är (förutom republikan) urtypen för rapparen utan självdistans trots att all värdighet dog redan långt innan debuten. "I'm a gangsta grandpa, and I'm proud of it" säger väl allt.
Nu väntar ett sportlov, eller "självstudier" som det kallas på den kommunala vuxenutbildningen. Jag måste ta tag i NK:n under det eftersom jag var dum nog att inte orka med det under julen, för annars blir det aldrig gjort. Är det så att jag blir så frustrerad att jag prompt måste trycka i mig ett kilo godis för att stilla mig får jag lov att göra det, för jag måste få det här överstökat under våren(!). Inatt är jag sugen på att blanda frysta bär med yoghurt, men då min stavmixer låter för kung och fosterland blir det inget av det.
09.02.22
De senaste veckorna har varit katastrofala hälsomässigt sett (och eftersom jag inte har något annat än hälsan, kan man lika gärna nöja sig med att säga att de varit katastrofala). Har gått upp i vikt till följd av att jag inte lyckats gå ner något och därigenom förlorat motivationen, som är helt ute och cyklar någon annanstans än i mitt huvud var den hör hemma.
Jag mår konstant illa och kräks om jag måste leva på omelett och sojakorv i en dag till. Hur skall jag klara av att nå mitt mål när jag inte ens kan/orkar laga mat och aldrig finner ett recept som faller mig i smaken? Släpade mig runt i butiken i en dryg halvtimme idag, för att komma hem med en liter yoghurt och inget mer till ett tomt kylskåp. Den litern är snart slut, kan tilläggas. Därefter har jag legat hela eftermiddagen och kvällen i sängen och tittat på American Dad. Nu har man sett samtliga avsnitt efter att ha tagit sig genom Family Guy ett antal gånger och sett varenda Simpsons-avsnitt minst 30 (utom den senaste säsongen; den sämsta någonsin). Det som återstår är Futurama (som jag inte sett ett enda av då jag aldrig gillat science fiction). Är det något som rekommenderas?
På så sätt är det skönt att det är måndag i morgon. Eftersom jag helt enkelt inte får ge upp, måste jag göra allt för att ta nya krafttag. Belöningen att kunna frigöra sig från ett komplex är värd smärtan det ger när abstinensen vägrar släppa. Att inte behöva begränsas i sina klädval, att inte äckla ens omvärld p.g.a. fetma, och att någon enstaka gång kunna följa med in på ett matställe och unna sig en pizza, stripsmeny eller kletig falafelrulle utan att veta att folk undrar varför man inte går hem och river sig en morot, är min dröm. När jag kan göra detta, då vet jag att tiden är mogen för att ta itu med det som inte bara gör mig fet utan också ful.
Hålögdheten kommer inte att försvinna av sig själv (däremot kan jag tänka mig att den eventuellt kan minska något; ju mindre ansiktsfett, desto mindre kontrast) och läpparna kommer inte att bilda en fyllig välsvarvad amorbåge på naturlig väg. Nu är det dock en sak i taget som gäller. Det är svårt att samtidigt som man måste fokusera hela sin vakna tid på vikten, hinna med att göra något åt de övriga sakerna. Nu är man med andra ord inte bara fet och ful; man är fet, ful och ofräsch. Jag kan inte påstå att det får mig att hoppa högt av glädje (för jag kan ju knappt hoppa alls) men jag försöker tänka att jag kommer att tjäna på det. 2008 var ett sorgens och besvikelsens år, 2009 skall tillhöra min självförbättring. Förhoppningsvis kan jag på grund av den låta 2010 bli utvecklingens.
Jag vann en hängselkjol "i fint skick" på Tradera. Samma modell som jag i fjol köpte en oanvänd av på rean. Då betalade jag 89 och fick en påse på köpet, denna gång gav jag 179 plus frakt. Inte för att jag behöver den, utan för att ingenting på denna trasiga jord slår den ljuva "in your face"-känslan som uppstår efter att man vunnit det som någon annan skamlöst ville ta ifrån en. Slöseri? Ja. Idioti? Ja. Dags att se över sin ekonomi? Gissa.
Jag mår konstant illa och kräks om jag måste leva på omelett och sojakorv i en dag till. Hur skall jag klara av att nå mitt mål när jag inte ens kan/orkar laga mat och aldrig finner ett recept som faller mig i smaken? Släpade mig runt i butiken i en dryg halvtimme idag, för att komma hem med en liter yoghurt och inget mer till ett tomt kylskåp. Den litern är snart slut, kan tilläggas. Därefter har jag legat hela eftermiddagen och kvällen i sängen och tittat på American Dad. Nu har man sett samtliga avsnitt efter att ha tagit sig genom Family Guy ett antal gånger och sett varenda Simpsons-avsnitt minst 30 (utom den senaste säsongen; den sämsta någonsin). Det som återstår är Futurama (som jag inte sett ett enda av då jag aldrig gillat science fiction). Är det något som rekommenderas?
På så sätt är det skönt att det är måndag i morgon. Eftersom jag helt enkelt inte får ge upp, måste jag göra allt för att ta nya krafttag. Belöningen att kunna frigöra sig från ett komplex är värd smärtan det ger när abstinensen vägrar släppa. Att inte behöva begränsas i sina klädval, att inte äckla ens omvärld p.g.a. fetma, och att någon enstaka gång kunna följa med in på ett matställe och unna sig en pizza, stripsmeny eller kletig falafelrulle utan att veta att folk undrar varför man inte går hem och river sig en morot, är min dröm. När jag kan göra detta, då vet jag att tiden är mogen för att ta itu med det som inte bara gör mig fet utan också ful.
Hålögdheten kommer inte att försvinna av sig själv (däremot kan jag tänka mig att den eventuellt kan minska något; ju mindre ansiktsfett, desto mindre kontrast) och läpparna kommer inte att bilda en fyllig välsvarvad amorbåge på naturlig väg. Nu är det dock en sak i taget som gäller. Det är svårt att samtidigt som man måste fokusera hela sin vakna tid på vikten, hinna med att göra något åt de övriga sakerna. Nu är man med andra ord inte bara fet och ful; man är fet, ful och ofräsch. Jag kan inte påstå att det får mig att hoppa högt av glädje (för jag kan ju knappt hoppa alls) men jag försöker tänka att jag kommer att tjäna på det. 2008 var ett sorgens och besvikelsens år, 2009 skall tillhöra min självförbättring. Förhoppningsvis kan jag på grund av den låta 2010 bli utvecklingens.
Jag vann en hängselkjol "i fint skick" på Tradera. Samma modell som jag i fjol köpte en oanvänd av på rean. Då betalade jag 89 och fick en påse på köpet, denna gång gav jag 179 plus frakt. Inte för att jag behöver den, utan för att ingenting på denna trasiga jord slår den ljuva "in your face"-känslan som uppstår efter att man vunnit det som någon annan skamlöst ville ta ifrån en. Slöseri? Ja. Idioti? Ja. Dags att se över sin ekonomi? Gissa.
-30°C och busskontrollanter
Så hände det. Termometern visade -30°C. Jag har ingen koll på vädret men misstänker att detta kan ha varit den kallaste dagen här hittills i vinter. Eftersom man i egenskap av norrbottning är mer härdad än "sörlänningarna" som får dåndimpen så fort termometern visar ett minusstreck kan man överleva det (med tanke på att vi 1999 faktiskt överlevde -45°C) men så är händerna fortfarande som isbitar. Tunna fingervantar är inte att rekommendera, allra minst då ens värsta mardröm går i uppfyllelse och det ombord på bussen stiger två uniformsklädda kontrollanter.
Då jag alltid åkt på ungdomsbiljett för att spara in en tia och således aldrig skaffat något kort har jag suttit som på nålar vid varje resa med oro för att stöta på dessa, eftersom man tvingas böta om giltigt färdbevis saknas. Jag ser dem stå och utbyta ett par ord med chauffören och skyndar mig att trycka på stoppknappen, men det är en bra bit till nästa bostadsområde/hållplats och jag försöker komma på vad jag skall ta mig till, hur jag skall prata mig ur denna knipa. Jag vägrar betala för att jag "inte har med mig legitimation" (dock har de inte rätt att kräva passagerare på detta precis som butiksbiträden inte har rätt att gå igenom ens väska, men hur gör det situationen mindre obehaglig när man redan är misstänkt/påkommen?). Olyckligt nog sitter jag långt fram i bussen, som dagen till ära inte är fullsatt. De kommer närmare. Nervositeten stiger för var sekund och jag inser att det är kört då jag ser hur den ena vänder sig mot mig och öppnar munnen, i exakt samma sekund som bussen saktar in vid hållplatsen och dörrarna öppnas. Han ber om att få se min biljett varpå jag låtsas vakna upp ur mina egna tankar och frågar ursäktande vad han sade, samtidigt som jag börjar resa mig upp för att spara så mycket tid som möjligt. Han upprepar sig och jag säger rätt och slätt med tillgjord naturlighet (som i mitt huvud låter extremt hackigt och som det mest skyldiga någonsin) att "jag skall av här".
Man hade lika gärna kunnat be mig visa biljetten trots att min resa faktiskt är slut och jag inte längre är skyldig att uppvisa någonting, men eftersom bussen skall vidare och man normalt inte stiger av mitt i ett villaområde 07:55 i 30 graders kyla p.g.a. kontrollanter om man har en tid att passa, är jag fri att gå. Och av går jag. Genomfrusen med hjärtat i halsgropen, 3,5 kilometer hem och 3,5 kilometer till skolan. Jag känner en otrolig lättad över att jag slapp undan med en så liten marginal. Det handlade inte ens om en sekund, ty han hade redan hunnit tilltala mig då bussen stannat. Denna gång handlade det om en sjuhelvetes tur som gjorde att jag slapp böter, vilket jag ifall jag bara varit litet sämre på att hålla rådande panik inom mig, hade fått. Det råder inga tvivel om det, och jag är fortfarande inte helt återhämtad från situationen.
Med en krona kvar på mobilen slår jag en signal till min far, som lyckligtvis är i tjänst någonstans i krokarna varpå han kan hämta upp mig och skjutsa mig till lektionen (annars hade jag fått gå denna sträcka som vid sådan här kyla är otänkbart, lägga mig i en gul snöhög och frysa ihjäl, eller om man skall vara mindre dramatisk; vänta på nästa buss - samtliga hade dock inneburit mer frånvaro). Då jag inte har några pengar på mig, får jag låna en hundralapp till busskortet, som jag sedan vandrar in till stan för att köpa (och tyvärr står en människa från lokal-tv och filmar på stationen när jag kommer ut ur lokalen med mitt nya gröna kort, vilket givetvis innebär att jag med ett knallrött ansikte måste passera hennes förhatliga utrustning för att kunna kliva ombord och ta mig hem). "Living on the Edge" fungerar för f.d. hunkar som Eddie, men jag är en trygghetssökande tråkmåns som tycker om förkläden, stoppade pipor (tobak och gevär), nybakta brownies och busande hundvalpar framför brasan. Ja o, så fint det hade suttit nu!
Då jag alltid åkt på ungdomsbiljett för att spara in en tia och således aldrig skaffat något kort har jag suttit som på nålar vid varje resa med oro för att stöta på dessa, eftersom man tvingas böta om giltigt färdbevis saknas. Jag ser dem stå och utbyta ett par ord med chauffören och skyndar mig att trycka på stoppknappen, men det är en bra bit till nästa bostadsområde/hållplats och jag försöker komma på vad jag skall ta mig till, hur jag skall prata mig ur denna knipa. Jag vägrar betala för att jag "inte har med mig legitimation" (dock har de inte rätt att kräva passagerare på detta precis som butiksbiträden inte har rätt att gå igenom ens väska, men hur gör det situationen mindre obehaglig när man redan är misstänkt/påkommen?). Olyckligt nog sitter jag långt fram i bussen, som dagen till ära inte är fullsatt. De kommer närmare. Nervositeten stiger för var sekund och jag inser att det är kört då jag ser hur den ena vänder sig mot mig och öppnar munnen, i exakt samma sekund som bussen saktar in vid hållplatsen och dörrarna öppnas. Han ber om att få se min biljett varpå jag låtsas vakna upp ur mina egna tankar och frågar ursäktande vad han sade, samtidigt som jag börjar resa mig upp för att spara så mycket tid som möjligt. Han upprepar sig och jag säger rätt och slätt med tillgjord naturlighet (som i mitt huvud låter extremt hackigt och som det mest skyldiga någonsin) att "jag skall av här".
Man hade lika gärna kunnat be mig visa biljetten trots att min resa faktiskt är slut och jag inte längre är skyldig att uppvisa någonting, men eftersom bussen skall vidare och man normalt inte stiger av mitt i ett villaområde 07:55 i 30 graders kyla p.g.a. kontrollanter om man har en tid att passa, är jag fri att gå. Och av går jag. Genomfrusen med hjärtat i halsgropen, 3,5 kilometer hem och 3,5 kilometer till skolan. Jag känner en otrolig lättad över att jag slapp undan med en så liten marginal. Det handlade inte ens om en sekund, ty han hade redan hunnit tilltala mig då bussen stannat. Denna gång handlade det om en sjuhelvetes tur som gjorde att jag slapp böter, vilket jag ifall jag bara varit litet sämre på att hålla rådande panik inom mig, hade fått. Det råder inga tvivel om det, och jag är fortfarande inte helt återhämtad från situationen.
Med en krona kvar på mobilen slår jag en signal till min far, som lyckligtvis är i tjänst någonstans i krokarna varpå han kan hämta upp mig och skjutsa mig till lektionen (annars hade jag fått gå denna sträcka som vid sådan här kyla är otänkbart, lägga mig i en gul snöhög och frysa ihjäl, eller om man skall vara mindre dramatisk; vänta på nästa buss - samtliga hade dock inneburit mer frånvaro). Då jag inte har några pengar på mig, får jag låna en hundralapp till busskortet, som jag sedan vandrar in till stan för att köpa (och tyvärr står en människa från lokal-tv och filmar på stationen när jag kommer ut ur lokalen med mitt nya gröna kort, vilket givetvis innebär att jag med ett knallrött ansikte måste passera hennes förhatliga utrustning för att kunna kliva ombord och ta mig hem). "Living on the Edge" fungerar för f.d. hunkar som Eddie, men jag är en trygghetssökande tråkmåns som tycker om förkläden, stoppade pipor (tobak och gevär), nybakta brownies och busande hundvalpar framför brasan. Ja o, så fint det hade suttit nu!
09.02.16
I torsdags åt jag två ägg vid lunch och har sedan dess (med undantag från i lördags då jag tog ett gäng chokladpraliner ur en paradisask) inte ätit något mer. Det blir totalt fyra dygn(!) utan mat. Egentligen vill jag göra det till fem, för trots huvudvärk och kurrande mage gör blotta tanken på att sätta något i munnen nu mig ruskigt illamående. Dock måste jag äta för att orka med skolan och för att fortsätta minska i vikt, så hur mycket det än tar emot skall jag ta mig en skiva grovknäcke med cottage cheese och purjolök. (Det handlar inte om att jag försöker påskynda processen, om någon trodde det, utan om aptiten, men med tanke på att jag har fettreserver för tio moldaviska barnhem utgör det ju knappast något problem; snart är jag tillbaka i att äta för mycket igen.)
Jag har knappt fått någon sömn som räknas denna helg heller då jag satt vaken hela natten till söndagen, kliade mig fördärvad och undrade varför sömnigheten aldrig ville sätta in. Och trots att jag gjorde mig i ordning för läggdags vid åtta igår, stannade jag uppe till efter två. Tänk så hade man gjort litet nytta under de där timmarna i stället. Fyllt i CSN-papprena, exempelvis. Jag vill gärna ha litet pengar att röra mig med den här terminen när de obligatoriska utgifterna är betalda. Det känns som om bara jag är dum nog att skjuta upp en så viktig sak så länge. CSN är ju inte direkt kända för att jobba snabbt.
Efter lektionen var jag på apoteket och köpte receptfri allergimedicin. Den räcker i fjorton dagar och till dess bör jag väl ha hunnit ta mig i kragen och ringt vårdcentralen. Sedan bestämde jag mig för att följa med på boxingen i kväll. Lika bra att gå medan utslagen är svåra, tänkte jag i all min optimism, så slipper jag få ett utbrott och vilja ta livet av mig då de kommer tillbaka på nytt efter att precis ha gått bort. Fungerar inte tabletterna skall jag gå tillbaka för ett kylbalsam. (Oy! Det har försvunnit mer pengar än nånsin på sistone; tre tjugolappar hit och sex hundralappar dit. Därför påpekar jag än en gång att min VILA-skinnjacka fortfarande är till salu. Köp, köp!)
Jag har knappt fått någon sömn som räknas denna helg heller då jag satt vaken hela natten till söndagen, kliade mig fördärvad och undrade varför sömnigheten aldrig ville sätta in. Och trots att jag gjorde mig i ordning för läggdags vid åtta igår, stannade jag uppe till efter två. Tänk så hade man gjort litet nytta under de där timmarna i stället. Fyllt i CSN-papprena, exempelvis. Jag vill gärna ha litet pengar att röra mig med den här terminen när de obligatoriska utgifterna är betalda. Det känns som om bara jag är dum nog att skjuta upp en så viktig sak så länge. CSN är ju inte direkt kända för att jobba snabbt.
Efter lektionen var jag på apoteket och köpte receptfri allergimedicin. Den räcker i fjorton dagar och till dess bör jag väl ha hunnit ta mig i kragen och ringt vårdcentralen. Sedan bestämde jag mig för att följa med på boxingen i kväll. Lika bra att gå medan utslagen är svåra, tänkte jag i all min optimism, så slipper jag få ett utbrott och vilja ta livet av mig då de kommer tillbaka på nytt efter att precis ha gått bort. Fungerar inte tabletterna skall jag gå tillbaka för ett kylbalsam. (Oy! Det har försvunnit mer pengar än nånsin på sistone; tre tjugolappar hit och sex hundralappar dit. Därför påpekar jag än en gång att min VILA-skinnjacka fortfarande är till salu. Köp, köp!)
Aerobicpass och nässelutslag
I torsdags fick vi veta resultatet på spanskaprovet, och gissa om jag kommer att mjölka på mina 95 av 100 poäng (d.v.s. MVG) i en evighet! Nu var det förvisso väldigt enkelt och samtliga i gruppen blev godkända, men jag är ändå stolt som en påfågel. En påfågel med enorma nässelutslag* på båda sidor om och under brösten, som senare under natten spred sig ner mot magen.
På kvällen mötte jag nämligen upp E och T för att gå på mitt första aerobicpass på Helex, och gissa om jag kände mig malplacerad. Med mest tyngd i gumpen var jag den enda heffaklumpen i byggnaden, och då jag både är vänsterhänt/vänsterfotad och helt saknar koordination behöver jag nog inte ens säga hur det gick, men så mycket kan jag säga; att säger någon höger ben bak kan man ge sig fanken på att jag tar det motsatta. Jag klarade inte ens av att ta ett enkelt v-steg och blev minst sagt avskräckt då min höggravida lärare som också var där gjorde bättre ifrån sig, men samtidigt måste man ju ta saker för vad de är. Jag är ur form och det är klart att det är genant att göra varenda rörelse fel när man står framför en gigantisk spegel och blir sedd av 30 personer, men fortsätter man att ge upp så fort något inte vill sig kan man aldrig förvänta sig förbättring. Jag är helt klart på att fortsätta gå och testa fler aktiviteter, eftersom smärtan likt barnafödande är temporär. När man väl sitter på bussen hem känns det riktigt skönt att man gjort något. För egentligen är det inte träning i sig jag ogillar, utan det att bli röd och genomblöt i svett och behöva visa detta för omgivningen. (Och på tal om att sitta på bussen hem, ber jag om ursäkt till den främling jag stirrade ut i tre minuter då jag blandade ihop denne med en bekant. Om personen mot förmodan läser: Jag är inte galen, jag är inte ute efter dig, bara usel på att känna igen folk.)
Eftersom det senaste halvåret i mitt liv varit mer stillasittande än nånsin (innan motionscyklade jag ju och hade åtminstone skrapat ihop litet kondition, vilken nu är som bortblåst) och min kropp inte är van vid mycket rörelse är det lätt hänt att saker och ting börjar röra sig, och då talar jag inte om benen. Då de tabletter jag äter orsakar hård mage och mitt matintag numera är tämligen litet, är jag endast i behov av att göra mina behov en gång i veckan. Utan att vara för detaljerad kan jag säga att jag fick avbryta passet för att uppsöka damrummet och återkomma lagom till stretchen. Lyckligtvis(!) uteblev tarmtömningen och jag slipper skriva att jag drabbades av akut rännskita på offentlig plats (och precis här blev det plötsligt ganska onödigt att försöka förmildra situationen genom att inte "vara för detaljerad").
Efteråt var vi en liten stund i gymmet var E och T lät sina starka muskler jobba, medan jag mest ägnade mig åt att krampa och hetsdricka som en vilde i öknen ur en rosa Hello Kitty-vattenflaska, efter att ha gjort några armövningar. Jag kände mig uttittad av de biffiga karlarna och slanka fitnesstjejerna, men tänker som så att jag hellre är ett fetto vid en träningsmaskin än ett fetto uppkrupen i soffan med en chipsskål i knäet. Det kom förbi två kvinnor och frågade om någon av oss var sugen att gå på Cleo a.k.a. Klamydiagrottan varpå jag hojtade till ett "JA!" och fick en fribiljett till lördagens schlagerkväll från 25+ (dock var jag inte det minsta intresserad, inte heller fyllda 25). Antagligen tyckte de synd om mig eftersom ingen skulle ragga på mig på det där gymmet, och trodde att jag skulle få bättre napp på en mörk nattklubb?
När jag kom hem och klädde av mig för att duscha upptäckte jag utslagen, och det kliar så att jag håller på att förgås! Jag har haft det en gång tidigare i vinter och det var när jag stack ned mina iskalla händer i bh:n för att värma dem (klokt drag, jag vet). Eftersom jag tränat förr och aldrig haft detta problem beror det med största sannolikhet på att jag inte längre tar allergimedicinen jag gjorde p.g.a. Daisy när jag bodde hemma. Ett sätt att undvika nässelutslag är nämligen med Aerius. Uppenbarligen är det bara att gå tillbaka till läkaren och tala om att jag måste få dem utskrivna på nytt, för jag kan ju omöjligt träna om dessa skall uppstå varje gång jag gör det. Å andra sidan kan det vara skönt att börja ta dem igen, eftersom jag då kan borra ned huvudet i min ludna dotter de få dagar jag träffar henne, utan att drabbas av andnöd. Borde egentligen ta en bild för att visa hur mycket det är, men känner inte för att visa upp mina hängbröst. Nej, om man skulle dra fram rivjärnet ur kökslådan och klia litet till...
*Nässelutslag (urtikaria) är en intensivt kliande hudsjukdom som beror på att den klådframkallande substansen histamin frisätts i huden. Klådan är brännande. För det mesta försvinner utslagen av sig själv inom några dagar, men det är också vanligt att besvären kommer och går under den närmaste veckan. Namnet kommer av att det liknar utslag från brännässlor.
09.02.11
Jag fick min naiva hämnd på världen, livet och lokaltrafiken (se inlägg nedan) till slut. Efter att ha stigit upp tjugo över sju hann jag, med en marginal på fem sekunder, med 7:50-bussen (och nej, jag bryr mig faktiskt inte om att jag inte rört håret på fem dagar och ser ut som ett gigantiskt gråsvart fågelbo; kalufsen växer och frodas nog alldeles utmärkt uppe på hjässan). Väl där fick jag veta att jag fått MVG i textbehandling. Som sagt; I'm not in it for the grades, men det är ändå motiverande att få bra betyg eftersom det ger ett intryck av att man är "(över)driven och målmedveten" som alla vill framstå som idag, vilket jag förtjänar att göra efter att ha hoppat av och på skolan i så många år. Världen behöver inte få veta det. Vad gäller datakurserna handlar det dock bara om att jag tillbringat långt över 35.000 timmar av mitt liv framför datorn. Väldigt tragisk anledning egentligen, men det behöver den inte heller veta.
Så, hittills ser saker ut som följande (minus ett IG, och matten lär jag väl aldrig klara): MVG i textbehandling, engelska, filmkunskap och nutida konst, MVG och VG i alla inriktningsämnen, VG i religion och svenska A+B samt G i historia och psykologi (sistnämnt kan jag åtminstone skylla på läraren vilket känns skönt) är för sjutton gubbar jättebra för någon som aldrig pluggat/pluggar och "gick ut" nian med IG i allt. (Utom musik då, eftersom läraren uppskattade mitt intresse; min högsta önskan var att bli trummis i ett häftigt band och jag hade säkert varit strålande och haft total avsaknad av gäddhäng - vilket jag såklart ältar än idag - om jag inte slutat p.g.a. mitt hutlöst dåliga självförtroende. Nu får jag använda armarna till att flyga i stället.)
Allt tar sin tid och jag har ändå kommit en bra bit från det som varit (med undantag från vissa områden), även om jag likt många andra inte alls trivs med det som är. Vad är det egentligen som skiljer mig från merparten av mina jämnåriga nu, förutom att jag har kvar en del att läsa och fortsätter göra det medan de förvisso är klara, men å andra sidan sitter med skitjobb som telefonförsäljare eller hamburgervändare i väntan på något bättre? Är det verkligen något jag gått miste om? Är det en anledning för mig att känna mig en dag mindre lyckad än dem? Ärligt talat måste jag säga att det börjar kännas precis tvärtom.
Jag skulle både i teori och praktik kunna göra detsamma. Det är inget som hindrar mig från att försöka pracka på folk vitaminer och herrkalsonger per telefon eller servera skrovmål, men jag är för inställd på att "gå vidare" med livet nu efter att ha stått still så länge. Det är knappast att vara misslyckad! Och ja, jag klagar - alla som känner mig vet att jag är väldigt gnällig och inte drar mig från att dra klagovalser i tid och otid (man kan se det som en del av min, ehrm, charm) - men samtidigt gör jag ju något åt problemen. Det är inte alls "mycket snack och litet verkstad" från mig, det är mycket snack och så mycket verkstad som livssituationen f.n. tillåter.
Hädanefter skall jag sluta känna mig underlägsen mina jämnåriga en gång för alla, för det är jag inte. Det är fler 20-22-åringar som har lågavlönade skitjobb som de avskyr än 20-22-åringar som är eller snart är färdigutbildade till det de önskar (de lyckligt lottade är i minoritet, så att säga). De allra flesta vet inte ens inom vilken bransch de vill arbeta, så att jag går kvar på komvux tills saker klarnar i stället är inte ett misslyckande.
Nu spårade jag visst ur. Åter till min "naiva hämnd" som jag nämnde i första meningen: Vid lektionsslutet åkte jag in till stan och gick rätt in i dörren eftersom jag inte tänkte på att klockan var före tio och butikerna ännu inte öppnat. Ett inte så smidigt drag som är lika svårt att slingra sig ur som då man förgäves rusar efter en buss och halkar (något som lyckligtvis ännu inte hänt eftersom jag aldrig rusar utan accepterar nederlaget om det sker). Ett par minuters väntan genom att gå till andra ingången tar bort skammen och jag ger skosökandet ett sista försök - kanske har jag missat något?
"Weddes" (a.k.a. Wedins), som nu köpts upp av norska Eurosko (som jag äcklas av giriga Norge, som inte bara ger svenska arbetare sämre lön som de glatt accepterar eftersom "det är mycket för oss", utan även verkar ha köpt upp halva Karlstad då rika norrmän åker över gränsen för att handla i Värmland, vilket bidrar till höga priser för dåliga varor; t.ex. kostar den frukt vi köper färsk i Luleå lika mycket halvrutten i Karlstad), har total utförsäljning. Jag hittar ett par fula vinterskor för halva reapriset som sitter OK på fötterna (hur de ser ut är en annan femma). Jag lägger undan dem för att hämta pengar och får när jag kommer ut se att min buss står på hållplatsen (bra timing! - att den höll på att köra över en livrädd orange katt kändes inte lika bra; jag blev så lättad över att den hann springa åt sidan och ledsen när jag tänkte på hur många stackare som får sätta sina liv till p.g.a. vad människan gjort med deras natur). Jag åker hem, skyndar mig till lägenheten för att rafsa åt mig kortet samt de skor jag skulle lämna igen, och sedan till hållplatsen var jag även denna gång alldeles precis hinner med.
Jag skyndade mig inte för att jag var tvungen, utan för att den envisa stenbock/vädur-kombinationen inom mig sade "nu jäsiken!". Jag kände mig äckligt nöjd där jag satt och njöt för mig själv med solen i ögonen, svetten i ryggen och gäddhänget dallrandes mot sätet över att ha avklarat detta inom en timme och därmed fått åka på samma biljett! Att jag ändå skulle få betala nästa resa och därmed inte tjäna ett öre i längden gjorde inte mycket. Jag sög sista minuten ur biljetten, och mitt judehjärta log...
Så, hittills ser saker ut som följande (minus ett IG, och matten lär jag väl aldrig klara): MVG i textbehandling, engelska, filmkunskap och nutida konst, MVG och VG i alla inriktningsämnen, VG i religion och svenska A+B samt G i historia och psykologi (sistnämnt kan jag åtminstone skylla på läraren vilket känns skönt) är för sjutton gubbar jättebra för någon som aldrig pluggat/pluggar och "gick ut" nian med IG i allt. (Utom musik då, eftersom läraren uppskattade mitt intresse; min högsta önskan var att bli trummis i ett häftigt band och jag hade säkert varit strålande och haft total avsaknad av gäddhäng - vilket jag såklart ältar än idag - om jag inte slutat p.g.a. mitt hutlöst dåliga självförtroende. Nu får jag använda armarna till att flyga i stället.)
Allt tar sin tid och jag har ändå kommit en bra bit från det som varit (med undantag från vissa områden), även om jag likt många andra inte alls trivs med det som är. Vad är det egentligen som skiljer mig från merparten av mina jämnåriga nu, förutom att jag har kvar en del att läsa och fortsätter göra det medan de förvisso är klara, men å andra sidan sitter med skitjobb som telefonförsäljare eller hamburgervändare i väntan på något bättre? Är det verkligen något jag gått miste om? Är det en anledning för mig att känna mig en dag mindre lyckad än dem? Ärligt talat måste jag säga att det börjar kännas precis tvärtom.
Jag skulle både i teori och praktik kunna göra detsamma. Det är inget som hindrar mig från att försöka pracka på folk vitaminer och herrkalsonger per telefon eller servera skrovmål, men jag är för inställd på att "gå vidare" med livet nu efter att ha stått still så länge. Det är knappast att vara misslyckad! Och ja, jag klagar - alla som känner mig vet att jag är väldigt gnällig och inte drar mig från att dra klagovalser i tid och otid (man kan se det som en del av min, ehrm, charm) - men samtidigt gör jag ju något åt problemen. Det är inte alls "mycket snack och litet verkstad" från mig, det är mycket snack och så mycket verkstad som livssituationen f.n. tillåter.
Hädanefter skall jag sluta känna mig underlägsen mina jämnåriga en gång för alla, för det är jag inte. Det är fler 20-22-åringar som har lågavlönade skitjobb som de avskyr än 20-22-åringar som är eller snart är färdigutbildade till det de önskar (de lyckligt lottade är i minoritet, så att säga). De allra flesta vet inte ens inom vilken bransch de vill arbeta, så att jag går kvar på komvux tills saker klarnar i stället är inte ett misslyckande.
Nu spårade jag visst ur. Åter till min "naiva hämnd" som jag nämnde i första meningen: Vid lektionsslutet åkte jag in till stan och gick rätt in i dörren eftersom jag inte tänkte på att klockan var före tio och butikerna ännu inte öppnat. Ett inte så smidigt drag som är lika svårt att slingra sig ur som då man förgäves rusar efter en buss och halkar (något som lyckligtvis ännu inte hänt eftersom jag aldrig rusar utan accepterar nederlaget om det sker). Ett par minuters väntan genom att gå till andra ingången tar bort skammen och jag ger skosökandet ett sista försök - kanske har jag missat något?
"Weddes" (a.k.a. Wedins), som nu köpts upp av norska Eurosko (som jag äcklas av giriga Norge, som inte bara ger svenska arbetare sämre lön som de glatt accepterar eftersom "det är mycket för oss", utan även verkar ha köpt upp halva Karlstad då rika norrmän åker över gränsen för att handla i Värmland, vilket bidrar till höga priser för dåliga varor; t.ex. kostar den frukt vi köper färsk i Luleå lika mycket halvrutten i Karlstad), har total utförsäljning. Jag hittar ett par fula vinterskor för halva reapriset som sitter OK på fötterna (hur de ser ut är en annan femma). Jag lägger undan dem för att hämta pengar och får när jag kommer ut se att min buss står på hållplatsen (bra timing! - att den höll på att köra över en livrädd orange katt kändes inte lika bra; jag blev så lättad över att den hann springa åt sidan och ledsen när jag tänkte på hur många stackare som får sätta sina liv till p.g.a. vad människan gjort med deras natur). Jag åker hem, skyndar mig till lägenheten för att rafsa åt mig kortet samt de skor jag skulle lämna igen, och sedan till hållplatsen var jag även denna gång alldeles precis hinner med.
Jag skyndade mig inte för att jag var tvungen, utan för att den envisa stenbock/vädur-kombinationen inom mig sade "nu jäsiken!". Jag kände mig äckligt nöjd där jag satt och njöt för mig själv med solen i ögonen, svetten i ryggen och gäddhänget dallrandes mot sätet över att ha avklarat detta inom en timme och därmed fått åka på samma biljett! Att jag ändå skulle få betala nästa resa och därmed inte tjäna ett öre i längden gjorde inte mycket. Jag sög sista minuten ur biljetten, och mitt judehjärta log...
Tema: Irritationsmoment i vardagen
Missade bussar
Folk tenderar att överdriva, inte för att tumma på sanningen men för att på bästa sätt beskriva en jobbig situation. När någon säger att de missade bussen med "en sekund" brukar det oftast vara en överdrift, eftersom det hade betytt att bussen sett men åkt förbi dem utan att stanna*. Så även i mitt fall. När du däremot vet att du gott och väl hade hunnit med bussen om du bara varit fem sekunder snabbare (eftersom det var andra påstigande och den således stod stilla) och inte bromsat som hastigast på väg dit, känns dessa fem sekunder ynkligare än någonsin. När det dessutom normalt går bussar var tionde minut då du åker, och du just vid denna tidpunkt i stället måste vänta tjugo trots att du redan är på gränsen till försenad, blir få saker så frustrerande. Varför du inte satte igång att springa? Det finns en anledning till det - förutom att en människa utan någon som helst kondition går fortare än den försöker skena i uppförsbacke - och det är att springa ytterst sällan hjälper någon ombord. Vad det medför är roade busspassagerare som skådar ens misslyckande genom de tonade rutorna och skäms å ens vägnar eftersom de vet precis hur det är. Skulle du mot förmodan hinna med måste du ensam, andfådd och skamsen möta deras blickar ombord på fordonet. Jag vet inte vad som är värst.
Så i stället för att snällt stå kvar i kylan med ett illrött ansikte och lika röda köldskadade fingrar som tunna fingervantar inte råder bot på, klampar du med sämsta möjliga humör tillbaka hemåt, fast besluten om att inte sätta dig på nästa buss då halva lektionen redan är gången innan du är framme. Som en naiv hämnd på världen, livet och lokaltrafiken, trots att den enda som drabbas är du själv.
*Detta fenomen inträffar alltför ofta, då det i flera busschaufförers mening inte är deras jobb att se till att andra passar tiderna. Det är förvisso korrekt - lika litet är det konditorns att se till så att andra inte får ätstörningar och blir feta av dennes bakverk - och att vara chaufför är otacksamt, men man kan ändå börja undra var passionen för yrket och medmänskligheten tagit vägen då det gasas trots (och ibland i enkom för) att man ser någon anstränga sig för att hinna med, samt om ett aktivt valt serviceyrke verkligen är lämpligt för den skadeglade?
09.02.09
En meter snö som drivit in på balkongen under helgen. Man är skyldig att skotta för att undvika överbelastning,
men vad gör man när dörren inte går att öppna?
Varför tillåter jag mig själv att försova mig? Trots att jag vaknar sex somnar jag medvetet om upprepade gånger efter varandra. När jag missat första lektionen tänker jag att jag åtminstone skall vara i tid till den andra, men i stället fortsätter jag slöa tills jag missat även den, och när jag slutligen drar mig upp har klockan passerat tolv. Det var det här beteendet som fick mig att komma efter i skolan från första början. Jag måste sluta upp med dessa fasoner, sluta vara så förbannat lat. Jag skulle kunna klä på mig nu, gå de där 500 meterna till bussen, byta buss i centrum och hämta ut mina skor jag så desperat behöver. Om jag kommer göra det? Nej.
I lördags var jag och "storhandlade". Fyllde två påsar till brädden och tänkte att jag måste ha handlat för resten av månaden. När jag packar upp visar det sig att jag inte ens har ingredienser för en komplett middag. Däremot är jag två Lipsmackers, en back cola light och en spegel med guldram rikare. Igår försökte jag snygga till lägenheten eftersom min farmor samt morfar skulle komma förbi för att få se hur jag bor. Eftersom de kom tidigare än bestämt (finns det något mer frustrerande än då folk kommer innan utsatt tidigast-tid?) blev jag tvungen att kasta in alla kläder, papper och böcker var plats fanns tillgänglig varför jag återigen måste riva ut allt för att hitta något. Så mycket för den städningen.
Nu skall jag äta kesoplättar med hallon (tillägg: äckligt överskattad rätt, man får halvera portionen om man inte vill slänga hälften) och titta på wfgo.net. Jag har inte gått ner ett gram sedan i fredags då jag frossat i vaniljyoghurt, kokos och halvtinade blåbär hela helgen (vilket inte stillar någon hunger alls men däremot orsakar nedkylning och magont), och måste se till att jag hinner gå ner i alla fall ett drygt halvkilo innan nästa redovisning. Det är det som är så tacksamt med skola/arbete; du hinner inte äta frukost, när du väl är där kan du inte småäta och inte heller efteråt eftersom du stupar av utmattning när du kommer hem.
Uppdatering 17:45: Skorna passade varken på längden, bredden eller höjden p.g.a. de abnormt höga vristerna; det blir retur i morgon. Då det var det enda paret jag eventuellt skulle kunna ha är jag nu utan vinterskor. Antar att jag får amputera fötterna innan årstiden skiftar. Underbart!
I ilskans tecken
Av någon anledning kan jag känna igen mig i Kalle Ankas blonda bombnedslag
till mor, Hortensia von Anka, var han sägs ha fått sitt temperament från.
till mor, Hortensia von Anka, var han sägs ha fått sitt temperament från.
Hela denna dag har varit dålig, från början till slut. Som om att min dator är segare än någonsin trots rensning från I Love Lucy-avsnitt på 20 GB samt diskrensning/defragmentering och ovädret som man tvingas stå ute i i tio minuter då man inte hade tillgång till busslista inte var nog, har vi en urdum övning på hälsopedagogiken med frågor så korkat ställda att man framstår som än mer korkad när man besvarar dem bara för att man inte ger något för objektiv diplomati a.k.a. konflikträdsla, vilket är mer än mitt redan aggressiva jag tål (ställer man tvetydiga frågor får man räkna med att folk svarar därefter - att man anser att människor inte har samma värde då ens handlingar styr huruvida man kan anses vara ond eller god, betyder knappast att man är en dålig individ - jag menar, hade jag varit så ologisk som jag får det att låta eftersom jag verkligen inte kan uttrycka mig i tal hade jag knappast varit politiskt aktiv och djurrättsaktivist vid tolv). Jag var arg nog när jag kom dit och jag var rosenrasande när jag gick, vilket bara späddes på då de varor jag behövde kostade 8 kronor mer på Coop än på Kvantum varför det givet inte blev någon handel (snåla, snåla, snåla - det är så man gör affärer, klart att pengar tar slut när man spenderar i onödan; se dig alltid om efter billigare alternativ). Till råga på det tvingas jag börja gräla med min mor det första jag gör när jag var förbi Örnäset för att hämta skinnjackan jag skall sälja (är A's byst för yppig finns den kvar till salu under Bloppis tillsammans med en EdT från Body Shop).
När jag slutligen kommer hem och öppnar det försenade paketet från Lindex har de skickat två svarta toppar i stället för en svart och en petrolfärgad. Jag försöker andas som rekommenderat, men känner hur benen och fläsket på det vibrerar av ilska. Här hade jag tänkt att haggan för en gångs skull skulle få vara litet färggrann och fin till reapris, och så blir det ingenting av det!
Jag tar ett djupt andetag som jag halvt om halvt kvävs på och låtsas som om det inte påverkar mig så mycket, och provar kappan jag köpte för 99 kronor (ordinarie pris 699). Den är tulpanformad och får en såklart att se större ut, men eftersom det är modellen och inte min kropp som skapar illusionen kan ingen se skillnaden, vilket ger plus i kanten. Dessutom är den fodrad med fickor. Åh så skönt det skall bli att slippa vara frusen någon annanstans än i den arma stackars kevlarsjälen!
Nu skall jag ta ännu ett andetag, tänka att jag kommer över detta (och allt annat) eftersom alla andra gör det och steka de där frysta filéerna och äta utan någonting till, sittandes med jackan inomhus och frysa inombords medan jag trycker litet på förhårdnaden intill höger lillfingernagel som jag nämnde i videobloggen från i oktober och fortfarande har kvar. Därefter skall jag rycka upp mig och lägga ut bilder över mina senaste shoppingfynd. I morgon är det vägning (hah, som om jag inte väger mig dagligen ändå) och jag säger då det, samtliga plagg skall banne mig sitta som ett smäck i vår - även klänningarna.
Uppdatering: Nej, jag kommer inte över detta. Jag blir argare för var minut som går. Snart sprängs jag och framför mig ser jag det gula fettet singla ner likt aptitretande snöflingor över hela Björkskatan som de små kan låta smälta på sina okyssta tungor.
"Åålaaa! Onå Strawberry Daiquiri, pår favår!"
Ett riktigt busväder kan vi tala om idag. Hade jag haft persiennerna uppdragna och en aning om hur pass mycket snö som lagt sig under natten hade jag förmodligen tagit en värmande halsduk. Eftersom jag väntar på leverans av mina omnämnda vinterskor (hur har jag klarat mig utan i så många år? och varför har en stad som Luleå inga vinterskor kvar i januari-februari, årets kallaste period?) har jag för närvarande inga andra än mina vita bloggskor (utöver det har jag bara halkiga högklackade vars klack inte är mycket att hurra för, jag måste köpa en ny skogarderob till våren) och vitt var det även framför ögonen. Man ser ingenting för snön som vräker ner, och herrejävlar vad jag frös - för att citera vår käre Ronny Eriksson - på väg till och från hållplatsen.
Provet gick OK. Jag vill ogärna tro för mycket, men tror faktiskt att jag blir godkänd även om jag sätter prickar och streck över helt fel bokstäver, samt i ord där det inte ens skall vara några. Det stora problemet är dock inte att ha ett spanskaprov att sätta tänderna i (för särskilt knivigt var det inte, det är ju ändå en kurs för de som aldrig nånsin sett en flamencoklänning förr), utan att jag glömt bort matten och måste registrera om mig, vilket innebär en ny träff på det förhatliga kansliet var varje rörelse går i slow-motion (ni som går vuxenutbildningen här förstår vad jag talar om, jag hoppas dock att ingen lyckats hitta hit). Fast om det var det värsta vore jag lycklig. Nå, ett godkänt i spanska är det enda som krävs då jag och E är socialt kompetenta bland stekarna i turistparadiset under den absoluta högsäsongen under den varmaste månaden (det är intressant hur vi alltid lyckats stöta på varandra i just skolsammanhang trots att vi har så vitt skilda mål - från mode och design till komvux till barskola på Magaluf).
Tänkt var väl att jag skulle promenera ett varv runt bostadsområdet med A ikväll, men i det här vädret, med de här skorna, är det inte att tala om. Nu skall jag gå och blanda mig en Modifast till lunch (som en mycket generös dam från Västerbotten beslutade sig för att skänka bort då de ej passade henne - tack så väldigt!) innan jag åker tillbaka till skolan. Har nämligen varken mat (med undantag från ett paket filéer i frysen, men jag kan ju inte äta endast det) eller dryck hemma. Jag borde åka och handla senare. Det finns mycket som man borde.
Provet gick OK. Jag vill ogärna tro för mycket, men tror faktiskt att jag blir godkänd även om jag sätter prickar och streck över helt fel bokstäver, samt i ord där det inte ens skall vara några. Det stora problemet är dock inte att ha ett spanskaprov att sätta tänderna i (för särskilt knivigt var det inte, det är ju ändå en kurs för de som aldrig nånsin sett en flamencoklänning förr), utan att jag glömt bort matten och måste registrera om mig, vilket innebär en ny träff på det förhatliga kansliet var varje rörelse går i slow-motion (ni som går vuxenutbildningen här förstår vad jag talar om, jag hoppas dock att ingen lyckats hitta hit). Fast om det var det värsta vore jag lycklig. Nå, ett godkänt i spanska är det enda som krävs då jag och E är socialt kompetenta bland stekarna i turistparadiset under den absoluta högsäsongen under den varmaste månaden (det är intressant hur vi alltid lyckats stöta på varandra i just skolsammanhang trots att vi har så vitt skilda mål - från mode och design till komvux till barskola på Magaluf).
Tänkt var väl att jag skulle promenera ett varv runt bostadsområdet med A ikväll, men i det här vädret, med de här skorna, är det inte att tala om. Nu skall jag gå och blanda mig en Modifast till lunch (som en mycket generös dam från Västerbotten beslutade sig för att skänka bort då de ej passade henne - tack så väldigt!) innan jag åker tillbaka till skolan. Har nämligen varken mat (med undantag från ett paket filéer i frysen, men jag kan ju inte äta endast det) eller dryck hemma. Jag borde åka och handla senare. Det finns mycket som man borde.
You gave me nothing, now it's all I got
Nätterna blir så sena att jag inte orkar ta mig upp. Jag struntade i dagens lektion (datorkunskap) med tanken att jag skulle avsätta tid till att läsa inför morgondagens spanskaprov. Det har gått tolv timmar sedan jag sade det till mig själv och nu är jag återigen såpass trött att jag skulle kunna gå och lägga mig. Att jag varken gjort eller kan ett dyft är nog underförstått (ja, jag kommer bli underkänd). Jag tror att jag får i mig för litet syre. Inte undra på att växterna dör trots att jag vattnar dem, all energi går ju åt till mig.
Inatt hade jag den sortens dröm jag fasar mest av alla. I dem är jag alltid lycklig och vaknar med glädjetårar för att de trots att de är så suspekta känns så äkta, men den glädje jag känner för en kort sekund övergår snabbt till tårar av sorg, för det finns inget vackert över dem. De lämnar en stor orolig klump i magen och förstör mina veckor; jag får dimsyn, tappar fokus och livslust. Jag förlorar hoppet och förstår inte varför mitt undermedvetna fortsätter att håna mig genom att hålla fast vid saker som inte har någon väsentlighet. Har jag inte lidit nog av detta? Varför kan det inte komma någon som kan ta det förflutna ifrån mig och vara en del av min morgondag? I hela mitt liv har jag blickat bakåt för att det inte finns någon nutid, ingenting att se fram emot eller tänka på vid dagens slut. Jag är trött på att drömma. Jag vill leva.
"I hela mitt liv har jag väntat på någon som liknade dig
Hur kunde du lämna mig ensam i en värld som har blivit så hård?
I hela mitt liv har jag längtat långt, längre bort härifrån
Nu står du först på min lista över folk som förtjänar ett öde värre än döden"
Det värsta är inte att det är Kent, det värsta är att det beskriver vad som skapade Heartsick. Jag vill inte vara henne mer, men jag har förstått efter år av flykt att man aldrig kommer ifrån sig själv. Vissa är dömda att förbi oälskade. Jag råkar vara en av dem. Det borde vara enklare att ta än vad det är, men det är inte enkelt någonstans. Jag har hellre relationsproblem än inga relationer alls, för en känsla av samhörighet, bekräftelse och normalitet.
Inatt hade jag den sortens dröm jag fasar mest av alla. I dem är jag alltid lycklig och vaknar med glädjetårar för att de trots att de är så suspekta känns så äkta, men den glädje jag känner för en kort sekund övergår snabbt till tårar av sorg, för det finns inget vackert över dem. De lämnar en stor orolig klump i magen och förstör mina veckor; jag får dimsyn, tappar fokus och livslust. Jag förlorar hoppet och förstår inte varför mitt undermedvetna fortsätter att håna mig genom att hålla fast vid saker som inte har någon väsentlighet. Har jag inte lidit nog av detta? Varför kan det inte komma någon som kan ta det förflutna ifrån mig och vara en del av min morgondag? I hela mitt liv har jag blickat bakåt för att det inte finns någon nutid, ingenting att se fram emot eller tänka på vid dagens slut. Jag är trött på att drömma. Jag vill leva.
"I hela mitt liv har jag väntat på någon som liknade dig
Hur kunde du lämna mig ensam i en värld som har blivit så hård?
I hela mitt liv har jag längtat långt, längre bort härifrån
Nu står du först på min lista över folk som förtjänar ett öde värre än döden"
Det värsta är inte att det är Kent, det värsta är att det beskriver vad som skapade Heartsick. Jag vill inte vara henne mer, men jag har förstått efter år av flykt att man aldrig kommer ifrån sig själv. Vissa är dömda att förbi oälskade. Jag råkar vara en av dem. Det borde vara enklare att ta än vad det är, men det är inte enkelt någonstans. Jag har hellre relationsproblem än inga relationer alls, för en känsla av samhörighet, bekräftelse och normalitet.
Somliga går i trasiga skor, jag är en av dem
Vaknade precis i tid för att komma med bussen efter två timmars snoozande. På hållplatsen stötte jag på en gammal bekant som flyttat tillbaka till området efter en tid söderut. Normalt sett verkar folk tycka att sådant är trevligt, men jag vet aldrig vad jag skall säga när man står där med ett halvnaket rödrosigt ansikte och snor som rinner ned från näsan utan hejd. Det blir ett "nämen, hej", några stela meningar ingen på jorden kan vara intresserad att lyssna till och en lång stunds pinsam tystnad följt av ett "ja, hejdå då". Jag är oförmögen vad gäller det här med kallprat, ty första intryck och återseenden känns så krystade. Det vore så mycket enklare ifall alla faktiskt kände alla och man fick leva rövare bäst man ville utan att det skulle kännas fel och man skulle bli tagen för oseriös.
Jag gick efter halva lektionen eftersom det endast handlar om genomgångar (jo tack, jag vet vad liberalism och konservatism är) då jag vill hinna åka hem på samma biljett. När jag satt mig vid datorn började jag knappa runt på H&Ms outlet och klickade hem tre tjusiga armband, men eftersom jag p.g.a. hemsidestrul fick varukorgen tömd hann dessa - som tidigare funnits i lager hur länge som helst - ta slut. Jag kände ursinnet växa och gettänderna pressas mot varandra, klädde på mig och åkte in till stan för att se om de fanns i butiken. Det gjorde de inte.
Det var på gränsen till sammanbrott jag köpte en ny ögonfransböjare och ett substitutarmband innan jag gick med frusna sneakersklädda 41:or till Din Sko för att lämna tillbaka mina vinterskor, vars ena sula lossnat helt efter mindre än två månaders sparsamt användande (jag har ju inte tagit några rundor kring Ormberget; de enda berg jag bestigit på sistone har varit trapporna på komvux). Fick igen mina 449 kronor och insåg att jag genast måste hitta ett par varma ersättare om jag skall ha några fötter kvar i vår. Inga butiker, vare sig fysiska eller webshopper, har dock något som är något varför jag nu i kväll köpte ett snarlikt par från hemsidan. Osmickrande men absolut nödvändiga.
Du vet att du är vuxen när du väljer komfort framför utseende. Bäst är givetvis att kombinera. Jag tycker att jag lyckas OK, för jag har tämligen höga krav på hur pass osmickrande det komfortabla får vara samtidigt som jag aldrig tar på mig något obekvämt. Hade jag inte haft några hade det inte heller varit några problem att hitta saker. Mitt motto är att se dyr ut men vara billig.
Jag fick tydligen MVG i Engelska A, för övrigt. Fast jag bara satsar på att bli godkänd i kurserna för ett slutbetygs skull (jag skall ju ändå inte söka in någonstans där det krävs vissa kurser eller höga snitt) är det trevligt att få högre än G, speciellt med tanke på hur dåligt det går i övriga ämnen och att jag inte alls behärskar språket speciellt bra, men ändå fick bra kritik på samtliga inlämningar. Nu är det förvisso en kurs som läses av gymnasiebarn och det gör ingenting om 70 år då vi alla är döda, men ändå.
Sista minuten-städning
Det var dags att rensa upp i denna ungmöslya en gång för alla, så nu har kläder vikts och förflyttats från kartong till garderob (kan man tänka sig, att det bara tog drygt 2,5 månader) och papper har sorterats (nåväl, jag har en hög med sparade och en som jag pressat ner i en kasse). Golvet skall snart dammsugas och porslinet diskas. Som grädde på moset avslutar vi med att vattna blommorna, puffa kuddarna (som fortfarande har prislapparna kvar, det ger en härlig känsla av nyskick) och tända en rökelse för hemtrevnaden. Det känns skönt att få det bortgjort så jag kan sluta älta röran och avsätta söndagkvällen åt att plugga ett par minuter.
I kväll kommer Double-D hit (mina opassande smeknamn är alltid lika älskvärda - för övrigt ger Ludacris en grav ångest över att vara en hängig liten c-kupa då han rappar om fasta dd's i varannan låt), vilket också blir mitt första besök (kan man tänka sig, att det bara tog drygt 2,5 månader; jag måste vara stans folkkäraste donna). Då är det en fördel ifall man tar sig in genom dörren. Vi tänkte blanda ett par drinkar av ingredienserna som finns till hands och kasta litet gris framför TV:n. Åter till fejandet.
Det här är inte jag
Mina hörlurar har lyssnat på sista versen. Måste köpa nya i morgon så att jag kan lyssna på musik (jag kan inte lyssna i högtalare, finner ingen njutning i det; ljudet måste ligga nära örat och vara så påträngande som möjligt) vilket jag inte gjort på flera dagar. Utöver det är det sluthandlat. Jag är trött på konsumtion och bloggar, magasin och TV-program som inte gör annat än att uppmuntra detta. Nej, det finns ingenting i denna världsrymd som är så tillfredsställande som att shoppa och känna sig rik, men det existerar inte heller en aldrig sinande källa av pengar. När man fortfarande bodde hemma och hade litet utgifter kunde man unna sig sådant man ville ha. Man kunde beställa en kartong med kläder då och då. Det fungerar inte när man får känna vad ett liv med ansvar innebär, och man kan inte köpa en ny tröja man kommer iklä sig två gånger, eller tio prydnadskuddar bara för att Indiska har superrea. Speciellt när man är för fet för att kunna trivas i sina kläder finns ingen anledning till att köpa nytt. En skönhet klär i allt, ett odjur inte i något. Jag har flera plagg som väntar på mig när jag gått ner både 5, 10 och 15 kilo. Med tanke på att 95% av garderoben består av svart spelar det ju ingen roll ifall man återanvänder eller köper nytt. Omgivningen ser ändå ingen skillnad. Faktum är att omgivningen inte ser något alls eftersom de aldrig träffar en utan ytterkläder. Det är inte så att jag tar hem gäster, bjuds på fester eller deltar i olika aktiviteter.
En journalist mailade mig eftersom hon ville ha med mig i ett reportage för en lokaltidning. Syftet var att visa upp några av sina outfits och berätta om dem. Jag tackade med stor tveksamhet ja eftersom jag tänkte att det kunde vara nyttigt för mig att öva mig på att stå framför kameran då det är min största fobi och det i slutändan ändå är dit jag vill, men har nu dragit mig ur eftersom jag inte äger några outfits jag kan stå för. Att visa upp "favoriterna" är med andra ord omöjligt. Precis allt jag klär mig i är sådant jag har för att de plagg jag egentligen vill bära inte finns i min storlek. Hon får gärna återkomma om ett halvår då jag hunnit gå ner xx kilo, men inte nu. Jag har absolut ingenting att säga och har litet mer stolthet i den svårt överviktiga kroppen, än att jag viker ut mig i en bilaga och låter Norrbotten tro att jag är en tjockis som är stolt över sin dåliga smak. Jag skäms över att gå utanför dörren, hatar att behöva använda bomullskjolar i stretch när man egentligen vill ha en tjusig kjol i stumt material med hög midja. Det här är inte jag. Jag vill kunna leva som den dam jag är. Jag har kommit ifrån mitt sanna jag och jag kan inte med det. Vad hände med eleganta C som lade håret om kvällarna, såg ut som en gangster's moll i kritstrecksrandigt och huvudprydnader? Som inte gick ut utan sitt läppstift? Hon försvann med livet. Att man över huvud taget orkade klä sig var ett tecken på att något i ens liv kändes värt att klä sig för. Det gör det inte idag. Det är tomt.
En journalist mailade mig eftersom hon ville ha med mig i ett reportage för en lokaltidning. Syftet var att visa upp några av sina outfits och berätta om dem. Jag tackade med stor tveksamhet ja eftersom jag tänkte att det kunde vara nyttigt för mig att öva mig på att stå framför kameran då det är min största fobi och det i slutändan ändå är dit jag vill, men har nu dragit mig ur eftersom jag inte äger några outfits jag kan stå för. Att visa upp "favoriterna" är med andra ord omöjligt. Precis allt jag klär mig i är sådant jag har för att de plagg jag egentligen vill bära inte finns i min storlek. Hon får gärna återkomma om ett halvår då jag hunnit gå ner xx kilo, men inte nu. Jag har absolut ingenting att säga och har litet mer stolthet i den svårt överviktiga kroppen, än att jag viker ut mig i en bilaga och låter Norrbotten tro att jag är en tjockis som är stolt över sin dåliga smak. Jag skäms över att gå utanför dörren, hatar att behöva använda bomullskjolar i stretch när man egentligen vill ha en tjusig kjol i stumt material med hög midja. Det här är inte jag. Jag vill kunna leva som den dam jag är. Jag har kommit ifrån mitt sanna jag och jag kan inte med det. Vad hände med eleganta C som lade håret om kvällarna, såg ut som en gangster's moll i kritstrecksrandigt och huvudprydnader? Som inte gick ut utan sitt läppstift? Hon försvann med livet. Att man över huvud taget orkade klä sig var ett tecken på att något i ens liv kändes värt att klä sig för. Det gör det inte idag. Det är tomt.
