Jag är medveten om att många inte kunde vara mindre intresserade av dessa uppdateringar. Det förstår jag absolut, för jag läser inte heller om sådant som inte berör mig på något vis. Däremot finner jag det litet lustigt att folk slutar läsa en hel blogg man tidigare följt p.g.a. av att en ny kategori inte faller en i smaken. Tro't eller ej, det är fullt möjligt att bara hoppa över ett ointressant inlägg! Så, över till det rubriken redan avslöjat.

Viktminskning denna vecka: 0,5 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 8,2 kg

Utvärdering: Jag hann aldrig skriva något igår, men vågen visade XX,2 kg. Eftersom jag senare fikade samt svalde ett gäng salta bomber och redan hunnit äta idag, väger jag lika mycket som 20/2 i skrivande stund. Därför kompromissar jag och lägger på ett hekto, men faktiskt är det ju så att vad jag än förtärde igår, så har det ingen egentlig betydelse för den redovisning som skall göras på morgonsidan. Allt efter det tillhör nästa veckas problem/framgång. Nu kändes det dock bäst att göra eftersom jag slarvat mycket.

Sammanfattningsvis har jag under januari och februari gått ned 8,2 kg. Och jo, jag är väl nöjd, även om jag borde arbeta mer för det och inte förlita mig på att få kalorier skall ta mig någonstans. Även fast jag har en lång väg kvar att gå (bokstavligen, "ha-ha") är ju detta inget korttidsprojekt. Dessa kilon innebär inget annat än att jag kommer i fjolvårens kläder, och eftersom 2008 var mitt livs mest meningslösa år med allt vad det medförde, har jag beslutat mig för att radera det ur minnesbanken: Jag har vaknat upp ur en dvala och förstår inte riktigt var allt och alla tagit vägen, varför jag sitter och fryser i en främmande tvåa på ett ställe jag aldrig tidigare besökt, och har nya läxor på en helt annan skola utan en enda tonåring i sig. Det firar jag med en högljudd rap (som i luftuppstötning; jag sätter mig alltså inte om pratsjunger om det, även om mitt liv säkert skulle utgöra en fantastisk visa) till följd av en flaska cola light iförd favoritkjolen som jag inte fått på mig på ett tag, munkjacka och tofflor (tjusig kombo), medan de som kunde ha varit mina vänner men aldrig ville bli planerar att supa till med de som betyder något.

Nu skall jag sluka min middag (stekta champinjoner, quornfiléer, cottage cheese och salladsblad) som kommer att kallna eftersom jag alltid skjuter upp saker, och titta på någon färdigladdad dokumentär om andra världskriget.

Efter att ha varit den enda i historien med fem oscarsnomineringar innan 32, fick Kate Winslet efter den sjätte sin efterlängtade statyett för bästa kvinnliga huvudroll i dramat The Reader. Tidigare i år tilldelades hon två Golden Globes (och gav ett rörande, minst sagt oförberett tal) varav en för den roll i The Reader som från början var given åt Nicole Kidman. (Det är första gången jag kan säga att jag är glad över att någon gick och blev gravid.)

Journalisten Ron Rosenbaum menar däremot att detta är den sämsta filmen om förintelsen som någonsin gjorts då den sympatiserar för mycket med Winslets karaktär. Den har även sågats på andra håll. Dålig eller ej; det är ingen tvekan om att Kate är en av vår tids bästa skådespelerskor! Den här gången fick hon vad hon förtjänade, och som hängiven beundrare sedan elva år kan jag bara säga: Äntligen!


The Reader är Stephen Daldrys (Timmarna) filmatisering av romanen med samma namn av Bernard Schlink. När den 15-årige pojken Michael Berg en dag insjuknar på väg till skolan räddas han av den äldre kvinnan Hanna. De förälskar sig och inleder en passionerad affär fram till den dag Hanna plötsligt försvinner. Åtta år senare är Michael en ung juridikstuderande som iakttar pågående krigsförbrytarrättegångar mot nazisterna och återser sin forna älskarinna, under mycket annorlunda omständigheter. Hanna står anklagad för ett fruktansvärt brott. Michael inser gradvis att hans ungdoms kärlek döljer en hemlighet, som hon anser vara mer skamlig än mord.

Jag behöver ingen som nafsar mig i örsnibben (som består av fett, bindväv och talgkörtlar - mycket erotiskt) när jag har dessa juveler. Fick veta att strasshängena från 1940-talet tillhörde den 70-åriga säljarens mor som i sin tur fått det i arvegods från USA, medan de mittersta i guldmetall med pärlor kommer från säljarens mormors smyckeskrin. Jag älskar då man får en historia bakom objekten man köper! De nedre må vara av okänt ursprung, men kan bara beskrivas med ett ord: Lyx!

Det kändes som om det var dags att försöka leva upp till den tagline jag en gång valde, för vad är en prålsjuk haggas tillflyktsort utan minsta prålighet? Örhängen älskar jag trots avsaknaden av hål. Många blir förvånade då man säger att man inte har det, men i stället för att beklaga sig över att man aldrig kan finna snygga smycken på stan; stoltsera med att det minsann inte var norm bland damerna att ta hål i sina kroppar då det begav sig. Du riskerar inte heller att bli en va(nd)rande infektionshärd (vilket jag blir) eller att få örsnibbarna bortryckta vid eventuellt slagsmål. Bara fördelar med andra ord. Det vill säga om vi väljer att bortse från att dagens clips ofta har så hårda spännen att det skapar sår och på sikt även hål om man bär dem längre än någon timme. Rycker någon tag i det, är du inte bara utan snibb; då ryker hela den utstående härligheten.

De senaste veckorna har varit katastrofala hälsomässigt sett (och eftersom jag inte har något annat än hälsan, kan man lika gärna nöja sig med att säga att de varit katastrofala). Har gått upp i vikt till följd av att jag inte lyckats gå ner något och därigenom förlorat motivationen, som är helt ute och cyklar någon annanstans än i mitt huvud var den hör hemma.

Jag mår konstant illa och kräks om jag måste leva på omelett och sojakorv i en dag till. Hur skall jag klara av att nå mitt mål när jag inte ens kan/orkar laga mat och aldrig finner ett recept som faller mig i smaken? Släpade mig runt i butiken i en dryg halvtimme idag, för att komma hem med en liter yoghurt och inget mer till ett tomt kylskåp. Den litern är snart slut, kan tilläggas. Därefter har jag legat hela eftermiddagen och kvällen i sängen och tittat på American Dad. Nu har man sett samtliga avsnitt efter att ha tagit sig genom Family Guy ett antal gånger och sett varenda Simpsons-avsnitt minst 30 (utom den senaste säsongen; den sämsta någonsin). Det som återstår är Futurama (som jag inte sett ett enda av då jag aldrig gillat science fiction). Är det något som rekommenderas?

På så sätt är det skönt att det är måndag i morgon. Eftersom jag helt enkelt inte får ge upp, måste jag göra allt för att ta nya krafttag. Belöningen att kunna frigöra sig från ett komplex är värd smärtan det ger när abstinensen vägrar släppa. Att inte behöva begränsas i sina klädval, att inte äckla ens omvärld p.g.a. fetma, och att någon enstaka gång kunna följa med in på ett matställe och unna sig en pizza, stripsmeny eller kletig falafelrulle utan att veta att folk undrar varför man inte går hem och river sig en morot, är min dröm. När jag kan göra detta, då vet jag att tiden är mogen för att ta itu med det som inte bara gör mig fet utan också ful.

Hålögdheten kommer inte att försvinna av sig själv (däremot kan jag tänka mig att den eventuellt kan minska något; ju mindre ansiktsfett, desto mindre kontrast) och läpparna kommer inte att bilda en fyllig välsvarvad amorbåge på naturlig väg. Nu är det dock en sak i taget som gäller. Det är svårt att samtidigt som man måste fokusera hela sin vakna tid på vikten, hinna med att göra något åt de övriga sakerna. Nu är man med andra ord inte bara fet och ful; man är fet, ful och ofräsch. Jag kan inte påstå att det får mig att hoppa högt av glädje (för jag kan ju knappt hoppa alls) men jag försöker tänka att jag kommer att tjäna på det. 2008 var ett sorgens och besvikelsens år, 2009 skall tillhöra min självförbättring. Förhoppningsvis kan jag på grund av den låta 2010 bli utvecklingens.

Jag vann en hängselkjol "i fint skick" på Tradera. Samma modell som jag i fjol köpte en oanvänd av på rean. Då betalade jag 89 och fick en påse på köpet, denna gång gav jag 179 plus frakt. Inte för att jag behöver den, utan för att ingenting på denna trasiga jord slår den ljuva "in your face"-känslan som uppstår efter att man vunnit det som någon annan skamlöst ville ta ifrån en. Slöseri? Ja. Idioti? Ja. Dags att se över sin ekonomi? Gissa.

Viktminskning denna vecka: 0,3 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 7,7 kg

Utvärdering: Trots gymbesök och ett mycket lågt kaloriintag (mest aktivitet och minst kalorier hittills på färden) har jag minskat blott 3 futtiga hekton. Som ni ser fungerar det inte att "svälta" sig. Jag är såklart missnöjd och grymtar nedsättande saker om mig själv och tänker att det är dags att ge upp, medan min mer sansade sida instämmer med att det förmodligen handlar om att kroppen tar igen sig.

Även om man ogillar varann (kroppen och jag) måste man acceptera hur den andra arbetar. Jag kan åtminstone inte misslyckas fatalt när jag redan är på god väg. Det är inte direkt så att jag kommer stanna vid XX,8 kg för evigt. Hade det inte varit trögt emellanåt och man problemfritt gick ner varje vecka, skulle jag väga 22 kg mindre från och med idag vid avresan, och det vill jag faktiskt inte göra. Först och främst för att jag aldrig skulle orka underhålla en så stor förändring, men också för att jag (ingen annan heller för den delen) inte ens kan tänka mig själv i den situationen. Om jag plötsligt blev fullt "normal" skulle jag ju förlora vad jag byggt upp en stor del av min identitet kring. Den som obekymrat driver med sig själv och faktiskt tycker att det är jätteroligt, skulle inte längre ha något att driva med. Man vill ju inte vara en människa som gör sig lustig över andras bekymmer. Sådana finns det nog så många av.

En kaffekopp med fat i keramik från Pentik är inte mycket att hurra för omvandlat i vikt,
men de är ju oneklligen söta. (Jordgubbe till vänster, svarta vinbär till höger.)

Det är måhända ingenting man tänker på när man som ungmö bläddrar sig fram till familjesidorna för att få sig ett bittert skratt åt tio olika bilder som samtliga inriktat sig på tema "Misslyckat försök till originellt och humoristiskt bröllopsfoto", men man behöver inte ögna genom många för att se ett tydligt mönster bland de lyckliga tu.

Nej, det handlar inte om en plötsligt ökad acceptans för incest i samhället, ett utklätt syskonpar som vill driva med tjocka släkten eller en onormal kärlek till det egna utseendet. Det handlar om något så fascinerande som vårt undermedvetna, som får människor att dras till individer som utseendemässigt påminner om dem själva. Man kan identifiera sig med dessa då man anser att de ser sympatiska ut, och vad gäller partnerskapet finns en önskan om att kunna föra en avkomma som liknar en själv så mycket som möjligt vidare (jodå, naturen gäller även den som motsäger sig familjebildning).

Ingen nyhet, men fortfarande lika intressant (om bara skolämnet biologi var lika spännande!). Det var när jag av en slump trillade in hos denna fotograf och av ren uttråkan bläddrade igenom brudgalleriet (var bilderna är lånade från) jag kom att tänka på det igen. Skulle man se något av paren tillsammans, skulle man ta för givet att de var syster och bror. Vissa är rentav skrämmande lika! (Var det därför Sandra och Daniel inte kunde hålla tassarna borta från varandra i Skilda Världar, tro?)

Så hände det. Termometern visade -30°C. Jag har ingen koll på vädret men misstänker att detta kan ha varit den kallaste dagen här hittills i vinter. Eftersom man i egenskap av norrbottning är mer härdad än "sörlänningarna" som får dåndimpen så fort termometern visar ett minusstreck kan man överleva det (med tanke på att vi 1999 faktiskt överlevde -45°C) men så är händerna fortfarande som isbitar. Tunna fingervantar är inte att rekommendera, allra minst då ens värsta mardröm går i uppfyllelse och det ombord på bussen stiger två uniformsklädda kontrollanter.

Då jag alltid åkt på ungdomsbiljett för att spara in en tia och således aldrig skaffat något kort har jag suttit som på nålar vid varje resa med oro för att stöta på dessa, eftersom man tvingas böta om giltigt färdbevis saknas. Jag ser dem stå och utbyta ett par ord med chauffören och skyndar mig att trycka på stoppknappen, men det är en bra bit till nästa bostadsområde/hållplats och jag försöker komma på vad jag skall ta mig till, hur jag skall prata mig ur denna knipa. Jag vägrar betala för att jag "inte har med mig legitimation" (dock har de inte rätt att kräva passagerare på detta precis som butiksbiträden inte har rätt att gå igenom ens väska, men hur gör det situationen mindre obehaglig när man redan är misstänkt/påkommen?). Olyckligt nog sitter jag långt fram i bussen, som dagen till ära inte är fullsatt. De kommer närmare. Nervositeten stiger för var sekund och jag inser att det är kört då jag ser hur den ena vänder sig mot mig och öppnar munnen, i exakt samma sekund som bussen saktar in vid hållplatsen och dörrarna öppnas. Han ber om att få se min biljett varpå jag låtsas vakna upp ur mina egna tankar och frågar ursäktande vad han sade, samtidigt som jag börjar resa mig upp för att spara så mycket tid som möjligt. Han upprepar sig och jag säger rätt och slätt med tillgjord naturlighet (som i mitt huvud låter extremt hackigt och som det mest skyldiga någonsin) att "jag skall av här".

Man hade lika gärna kunnat be mig visa biljetten trots att min resa faktiskt är slut och jag inte längre är skyldig att uppvisa någonting, men eftersom bussen skall vidare och man normalt inte stiger av mitt i ett villaområde 07:55 i 30 graders kyla p.g.a. kontrollanter om man har en tid att passa, är jag fri att gå. Och av går jag. Genomfrusen med hjärtat i halsgropen, 3,5 kilometer hem och 3,5 kilometer till skolan. Jag känner en otrolig lättad över att jag slapp undan med en så liten marginal. Det handlade inte ens om en sekund, ty han hade redan hunnit tilltala mig då bussen stannat. Denna gång handlade det om en sjuhelvetes tur som gjorde att jag slapp böter, vilket jag ifall jag bara varit litet sämre på att hålla rådande panik inom mig, hade fått. Det råder inga tvivel om det, och jag är fortfarande inte helt återhämtad från situationen.

Med en krona kvar på mobilen slår jag en signal till min far, som lyckligtvis är i tjänst någonstans i krokarna varpå han kan hämta upp mig och skjutsa mig till lektionen (annars hade jag fått gå denna sträcka som vid sådan här kyla är otänkbart, lägga mig i en gul snöhög och frysa ihjäl, eller om man skall vara mindre dramatisk; vänta på nästa buss - samtliga hade dock inneburit mer frånvaro). Då jag inte har några pengar på mig, får jag låna en hundralapp till busskortet, som jag sedan vandrar in till stan för att köpa (och tyvärr står en människa från lokal-tv och filmar på stationen när jag kommer ut ur lokalen med mitt nya gröna kort, vilket givetvis innebär att jag med ett knallrött  ansikte måste passera hennes förhatliga utrustning för att kunna kliva ombord och ta mig hem). "Living on the Edge" fungerar för f.d. hunkar som Eddie, men jag är en trygghetssökande tråkmåns som tycker om förkläden, stoppade pipor (tobak och gevär), nybakta brownies och busande hundvalpar framför brasan. Ja o, så fint det hade suttit nu!

I torsdags åt jag två ägg vid lunch och har sedan dess (med undantag från i lördags då jag tog ett gäng chokladpraliner ur en paradisask) inte ätit något mer. Det blir totalt fyra dygn(!) utan mat. Egentligen vill jag göra det till fem, för trots huvudvärk och kurrande mage gör blotta tanken på att sätta något i munnen nu mig ruskigt illamående. Dock måste jag äta för att orka med skolan och för att fortsätta minska i vikt, så hur mycket det än tar emot skall jag ta mig en skiva grovknäcke med cottage cheese och purjolök. (Det handlar inte om att jag försöker påskynda processen, om någon trodde det, utan om aptiten, men med tanke på att jag har fettreserver för tio moldaviska barnhem utgör det ju knappast något problem; snart är jag tillbaka i att äta för mycket igen.)

Jag har knappt fått någon sömn som räknas denna helg heller då jag satt vaken hela natten till söndagen, kliade mig fördärvad och undrade varför sömnigheten aldrig ville sätta in. Och trots att jag gjorde mig i ordning för läggdags vid åtta igår, stannade jag uppe till efter två. Tänk så hade man gjort litet nytta under de där timmarna i stället. Fyllt i CSN-papprena, exempelvis. Jag vill gärna ha litet pengar att röra mig med den här terminen när de obligatoriska utgifterna är betalda. Det känns som om bara jag är dum nog att skjuta upp en så viktig sak så länge. CSN är ju inte direkt kända för att jobba snabbt.

Efter lektionen var jag på apoteket och köpte receptfri allergimedicin. Den räcker i fjorton dagar och till dess bör jag väl ha hunnit ta mig i kragen och ringt vårdcentralen. Sedan bestämde jag mig för att följa med på boxingen i kväll. Lika bra att gå medan utslagen är svåra, tänkte jag i all min optimism, så slipper jag få ett utbrott och vilja ta livet av mig då de kommer tillbaka på nytt efter att precis ha gått bort. Fungerar inte tabletterna skall jag gå tillbaka för ett kylbalsam. (Oy! Det har försvunnit mer pengar än nånsin på sistone; tre tjugolappar hit och sex hundralappar dit. Därför påpekar jag än en gång att min VILA-skinnjacka fortfarande är till salu. Köp, köp!)

Jag får litet ångest över att jag uppdaterar såpass sällan numera. Den gamla tvångstanken var jag prompt måste ha en jämnt uppdaterad dagbok med inlägg antingen var eller varannan dag kommer tillbaka när jag ser hur oregelbundna uppdateringarna blir (faktum är att jag startade heartsick.blogg.se i augusti 2005 och i mitt första inlägg skrev om min nyinköpta Underwood No. 5 och ångesten över att börja en riktig gymnasielinje, men raderade samtliga inlägg då de blev så sporadiska - tänk så fantastiskt om jag faktiskt haft kvar dem; då hade min blogg varit en av de tidigare). Jag vill ha jämnhet i vardag såväl som ansikte (att jag aldrig kommer få en sådan kropp har jag respekterat då det tåget aldrig kom; därför blir ansikte i stället extra viktigt) och blogg. Det får inte ha gått en månad mellan det äldsta och nyaste inlägget på förstasidan.

I torsdags fick vi veta resultatet på spanskaprovet, och gissa om jag kommer att mjölka på mina 95 av 100 poäng (d.v.s. MVG) i en evighet! Nu var det  förvisso väldigt enkelt och samtliga i gruppen blev godkända, men jag är ändå stolt som en påfågel. En påfågel med enorma nässelutslag* på båda sidor om och under brösten, som senare under natten spred sig ner mot magen.

På kvällen mötte jag nämligen upp E och T för att gå på mitt första aerobicpass på Helex, och gissa om jag kände mig malplacerad. Med mest tyngd i gumpen var jag den enda heffaklumpen i byggnaden, och då jag både är vänsterhänt/vänsterfotad och helt saknar koordination behöver jag nog inte ens säga hur det gick, men så mycket kan jag säga; att säger någon höger ben bak kan man ge sig fanken på att jag tar det motsatta. Jag klarade inte ens av att ta ett enkelt v-steg och blev minst sagt avskräckt då min höggravida lärare som också var där gjorde bättre ifrån sig, men samtidigt måste man ju ta saker för vad de är. Jag är ur form och det är klart att det är genant att göra varenda rörelse fel när man står framför en gigantisk spegel och blir sedd av 30 personer, men fortsätter man att ge upp så fort något inte vill sig kan man aldrig förvänta sig förbättring. Jag är helt klart på att fortsätta gå och testa fler aktiviteter, eftersom smärtan likt barnafödande är temporär. När man väl sitter på bussen hem känns det riktigt skönt att man gjort något. För egentligen är det inte träning i sig jag ogillar, utan det att bli röd och genomblöt i svett och behöva visa detta för omgivningen. (Och på tal om att sitta på bussen hem, ber jag om ursäkt till den främling jag stirrade ut i tre minuter då jag blandade ihop denne med en bekant. Om personen mot förmodan läser: Jag är inte galen, jag är inte ute efter dig, bara usel på att känna igen folk.)

Eftersom det senaste halvåret i mitt liv varit mer stillasittande än nånsin (innan motionscyklade jag ju och hade åtminstone skrapat ihop litet kondition, vilken nu är som bortblåst) och min kropp inte är van vid mycket rörelse är det lätt hänt att saker och ting börjar röra sig, och då talar jag inte om benen. Då de tabletter jag äter orsakar hård mage och mitt matintag numera är tämligen litet, är jag endast i behov av att göra mina behov en gång i veckan. Utan att vara för detaljerad kan jag säga att jag fick avbryta passet för att uppsöka damrummet och återkomma lagom till stretchen. Lyckligtvis(!) uteblev tarmtömningen och jag slipper skriva att jag drabbades av akut rännskita på offentlig plats (och precis här blev det plötsligt ganska onödigt att försöka förmildra situationen genom att inte "vara för detaljerad").

Efteråt var vi en liten stund i gymmet var E och T lät sina starka muskler jobba, medan jag mest ägnade mig åt att krampa och hetsdricka som en vilde i öknen ur en rosa Hello Kitty-vattenflaska, efter att ha gjort några armövningar. Jag kände mig uttittad av de biffiga karlarna och slanka fitnesstjejerna, men tänker som så att jag hellre är ett fetto vid en träningsmaskin än ett fetto uppkrupen i soffan med en chipsskål i knäet. Det kom förbi två kvinnor och frågade om någon av oss var sugen att gå på Cleo a.k.a. Klamydiagrottan varpå jag hojtade till ett "JA!" och fick en fribiljett till lördagens schlagerkväll från 25+ (dock var jag inte det minsta intresserad, inte heller fyllda 25). Antagligen tyckte de synd om mig eftersom ingen skulle ragga på mig på det där gymmet, och trodde att jag skulle få bättre napp på en mörk nattklubb?

När jag kom hem och klädde av mig för att duscha upptäckte jag utslagen, och det kliar så att jag håller på att förgås! Jag har haft det en gång tidigare i vinter och det var när jag stack ned mina iskalla händer i bh:n för att värma dem (klokt drag, jag vet). Eftersom jag tränat förr och aldrig haft detta problem beror det med största sannolikhet på att jag inte längre tar allergimedicinen jag gjorde p.g.a. Daisy när jag bodde hemma. Ett sätt att undvika nässelutslag är nämligen med Aerius. Uppenbarligen är det bara att gå tillbaka till läkaren och tala om att jag måste få dem utskrivna på nytt, för jag kan ju omöjligt träna om dessa skall uppstå varje gång jag gör det. Å andra sidan kan det vara skönt att börja ta dem igen, eftersom jag då kan borra ned huvudet i min ludna dotter de få dagar jag träffar henne, utan att drabbas av andnöd. Borde egentligen ta en bild för att visa hur mycket det är, men känner inte för att visa upp mina hängbröst. Nej, om man skulle dra fram rivjärnet ur kökslådan och klia litet till...
 
*Nässelutslag (urtikaria) är en intensivt kliande hudsjukdom som beror på att den klådframkallande substansen histamin frisätts i huden. Klådan är brännande. För det mesta försvinner utslagen av sig själv inom några dagar, men det är också vanligt att besvären kommer och går under den närmaste veckan. Namnet kommer av att det liknar utslag från brännässlor.

Viktminskning denna vecka: 1,9 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 7,4 kg

Utvärdering: Starkt jobbat, Hogzilla! Nu förtjänar du en sockerkaka, men eftersom du fortfarande är stadens bokstavligen största bloggerska får du nöja dig med Modifast Vanilj, som med litet mindre vatten smakar som kaksmet, och Lipsmacker Vanilla på läpparna.

7,4 kilo på 7 veckor är bra utan att ens ha motionerat en enda gång. Dock är jag kritisk till att jag går ner nästan två kilo en vecka och upp i vikt en annan, sett till oron gällande mer hudöverskott. Jag hade hellre gått ner ett fast kilo i veckan, vilket hade känts aningen mer hälosamt. Dock är det ju inte alls min avsikt att kroppen skall leka jojo som den behagar (och misstänker att jag endast åt två ägg igår har något med saken att göra). Frågan är vad en viktminskning gör när ens mått inte förändrats med så mycket som en millimeter? Nåväl, det kanske kommer.

Idag väger jag två kilo mindre än påsken 2007 och två kilo mer än påsken 2008, varför jag rent logiskt borde kunna använda mina gamla kjolar lagom till påsken 2009 (för 7,4 kilo kan väl inte bestå av enbart vatten?). Fortsätter jag i denna takt är Projekt minus 15 kilo avklarat redan i april, vilket är alldeles förträffligt med tanke på att jag blygsamt sade juli ifall det inte skulle gå som planerat. Nu vet jag att jag klarar det vilket gör mig extra motiverad. Därför kan jag offentliggöra att 15 kilo är skåpmat som skall ha blivit 20 innan jag sätter mig på planet till Spanien. Lyckas jag med det väger jag mindre än jag gjort sedan jag var i puberteten. Dock är kroppen åldrad och förfallen och min bak kommer vara större än då oavsett. Det känns inte så lyckat, med tanke på att den inte är det minsta rund och eftertraktad av snygga afrikanska karlar utan bara vid på grund av abnormt breda höfter, men man skall väl vara nöjd med det som gud gav, även om allmänheten omnämner en som en äcklig padda man inte skulle ta i med tång.

Jag fick min naiva hämnd på världen, livet och lokaltrafiken (se inlägg nedan) till slut. Efter att ha stigit upp tjugo över sju hann jag, med en marginal på fem sekunder, med 7:50-bussen (och nej, jag bryr mig faktiskt inte om att jag inte rört håret på fem dagar och ser ut som ett gigantiskt gråsvart fågelbo; kalufsen växer och frodas nog alldeles utmärkt uppe på hjässan). Väl där fick jag veta att jag fått MVG i textbehandling. Som sagt; I'm not in it for the grades, men det är ändå motiverande att få bra betyg eftersom det ger ett intryck av att man är "(över)driven och målmedveten" som alla vill framstå som idag, vilket jag förtjänar att göra efter att ha hoppat av och på skolan i så många år. Världen behöver inte få veta det. Vad gäller datakurserna handlar det dock bara om att jag tillbringat långt över 35.000 timmar av mitt liv framför datorn. Väldigt tragisk anledning egentligen, men det behöver den inte heller veta.

Så, hittills ser saker ut som följande (minus ett IG, och matten lär jag väl aldrig klara): MVG i textbehandling, engelska, filmkunskap och nutida konst, MVG och VG i alla inriktningsämnen, VG i religion och svenska A+B samt G i historia och psykologi (sistnämnt kan jag åtminstone skylla på läraren vilket känns skönt) är för sjutton gubbar jättebra för någon som aldrig pluggat/pluggar och "gick ut" nian med IG i allt. (Utom musik då, eftersom läraren uppskattade mitt intresse; min högsta önskan var att bli trummis i ett häftigt band och jag hade säkert varit strålande och haft total avsaknad av gäddhäng - vilket jag såklart ältar än idag - om jag inte slutat p.g.a. mitt hutlöst dåliga självförtroende. Nu får jag använda armarna till att flyga i stället.)

Allt tar sin tid och jag har ändå kommit en bra bit från det som varit (med undantag från vissa områden), även om jag likt många andra inte alls trivs med det som är. Vad är det egentligen som skiljer mig från merparten av mina jämnåriga nu, förutom att jag har kvar en del att läsa och fortsätter göra det medan de förvisso är klara, men å andra sidan sitter med skitjobb som telefonförsäljare eller hamburgervändare i väntan på något bättre? Är det verkligen något jag gått miste om? Är det en anledning för mig att känna mig en dag mindre lyckad än dem? Ärligt talat måste jag säga att det börjar kännas precis tvärtom.

Jag skulle både i teori och praktik kunna göra detsamma. Det är inget som hindrar mig från att försöka pracka på folk vitaminer och herrkalsonger per telefon eller servera skrovmål, men jag är för inställd på att "gå vidare" med livet nu efter att ha stått still så länge. Det är knappast att vara misslyckad! Och ja, jag klagar - alla som känner mig vet att jag är väldigt gnällig och inte drar mig från att dra klagovalser i tid och otid (man kan se det som en del av min, ehrm, charm) - men samtidigt gör jag ju något åt problemen. Det är inte alls "mycket snack och litet verkstad" från mig, det är mycket snack och så mycket verkstad som livssituationen f.n. tillåter.

Hädanefter skall jag sluta känna mig underlägsen mina jämnåriga en gång för alla, för det är jag inte. Det är fler 20-22-åringar som har lågavlönade skitjobb som de avskyr än 20-22-åringar som är eller snart är färdigutbildade till det de önskar (de lyckligt lottade är i minoritet, så att säga). De allra flesta vet inte ens inom vilken bransch de vill arbeta, så att jag går kvar på komvux tills saker klarnar i stället är inte ett misslyckande.

Nu spårade jag visst ur. Åter till min "naiva hämnd" som jag nämnde i första meningen: Vid lektionsslutet åkte jag in till stan och gick rätt in i dörren eftersom jag inte tänkte på att klockan var före tio och butikerna ännu inte öppnat. Ett inte så smidigt drag som är lika svårt att slingra sig ur som då man förgäves rusar efter en buss och halkar (något som lyckligtvis ännu inte hänt eftersom jag aldrig rusar utan accepterar nederlaget om det sker). Ett par minuters väntan genom att gå till andra ingången tar bort skammen och jag ger skosökandet ett sista försök - kanske har jag missat något?

"Weddes" (a.k.a. Wedins), som nu köpts upp av norska Eurosko (som jag äcklas av giriga Norge, som inte bara ger svenska arbetare sämre lön som de glatt accepterar eftersom "det är mycket för oss", utan även verkar ha köpt upp halva Karlstad då rika norrmän åker över gränsen för att handla i Värmland, vilket bidrar till höga priser för dåliga varor; t.ex. kostar den frukt vi köper färsk i Luleå lika mycket halvrutten i Karlstad), har total utförsäljning. Jag hittar ett par fula vinterskor för halva reapriset som sitter OK på fötterna (hur de ser ut är en annan femma). Jag lägger undan dem för att hämta pengar och får när jag kommer ut se att min buss står på hållplatsen (bra timing! - att den höll på att köra över en livrädd orange katt kändes inte lika bra; jag blev så lättad över att den hann springa åt sidan och ledsen när jag tänkte på hur många stackare som får sätta sina liv till p.g.a. vad människan gjort med deras natur). Jag åker hem, skyndar mig till lägenheten för att rafsa åt mig kortet samt de skor jag skulle lämna igen, och sedan till hållplatsen var jag även denna gång alldeles precis hinner med.

Jag skyndade mig inte för att jag var tvungen, utan för att den envisa stenbock/vädur-kombinationen inom mig sade "nu jäsiken!". Jag kände mig äckligt nöjd där jag satt och njöt för mig själv med solen i ögonen, svetten i ryggen och gäddhänget dallrandes mot sätet över att ha avklarat detta inom en timme och därmed fått åka på samma biljett! Att jag ändå skulle få betala nästa resa och därmed inte tjäna ett öre i längden gjorde inte mycket. Jag sög sista minuten ur biljetten, och mitt judehjärta log...

Missade bussar

Folk tenderar att överdriva, inte för att tumma på sanningen men för att på bästa sätt beskriva en jobbig situation. När någon säger att de missade bussen med "en sekund" brukar det oftast vara en överdrift, eftersom det hade betytt att bussen sett men åkt förbi dem utan att stanna*. Så även i mitt fall. När du däremot vet att du gott och väl hade hunnit med bussen om du bara varit fem sekunder snabbare (eftersom det var andra påstigande och den således stod stilla) och inte bromsat som hastigast på väg dit, känns dessa fem sekunder ynkligare än någonsin. När det dessutom normalt går bussar var tionde minut då du åker, och du just vid denna tidpunkt i stället måste vänta tjugo trots att du redan är på gränsen till försenad, blir få saker så frustrerande. Varför du inte satte igång att springa? Det finns en anledning till det - förutom att en människa utan någon som helst kondition går fortare än den försöker skena i uppförsbacke - och det är att springa ytterst sällan hjälper någon ombord. Vad det medför är roade busspassagerare som skådar ens misslyckande genom de tonade rutorna och skäms å ens vägnar eftersom de vet precis hur det är. Skulle du mot förmodan hinna med måste du ensam, andfådd och skamsen möta deras blickar ombord på fordonet. Jag vet inte vad som är värst.

Så i stället för att snällt stå kvar i kylan med ett illrött ansikte och lika röda köldskadade fingrar som tunna fingervantar inte råder bot på, klampar du med sämsta möjliga humör tillbaka hemåt, fast besluten om att inte sätta dig på nästa buss då halva lektionen redan är gången innan du är framme. Som en naiv hämnd på världen, livet och lokaltrafiken, trots att den enda som drabbas är du själv.

*Detta fenomen inträffar alltför ofta, då det i flera busschaufförers mening inte är deras jobb att se till att andra passar tiderna. Det är förvisso korrekt - lika litet är det konditorns att se till så att andra inte får ätstörningar och blir feta av dennes bakverk - och att vara chaufför är otacksamt, men man kan ändå börja undra var passionen för yrket och medmänskligheten tagit vägen då det gasas trots (och ibland i enkom för) att man ser någon anstränga sig för att hinna med, samt om ett aktivt valt serviceyrke verkligen är lämpligt för den skadeglade?

Varför tillåter jag mig själv att försova mig? Trots att jag vaknar sex somnar jag medvetet om upprepade gånger efter varandra. När jag missat första lektionen tänker jag att jag åtminstone skall vara i tid till den andra, men i stället fortsätter jag slöa tills jag missat även den, och när jag slutligen drar mig upp har klockan passerat tolv. Det var det här beteendet som fick mig att komma efter i skolan från första början. Jag måste sluta upp med dessa fasoner, sluta vara så förbannat lat. Jag skulle kunna klä på mig nu, gå de där 500 meterna till bussen, byta buss i centrum och hämta ut mina skor jag så desperat behöver. Om jag kommer göra det? Nej.

I lördags var jag och "storhandlade". Fyllde två påsar till brädden och tänkte att jag måste ha handlat för resten av månaden. När jag packar upp visar det sig att jag inte ens har ingredienser för en komplett middag. Däremot är jag två Lipsmackers, en back cola light och en spegel med guldram rikare. Igår försökte jag snygga till lägenheten eftersom min farmor samt morfar skulle komma förbi för att få se hur jag bor. Eftersom de kom tidigare än bestämt (finns det något mer frustrerande än då folk kommer innan utsatt tidigast-tid?) blev jag tvungen att kasta in alla kläder, papper och böcker var plats fanns tillgänglig varför jag återigen måste riva ut allt för att hitta något. Så mycket för den städningen.

Nu skall jag äta kesoplättar med hallon (tillägg: äckligt överskattad rätt, man får halvera portionen om man inte vill slänga hälften) och titta på wfgo.net. Jag har inte gått ner ett gram sedan i fredags då jag frossat i vaniljyoghurt, kokos och halvtinade blåbär hela helgen (vilket inte stillar någon hunger alls men däremot orsakar nedkylning och magont), och måste se till att jag hinner gå ner i alla fall ett drygt halvkilo innan nästa redovisning. Det är det som är så tacksamt med skola/arbete; du hinner inte äta frukost, när du väl är där kan du inte småäta och inte heller efteråt eftersom du stupar av utmattning när du kommer hem.

Uppdatering 17:45: Skorna passade varken på längden, bredden eller höjden p.g.a. de abnormt höga vristerna; det blir retur i morgon. Då det var det enda paret jag eventuellt skulle kunna ha är jag nu utan vinterskor. Antar att jag får amputera fötterna innan årstiden skiftar. Underbart!

Thinking of You, vilken varit min favoritlåt under hösten/vintern (medan Hot N Cold spreds som en löpeld bland landets bloggare) med Katy Perry har fått en ny video. Måhända blev det för mycket klagomål om att "blodet" i den tidigare påminde om tomatsås? Underbar sång med hög igenkänningsfaktor, i vilket fall.

(Givetvis känner jag litet extra för denna version, även om solglasögonen pekar på att det faktiskt borde röra sig om 50-tal. Bra jobbat dock; Katy lyckas bättre än Christina. - Och nu hatar jag mig själv ganska hårt för att jag ens måste påpeka sådana petitesser då jag inte kan med wisserbessers, men jag tycker ändå att rätt skall vara rätt om man vill återskapa en seriös historisk berättelse.)

Viktminskning denna vecka: 2 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 5,5 kg

Utvärdering: Det varken syns på måtten eller känns på kläderna, men jag klagar inte. Har man mycket att ta från tar det tid innan skillnad märks. Däremot gillar jag det nuvarande vikttalet (jämfört med tidigare) eftersom jag nu är nere i samma vikt som i somras. Hinner jag gå ner fyra kilo innan påsklovet (och det skall jag förstås hinna, ty det är ju nio veckor kvar) kan jag då med lättnad säga att jag väger lika mycket som jag gjorde förra påsken; tillräckligt mycket för att inte kunna medverka på bild, men inte tillräckligt mycket för att inte komma i kjolarna jag kort därefter växte ur. - Jag har ju sagt att jag när jag gått ner fem kilo skall börja träna (det känns viktigt att ha uppnått sitt första "delmål i delmålet" eftersom de där fem pluskilorna skapar en mental spärr). Nu är det gjort och det finns inga ursäkter, utöver det att jag för enkelhetens skull borde få upp flåset först, men för det är det ju bara att fortsätta gå.
Samtidigt, om man ser till historiken, borde jag ändå vara stolt över mig själv (eller skämmas, vad vet jag). Det är pinsamt att erkänna, men jag har vägt så mycket som 27 kilo(!) mer. Jag var helt och hållet kvalificerad för en gastric bypass, men eftersom jag samlar fettet främst på underkroppen (vilket får en att se mindre ut än någon som lägger på sig kring mage/byst, speciellt om man sitter vid ett skrivbord och bara överkroppen syns) var det inget man trodde på. Det var då jag nådde min absoluta botten (efter att ha gått upp 40 kilo(!) på 3 år - inse hur mycket det är på en redan mullig människa). Jag fick se en smygtagen bild av mig själv bakifrån från det att jag var i Chania. Jag fick panik, rev kortet och kopian i bitar och dagen därpå började jag hårdbanta. Jag gick ner 12 kilo den sommaren (2006).

Därefter tog det ytterligare ett halvår att gå ner 10 kilo. Det gjorde jag dock utan bantning, jag höll mig bara borta från onyttigheter och motionscyklade regelbundet. Jag visste inte ens om att jag gått ner i vikt förrän jag ställde mig på vågen jag hade fått i julklapp. I april 2007, hade jag gått ner 8 kilo till med samma taktik. Jag vägde mig aldrig då utan fick höra resultatet vid ett läkarbesök. Jag trodde dem inte och bad mig få väga mig en gång till, övertygad om att det blivit något fel.

Därefter gick jag inte ner något mer, med undantag för 3 kilo (vilket som ni kanske hör är småpotatis min värld). Den vikten höll jag i ett år, fram till förra påsken. Det var då jag var nere i Karlstad och fick ett påskägg av min syster som jag föll tillbaka i beroendet. Jag klarade inte av att vara utan det när jag kom hem igen. Efter studenten mådde jag fruktansvärt och återgick till den dåliga vanan att ställa mig och baka en halv sats muffins eller småkakor var- och varannan natt. Från 1 april 2008 till oktober 2008 gick jag upp tio kilo.

Det intressanta är att jag trots dessa viktskillnader bara ökat/minskat tre enkelstorlekar eller två dubbelstorlekar. Hur som helst, jag tänker inte låta denna historia upprepa sig. Jag struntar fullkomligt i att jag aldrig kommer bli smal (det smalaste jag har varit är mullig, att få återgå till det vore helt fantastiskt), men jag vill inte låta vikten ha större inverkan på mitt liv än jag själv, vilket den haft varje dag i 21 år.

Hela denna dag har varit dålig, från början till slut. Som om att min dator är segare än någonsin trots rensning från I Love Lucy-avsnitt på 20 GB samt diskrensning/defragmentering och ovädret som man tvingas stå ute i i tio minuter då man inte hade tillgång till busslista inte var nog, har vi en urdum övning på hälsopedagogiken med frågor så korkat ställda att man framstår som än mer korkad när man besvarar dem bara för att man inte ger något för objektiv diplomati a.k.a. konflikträdsla, vilket är mer än mitt redan aggressiva jag tål (ställer man tvetydiga frågor får man räkna med att folk svarar därefter - att man anser att människor inte har samma värde då ens handlingar styr huruvida man kan anses vara ond eller god, betyder knappast att man är en dålig individ - jag menar, hade jag varit så ologisk som jag får det att låta eftersom jag verkligen inte kan uttrycka mig i tal hade jag knappast varit politiskt aktiv och djurrättsaktivist vid tolv). Jag var arg nog när jag kom dit och jag var rosenrasande när jag gick, vilket bara späddes på då de varor jag behövde kostade 8 kronor mer på Coop än på Kvantum varför det givet inte blev någon handel (snåla, snåla, snåla - det är så man gör affärer, klart att pengar tar slut när man spenderar i onödan; se dig alltid om efter billigare alternativ). Till råga på det tvingas jag börja gräla med min mor det första jag gör när jag var förbi Örnäset för att hämta skinnjackan jag skall sälja (är A's byst för yppig finns den kvar till salu under Bloppis tillsammans med en EdT från Body Shop).

När jag slutligen kommer hem och öppnar det försenade paketet från Lindex har de skickat två svarta toppar i stället för en svart och en petrolfärgad. Jag försöker andas som rekommenderat, men känner hur benen och fläsket på det vibrerar av ilska. Här hade jag tänkt att haggan för en gångs skull skulle få vara litet färggrann och fin till reapris, och så blir det ingenting av det!

Jag tar ett djupt andetag som jag halvt om halvt kvävs på och låtsas som om det inte påverkar mig så mycket, och provar kappan jag köpte för 99 kronor (ordinarie pris 699). Den är tulpanformad och får en såklart att se större ut, men eftersom det är modellen och inte min kropp som skapar illusionen kan ingen se skillnaden, vilket ger plus i kanten. Dessutom är den fodrad med fickor. Åh så skönt det skall bli att slippa vara frusen någon annanstans än i den arma stackars kevlarsjälen!

Nu skall jag ta ännu ett andetag, tänka att jag kommer över detta (och allt annat) eftersom alla andra gör det och steka de där frysta filéerna och äta utan någonting till, sittandes med jackan inomhus och frysa inombords medan jag trycker litet på förhårdnaden intill höger lillfingernagel som jag nämnde i videobloggen från i oktober och fortfarande har kvar. Därefter skall jag rycka upp mig och lägga ut bilder över mina senaste shoppingfynd. I morgon är det vägning (hah, som om jag inte väger mig dagligen ändå) och jag säger då det, samtliga plagg skall banne mig sitta som ett smäck i vår - även klänningarna.

Uppdatering: Nej, jag kommer inte över detta. Jag blir argare för var minut som går. Snart sprängs jag och framför mig ser jag det gula fettet singla ner likt aptitretande snöflingor över hela Björkskatan som de små kan låta smälta på sina okyssta tungor.

Ett riktigt busväder kan vi tala om idag. Hade jag haft persiennerna uppdragna och en aning om hur pass mycket snö som lagt sig under natten hade jag förmodligen tagit en värmande halsduk. Eftersom jag väntar på leverans av mina omnämnda vinterskor (hur har jag klarat mig utan i så många år? och varför har en stad som Luleå inga vinterskor kvar i januari-februari, årets kallaste period?) har jag för närvarande inga andra än mina vita bloggskor (utöver det har jag bara halkiga högklackade vars klack inte är mycket att hurra för, jag måste köpa en ny skogarderob till våren) och vitt var det även framför ögonen. Man ser ingenting för snön som vräker ner, och herrejävlar vad jag frös - för att citera vår käre Ronny Eriksson - på väg till och från hållplatsen.

Provet gick OK. Jag vill ogärna tro för mycket, men tror faktiskt att jag blir godkänd även om jag sätter prickar och streck över helt fel bokstäver, samt i ord där det inte ens skall vara några. Det stora problemet är dock inte att ha ett spanskaprov att sätta tänderna i (för särskilt knivigt var det inte, det är ju ändå en kurs för de som aldrig nånsin sett en flamencoklänning förr), utan att jag glömt bort matten och måste registrera om mig, vilket innebär en ny träff på det förhatliga kansliet var varje rörelse går i slow-motion (ni som går vuxenutbildningen här förstår vad jag talar om, jag hoppas dock att ingen lyckats hitta hit). Fast om det var det värsta vore jag lycklig. Nå, ett godkänt i spanska är det enda som krävs då jag och E är socialt kompetenta bland stekarna i turistparadiset under den absoluta högsäsongen under den varmaste månaden (det är intressant hur vi alltid lyckats stöta på varandra i just skolsammanhang trots att vi har så vitt skilda mål - från mode och design till komvux till barskola på Magaluf).

Tänkt var väl att jag skulle promenera ett varv runt bostadsområdet med A ikväll, men i det här vädret, med de här skorna, är det inte att tala om. Nu skall jag gå och blanda mig en Modifast till lunch (som en mycket generös dam från Västerbotten beslutade sig för att skänka bort då de ej passade henne - tack så väldigt!) innan jag åker tillbaka till skolan. Har nämligen varken mat (med undantag från ett paket filéer i frysen, men jag kan ju inte äta endast det) eller dryck hemma. Jag borde åka och handla senare. Det finns mycket som man borde.

Nätterna blir så sena att jag inte orkar ta mig upp. Jag struntade i dagens lektion (datorkunskap) med tanken att jag skulle avsätta tid till att läsa inför morgondagens spanskaprov. Det har gått tolv timmar sedan jag sade det till mig själv och nu är jag återigen såpass trött att jag skulle kunna gå och lägga mig. Att jag varken gjort eller kan ett dyft är nog underförstått (ja, jag kommer bli underkänd). Jag tror att jag får i mig för litet syre. Inte undra på att växterna dör trots att jag vattnar dem, all energi går ju åt till mig.

Inatt hade jag den sortens dröm jag fasar mest av alla. I dem är jag alltid lycklig och vaknar med glädjetårar för att de trots att de är så suspekta känns så äkta, men den glädje jag känner för en kort sekund övergår snabbt till tårar av sorg, för det finns inget vackert över dem. De lämnar en stor orolig klump i magen och förstör mina veckor; jag får dimsyn, tappar fokus och livslust. Jag förlorar hoppet och förstår inte varför mitt undermedvetna fortsätter att håna mig genom att hålla fast vid saker som inte har någon väsentlighet. Har jag inte lidit nog av detta? Varför kan det inte komma någon som kan ta det förflutna ifrån mig och vara en del av min morgondag? I hela mitt liv har jag blickat bakåt för att det inte finns någon nutid, ingenting att se fram emot eller tänka på vid dagens slut. Jag är trött på att drömma. Jag vill leva.

"I hela mitt liv har jag väntat på någon som liknade dig
Hur kunde du lämna mig ensam i en värld som har blivit så hård?
I hela mitt liv har jag längtat långt, längre bort härifrån
Nu står du först på min lista över folk som förtjänar ett öde värre än döden"

Det värsta är inte att det är Kent, det värsta är att det beskriver vad som skapade Heartsick. Jag vill inte vara henne mer, men jag har förstått efter år av flykt att man aldrig kommer ifrån sig själv. Vissa är dömda att förbi oälskade. Jag råkar vara en av dem. Det borde vara enklare att ta än vad det är, men det är inte enkelt någonstans. Jag har hellre relationsproblem än inga relationer alls, för en känsla av samhörighet, bekräftelse och normalitet.

EasyCAP är det jag har väntat på! Så många videoband från ens barndom som snart är sönderspelade behöver komma fram ur mörkret och ut på internet. På CoolStuff.se finns denna produkt som möjliggör digitalisering av videokassetter att köpa för 485 kronor. Produkten har 3,8 i snittbetyg och på hemsidan finns ett klipp från 1996, så att filmerna är för gamla och i fel format är nog ingen risk. De flesta inspelningar jag har för intresse att överföra är gjorda mellan 1989-1992. Därefter kom ens fulhetsperiod, ni vet den mellan 6-13 då inga barn längre är söta och man är för ung för att ha hunnit utveckla skönhet. Den latenta fasen är inte vacker.

När jag var liten var mitt största intresse att titta på "gamla" videoinspelningar av mig själv (då var de förstås inte gamla, högst ett par år), jag tycker fortfarande att det är väldigt spännande att få ta del av andras historia. När släkt dör, syskon flyttar och videoband ersatts av datorer känns det som det naturliga steget att ta. Dessutom blir det mycket enklare att göra roliga videoklipp när man slipper sitta med digitalkameran framför TV:n och försöka hålla handen så stilla som möjligt, som jag gjorde för denna video (gamla läsare har måhända redan hunnit se den). Mors bror hade tydligen fått adressen skickad till sig då deras vän funnit den på YouTube (vilket såklart gör en aningen paranoid - anonym eller inte, man vill ändå inte att familjen skall finna ens internetkonton) och fått sig ett gott skratt. Gangstern (eller rättare sagt hillbillyn?) i mig föddes tidigt.