Viktredovisning 27/3
Viktminskning denna vecka: 1,8 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 12,4 kg
Ett gitarrstativ väger cirka 1,8 kilo. Hade jag lagt ner mer tid i mina yngre år på att utöva kreativa sysslor än på att hetsäta, hade jag kanske haft ett eget. Förvisso blev jag duktig på att baka kaffebröd, men till vilken nytta är det för en ogift hemmafröken satt på diet?
Nu skall jag, omotiverad och kaffebrödssugen som få, skynda mig som bara den i kläderna (för tänka sig, att här sitter jag i bara underkläderna) för att åka på bodypump, sola och dra mig tillbaka för att äta och titta på Så ska det låta. Det är så en fredag ser ut som mest. Jag borde skriva något intressantare någon dag, t.ex. vad jag fyndade igår. Jag skulle aldrig följa någon som skrev som jag gjort på sistone. Skärpning där!
(Dock är detta en perfekt vecka viktmässigt sett! Så borde varje redovisning se ut. Tummen upp där!)
Viktminskning sedan start (1/1-09): 12,4 kg
Ett gitarrstativ väger cirka 1,8 kilo. Hade jag lagt ner mer tid i mina yngre år på att utöva kreativa sysslor än på att hetsäta, hade jag kanske haft ett eget. Förvisso blev jag duktig på att baka kaffebröd, men till vilken nytta är det för en ogift hemmafröken satt på diet?
Nu skall jag, omotiverad och kaffebrödssugen som få, skynda mig som bara den i kläderna (för tänka sig, att här sitter jag i bara underkläderna) för att åka på bodypump, sola och dra mig tillbaka för att äta och titta på Så ska det låta. Det är så en fredag ser ut som mest. Jag borde skriva något intressantare någon dag, t.ex. vad jag fyndade igår. Jag skulle aldrig följa någon som skrev som jag gjort på sistone. Skärpning där!
(Dock är detta en perfekt vecka viktmässigt sett! Så borde varje redovisning se ut. Tummen upp där!)
09.03.23
Man vet att ens dygnsrytm inte är den bästa när ens dag börjar först 16. Somnade inte förrän halv sex trots att jag i vanlig ordning började varva ned vid tio med målet att sova innan ett, så självklart blev det ingen skola idag heller. Alla planer skjöts fram med sisådär sex timmar - så mycket för den produktiviteten! Nu har jag åtminstone varit på Apoteket och shoppat loss. Köpte munskölj, medicin samt vårtmedel till min förhårdnad på lillfingret som jag säkerligen beklagat mig över tidigare (den gör faktiskt ruskigt ont, man fryser ingenstans på kroppen som på en förhårdnad; det är som att all kyla samlas kring den).
Nu skall jag åka och utöva kroppsbalans barfota bland främlingar, därav min fantastiska klädsel (tack och lov för suddiga bilder, ingen kan avgöra om hakorna är naturliga eller resultatet av en skakig hand). Sedan tänkte jag utmana ödet och tillbringa ett par minuter i solariet för att jämna till hyn litet, vilket blir första gången sedan i höstas (gode gud, låt mig slippa envisa utslag som aldrig vill försvinna denna gång!). Har varken nog dåligt luktsinne eller vad som krävs för att skapa en snygg BUS-bränna på en rödflammig kropp. Solarium påskyndar åldrandet, men åldras gör man även av att vistas utomhus. BUS duschas av och förvärrar pormaskproblemen, och det är ju för hudens skull jag gör det. (Nu tar jag för givet att någon planerat att skriva att det är "tjusigare att vara blek", så jag försvarar mig i förväg gentemot aristokraterna; är man det inte naturligt är blekhet inte till ens fördel.)
Slutspurten (fem kilo kvar)
Jag nämnde tidigare att jag bör ha gått ner mina 15 kilo lagom till avresan under påsklovet, men fortsätter jag i denna takt är det inte att tänka på, när jag har fem kilo kvar men bara tre veckor på mig. Det ser inte lovande ut, men jag inser att det är till sådant här min obotliga envishet kommer till pass, ty har jag sagt en sak skall jag ta mig tusan leva upp till den också! Det är bara fem kilo kvar tills jag inte längre kan kalla mig själv "fetto" och faktiskt ha rätt i det jag säger, och det vore roligt att få väga litet mindre än sist jag var ner, speciellt med tanke på att jag kommer att lägga diettänket helt åt sidan den veckan och komma hem bekymrad.
Den sista tiden har gått trögt gällande allt - såväl skola som kropp har blivit lidande. Nästa vecka tar jag därför nya krafttag och viger den åt Modifast morgon, middag och kväll (med en banan inslängd då det passar). Jag har precis så att det räcker veckan ut. Samtidigt måste jag ta en titt på kvarglömda uppgifter, för när jag äntligen fått CSN beviljat då jag läser tillräckligt med poäng vill jag inte bli ersättningsskyldig när terminen är slut. (Det är inte värt att gå miste om 550 kronor extra i veckan för att man inte orkar sitta en till två timmar om dagen med sådant som ändå måste tas iu med förr eller senare.)
Sedan är det ju träningen. Jag vet inte hur jag skall våga mig ut i gymmet! Var på Bodypump i fredags och det var klart godkänt, trots att jag trots löjligt låga vikter inte ens kunde göra övningarna fullständigt (det var betydligt bättre än konditionspassen med sina hopp och skutt). Efter att endast ha hört dåliga saker om det känns det dock inte lika roligt att gå en andra gång. De som kritiserat aktiviteten är personer i bodybuilding- och fitnessforum med erfarenhet av både ditten och datten. Jag är ju helt ur form och det närmaste jag ens kommit en form, har varit genom att med avund eller åtrå känna på andras. Därför har jag svårt att se hur det kan vara sämre än att inte göra något alls, bara för att träningsformen inte är optimal? Det enda jag vill är ju att gå ner i vikt och, i den mån som går, förebygga mer lös hud än vad som är nödvändigt. Inget annat.
Jag har i alla fall börjat föra träningsdagbok. Denna vecka har inte varit mycket att tala om, men i morgon är det Bodybalance och på tisdag hoppas jag mig våga på Spinning 30. (Hade jag kunnat dansa det minsta hade jag gått på Bodyjam eftersom de spelar Lil Jon, men nu kan jag inte det varför jag får fortsätta gnugga gumpen på kontorsstolen med mannen med grillzen koncentrerad till öronsnäckorna.)
Gud, jag hatar det här! Jag är så oinspirerad att jag inte hittar ord för eländet. Jag vill bara ha gått ner mina +20 kilo, så att jag kan gå vidare med livet och börja äta gott. Men vänta nu, det kan jag ju inte göra eftersom jag då kommer gå upp allt och därmed vara tillbaka var jag startade! Det är med andra ord hela livet, inte bara ett knappt år av det, som förstörs. Livsstilsförändring mitt arsle - det kallas livstidsstraff! Att grina är det enda som kan förklara hur outhärdligt det är och kommer att bli, när allt i framtiden kommer att handla om vad man inte kan sätta i sig. Och eftersom att sätta i sig kakor/godis i ensamheten var det enda nöjet man hade, kommer tillvaron att förbli tämligen meningslös. Det här känns ju synnerligen motiverande! Hur får man något så ohållbart att hålla? Att komma i sina kläder kommer inte att ge någon längre kick utan är bara tillfällig. Vad lever man på då den tagit slut?
Den sista tiden har gått trögt gällande allt - såväl skola som kropp har blivit lidande. Nästa vecka tar jag därför nya krafttag och viger den åt Modifast morgon, middag och kväll (med en banan inslängd då det passar). Jag har precis så att det räcker veckan ut. Samtidigt måste jag ta en titt på kvarglömda uppgifter, för när jag äntligen fått CSN beviljat då jag läser tillräckligt med poäng vill jag inte bli ersättningsskyldig när terminen är slut. (Det är inte värt att gå miste om 550 kronor extra i veckan för att man inte orkar sitta en till två timmar om dagen med sådant som ändå måste tas iu med förr eller senare.)
Sedan är det ju träningen. Jag vet inte hur jag skall våga mig ut i gymmet! Var på Bodypump i fredags och det var klart godkänt, trots att jag trots löjligt låga vikter inte ens kunde göra övningarna fullständigt (det var betydligt bättre än konditionspassen med sina hopp och skutt). Efter att endast ha hört dåliga saker om det känns det dock inte lika roligt att gå en andra gång. De som kritiserat aktiviteten är personer i bodybuilding- och fitnessforum med erfarenhet av både ditten och datten. Jag är ju helt ur form och det närmaste jag ens kommit en form, har varit genom att med avund eller åtrå känna på andras. Därför har jag svårt att se hur det kan vara sämre än att inte göra något alls, bara för att träningsformen inte är optimal? Det enda jag vill är ju att gå ner i vikt och, i den mån som går, förebygga mer lös hud än vad som är nödvändigt. Inget annat.
Jag har i alla fall börjat föra träningsdagbok. Denna vecka har inte varit mycket att tala om, men i morgon är det Bodybalance och på tisdag hoppas jag mig våga på Spinning 30. (Hade jag kunnat dansa det minsta hade jag gått på Bodyjam eftersom de spelar Lil Jon, men nu kan jag inte det varför jag får fortsätta gnugga gumpen på kontorsstolen med mannen med grillzen koncentrerad till öronsnäckorna.)
Gud, jag hatar det här! Jag är så oinspirerad att jag inte hittar ord för eländet. Jag vill bara ha gått ner mina +20 kilo, så att jag kan gå vidare med livet och börja äta gott. Men vänta nu, det kan jag ju inte göra eftersom jag då kommer gå upp allt och därmed vara tillbaka var jag startade! Det är med andra ord hela livet, inte bara ett knappt år av det, som förstörs. Livsstilsförändring mitt arsle - det kallas livstidsstraff! Att grina är det enda som kan förklara hur outhärdligt det är och kommer att bli, när allt i framtiden kommer att handla om vad man inte kan sätta i sig. Och eftersom att sätta i sig kakor/godis i ensamheten var det enda nöjet man hade, kommer tillvaron att förbli tämligen meningslös. Det här känns ju synnerligen motiverande! Hur får man något så ohållbart att hålla? Att komma i sina kläder kommer inte att ge någon längre kick utan är bara tillfällig. Vad lever man på då den tagit slut?
En shopaholics bekännelser
Ibland slår det mig hur mycket jag handlar. Eller rättare sagt slår det plånboken oftare än mig eftersom jag inte alls vill tänka på det. Jag hämtar ut stora flerkilospaket ibland flera gånger i månaden, och 95% av innehållet i dem är sådant jag aldrig provar. Jag packar sällan ens upp varorna, utan låter dem ligga medan jag fortsätter klicka hem ännu fler saker bara för att det känns skönt att veta att man hann ta del av det storslagna erbjudandet. Hade jag varit den som visade upp allt skulle jag känna mig som en modebloggare, och det är ingenting jag önskar. Speciellt inte när jag privat går runt i samma kläder tills jag nött ut dem eftersom jag är så mån om att bevara det jag köper i gott skick ("för framtiden"). I verkligheten kan man nog undra ifall jag inte äger något ombyte (vilket får mig att tänka tillbaka på fjolårets kommentar som fortfarande är lika dråplig). Det är inte att använda plaggen som spelar roll, utan införskaffandet av dem och vetskapen om att man äger dem.
Shopaholic har blivit ett trendigt ord. Det görs böcker/filmer om dem och inga bloggar lockar så många läsare som om ordet finns med i beskrivningen. I vårt konsumtionssamhälle är det coolt att vara beroende, och modemagasin/modebloggar har normaliserat detta och speglat det som något glamouröst. Svettningarna, ångesten dagen efter och oron över att inte hinna betala månadens räkningar i tid uteblir. Människor som stoltserar med att de är shopaholics äcklar mig. Det är en sak att älska fina kläder och shopping, en annan då kärleken blir tvångsmässig och man ständigt kommer ut med en kasse i handen ur en butik, trots att det inte var målet med besöket (man skulle ju bara fördriva litet tid på lunchen). Det är inte glamouröst att vara slav under en besatthet och ingenting att stå sig efter (bara för att man vid rätt tillfälle kan inflika att man också råkar ha just det och det plagget), utan något man bör se över eftersom det tyder på att man är en beroendepersonlighet; "en prålsjuk hagga" snarare än någon som gillar att shoppa.
Vår tids typiska shopaholic är en annans raka motsats. Hon målas upp som en framgångsrik ung kvinna med snärtiga kjolar, svallande hår och fler kassar än hon orkar bära i händerna. Hon har trots journalistdrömmarna ett begränsat vokabulär som mest består av korta tillrop i stil med "vill ha!", trötsäter Ben & Jerrys när en i raden av pojkvänner gjort slut och beställer in dyra drinkar med flickvännerna. (Hur hon trots sin ringa ålder uppnått denna position utan sin förmögne fars klapp i häcken förtäljer ej sagan.) Så många vill efterlikna denna stereotyp, men få verkar förstå att de själva förmodligen aldrig kommer att tjäna hälften av det denna uppdiktade karriärkvinna gör, eftersom hon bor i en kuliss i Hollywood. Köpmani är inte rosa, märkesväskor och Sex and the City. Köpmani är svart, H&Ms reaställ och Lyxfällan. När kortet är draget och kassen ställd innanför dörren är njutningen över.
Hur mycket kläder är egentligen "normalt" att ha? Hur mycket äger ni, och hur stor procent är det som används?
Viktredovisning 20/3-09
Viktminskning vecka 12: 0,0 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 10,6 kg
"Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare..." mumlar jag för mig själv i ett sömnigt mantra varje torsdagnatt då jag steppar iväg till vågen med så litet kläder som möjligt, och har jag inte hunnit gå ner något under veckan hoppas jag att Krishna själv skall hjälpa mig att peela av några gram till morgondagen. Att mina bluffsekteristiska drag gör någon skillnad betvivlar jag, och trots att jag är Mrs. Spirituality tror jag inte att affirmationer tillför något annat än mental uppmuntring. Det går således inte att "affirmera sig ner i vikt". Om så vore skulle det inte behövas inrättas några 500-kiloskliniker i The Holy Land (a.k.a. USA). Jag är i vilket fall glad över att förbränningen hittills lyckas ta mig till exakt önskad maxvikt efter vilotimmarnas förbränning. Vägde ett halvt kilo mer för åtta timmar sedan, men nu slipper jag ju i alla fall säga att jag ökat under veckan som gått, och kan nöja mig med en innerst inne genombitter och krossad kämpaglöd. Egentligen har jag inte alls ätit mycket (snarare tvärtom), bara fel, fel, fel. Kommer jag igång med träningen och försöker återgå till klokare matvanor så att jag slipper gå hungrig (och därmed småäta i stället) skall det ordna sig. Nya tag vecka 13!
Viktminskning sedan start (1/1-09): 10,6 kg
"Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare..." mumlar jag för mig själv i ett sömnigt mantra varje torsdagnatt då jag steppar iväg till vågen med så litet kläder som möjligt, och har jag inte hunnit gå ner något under veckan hoppas jag att Krishna själv skall hjälpa mig att peela av några gram till morgondagen. Att mina bluffsekteristiska drag gör någon skillnad betvivlar jag, och trots att jag är Mrs. Spirituality tror jag inte att affirmationer tillför något annat än mental uppmuntring. Det går således inte att "affirmera sig ner i vikt". Om så vore skulle det inte behövas inrättas några 500-kiloskliniker i The Holy Land (a.k.a. USA). Jag är i vilket fall glad över att förbränningen hittills lyckas ta mig till exakt önskad maxvikt efter vilotimmarnas förbränning. Vägde ett halvt kilo mer för åtta timmar sedan, men nu slipper jag ju i alla fall säga att jag ökat under veckan som gått, och kan nöja mig med en innerst inne genombitter och krossad kämpaglöd. Egentligen har jag inte alls ätit mycket (snarare tvärtom), bara fel, fel, fel. Kommer jag igång med träningen och försöker återgå till klokare matvanor så att jag slipper gå hungrig (och därmed småäta i stället) skall det ordna sig. Nya tag vecka 13!
Jag känner för att ge upp
Idag har jag varit helt slut. Jag tog mig upp först klockan ett (med elva missade "väckningssamtal" trots att jag haft telefonen intill örat), somnade om efter fyra och vaknade på nytt vid åtta. Och i stället för att göra något åt mina rubbningar genom att exempelvis lägga mig, sitter jag här och beklagar mig över dem.
Att gå på bodysteppen i tisdags var ren och skär förödmjukelse som innefattade att stå och glo som en dåre under halva passet. Jag förstod varken ut eller in och deras rörelser var för mig ren akrobatik. Jag kan inte ens göra skillnad på höger och vänster i sådana situationer. Det må vara att jag inte har någon koordination och att det aldrig blir någon dansare av mig, men jag vet inte vad jag över huvud taget skall dit för då jag inte vågar göra tre av sex av övningarna som tränaren rekommenderat. Jag börjar skaka av blotta tanken, för jag vet ju att folk tittar då jag ligger som den strandade val jag är och försöker mig på situps medan jag kippar efter andan, samtidigt som jag håller tillbaka gråten av rädsla för att ha sönder maskinerna med min tyngd. Det är nog svårt att bibehålla någon slags stolthet när folk har sett en illröd med genomblöta kläder - vad gör man om något sådant inträffar? Jag är van att känna mig tillplattad på alla andra sätt än fysiskt, men det skulle ta priset.
Allt det här känns som att komma tillbaka till lågstadiet och vara den som alltid var sämst i basketlaget, som man likt alla andra aktiviteter efter ett tag lämnade. Inte för att det var tråkigt, utan för att ens inkompetens fick en att skämmas över sin existens när man aldrig lyckades tillföra något. I stället åkte man hem och tröståt framför ens enda vän (även känd som TV:n), så att man var ännu klumpigare lagom till nästa sak man aldrig skulle ha vågat sig på att prova, eftersom även den slutade på samma vis.
Jag känner för att ge upp, för det här tjänar ju ingenting till. Jag är en odugling som förtjänar att vara fet och oattraktiv. Går jag ner i vikt nu kommer jag ändå att gå upp allt igen, precis som alla gånger tidigare. Kroppen är ändå förstörd från all jojobantning och jag kommer aldrig någonsin att kunna visa mig i bara ben eller bikini/baddräkt på grund av bristningar och överskottshud bara dyr plastikkirurgi kan göra något åt. Lika bra att göra lidandet kort och äta upp mig till tresiffrigt med en gång, så kan världen skratta åt fettot som fann sig i sitt öde, i stället för åt fettot som var så patetisk att hon inte ville inse var hon skulle sluta upp i alla fall.
Att gå på bodysteppen i tisdags var ren och skär förödmjukelse som innefattade att stå och glo som en dåre under halva passet. Jag förstod varken ut eller in och deras rörelser var för mig ren akrobatik. Jag kan inte ens göra skillnad på höger och vänster i sådana situationer. Det må vara att jag inte har någon koordination och att det aldrig blir någon dansare av mig, men jag vet inte vad jag över huvud taget skall dit för då jag inte vågar göra tre av sex av övningarna som tränaren rekommenderat. Jag börjar skaka av blotta tanken, för jag vet ju att folk tittar då jag ligger som den strandade val jag är och försöker mig på situps medan jag kippar efter andan, samtidigt som jag håller tillbaka gråten av rädsla för att ha sönder maskinerna med min tyngd. Det är nog svårt att bibehålla någon slags stolthet när folk har sett en illröd med genomblöta kläder - vad gör man om något sådant inträffar? Jag är van att känna mig tillplattad på alla andra sätt än fysiskt, men det skulle ta priset.
Allt det här känns som att komma tillbaka till lågstadiet och vara den som alltid var sämst i basketlaget, som man likt alla andra aktiviteter efter ett tag lämnade. Inte för att det var tråkigt, utan för att ens inkompetens fick en att skämmas över sin existens när man aldrig lyckades tillföra något. I stället åkte man hem och tröståt framför ens enda vän (även känd som TV:n), så att man var ännu klumpigare lagom till nästa sak man aldrig skulle ha vågat sig på att prova, eftersom även den slutade på samma vis.
Jag känner för att ge upp, för det här tjänar ju ingenting till. Jag är en odugling som förtjänar att vara fet och oattraktiv. Går jag ner i vikt nu kommer jag ändå att gå upp allt igen, precis som alla gånger tidigare. Kroppen är ändå förstörd från all jojobantning och jag kommer aldrig någonsin att kunna visa mig i bara ben eller bikini/baddräkt på grund av bristningar och överskottshud bara dyr plastikkirurgi kan göra något åt. Lika bra att göra lidandet kort och äta upp mig till tresiffrigt med en gång, så kan världen skratta åt fettot som fann sig i sitt öde, i stället för åt fettot som var så patetisk att hon inte ville inse var hon skulle sluta upp i alla fall.
Förlåt mig, för jag har syndat
Jag mår fruktansvärt dåligt över hur jag har ätit denna helg, och så gör även vågen. Skulle jag redovisa vikten idag hade jag fått lägga på två kilo, för något som inte var till någon njutning. Jag hoppas att tisdag, onsdag och torsdag hinner förlåta mina synder, samt att jag även samlat på mig en del vätska de senaste dagarna som förklarar några av grammen. (PMS vet jag inte ens vad det innebär då jag är en konstant instabil hagga, men att svälla är min kopp choklad med vispgrädde...och säkert ett par skedar sirap.)
I fredags köpte jag en tofurätt lika dyr som osmaklig, därefter godis då Willys hade extrapris. Eftersom jag promenerade från stan och hade promenerat desto mer inne i den, kändes det som att jag kompenserade för detta trots att passet (som jag ej orkade gå på eftersom jag hade sprängande huvudvärk och kroppen hungrade) blivit inställt. I söndags fick jag pizza (So not worth it!). Mådde illa efter halva, men då jag inte kan sluta när jag väl börjat åt jag upp. Idag hade jag inte tillfälle att laga mat varför det blev en smörgås, och när jag nu kommit hem och ser att det givit resultat, skulle jag kunna döda mig själv. Men jag tänker inte döda mig själv. Gör jag det nu blir jag inte ihågkommen, och jag går inte och dör om jag inte vet med mig att folk skulle sörja. Därför funderar jag på om man skulle skaffa sig en lätt skyddsväst, utifall att någon skulle få för sig att gå till attack (och nej, jag har ingen nu, utifall att någon skulle få för sig att prova om det fungerar - snälla, gör det inte!). Jag undrar vad en bättre begagnad kostar?
Till veckan skall jag försöka hitta en ny sport-bh samt en lång t-shirt att träna i, för jag vill inte göra mig känd som tjockisen med Eminem-tröja (M skrattade då hon såg den eftersom hon trodde att jag bara dragit ett evighetsskämt - här har man i godan ro trott folk accepterat ens hiphopsida, och så har de i stället trott att man skojat, haha!). Därefter skall jag träffa tränaren jag bokat tid med. Tycker det känns aningen besvärligt att ha en manlig PT, men det är aningen besvärligt att gå till tvättstugan med och det går vägen, även om det blir max en gång i månaden - inte undra på att jag hatar att tvätta när jag drar med mig hela garderoben!
På bussen i morse hade jag inte tillräckligt med pengar på kortet. Jag frågade om jag kunde fylla på det där eftersom jag gjort det tidigare, varpå mitt nu högaktuella hatobjekt arrogant snäste åt mig att; "det har du inte alls"(?!). Jag, som redan var försenad, hävdade att jag visst gjort det (så sent som förra lördagen, men han kanske är för tidig i säng för att ha kört en halv åtta-buss), medan han fortsatte att säga att det inte hänt. Jag kände hur vreden steg då ingen skall komma och säga åt mig vad jag gjort och inte gjort, som om jag inte skulle vara klar i huvudet. Jag var väldigt nära att bekräfta hans anklagelser och tappa besinningen helt. Hade det inte varit för att tjejen bakom mig varit så snäll att hon drog sitt kort två gånger och betalat min resa, hade jag missat hela skoldagen. Man blir alltid lika förvånad och glad då det någon gång visar sig existera så godhjärtade människor! Tusen tack, damen!
Väl framme fick vi veta resultatet på spanskaprovet, var jag "bara" fick VG den här gången. Hade fått MVG om det inte varit för att jag skrivit llamo i stället för llama i varje mening (varför gjorde jag det?). Jag fann mig i det efter några klagostön, men kokar inombords: Hade det varit för att jag inte visste korrekt svar hade det inte gjort något, men nu var det rent slarv! Det får vägas upp med ett ännu hetare (går det?) låtsasspanskt filmklipp i gråskala.
Senare tvättade jag fönster och hackade is. På kvällen var jag på body balance. Det var release av ett nytt pass vilket var skönt. Body balance är en varsam blandning av yoga, tai chi och pilates. Med hjälp av fokusering, andning och en serie av utvalda rörelsekombinationer tränar man styrka, balans och rörlighet till mjuk musik. Man går inte därifrån med svetten rinnandes, men det är mycket som skall sträckas och det kräver (precis som namnet avslöjar) god balans, vilket är ansträngande (benen darrade konstant), så träningsvärk får man! Jag tänker fortsätta gå måndagar eftersom jag upptäckte att detta faktiskt är ypperligt för mig som både är stel och öm, har tvivelaktig balans och måste lära mig att "andas rätt". Allt detta är sådant som är viktigt för en skådespelare i allra högsta grad. Det handlar således inte bara om viktminskning. Ibland är det svårt att tro mellan valkarna, men kroppen är mer än fett.
I fredags köpte jag en tofurätt lika dyr som osmaklig, därefter godis då Willys hade extrapris. Eftersom jag promenerade från stan och hade promenerat desto mer inne i den, kändes det som att jag kompenserade för detta trots att passet (som jag ej orkade gå på eftersom jag hade sprängande huvudvärk och kroppen hungrade) blivit inställt. I söndags fick jag pizza (So not worth it!). Mådde illa efter halva, men då jag inte kan sluta när jag väl börjat åt jag upp. Idag hade jag inte tillfälle att laga mat varför det blev en smörgås, och när jag nu kommit hem och ser att det givit resultat, skulle jag kunna döda mig själv. Men jag tänker inte döda mig själv. Gör jag det nu blir jag inte ihågkommen, och jag går inte och dör om jag inte vet med mig att folk skulle sörja. Därför funderar jag på om man skulle skaffa sig en lätt skyddsväst, utifall att någon skulle få för sig att gå till attack (och nej, jag har ingen nu, utifall att någon skulle få för sig att prova om det fungerar - snälla, gör det inte!). Jag undrar vad en bättre begagnad kostar?
Till veckan skall jag försöka hitta en ny sport-bh samt en lång t-shirt att träna i, för jag vill inte göra mig känd som tjockisen med Eminem-tröja (M skrattade då hon såg den eftersom hon trodde att jag bara dragit ett evighetsskämt - här har man i godan ro trott folk accepterat ens hiphopsida, och så har de i stället trott att man skojat, haha!). Därefter skall jag träffa tränaren jag bokat tid med. Tycker det känns aningen besvärligt att ha en manlig PT, men det är aningen besvärligt att gå till tvättstugan med och det går vägen, även om det blir max en gång i månaden - inte undra på att jag hatar att tvätta när jag drar med mig hela garderoben!
På bussen i morse hade jag inte tillräckligt med pengar på kortet. Jag frågade om jag kunde fylla på det där eftersom jag gjort det tidigare, varpå mitt nu högaktuella hatobjekt arrogant snäste åt mig att; "det har du inte alls"(?!). Jag, som redan var försenad, hävdade att jag visst gjort det (så sent som förra lördagen, men han kanske är för tidig i säng för att ha kört en halv åtta-buss), medan han fortsatte att säga att det inte hänt. Jag kände hur vreden steg då ingen skall komma och säga åt mig vad jag gjort och inte gjort, som om jag inte skulle vara klar i huvudet. Jag var väldigt nära att bekräfta hans anklagelser och tappa besinningen helt. Hade det inte varit för att tjejen bakom mig varit så snäll att hon drog sitt kort två gånger och betalat min resa, hade jag missat hela skoldagen. Man blir alltid lika förvånad och glad då det någon gång visar sig existera så godhjärtade människor! Tusen tack, damen!
Väl framme fick vi veta resultatet på spanskaprovet, var jag "bara" fick VG den här gången. Hade fått MVG om det inte varit för att jag skrivit llamo i stället för llama i varje mening (varför gjorde jag det?). Jag fann mig i det efter några klagostön, men kokar inombords: Hade det varit för att jag inte visste korrekt svar hade det inte gjort något, men nu var det rent slarv! Det får vägas upp med ett ännu hetare (går det?) låtsasspanskt filmklipp i gråskala.
Viktredovisning 6/3-09 + 13/3-09
Viktminskning vecka 10: 1,8 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 10 kg
Viktminskning vecka 11: 0,6 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 10,6 kg
Utvärdering: Att jag hann gå ner tio kilo på 64 dagar känns inte lika fantastiskt som att jag överlevt utan godis (min stora drog i livet, tätt följt av bekräftelse, för jag vill ju såklart att hela vida världen skall veta vilken vandrande skräpdiagnos jag är). Att jag som levde och frodades på fullkornspasta inte ätit det en gång i år är också en framgång. Tanken på en tallrik makaroner med ketchup lockar mig inte alls idag (tvärtom). All lättdryck med svartvinbärssmak och även juice har bytts ut mot lightcola (något jag tidigare avskydde, nu kan jag dricka tre flaskor om dagen - bra för vikten men mindre bra för tänderna; mina är dock så små att jag inte skulle se någon skillnad om de försvann). Speciellt strikt har jag ändå inte varit. Jag har tagit av sötsaker som funnits hos mor och far då jag varit där, men det har tillhört undantagen och jag har inte köpt något själv. Förrän idag (fantastiskt sätt att fira sin viktnedgång på!). I stället har yoghurtintaget ökat markant och jag har förätit mig på cottage cheese, champinjoner och framför allt ägg (läs: ekologiska), vilket jag aldrig gillat utan ätit för att det ger snabbt resultat.
När folk ser en, ser de fortfarande ett fetto vilket stämmer, men det känns att man är på väg i rätt riktning när ens sjuke gaggige morfar (som inte känt till att man bantar; vet man om det ser man lätt resultat bara därför) säger att han tycker att man "gått ihop". Det är värt all världens abstinensbesvär när man känner att ens kläder börjar göra det de skall igen; klä en. Jag fick något vått i ögat som inte var en droppe från busskurens tak då jag förra fredagen kunde gå ut (ja, även sitta) i mina gamla shorts utan att de spände någonstans och jag inte längre behövde oroa mig för eventuell cameltoevarning. Det hade inte varit möjligt i höstas. Inte hade jag heller kunnat köpa två 98-kronorsshorts från H&Ms rea i onsdags eftersom jag inte hade fått igen dragkedjorna.
10,6 kilo är borta. Det motsvarar fyra tjeckiska för tidigt födda barn. Jag är med andra ord halvvägs, och det utan träning eller motion! När jag nu efter många om och men skaffat gymkort och därmed måste komma iväg i alla fall två gånger i veckan (skall boka tid med en personlig tränare, så att jag utforma ett eget schema utifrån mina behov), är det bara ett återfall in i sockerberoendet (eller en feeder) som kan hindra mig.
Idag är det 71 dagar sedan viktresan startade och 133 dagar kvar tills den officiellt avslutas. Kommer jag att hinna?
Viktminskning sedan start (1/1-09): 10 kg
Viktminskning vecka 11: 0,6 kg
Viktminskning sedan start (1/1-09): 10,6 kg
Utvärdering: Att jag hann gå ner tio kilo på 64 dagar känns inte lika fantastiskt som att jag överlevt utan godis (min stora drog i livet, tätt följt av bekräftelse, för jag vill ju såklart att hela vida världen skall veta vilken vandrande skräpdiagnos jag är). Att jag som levde och frodades på fullkornspasta inte ätit det en gång i år är också en framgång. Tanken på en tallrik makaroner med ketchup lockar mig inte alls idag (tvärtom). All lättdryck med svartvinbärssmak och även juice har bytts ut mot lightcola (något jag tidigare avskydde, nu kan jag dricka tre flaskor om dagen - bra för vikten men mindre bra för tänderna; mina är dock så små att jag inte skulle se någon skillnad om de försvann). Speciellt strikt har jag ändå inte varit. Jag har tagit av sötsaker som funnits hos mor och far då jag varit där, men det har tillhört undantagen och jag har inte köpt något själv. Förrän idag (fantastiskt sätt att fira sin viktnedgång på!). I stället har yoghurtintaget ökat markant och jag har förätit mig på cottage cheese, champinjoner och framför allt ägg (läs: ekologiska), vilket jag aldrig gillat utan ätit för att det ger snabbt resultat.
När folk ser en, ser de fortfarande ett fetto vilket stämmer, men det känns att man är på väg i rätt riktning när ens sjuke gaggige morfar (som inte känt till att man bantar; vet man om det ser man lätt resultat bara därför) säger att han tycker att man "gått ihop". Det är värt all världens abstinensbesvär när man känner att ens kläder börjar göra det de skall igen; klä en. Jag fick något vått i ögat som inte var en droppe från busskurens tak då jag förra fredagen kunde gå ut (ja, även sitta) i mina gamla shorts utan att de spände någonstans och jag inte längre behövde oroa mig för eventuell cameltoevarning. Det hade inte varit möjligt i höstas. Inte hade jag heller kunnat köpa två 98-kronorsshorts från H&Ms rea i onsdags eftersom jag inte hade fått igen dragkedjorna.
10,6 kilo är borta. Det motsvarar fyra tjeckiska för tidigt födda barn. Jag är med andra ord halvvägs, och det utan träning eller motion! När jag nu efter många om och men skaffat gymkort och därmed måste komma iväg i alla fall två gånger i veckan (skall boka tid med en personlig tränare, så att jag utforma ett eget schema utifrån mina behov), är det bara ett återfall in i sockerberoendet (eller en feeder) som kan hindra mig.
Idag är det 71 dagar sedan viktresan startade och 133 dagar kvar tills den officiellt avslutas. Kommer jag att hinna?
09.03.12
Idag skulle min mormor ha fyllt 71. 70 år är inte en hög ålder att avlida vid. Kenan var 70 år gammal när hans son Mahalalel föddes. Sedan levde han ytterligare 840 år och fick söner och döttrar och dog 910 år gammal (källa: Bibeln). För ett år sedan hade sista terminen på ES närmat sig slutet och jag gick över med min chokladkaka som jag gjort till kalaset. Jag stannade ej, för det var ju ändå aldrig trevligt där. Det betyder inte att man inte mår dåligt över att någon är borta. Det var på min fars 50-årsdag hon på min beordran poserade med kniven i högsta hugg (bokstavligen).Igår fick jag reda på vem det var som ringt på hos mig. De kom nämligen tillbaka och gudskelov var det inte grannarna, så jag slipper trippa på tå (vilket jag gjort). Det var två påflugna personer som jobbade med köksrenovering och frågade om jag funderade på detta, och om mina skåpluckor var nya eller gamla. Jag svarade efter ett utdraget "öh" att de var nya och att "de som bodde tidigare" troligen hade bytt, varpå kvinnan tittar in bakom mig - trots att dörren inte ens gläntar såpass att man kan ta sig förbi och jag har släckt i köket i enkom för att de inte skall se något - och menar att det minsann är originalluckor jag har. Jag får hindra mig själv från att inte brista ut i ett drygt "OKE-EJ?!", ursäktar mig i mjukisbyxan för att jag har viktigare saker att prioritera än skåpluckor och stänger dörren. Är det verkligen så svårt att tyda kroppsspråk då det säger att man inte kunde vara mer obrydd?
Fredag den 13:e blir hektisk, men på ett sätt gillar jag det. Då vet man åtminstone att man lever och gör något. Börjar åtta då jag skall läsa inför eftermiddagens samhällsprov (vilket jag fortfarande inte gjort). Klockan tio är det prov i datorkunskap och efter det skall jag återigen hinna gå igenom samhällskunskapen och spanskan, för 13:00 skriver jag båda proven efter varandra. Efter tre någon gång (när jag blir färdig; provtiden slutar 16, men så länge har jag aldrig tålamod att sitta - jag ger varje prov max en timme) skall jag in till stan och träffa Märtz, som måste få veta var denna eftertraktade byggnad håller till då hon skall ta itu med ett par kurser, och 17:00 tänkte jag våga mig på att testa bodypump efter att ha släpat runt på träningskläder hela dagen (såvida jag inte är klok och tar dem på mig på morgonen - tur att man är klok!).
01:05: Nu står det mellan att försöka sova och att sitta uppe med ena boken. Jag har dock kommit till den grad av trötthet då ingenting ändå går in. Jag kommer ju att stressa järnet i morgon förmiddag vilket som. Bättre att göra det med fyra timmars sömn som backar upp en, än två.
Emo i natten
Jag ringde och avbokade ett läkarbesök på sjukhuset igår. Jag tänker inte betala 250 kronor (eller en ny kjol) för att träffa någon som skriver ut något som tar ett kvartal innan det börjar verka (och kostar mer än den ger), för att ett våp till kontaktperson bad mig att gå därifrån då jag ifrågasatte hennes kontaktförsök, när hon inte ens hade något att säga då jag väl anlänt. Vad förväntar hon sig? Kafferep och tjejsnack? Klart att man undrar vad hon vill när hon var den som ville träffa mig i sju månader, samt att man blir upprörd då hon menar att det är jag som skall prata. Om vad? Jag behöver inga samtal med en sjuksköterska(!) om min händelselösa vardag. Den är för mig helt likgiltig, och det är ingen bedrift att stiga upp, hur dödligt trist det än är. Jag behöver en morgondag!
När jag sitter och storgråter halv tre till följd av en tanke som framkallade en annan ångrar jag beslutet, även fast jag vet att det ändå inte hade hjälpt. Det här är inte kemiskt, det här är sorg. Lika litet som en tablett kan hjälpa den som sett sin livskamrat hoppa framför ett tåg kan den hjälpa mig. Det är inte mitt sinne som är tungt, det är hjärtat. - Någon säger att det är bättre så här, att något annat inte hade varit bra för mig. Nej, jag förstår att det inte hade varit bra för mig att vara lycklig. Jag förstår att det bara är bra för mig att få lida litet extra, samtidigt som en annan går fri från skuld. Motgångar är nyttiga, menar den som inga har.
Jag vet att jag kommer att känna så här tills dess att jag funnit en ersättare som kan bekräfta mig och tala om för mig att jag är älskad, och en sådan kommer aldrig att infinna sig. Därför har jag lärt mig leva med att jag kommer fortsätta plågas av detta. Jag har accepterat att hela mitt liv på ett eller annat sätt kommer att kretsa kring en människa jag aldrig känt, men för det blir inte smärtan mer uthärdlig. Trots att jag ett oändligt antal gånger in i minsta detalj gått igenom hur jag brutalt mördat dig (bundit och munkavlat dig för att skära av kroppsdel för kroppsdel, och njutit till fullo av att se det infekterade blodet spruta ner väggar och golv medan du tar dina sista andetag), har jag lika många gånger gått igenom hur jag saknat "dig". Det råder dock inga tvivel om att jag hade dödat dig om tillfället gavs, och det ligger inga som helst överdrifter bakom det uttalandet - bara hat. Jag hade dödat dig, så länge jag slapp ta i dig.
Uppenbarligen är det jag som undermedvetet håller fast vid "saknaden" för jag vet att jag aldrig kommer närmare dig än så, och för att ingen annan finns som kan ta den platsen. Jag vet ju att det jag tror är du egentligen är en känsla; att du enbart är objektet jag väljer att applicera på den (jag objektifierar dig, så litet betyder du). Det har gått (censurerad tid) sedan jag klargjorde för mig själv och världen att det här inte längre är aktuellt, och det står jag fast vid. Det tog tid, men det kom en dag då detta blev något som tillhörde det förflutna och plötsligt kändes allt så mycket lättare. Jag gav det inte en tanke dagtid, men det kom ofrivilligt tillbaka då jag i stället började drömma om det på nätterna (eller när på dygnet jag nu sov, det har ju aldrig funnits någon direkt regelbundenhet). Jag vet att det är ett tecken på att jag låtit det uppta för stor del av min tid. Jag har skrivit om det så länge nu, men är att skriva nödvändigt detsamma som att bearbeta? Ett mer korrekt ord för det är att älta. När allt man har är ytterst vaga minnen (inte speciellt tillfredsställande sådana heller) och därefter ett evighetslångt glapp som bestod av att förtränga så mycket som möjligt (vilket aldrig lyckades), kan det inte handla om annat.
Det här är sådant jag egentligen inte borde publicera, men de få som vet vad det handlar om har hört allt förut. För många gånger. Jag skäms över mig själv som fastnat där när jag utvecklats oerhört på så många andra plan, men det är knappast något jag har valt: Avsaknad av nya erfarenheter får en att stanna kvar i gamla (och på den fronten har det tagit tvärstopp).
Så var klockan efter tre. Om jag hade hoppats på vila inatt så blev ju det en stor besvikelse. Precis som livet, alltså.
När jag sitter och storgråter halv tre till följd av en tanke som framkallade en annan ångrar jag beslutet, även fast jag vet att det ändå inte hade hjälpt. Det här är inte kemiskt, det här är sorg. Lika litet som en tablett kan hjälpa den som sett sin livskamrat hoppa framför ett tåg kan den hjälpa mig. Det är inte mitt sinne som är tungt, det är hjärtat. - Någon säger att det är bättre så här, att något annat inte hade varit bra för mig. Nej, jag förstår att det inte hade varit bra för mig att vara lycklig. Jag förstår att det bara är bra för mig att få lida litet extra, samtidigt som en annan går fri från skuld. Motgångar är nyttiga, menar den som inga har.
Jag vet att jag kommer att känna så här tills dess att jag funnit en ersättare som kan bekräfta mig och tala om för mig att jag är älskad, och en sådan kommer aldrig att infinna sig. Därför har jag lärt mig leva med att jag kommer fortsätta plågas av detta. Jag har accepterat att hela mitt liv på ett eller annat sätt kommer att kretsa kring en människa jag aldrig känt, men för det blir inte smärtan mer uthärdlig. Trots att jag ett oändligt antal gånger in i minsta detalj gått igenom hur jag brutalt mördat dig (bundit och munkavlat dig för att skära av kroppsdel för kroppsdel, och njutit till fullo av att se det infekterade blodet spruta ner väggar och golv medan du tar dina sista andetag), har jag lika många gånger gått igenom hur jag saknat "dig". Det råder dock inga tvivel om att jag hade dödat dig om tillfället gavs, och det ligger inga som helst överdrifter bakom det uttalandet - bara hat. Jag hade dödat dig, så länge jag slapp ta i dig.
Uppenbarligen är det jag som undermedvetet håller fast vid "saknaden" för jag vet att jag aldrig kommer närmare dig än så, och för att ingen annan finns som kan ta den platsen. Jag vet ju att det jag tror är du egentligen är en känsla; att du enbart är objektet jag väljer att applicera på den (jag objektifierar dig, så litet betyder du). Det har gått (censurerad tid) sedan jag klargjorde för mig själv och världen att det här inte längre är aktuellt, och det står jag fast vid. Det tog tid, men det kom en dag då detta blev något som tillhörde det förflutna och plötsligt kändes allt så mycket lättare. Jag gav det inte en tanke dagtid, men det kom ofrivilligt tillbaka då jag i stället började drömma om det på nätterna (eller när på dygnet jag nu sov, det har ju aldrig funnits någon direkt regelbundenhet). Jag vet att det är ett tecken på att jag låtit det uppta för stor del av min tid. Jag har skrivit om det så länge nu, men är att skriva nödvändigt detsamma som att bearbeta? Ett mer korrekt ord för det är att älta. När allt man har är ytterst vaga minnen (inte speciellt tillfredsställande sådana heller) och därefter ett evighetslångt glapp som bestod av att förtränga så mycket som möjligt (vilket aldrig lyckades), kan det inte handla om annat.
Det här är sådant jag egentligen inte borde publicera, men de få som vet vad det handlar om har hört allt förut. För många gånger. Jag skäms över mig själv som fastnat där när jag utvecklats oerhört på så många andra plan, men det är knappast något jag har valt: Avsaknad av nya erfarenheter får en att stanna kvar i gamla (och på den fronten har det tagit tvärstopp).
Så var klockan efter tre. Om jag hade hoppats på vila inatt så blev ju det en stor besvikelse. Precis som livet, alltså.
Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter
Att göra idag:
Kasta mig upp med ond rygg ur sängen, en halvtimme efter att alarmet gått
Leta efter ett par strumpbyxor i panik samtidigt som jag rollar mig under armarna
Packa ned skolböcker i väskan vars axelband börjat lossna p.g.a. innehåll nästan lika tungt som ägaren
Nästan glömma att borsta gaddarna och nästan missa bussen som jag stiger på med andnöd pga stress och kyla
Programhantering 08:15-09:45
Promenera in till stan, vara framme 10:00
Gå en runda genom Shopping
Gå direkt till CSN, inga fler ursäkter!
Stanna till vid Strand för att döda litet tid
Gå genom Smedjan för att döda ytterligare litet tid
Gå förbi Kupan för att...ni vet vad vid det här laget
Ordna med gymkortet (13:00)
Vänta på 6:ans buss eftersom jag inte hinner med 9:an
Vara hemhjälp i två timmar
Åka hem
Gå ut med soporna, två stinkande kassar
Värma upp det som blev kvar från middagen igår, tänka att jag lyckades riktigt bra
Tvätta håret
Blogga om hur stressad och besviken jag är på mig själv, eller strunta i det eftersom jag här redan summerat min dag
Ögna igenom spanskan och samhällskunskapen
Att göra nu med en gång:
Gå in på americandadx.com och välja ett avsnitt jag vet fungerar
Gå till sängs!
Uppdatering 02:50:
Gå till sängs!
Kasta mig upp med ond rygg ur sängen, en halvtimme efter att alarmet gått
Leta efter ett par strumpbyxor i panik samtidigt som jag rollar mig under armarna
Packa ned skolböcker i väskan vars axelband börjat lossna p.g.a. innehåll nästan lika tungt som ägaren
Nästan glömma att borsta gaddarna och nästan missa bussen som jag stiger på med andnöd pga stress och kyla
Programhantering 08:15-09:45
Promenera in till stan, vara framme 10:00
Gå en runda genom Shopping
Gå direkt till CSN, inga fler ursäkter!
Stanna till vid Strand för att döda litet tid
Gå genom Smedjan för att döda ytterligare litet tid
Gå förbi Kupan för att...ni vet vad vid det här laget
Ordna med gymkortet (13:00)
Vänta på 6:ans buss eftersom jag inte hinner med 9:an
Vara hemhjälp i två timmar
Åka hem
Gå ut med soporna, två stinkande kassar
Värma upp det som blev kvar från middagen igår, tänka att jag lyckades riktigt bra
Tvätta håret
Blogga om hur stressad och besviken jag är på mig själv, eller strunta i det eftersom jag här redan summerat min dag
Ögna igenom spanskan och samhällskunskapen
Att göra nu med en gång:
Gå in på americandadx.com och välja ett avsnitt jag vet fungerar
Gå till sängs!
Uppdatering 02:50:
Gå till sängs!
Här välkomnas inga oväntade gäster
Jag har försovit mig varje morgon hur länge som helst nu. Jag blir utskriven från datorkurserna om jag inte är där 8:15 i morgon och visar upp min mest ångestfyllda sida. Igår missade jag spanskaprovet då jag inte lägger mig förrän fyra, halv fem på morgonen, och idag lät jag bli att gå på samhällsprovet p.g.a. att jag inte ens öppnat boken (och blir utskriven därifrån ifall jag inte lämnar in ett arbete senast söndag och får registrera om mig på nytt). Därför skall jag skriva två prov efter varandra på fredag. Och naturkunskapen som jag sade att jag skulle göra under sportlovet eftersom jag inte gjorde den under höst- eller jullovet, blev det ingenting av. Det här får inte fortsätta!
Igår kring tjugotiden hörde jag någon komma upp i trapphuset. Sekunderna senare ringde det på dörren. En signal, och en lång väntan. Jag satt blixtstilla och väntade på att personen i fråga skulle ge sig av, för öppna dörren vid oväntat besök gör jag inte. Allra minst då det ser ut som ett tredje världskrig i köket och jag sitter osminkad iförd morgonrock. Jag hoppas att det var en potatishandlare, men förmodligen var det grannen nedanför. Exakt vad vill denna mig? Kan de höra när jag tittar på serier mitt i natten? Jag tycker mig ändå ha lågt ljud eftersom jag knappt hör dialogerna själv när jag ligger i sängen två meter bort och har basen av? Är jag högljudd då jag flyttar datorstolen? Vill de veta vad fan jag sysslar med då jag under en minut varje kväll (men alltid före 22:00) blandar till en smoothie med min stavmixer som låter högre än dammsugaren? Vad det än är så är det ingenting jag kan göra tystare än vad jag redan gör, och jag struntar i om de hör mig och således vet att jag är hemma. Jag har väl ingen skyldighet i världen att öppna min dörr om jag inte känner för det. Ändå går jag runt och är livrädd för att det skall ske igen. Vågar inte laga någon middag som kräver mixern i kväll och får nöja mig med...jag har faktiskt inget annat, så vill jag äta idag får jag göra det lik förbannat. Lika bra att avsätta 30 minuter åt att städa köket och sedan klä mig då. Det är väl för jävligt att en dam skall behöva smyga i sitt eget hem! Jag måste säga att en dörrmatta med text "OH SHIT NOT YOU AGAIN" skulle passa mig perfekt. Oerhört smaklöst - speciellt med tanke på att white trash-personerna som köper dem gör det för att de tycker den är småfyndig och ironisk - men för mig är det enbart sanningen och jag slipper gärna tala om det för folk eftersom jag för att göra det måste öppna. ("Vänligen respektera mitt behov av privatliv och lämna mig i fred" vore en bättre, om än litet pretto variant.)
I morgon skall jag möta upp en kvinna på Helex för att ta över hennes gymkort. Det går ut i oktober, och egentligen hade jag nöjt mig ifall det gick ut i augusti eftersom jag är borta då, men jag borde ju faktiskt i min tur kunna skriva över det på någon annan. Det finns säkert någon otränad som jag själv, som vill börja med ett praktiskt "prova på"-kort i tre månader. - Samtidigt som det känns bra att jag tar tag i saker, kan jag i vanlig ordning inte låta bli att oroa mig över att det inte finns tillräckligt mycket för mig där att göra för att jag skall tjäna något på det. Jag står inte ut med att bli uttittad av vältränade människor som äcklas av min klumpiga närvaro, precis som jag inte står ut med att handla lösviktsgodis och se andra böja sig ner för att lägga ifrån sig sina slevar samtidigt som jag böjer mig ner för att plocka upp en.
När jag känner mig som mest nervös ställer jag mig dock frågan: "Vad är värst - ett fetto som rör på sig, eller ett fetto som sitter uppkrupen i soffan och äter chips?" Genom att vara fettot som "gör något åt sin situation" har de ingen anledning att förakta mig, för jag representerar inte på något sätt den "lyckliga tjockisen" de vill vrida nacken av. På samma sätt har jag klarat mig bra undan glåpord eftersom jag alltid varit så medveten om min fulhet och låtit andra veta att jag vet. Det finns ingenting att säga som jag inte redan har sagt. Genom att hata mig själv har jag sluppit bli hatad av andra.
(Luleå Hockey förlorade för övrigt mot Frölunda med 5-1 igår. Precis som jag skrev, måste det ha varit min närvaro som gjorde att de kammade hem segern i torsdags. Jag tycker inte längre att hockey är roligt.)
Jag vann!
How to make a bad spanish porno
Välj "HQ" för avsevärt bättre kvalitet.
Nyligen fann jag mig själv bland Psykbryts bloggtips. Motiveringen var inte nådig heller: "En blogg helt i min smak. Rolig, personlig, trovärdig, välskriven, rak och understundom ett språk som är litterärt. Videobloggavdelningen är helt fantastisk, och kul med människor som vågar bjuda på sig själva på det sätt som Heartsick gör. Heder och cred!"
Förmodligen något av det finaste som sagts, men samtidigt slår det en: Hur skall man nånsin kunna leva upp till sådana beskrivningar? Bäst är nog att inte ens försöka utan fortsätta upp och ner i vanlig ordning, precis som täcket i den "spanska" "erotiska" "konstfilm" som spelades in innan lördagens utgång. Vissa föredrar förfest, andra förbjuden kärlek(?) mellan en nedgången blonderad slinka (som hade en kort karriär som pinuppa på 90-talet), och borgmästarens unga älskarinna. Sundance Film Festival nästa?
Nyligen fann jag mig själv bland Psykbryts bloggtips. Motiveringen var inte nådig heller: "En blogg helt i min smak. Rolig, personlig, trovärdig, välskriven, rak och understundom ett språk som är litterärt. Videobloggavdelningen är helt fantastisk, och kul med människor som vågar bjuda på sig själva på det sätt som Heartsick gör. Heder och cred!"
Förmodligen något av det finaste som sagts, men samtidigt slår det en: Hur skall man nånsin kunna leva upp till sådana beskrivningar? Bäst är nog att inte ens försöka utan fortsätta upp och ner i vanlig ordning, precis som täcket i den "spanska" "erotiska" "konstfilm" som spelades in innan lördagens utgång. Vissa föredrar förfest, andra förbjuden kärlek(?) mellan en nedgången blonderad slinka (som hade en kort karriär som pinuppa på 90-talet), och borgmästarens unga älskarinna. Sundance Film Festival nästa?
Fjortisfylla så det skriker
Lycka är att glömma bort att man har en oöppnad ask Läkerol och sedan hitta denna.
Olycka är att glömma bort att man har tre prov nästa vecka och inte läst inför ett enda.
I lördags träffade jag E och drack drinkar. Tänkt var att vi skulle läsa inför måndagens spanska samtidigt, men det blev det inget av. I stället kämpade jag med mitt hår som stod åt alla håll till följd av lockning/tupering/för mycket spray, och jag såg med min avsaknad av känsla för ögonmakeup ut som en fetlagd Mary Kate Olsen med en gigantisk syfilislik sårskorpa på hakan (efter att ha rivit bort det som skulle ha blivit en finne så här i väntade blödartider) och ett pionrött ansikte till en blek urringning. Vi hann även med att göra en spanskspråkig erotisk kortfilm som jag snart skall lägga ut, och röra de svenska bakdelarna (inte alls, d.v.s.) till min käre Lil Jon.
Vindrink, och något som smakade som en "kvällens" på krogen gjort på drinkmix.
Sedan bar det av till Kafelino (som tar hutlösa 65 kronor för en cider, över min döda kropp att jag betalar mer för en cider än för inträde - jag gillar pengar för mycket för att kasta dem i sjön), men kvällen blev tidig då E hade huvudvärk och jag tog bussen strax efter ett. Lika bra, eftersom jag inte långt in på resan kände hur spyan började arbeta sig uppåt, trots att jag inte varit speciellt påverkad alls. Jag kämpade för att hålla tillbaka och började samtidigt tänka ut vad nästa steg skulle bli. Min första tanke var att trycka på stopp, spy och vänta en timme vilandes i snön på nästa nattbuss för att slippa bli ihågkommen som "tjockisen som spydde på bussen". Den andra var att försöka hålla tillbaka så länge det bara går så att jag kan promenera hem ifall jag måste kliva av, alternativt plocka upp skorna ur kassen jag haft med mig och kräkas i den (som en sista utväg). Lyckligtvis överlevde jag 30-minutersresan trots alla väggupp (är du trött är det guld värt att bo vid en slutstation eftersom du aldrig kan åka för långt om du nickar till, håller diverse kroppsutsöndringar på att komma ur dig är det ett helvete - ingenting medför enbart fördelar).
Jag raglade ut ur bussen och med väskan släpandes i marken var jag hemma två. Det första jag gjorde var att slita av mig jacka och klänning, sätta mig med ansiktet ner i toalettstolen och vänta på uppstötningarna. Därefter kände jag att jag måste ta en snabbdusch. Det må vara mitt i natten men har grannarna inte somnat än lär det knappast påverka dem att jag sköljer av mig som hastigast. Det var dock inget "som hastigast". Jag hann både sitta och ligga ner, och när jag var färdig såg jag till min förvåning att klockan hunnit slå fyra. Jag har alltså "sköljt av mig som hastigast" i två timmar! Nu var det tur att man inte bor i villa och får betala sitt eget vatten.
Jag har haft turen att aldrig bli bakrusig och har alltid varit den som är uppe och alert dagen efter, men den här gången kändes det - trots att jag inte druckit mer än en halvböj. Fjortisfylla så det skriker, av den simpla anledningen att jag inte ätit något utöver ett äpple (och ett par chokladbollar i smyg) de senaste två dygnen. Den här gången var det dock inte frivilligt, ty jag gjorde ett helhjärtat försök att tillaga en god middag på eftermiddagen. Sojakorv, svamp och stora vita bönor blandade jag i tomatkross och turkisk yoghurt och skulle äta med sallad. Dock glömde jag helt bort grytan där den stod och puttrade på 12:an. Det blev till att slänga allt och det stinker fortfarande bränt i köket trots vädring, fläkt och doftspray. Vad göra?
Behöver jag ens avslöja att min drömpartner är bättre i köket än i något annat rum?
Olycka är att glömma bort att man har tre prov nästa vecka och inte läst inför ett enda.
I lördags träffade jag E och drack drinkar. Tänkt var att vi skulle läsa inför måndagens spanska samtidigt, men det blev det inget av. I stället kämpade jag med mitt hår som stod åt alla håll till följd av lockning/tupering/för mycket spray, och jag såg med min avsaknad av känsla för ögonmakeup ut som en fetlagd Mary Kate Olsen med en gigantisk syfilislik sårskorpa på hakan (efter att ha rivit bort det som skulle ha blivit en finne så här i väntade blödartider) och ett pionrött ansikte till en blek urringning. Vi hann även med att göra en spanskspråkig erotisk kortfilm som jag snart skall lägga ut, och röra de svenska bakdelarna (inte alls, d.v.s.) till min käre Lil Jon.
Vindrink, och något som smakade som en "kvällens" på krogen gjort på drinkmix.
Sedan bar det av till Kafelino (som tar hutlösa 65 kronor för en cider, över min döda kropp att jag betalar mer för en cider än för inträde - jag gillar pengar för mycket för att kasta dem i sjön), men kvällen blev tidig då E hade huvudvärk och jag tog bussen strax efter ett. Lika bra, eftersom jag inte långt in på resan kände hur spyan började arbeta sig uppåt, trots att jag inte varit speciellt påverkad alls. Jag kämpade för att hålla tillbaka och började samtidigt tänka ut vad nästa steg skulle bli. Min första tanke var att trycka på stopp, spy och vänta en timme vilandes i snön på nästa nattbuss för att slippa bli ihågkommen som "tjockisen som spydde på bussen". Den andra var att försöka hålla tillbaka så länge det bara går så att jag kan promenera hem ifall jag måste kliva av, alternativt plocka upp skorna ur kassen jag haft med mig och kräkas i den (som en sista utväg). Lyckligtvis överlevde jag 30-minutersresan trots alla väggupp (är du trött är det guld värt att bo vid en slutstation eftersom du aldrig kan åka för långt om du nickar till, håller diverse kroppsutsöndringar på att komma ur dig är det ett helvete - ingenting medför enbart fördelar).
Jag raglade ut ur bussen och med väskan släpandes i marken var jag hemma två. Det första jag gjorde var att slita av mig jacka och klänning, sätta mig med ansiktet ner i toalettstolen och vänta på uppstötningarna. Därefter kände jag att jag måste ta en snabbdusch. Det må vara mitt i natten men har grannarna inte somnat än lär det knappast påverka dem att jag sköljer av mig som hastigast. Det var dock inget "som hastigast". Jag hann både sitta och ligga ner, och när jag var färdig såg jag till min förvåning att klockan hunnit slå fyra. Jag har alltså "sköljt av mig som hastigast" i två timmar! Nu var det tur att man inte bor i villa och får betala sitt eget vatten.
Jag har haft turen att aldrig bli bakrusig och har alltid varit den som är uppe och alert dagen efter, men den här gången kändes det - trots att jag inte druckit mer än en halvböj. Fjortisfylla så det skriker, av den simpla anledningen att jag inte ätit något utöver ett äpple (och ett par chokladbollar i smyg) de senaste två dygnen. Den här gången var det dock inte frivilligt, ty jag gjorde ett helhjärtat försök att tillaga en god middag på eftermiddagen. Sojakorv, svamp och stora vita bönor blandade jag i tomatkross och turkisk yoghurt och skulle äta med sallad. Dock glömde jag helt bort grytan där den stod och puttrade på 12:an. Det blev till att slänga allt och det stinker fortfarande bränt i köket trots vädring, fläkt och doftspray. Vad göra?
Behöver jag ens avslöja att min drömpartner är bättre i köket än i något annat rum?
Vårmode 2009
Safari med Katharine Hepburn? Nej, det är våren som har kommit till H&M och jag måste medge att den ser lovande ut i år.
Haggan på hockey: Luleå - Frölunda 5-1
Nej, det kommer inte som ett för tidigt aprilskämt. I kväll satt jag bänkad på tionde raden i en nästan fullsatt arena och följde med största möjliga inlevelse matchen mellan Luleå och Frölunda. Detta är den första hockeymatch jag över huvud taget ser (för hur spännande är sport att följa i form av miniatyrspelare jagandes valfritt ting på TV, när det är atmosfären på plats och stanken från varma chips och främlingars rakvatten som gör allt?), och det säger jag bara, att jag har inte varit så exhalterad på mycket länge.
Det var en något motvillig hagga som inte fått sömn på två dygn som gick. Min första tanke var "jag kommer att somna", den andra att "de här stolarna känns inte så stabila, min kommer att braka ihop", men redan när ljuset tonades ner och ett gäng suspensoarbärande unga män gjorde entré till taffliga rocklåtar genom ett björnhuvud med eldsprutande nos var jag fast. Vilken mäktig upplevelse, och Luleå gjorde strålande ifrån sig. Förmodligen för att jag var där, tänkte jag i mitt stilla sinne, och utsåg mig själv som lagets anonyma musa.
I andra perioden gick laget inom loppet av tio minuter från 1-0 till förnedrande 5-0(!). Frölunda å andra sidan blev tilldelade utvisning efter utvisning, och i sista perioden - när Luleå redan blivit medvetna om sin vinst och slutat kämpa, vilket retade gallfeber på publiken - visade de testosteronstinna gossarna sina rätta jag då hela tre storslagsmål utbröt! Hjälmar flög, domare grep in och valsade ut från isen med en ilsken spelare i sin famn, och hela 138 utvisningsminuter utdelades. Ja, en puck hamnade till och med rätt i ögat (om än av en olyckshändelse). "Vilken jädra smäll!", som Dynamit-Harry skulle ha uttryckt sig. Ingen sport för kväkare och pacifister inte. Att det aldrig blir någon god sportnörd av mig säger dock sig själv, när jag lägger mer fokus på att en spelare "tappat vanten" än fått en knytnäve i huvudet.
Matchen slutade med 5-1, och det var en stolt stad av lokalpatrioter som drog sig hemåt i vintermörkret. Ni kan se målen och slagsmålen med egna ögon här. Vid sådana tillfällen bubblar den sanna tävlingsmänniskan upp inom en, lika högljudd som hänsynslös. Benen skakade av nervositet och förhoppning. Man höll andan emellanåt, och jag kan försäkra er om att detta slog det mesta (det slår definitivt varenda krogkväll som hittills varit, ty på krogen får du inte gasta bäst du vill åt buffliga människor om hur dåliga de är). Det är en skam att det skall kosta så mycket att få en del av kakan, men får jag någonsin tillfälle att gå gratis igen råder ingen tvekan om att jag tar det.
Heartsick skriver en summering av en kvartsfinal i hockey. När fan blir gammal blir han religiös.
Det var en något motvillig hagga som inte fått sömn på två dygn som gick. Min första tanke var "jag kommer att somna", den andra att "de här stolarna känns inte så stabila, min kommer att braka ihop", men redan när ljuset tonades ner och ett gäng suspensoarbärande unga män gjorde entré till taffliga rocklåtar genom ett björnhuvud med eldsprutande nos var jag fast. Vilken mäktig upplevelse, och Luleå gjorde strålande ifrån sig. Förmodligen för att jag var där, tänkte jag i mitt stilla sinne, och utsåg mig själv som lagets anonyma musa.
I andra perioden gick laget inom loppet av tio minuter från 1-0 till förnedrande 5-0(!). Frölunda å andra sidan blev tilldelade utvisning efter utvisning, och i sista perioden - när Luleå redan blivit medvetna om sin vinst och slutat kämpa, vilket retade gallfeber på publiken - visade de testosteronstinna gossarna sina rätta jag då hela tre storslagsmål utbröt! Hjälmar flög, domare grep in och valsade ut från isen med en ilsken spelare i sin famn, och hela 138 utvisningsminuter utdelades. Ja, en puck hamnade till och med rätt i ögat (om än av en olyckshändelse). "Vilken jädra smäll!", som Dynamit-Harry skulle ha uttryckt sig. Ingen sport för kväkare och pacifister inte. Att det aldrig blir någon god sportnörd av mig säger dock sig själv, när jag lägger mer fokus på att en spelare "tappat vanten" än fått en knytnäve i huvudet.
Matchen slutade med 5-1, och det var en stolt stad av lokalpatrioter som drog sig hemåt i vintermörkret. Ni kan se målen och slagsmålen med egna ögon här. Vid sådana tillfällen bubblar den sanna tävlingsmänniskan upp inom en, lika högljudd som hänsynslös. Benen skakade av nervositet och förhoppning. Man höll andan emellanåt, och jag kan försäkra er om att detta slog det mesta (det slår definitivt varenda krogkväll som hittills varit, ty på krogen får du inte gasta bäst du vill åt buffliga människor om hur dåliga de är). Det är en skam att det skall kosta så mycket att få en del av kakan, men får jag någonsin tillfälle att gå gratis igen råder ingen tvekan om att jag tar det.
Heartsick skriver en summering av en kvartsfinal i hockey. När fan blir gammal blir han religiös.
Bring the beat to the street
Våren närmar sig och som andra tycks vurma för ytliga förälskelser då solen tittar fram, vurmar jag för streetmodet med sina coola outfits och sköna sneakers! Karin Olofsson kommer i fyra veckor att hålla i en tävling sponsrad av Reebok, var man genom att sätta ihop sin egen 80-/90-talsinspirerade outfit kan vinna ett par Freestyle High top-skor. Som ägare av ett ensamt par lågskor i bruksskick och resten nötta klackar, tackar jag inte nej till litet hållbar kvalitet som omväxling.
(Och för de som undrar, är BAM-smycket är inget mindre än en flashig ring.)
Organics with Attitude
Förpackningarna påminner en om efterkrigstiden och det är lätt att svepas med av fantasin om det idylliska gårdagens Amerika medan man sätter på ett par låtar från en Songs That Won the War-skiva. Produkterna kommer i fyra dofter, alla med klatschiga namn som refererar till olika platser i USA. Den serie jag har testat heter Southern Belle, och har en söt doft av mogen persika och mango.
Face & Body Scrub: Jag ställer mig i duschen och trycker ut en lagom stor mängd av denna skrubb med tillsatser som sägs bibehålla hudens elasticitet. En fördel är att den fungerar för ansikte såväl som för kropp då den är anpassad för känslig hud och kan användas dagligen. Perfekt för mig som har mycket gamla hudceller av avlägsna! Eftersom jag tycker om att slå två flugor i en smäll och slippa lägga ned hundralappar på ansiktspeeling, är det en nöjd jag som skrubbar för glatta livet medan en väldoft sprider sig bakom det vita tråkiga IKEA-draperiet som jag snarast vill byta ut. 3/5
Luxury Foaming Mousse: Syftet med duschmousse har jag aldrig förstått, när tvål löddrar så oändligt mycket bättre. Jag upplever inte heller moussen som dryg då den vill försvinna direkt och känner mig inte riktigt ren efteråt (snarare kladdig). Det kan bero på att jag inte alls är en moussemänniska, men det kan också vara så att den inte alls är att rekommendera. Det positiva är att den inte irriterar huden eller är uttorkande, vilket nog kan vara en tanke som slår somliga då doften är fränare än seriens övriga produkter. Jag kommer att återgå till min vanliga duschkräm så snart denna är slut, men något säger mig att det inte lär dröja alltför länge. 2/5
Body Butter: Detta body butter gillas skarpt och jag kan inte hitta några nackdelar med det. Det innehåller shea- och kakaosmör (precis som ett bra kroppssmör bör göra enligt min åsikt), är vattenresistent, relativt drygt och absorberas snabbt. Samtidigt lämnar det en fräsch osynlig hinna som håller kvar fukten i huden och gör en mjuk och len, men precis som Madonna är den inte fräsch för evigt varför det rekommenderas att du duschar emellanåt. Man luktar härligt i timmar efter att man smörjt in sig, så tycker man om fruktiga dofter med långvarigt resultat är Southern Belle's body butter med andra ord ett kap, men är du känslig för mycket lukt skall du hellre se dig om efter något annat. Ingen parfym behövs efteråt, och jag kommer troligast att köpa en burk till. 4/5
Glöm inte att följa bloggen så slipper ni missa mitt spännande möte med Veets hårborttagningskräm från Rusta (så fort stråna på benen hunnit växa ut), viktkampen och sporadiska videobloggar av en blygsamt humoristisk vardagscyniker.
Bokstavsutmaning
Regler:
Kopiera detta till din blogg och utmana 5 personer. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn.
Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav får du inte svara likadant som denne.
Du får heller inte ange samma svar två gånger. Detta är klurigare än man tror. Lycka till!
1. Vad heter du?: Cecilia.
2. Ett ord på fyra bokstäver: Café. Dem besöker jag ej men det vore trevligt att jobba på ett.
3. Flicknamn: Chastity Claire, mer känd som CC Babcock. Jag har tittat för mycket på Nanny.4. Pojknamn: Cletus. Jag har tittat för mycket på Simpsons.
5. Yrke: Civilingengör, som så många utbildar sig till idag, men som ingen verkar veta vad de gör.
6. Färg: Cyan.
7. Klädesplagg: Cape.
8. Mat: Leave the gun. Bring the Cannoli. Bakverk är mat här, hur tror ni annars jag blev fet?
9. Sak i badrummet: Clarins. Med varierande resultat.
10. Plats/stad: Casablanca. Det blev en bra film med.
11. En orsak att vara sen: Cystisk fibros.
12. Något man skriker: "CRUNK!". Fast, nja, man kanske måste placera ett "GET" före i så fall?
13. Film: Cykeltjuven. Italiensk neorealism från 1948. Mycket sevärd!
14. Något man dricker: Champagne, och precis som med allt annat vin ogillar jag det.
15. Band: Cure. En av mina stora ungdomskärlekar. Jag vet inte vem jag hade blivit utan dem.
16. Djur: Chinchilla. Som jag led med den ensamma stackaren i sin trånga bur på djuraffären.
17. Gatunamn: Cedersdalsgatan har jag aldrig varit på, men säkert alldeles i närheten.
18. Bil: Cadillac. På 1940-talet visste man hur en flådig låda såg ut.
19. Sång: Crying in the Chapel. Jag blir ofta tårögd om jag går dit ja. Det är överväldigande.
20. Aktivitet med mer än en deltagare? Charleston. Och ingen gör det sämre än jag.
Tråkiga svar, men sedan har jag faktiskt också ett av alfabetets svårare bokstäver. Annars skulle man inte sucka högt och försöka byta ut brickan i smyg så fort man får ett C i Alfapet.
Jag utmanar: Malin, Nancy, Jackie, Emma, Märta. Självklart får dock alla som vill göra't.
DJs are not rockstars
I fredags försov jag mig för femte dagen i sträck. Halv tolv stod jag ofärdig och skulle 30 minuter senare träffa Märta som jag inte sett på nio månader (hur kan tiden gå så fort när ens vardagar är så långtråkiga?), så det var ett trevligt återseende. Vi gick på Condis för att utnyttja mitt häfte från Idrottsrabatten (man har ett år på sig och ändå står man där sista dagen med 50 orörda erbjudanden) och tog därefter en runda genom stan. Vi pratade bloggar, folk och fähundar från förr, uppnosiga H&M-bröst v/s hängiga Kappahl-tuttar och den innerliga önskan om att starta band. För innerst inne vill väl alla syssla med musik (även de som inte förstår sig på hur den skall uppstå, men är desto bättre på fyndiga texter). Det enda som fattas är någon som kan sätta ihop ett par halvdana beats, ty vissa saker skall ej utövas a cappella eftersom de då bara lär påminna om suspekta sängkammarläten från age play-utövande grannar. Läser du tekniska människa detta, som drömmer om att vara takten bakom Sveriges nästa stjärnskott i klass med Princess Superstar, kom till undsättning så kan skapandeprocessen ta vid och fulsnygga amatörmusikvideos spelas in.
Det enda som är mer frustrerande än att inte ha några idéer, är att ha huvudet fullt men ingen möjlighet att förverkliga dem. Varje gång jag står i duschen (vad skall man annars syssla med medan inpackningen verkar?) kommer jag upp med något nytt som senare faller i glömska. Därför vore det så praktiskt att vara ett team som kunde göra sådana fåniga saker ihop. Märta och jag fick nämligen en briljant idé till följd av att jag fått ett sms från Mister Bling. Faktum är att det är så briljant att det inte kan avslöjas eftersom det skulle stjälas rakt av. Nu finns visserligen inget manus, men av det eventuella soundtracket att döma luktar det i varje fall succé:
Åkte till Örnäset senare, och när jag kom hem igen efter tio vände jag i princip i dörren för att ta sista bussen till centrum. Jag gick med på att gå ut en stund trots flottigt ansikte, spiknykterhet och tydligen även ett kokt ägg i väskan, men eftersom stället var smockfullt och kön sträckte sig från dörr till andra sidan vägen blev det att vända med en gång. Jag missade min egen buss men kom lyckligtvis med 9:an (tur att man tänker fort när man skyndar långsamt), varpå jag fick spendera natten hos mina föräldrar. Låg på soffan och slötittade på "Get Rich or Die Tryin" med allas vår jättebebis 50 Cent som sändes på TV4. Nu har ju jag en förkärlek för såväl våldsam film som gangsterrap (vad mina victory rolls än får folk att tro, så tycker jag varken om rockabilly eller Dita Von Teese), men sämre film får man leta efter. 50 Cent är (förutom republikan) urtypen för rapparen utan självdistans trots att all värdighet dog redan långt innan debuten. "I'm a gangsta grandpa, and I'm proud of it" säger väl allt.
Nu väntar ett sportlov, eller "självstudier" som det kallas på den kommunala vuxenutbildningen. Jag måste ta tag i NK:n under det eftersom jag var dum nog att inte orka med det under julen, för annars blir det aldrig gjort. Är det så att jag blir så frustrerad att jag prompt måste trycka i mig ett kilo godis för att stilla mig får jag lov att göra det, för jag måste få det här överstökat under våren(!). Inatt är jag sugen på att blanda frysta bär med yoghurt, men då min stavmixer låter för kung och fosterland blir det inget av det.
Det enda som är mer frustrerande än att inte ha några idéer, är att ha huvudet fullt men ingen möjlighet att förverkliga dem. Varje gång jag står i duschen (vad skall man annars syssla med medan inpackningen verkar?) kommer jag upp med något nytt som senare faller i glömska. Därför vore det så praktiskt att vara ett team som kunde göra sådana fåniga saker ihop. Märta och jag fick nämligen en briljant idé till följd av att jag fått ett sms från Mister Bling. Faktum är att det är så briljant att det inte kan avslöjas eftersom det skulle stjälas rakt av. Nu finns visserligen inget manus, men av det eventuella soundtracket att döma luktar det i varje fall succé:
Åkte till Örnäset senare, och när jag kom hem igen efter tio vände jag i princip i dörren för att ta sista bussen till centrum. Jag gick med på att gå ut en stund trots flottigt ansikte, spiknykterhet och tydligen även ett kokt ägg i väskan, men eftersom stället var smockfullt och kön sträckte sig från dörr till andra sidan vägen blev det att vända med en gång. Jag missade min egen buss men kom lyckligtvis med 9:an (tur att man tänker fort när man skyndar långsamt), varpå jag fick spendera natten hos mina föräldrar. Låg på soffan och slötittade på "Get Rich or Die Tryin" med allas vår jättebebis 50 Cent som sändes på TV4. Nu har ju jag en förkärlek för såväl våldsam film som gangsterrap (vad mina victory rolls än får folk att tro, så tycker jag varken om rockabilly eller Dita Von Teese), men sämre film får man leta efter. 50 Cent är (förutom republikan) urtypen för rapparen utan självdistans trots att all värdighet dog redan långt innan debuten. "I'm a gangsta grandpa, and I'm proud of it" säger väl allt.
Nu väntar ett sportlov, eller "självstudier" som det kallas på den kommunala vuxenutbildningen. Jag måste ta tag i NK:n under det eftersom jag var dum nog att inte orka med det under julen, för annars blir det aldrig gjort. Är det så att jag blir så frustrerad att jag prompt måste trycka i mig ett kilo godis för att stilla mig får jag lov att göra det, för jag måste få det här överstökat under våren(!). Inatt är jag sugen på att blanda frysta bär med yoghurt, men då min stavmixer låter för kung och fosterland blir det inget av det.
Nya klänningar
Köpte sju klänningar från H&Ms rea härom veckan (ni ser sex av dem på bilden). För ovanlighetens skull passade samtliga utom den lila som är för rymlig upptill då det inte finns mycket till hylla att fylla ut den med (och eftersom jag inte kan sy blir det antagligen till att sälja den vidare). Visst, den omtalade fransklänningen kunde ha varit mindre snäv kring höfter och lår, men jag vet ju att raka modeller inte direkt är det ideala för mig. Livet i ett nötskal för en päronfigur!
Nu måste jag bara finna tillfällen att bära dem med, för jag kan inte samla på mig fler plagg som inte ens får prislapparna borttagna i sin väntan på att malarna skall komma på besök, medan jag fortsätter gå runt i samma gamla kjol månad efter månad för att inte nöta ut fynden. Jag känner mig som den misslyckade åldrande skådespelerskan som köper på sig tusentals eleganta ting i väntan på genombrottet som aldrig kommer, men hellre en sådan än ingen alls. Det är ju trots allt de hysteriska Bette Davis-karaktärerna som det lyckade folket gör film om i sin tur. Alltid positivt med ett erkännande i någon form även om man inte får vara en del av det, hah!
