How to fight ugliness
Jag tittade på Outsiders på Kanal 5 i kväll var man tog upp BDD. Det var intressant som alltid, men jag tycker att programmet talade för litet om sjukdomen och i stället verkade välja att satsa på att dokumentera obehagliga situationer ur de medverkandes vardag för att skapa så "bra TV" som möjligt (tydligen var de inte heller riktigt rättvisa mot dem gällande vinkling/klippning vilket är extremt dålig stil från deras sida). All publicitet är dock bra då det är enormt viktigt att allmänheten får reda på att BDD existerar och erkänner det som sjukdom, så att problematiken inte bara förväxlas med överdriven självupptagenhet. (Jag menar, om det vore så väl!) Som anhörig måste man kunna se varningstecknena innan det går för långt, ta det som sägs/görs på allvar och inte vifta bort det. När tanken på ens utseende blir en besatthet måste man förstå att något är fel och att det inte handlar om fåfänga: Bara för att du är paranoid betyder det inte att de inte är ute efter dig. Bara för att det finns de som är sjukare än du betyder det inte att du inte är det.
Jag brukar ofta tänka att "om jag såg ut som hon, då skulle jag må så mycket bättre!" - och visst, ifall jag vaknade upp en morgon och liknade den där otroligt vackra unga tjejen med vältränad men mjuk och kurvig kropp, långt välvårdat hår, rak näsa, slät hy och fylliga läppar som jag någon gång emellanåt ser hade jag kastat mig framför självutlösaren och fotat tills blixten skadat mina ögon, för att sedan köpa varenda jeanspar i reastället som visade upp mina välsvarvade ben. Det är en sak, men när jag står på hållplatsen och tänker så om varenda förbipasserande kvinna - 18 eller 38 spelar ingen roll - kommer jag på mig själv hur idiotiskt det skulle låta ifall jag sade detta högt. I stället försöker jag då att tänka logiskt, in i deras ställe och undra vad jag möjligen hade hakat upp mig på om faktiskt såg ut som dem: Kanske hade jag kunnat döda för att slippa ett synligt överbett? Kanske hade jag hatat den där långa snoken så pass att jag haft seriösa tankar på att själv karva i den vid köksbänken? Kanske hade jag äcklats av mitt avlånga huvud? Kanske hade min högsta önskan då varit en liten näsa och hängande mungipor med små plutläppar? Kanske hade känslan varit exakt densamma som idag.
Det behövs inga kansken; svaret är ja. Den enda skillnaden hade varit att fixeringen överförts till något annat, varför det jag har att välja mellan är att fortsätta hoppas på att allt varit en livslång dröm och vakna upp med den vackra tjejens yttre, eller inse att den som lägger störst vikt vid ens defekter är en själv, gilla läget och hoppas innerligt att någon känner likadant om mitt utseende som jag gör om deras, även fast sannorlikheten inte är stor. Som jag önskar att jag bara kunde göra det också, men jag har så svårt att acceptera mig själv. Jag fascineras ofta över hur olika människor är skapta, hur många ansikten det finns, och tänker aldrig att ett främmande utseende i sig är fult ty jag bryr mig inte om så världsliga saker, medan mitt eget och tanken på att andra bedömer mig utifrån vad de ser bryter ner mig. Jag vet ju att fulheten jag lider av inte är inbillad och mår bara ännu sämre då någon försöker säga emot mig då de aldrig sett den nakna sanningen. Faktum är att jag skäms varje gång någon ger mig något som kan liknas vid en ärlig komplimang så att andra hör. Jag vill verkligen inte ta emot den eftersom jag är livrädd för att någon som står bredvid skall tänka för sig själv att det ju inte alls stämmer, att jag bara borda knipa igen och fortsätta glufsa i mig min(a) friterade äppelpaj(er) från Max.
Jag brukar ofta tänka att "om jag såg ut som hon, då skulle jag må så mycket bättre!" - och visst, ifall jag vaknade upp en morgon och liknade den där otroligt vackra unga tjejen med vältränad men mjuk och kurvig kropp, långt välvårdat hår, rak näsa, slät hy och fylliga läppar som jag någon gång emellanåt ser hade jag kastat mig framför självutlösaren och fotat tills blixten skadat mina ögon, för att sedan köpa varenda jeanspar i reastället som visade upp mina välsvarvade ben. Det är en sak, men när jag står på hållplatsen och tänker så om varenda förbipasserande kvinna - 18 eller 38 spelar ingen roll - kommer jag på mig själv hur idiotiskt det skulle låta ifall jag sade detta högt. I stället försöker jag då att tänka logiskt, in i deras ställe och undra vad jag möjligen hade hakat upp mig på om faktiskt såg ut som dem: Kanske hade jag kunnat döda för att slippa ett synligt överbett? Kanske hade jag hatat den där långa snoken så pass att jag haft seriösa tankar på att själv karva i den vid köksbänken? Kanske hade jag äcklats av mitt avlånga huvud? Kanske hade min högsta önskan då varit en liten näsa och hängande mungipor med små plutläppar? Kanske hade känslan varit exakt densamma som idag. Det behövs inga kansken; svaret är ja. Den enda skillnaden hade varit att fixeringen överförts till något annat, varför det jag har att välja mellan är att fortsätta hoppas på att allt varit en livslång dröm och vakna upp med den vackra tjejens yttre, eller inse att den som lägger störst vikt vid ens defekter är en själv, gilla läget och hoppas innerligt att någon känner likadant om mitt utseende som jag gör om deras, även fast sannorlikheten inte är stor. Som jag önskar att jag bara kunde göra det också, men jag har så svårt att acceptera mig själv. Jag fascineras ofta över hur olika människor är skapta, hur många ansikten det finns, och tänker aldrig att ett främmande utseende i sig är fult ty jag bryr mig inte om så världsliga saker, medan mitt eget och tanken på att andra bedömer mig utifrån vad de ser bryter ner mig. Jag vet ju att fulheten jag lider av inte är inbillad och mår bara ännu sämre då någon försöker säga emot mig då de aldrig sett den nakna sanningen. Faktum är att jag skäms varje gång någon ger mig något som kan liknas vid en ärlig komplimang så att andra hör. Jag vill verkligen inte ta emot den eftersom jag är livrädd för att någon som står bredvid skall tänka för sig själv att det ju inte alls stämmer, att jag bara borda knipa igen och fortsätta glufsa i mig min(a) friterade äppelpaj(er) från Max.
Join the navy
Båthamnsmode kallade jag det när jag var liten och hänvisade till de medelålders paren med nyinköpta motorbåtar i härlig 80-talsanda som lade ankare vid Lulviken och åt kalla pannkakor med socker på. Idag vet jag att det har längre anor än så. Tre fyndiga accessoarer att bära i två budgetoutfits.
Halsband med ankare, 80 kronor, Asos
Virkad tygväska, 149 kronor, Wedins
Slingbackskor med rosett, 268 kronor, Asos
Topp med trekvartsärm, 149 kronor, H&M
Denimshorts med hög midja, 249 kronor, Ellos
Cardigan, 149 kronor, Gina Tricot
Halvlång kjol, 99:50 kronor, Indiska
Bälte, 79 kronor, Gina Tricot
Cupcake Soap
TVÅLs nyhet Cupcake Soap, handgjorda bakelser utan kalorier berikade med kakaosmör, står överst på min önskelista just nu. Jag får ett akut baksug (misstolka ej) och vill ha dem allihop, men frågan är om man kan förmå sig att använda dem när de skulle utgöra en så fin prydnadssamling på toaletthyllan? Kostar 49 kronor styck.
Inget hallelujahmoment, men nära på
"I kväll tävlar tio psalmer och andliga sånger som handlar om tröst. Artisten som gästar programmet och framför två av sångerna är en av Sveriges mest uttrycksfulla sångare, Freddie Wadling."
Sånger till tröst är de bästa av dem alla och Freddie Wadling är en lustig figur, så i kväll är det jag som sitter bänkad framför Psalmtoppen. Därefter visas Lars Noréns nybearbetning av "Hamlet", men riktigt så finkulturell känner jag min inte för närvarande. Uppgjorda "A Shot At Love With Tila Tequila" låter mer som något jag kan tänka mig lördagen till ära (det är förstås en man som slutar upp med att vinna hennes hjärta, för den som undrar). Just nu repriserar Animal Planet tio avsnitt i rad av "Världens skojigaste djur" med världens tråkigaste programledare och jag undrar i min tysthet varför jag nämner detta. Litet intressantare är att en busschaufför körde från mig med ett brett leende igår eftermiddag, trots att jag stod på plats framför dörren. Jag antar att det är sådant som håller henne brinnande. Inga fler oäkta leenden mot henne i fortsättningen.
Senare besökte jag, en nyklippt Magnus och tillhörande vän med volymiös kalufs ett frikyrkomöte för ungdomar. Den utbyggda lokalen var i det närmaste fullsatt, människorna var trevliga och pratsamma och vi fick i vår soffa längst bak hållas som passiva deltagare av Singstar Party (men med min röst blir det ingen sång varken idag eller i morgon, den dag jag kan leva rikt som Sveriges tvåhundrasextiosjätte största bloggerska kommer jag dock att ta privatlektioner hos en sångpedagog) och tacobuffé (tacos skall jag äta idag; ostdipp och gurka - vilken fest!). Visst blev en del oerhört långdragna och någon enstaka verkade undra vad vi hade hos dem att göra, men jag gillade läget (trots att jag med all säkerhet nu kommer att hamna med kalkonhakan i vädret bland Livets Ords vimmelbilder). Efter att klockan slagit elva och vi befunnit oss på plats i dryga tre timmar, planerat att köpa upp intilliggande Salong Maud och göra om till en bostadsrätt men låta skylten vara kvar då vi fortfarande kommer ha fåtalet tjänster att erbjuda, är det dags att gå. Då vi står kvar utanför huset och luftar huvudet/förorenar lungorna kommer ett minst sagt berusat gäng från skolan på väg mot Heroes gående, stannar upp och självklart kommer frågan om vad vi gjort där, men jag betvivlar att de minns svaret.
Sånger till tröst är de bästa av dem alla och Freddie Wadling är en lustig figur, så i kväll är det jag som sitter bänkad framför Psalmtoppen. Därefter visas Lars Noréns nybearbetning av "Hamlet", men riktigt så finkulturell känner jag min inte för närvarande. Uppgjorda "A Shot At Love With Tila Tequila" låter mer som något jag kan tänka mig lördagen till ära (det är förstås en man som slutar upp med att vinna hennes hjärta, för den som undrar). Just nu repriserar Animal Planet tio avsnitt i rad av "Världens skojigaste djur" med världens tråkigaste programledare och jag undrar i min tysthet varför jag nämner detta. Litet intressantare är att en busschaufför körde från mig med ett brett leende igår eftermiddag, trots att jag stod på plats framför dörren. Jag antar att det är sådant som håller henne brinnande. Inga fler oäkta leenden mot henne i fortsättningen.
Senare besökte jag, en nyklippt Magnus och tillhörande vän med volymiös kalufs ett frikyrkomöte för ungdomar. Den utbyggda lokalen var i det närmaste fullsatt, människorna var trevliga och pratsamma och vi fick i vår soffa längst bak hållas som passiva deltagare av Singstar Party (men med min röst blir det ingen sång varken idag eller i morgon, den dag jag kan leva rikt som Sveriges tvåhundrasextiosjätte största bloggerska kommer jag dock att ta privatlektioner hos en sångpedagog) och tacobuffé (tacos skall jag äta idag; ostdipp och gurka - vilken fest!). Visst blev en del oerhört långdragna och någon enstaka verkade undra vad vi hade hos dem att göra, men jag gillade läget (trots att jag med all säkerhet nu kommer att hamna med kalkonhakan i vädret bland Livets Ords vimmelbilder). Efter att klockan slagit elva och vi befunnit oss på plats i dryga tre timmar, planerat att köpa upp intilliggande Salong Maud och göra om till en bostadsrätt men låta skylten vara kvar då vi fortfarande kommer ha fåtalet tjänster att erbjuda, är det dags att gå. Då vi står kvar utanför huset och luftar huvudet/förorenar lungorna kommer ett minst sagt berusat gäng från skolan på väg mot Heroes gående, stannar upp och självklart kommer frågan om vad vi gjort där, men jag betvivlar att de minns svaret.
Gratis är godast, hälsar Haggan & Buzzador
Jag tillhör en av de buzzadorer som kommit med i kampanjen Grönsakssmördeg från Hälsans Kök. Det skall bli spännande att se vad man kan tillaga med dem. Paj, paj och, pja, vad sägs om litet mer paj eller varför inte en gyllene pirog? Jag som inte ens tycker om sådan föda. Det är lustigt att man sitter och väntar på att få erbjudande om spännande kampanjer och när mailet väl dimper ner i inboxen gäller det mat (förrförra sommaren fick jag nämligen hem tio Center Dark 70% och förra en hel frysbox med andra vegetariska halvfabrikat - inte mig emot då det är extremt dyrt i handeln och det är det i princip enda jag äter då jag är för lat för att tillaga eget; jag har dock börjat göra egna biffar på sistone i ekonomisk, sparsam anda), men det skall bli roligt att testa med tanke på att jag aldrig hade gått och köpt färdigkavlad smördeg.Medlem kan ni själva bli här. Nu skall jag gå och göra ambitiöst formade kikärtsbiffar och äta med fullkornspasta. Inte på långa vägar tillräckligt för att göra Anna Skipper nöjd, men fortfarande Svenssonnyttigt.
I'll have a blue summer without you
Marinblå jumpsuit och kilklacksskor från Asos, 375 respektive 388 kronor.
Rund liten väska från Gina Tricot, 129 kronor. Cykelkorg med blå/vita och röda plastband från Åhléns, 145 kronor.
Escadas Moon Sparkle med doft av jordgubbar, svarta vinbär, citruscocktail och röda äpplen är sommarens favorit.
Blåbär finnes gratis i närmaste skogsdunge (kall blåbärsgröt är gudagott).
Haggan, er glädjedödare i bloggosfären
Jag tar tillbaka allt jag sagt om måndagar tidigare, för torsdagar är dagen jag tycker sämst om. Snart är det schemat dock över, och jag har aldrig hört till maken på tjat om studentens lyckliga dagar. Med risk för att låta bittrare än jag är (om det nu är möjligt att bli det, i vilket fall orkar jag inte bry mig längre) kan jag bara tycka synd om dem som inte verkar förstå att detta inte är början på friheten utan att det är här den avtar i mångt och mycket. Visst förstår jag att man ser positivt på själva avslutningsveckan, men sedan då? När man står där utan yrke, noll hjälp från arbetsförmedlingen och ett antal poäng att läsa upp? Hur kan någon längta efter detta? Jag mår så illa att det får mig att kräkas. Kräktes gjorde jag för övrigt i kväll, men av en annan anledning. Ja, jag åt, trampade 1,5 mil, åt mer, insåg att det inte var värt det då det vände sig i hela magen på mig när jag såg att vågen visade lika mycket som för ett år sedan (på ett år har jag stått stilla och inte gått ner någonting!), kräktes, trampade ännu en mil till sentimentala sånger om sådant som aldrig kommer att hända en själv. Har nu duschat, smetat in mig i kokoslotion och skall titta på South Park i brist på annat att se. Utslagen har börjat avlägsna sig vilket betyder att jag snart till min stora glädje kan göra ett solariebesök. Att bli brun och slippa gå runt blekfet är det enda jag har att längta efter nu när andra får färg till kontrasten av sina bländande vita mössor de använder en gång för att sedan lägga undan i en garderob för all framtid såvida de inte råkar supa bort den eller glömma den kvar tillsammans med underkläderna då de än en gång blir påsatta av valfritt packat ragg eller en vild och våt främling i ett lerigt dike. Vilket makalöst liv! Om det ändå var jag som låg där med uppdragen kjol och särade ben, stönandes efter någons svullna könsorgan... hade jag haft svårare att leva med mig själv än vad jag har i dagsläget. Å andra sidan hade jag varit sedd som fullt normal i andras och relationsspalternas ögon, så det kanske är just det som fattas för att jag skall bli sedd som hel (om än inte särskilt ren, men det är det ju bara trångsynt och bakåtsträvande att personligen föredra idag, eh).
Jag sänder dem motvillig kärlek (i ärlighetens namn mest för syns skull) och välbehövliga lyckönskningar.
You can't go on thinking nothing's wrong
Vilken onödigt pinsam men slapp och till viss del irriterande dag det har varit. Idag är en sådan då sorgen obefogat kommit över mig inombords med hela sin tyngd (det finns något som väger mer än jag), talat om för mig vilken deprimerande människa jag är och hånat mig rätt upp i det porfyllda ansiktet. Jag känner mig dumförklarad och missförstådd, är ledsen och står inte ut med mig själv. Jag måste även vila innan jag orkar ta tag i arbetet till morgondagens redovisning senare i kväll/natt, men jag tror inte att jag behöver avslöja att jag inte kommer att hinna färdigt det ändå. Min brist på disciplin är ett stort skämt: Jag är ett stort skämt, men inga skratt kan höras från något håll.
Jag är trött på att vara fast i bojor, men är osäker på om jag skulle ha det bättre utan. Jag drömmer om vänskap och frihet, men kan inte definiera det och vet inte vad jag skulle göra med dem om de fanns i mitt liv. Jag kan inte vara allena om att finna dessa saker diffusa och tror att de flesta egentligen har en snedvriden uppfattning om vad det handlar om: De vandrar omkring förblindade men nöjda. Jag vill också vara nöjd; med mig själv, men främst med tillvaron. Att skaka av sig alla bekymmer utan att ha hunnit undersöka vad de handlar om, frånsäga sig allt ansvar och allt som känns hårt är idioti, men att låta det uppta bägge hjärnhalvor och fördärva ens själ som förtjänar bättre är nästan värre. Det ultimata vore att mötas på vägen. (Efterlyses: Idiot som vill möta lika idiotisk dam halvvägs och göra något vettigt av två opassande situationer, varav en så uppenbart är ohållbar. Mitt största problem är att jag tänker för mycket. "Snälla, hjälp mig! Vad skall jag ta mig till? Jag har inte berättat för mina föräldrar om det här.")
Morgonstund har café au lait i mund
Att vakna efter ynka två timmars sömn mitt i en angenäm dröm som dessvärre innefattade en oangenäm person är värre än att inte sova alls. Tillvaknandet tar jag vet inte hur lång tid (men en riktlinje är att det varken går att klä eller röra sig den första timmen, jag har nu väntat 50 minuter på att kunna skriva detta) och jag vet inte vad som behövs för att skynda på det. En kopp kaffe och en morgoncigarett? Kanske det, det vill säga om man hade orkat göra i ordning något liknande och prioriterat att ställa sig ute och huttra för några bloss skull. Det faller mig inte in.
Trots att morgnar är tunga på ett högst i-landslikt vis är det dem jag gillar bäst. Det är tyst, solen har fortfarande inte gått upp helt vilket betyder att folk inte sitter uppradade som plockade, klädda duvor med hårgelé på stuprännorna än, och efter tolvslaget vet man att om ingenting skett då kommer de kvarstående tolv timmarna av dygnet inte heller erbjuda något omvälvande. Ovissheten är skön eftersom man fortfarande har fantasierna som verkligheten aldrig lyckas leva upp till kvar. Fantasierna är det jag har, men de tar en inte långt (det är det målen som gör) varför det nu är dags att återgå till vardagen och insikten om att detta kommer att vara en minst lika tråkig måndag som det alltid lyckas vara.
Trots att morgnar är tunga på ett högst i-landslikt vis är det dem jag gillar bäst. Det är tyst, solen har fortfarande inte gått upp helt vilket betyder att folk inte sitter uppradade som plockade, klädda duvor med hårgelé på stuprännorna än, och efter tolvslaget vet man att om ingenting skett då kommer de kvarstående tolv timmarna av dygnet inte heller erbjuda något omvälvande. Ovissheten är skön eftersom man fortfarande har fantasierna som verkligheten aldrig lyckas leva upp till kvar. Fantasierna är det jag har, men de tar en inte långt (det är det målen som gör) varför det nu är dags att återgå till vardagen och insikten om att detta kommer att vara en minst lika tråkig måndag som det alltid lyckas vara.
Aldrig för sent för de ljuvaste av julstämmor
Nattens låtar är svåra att klassa som musik, men består av mina och Sandras egna versioner av älskade julsånger. Kanske, bara kanske, borde man lyssna på något som lockar fram sommarkänslorna när det lider mot Valborg och första maj, men Incest Sisters fungerar året om. Namnet är för den som inte förstår en ren parodi; jag har inte sex med min syster (hon ligger en ordentlig bit från att vara min typ). Lyssna och njut/höj på ögonbrynen riktigt högt. Jag gör båda delarna, men klämmer in ett antal skrikande ruskigt aplika skratt under tiden och väcker katten som ligger och sover så sött på min leopardpälsjacka med dem. Finns något bättre, mer glädjande här på jorden än att vara barnslig så det förslår? Det skulle vara besvarad lycklig kärlek, men låt oss vara realistiska: Nej.
Veckans inköp & misslyckanden
Jag har svårt att slita mig från datorn, inte för att här finns något att göra eller någon att tala med, utan av uråldrig vana. Det känns så onödigt att gå och lägga sig när dagarna ändå flyger förbi och glöms bort. Det har gått en vecka sedan jag tappade bort min kära ring som jag hann bära i tio minuter och köpte två plagg till priset av ett på Lindex; en ultratrendig men väldigt bekväm kjol med alldeles för stora fickor som får redan enorma höfter att se dubbelt så breda ut, samt en inte fullt lika modern tunika i samma färg. Som jag älskar att fynda!
Igår fick jag sålt två plagg, tjänade 189:- och köpte i samma veva Hot Curl från L'Oreal (dålig, men billig - finns det någon som finner denna användbar?) och Silica för naglar, hår och hud. Jag känner mig fasligt sund som inleder dagarna med måltidsersättning och avslutar dem med muffinsbak efter att ha cyklat 1,5 mil och ägnat sex minuter åt Taebo for dummies. Jag avskyr att vara själv när det slutar med att jag förlorar kontrollen och endast återtar den för syns skull. Till skillnad från pro-anas som tvingar sig att äta i sällskap låter jag bli och "längtar" (läs: fasar) efter att bli ensam, då jag kan dra för gardinerna och trycka tills illamåendet kommer.
En blekt soffpotatis potatisdrömmar
Jag tänker inte känna någon obefogad stress denna lördag. Det allra jobbigaste kommer att vara de 20 minuter jag tvingar mig själv att avsätta till att besvara ett fåtal ARL-frågor. Jag tänker ta det lugnt och inte överrösa mig med negativa tankar. Jag har svårt för att halka fram på hala, kletiga uppfarter som vädret ger, men det känns så skönt att snön äntligen är borta och solen kommit fram för att ha negativ inverkan på ljuskänsliga ögon i några månader framöver (och samtidigt ge en tillfälle att få bära solglasögon utan att känna sig dum, som klart är den bästa accessoaren näst efter handväskan), göra ens hy litet fräschare än den tidigare varit och ens kläder litet svettigare.
Jag har blekt utväxten, testat och kan nu rekommendera Redkens inpackning Pure Pearl och skall i morgon köpa något passande åt håret. Jag är i behov av nytt schampo och silkesdroppar. Det sistnämnda köper jag dock billigt på Tradera hellre än att springa runt på olika salonger och behöva svara på frågan om jag önskar hjälp. Det är faktiskt så att jag hellre stannar hemma än utsätts för den, även om det enda man behöver svara är ett kort "nej tack, jag kikar bara". Och jag skall föreställa socialt kompetent? Nej, nog är det något jag hittat på helt själv.
Alldeles strax skall jag gå och röra ihop en röra till den bakade potatis jag snart skall kasta in i ugnen. Turkisk yoghurt, soja, lök och svartpeppar får duga. Det är så länge sedan jag åt det, men åh så gott - och billigt - det är! På mitt fantasibröllop vet jag redan vad som gäller att bjuda de många gästerna på: Bakad potatis med dubbel fyllning, alternativt krämig potatisgratäng. Valet är fritt, men är ni potatisallergiker måste ni höra av er i förväg.
Dagens låtar:
Bob Marley - Thank you Lord
Buju Banton - One To One
Euskefeurat - Storswänsken
The Simpsons - He's The Man(!)
Jag har blekt utväxten, testat och kan nu rekommendera Redkens inpackning Pure Pearl och skall i morgon köpa något passande åt håret. Jag är i behov av nytt schampo och silkesdroppar. Det sistnämnda köper jag dock billigt på Tradera hellre än att springa runt på olika salonger och behöva svara på frågan om jag önskar hjälp. Det är faktiskt så att jag hellre stannar hemma än utsätts för den, även om det enda man behöver svara är ett kort "nej tack, jag kikar bara". Och jag skall föreställa socialt kompetent? Nej, nog är det något jag hittat på helt själv.Alldeles strax skall jag gå och röra ihop en röra till den bakade potatis jag snart skall kasta in i ugnen. Turkisk yoghurt, soja, lök och svartpeppar får duga. Det är så länge sedan jag åt det, men åh så gott - och billigt - det är! På mitt fantasibröllop vet jag redan vad som gäller att bjuda de många gästerna på: Bakad potatis med dubbel fyllning, alternativt krämig potatisgratäng. Valet är fritt, men är ni potatisallergiker måste ni höra av er i förväg.
Dagens låtar:
Bob Marley - Thank you Lord
Buju Banton - One To One
Euskefeurat - Storswänsken
The Simpsons - He's The Man(!)
En medelålders hälsning från norr, del 2
Den medelålders mannens återkomst en månad senare. Ny låtslakt, samma sträcka. Men benådad med trolltrummans rytm i sitt blod? Det kan diskuteras.
Vem är rädd för framtiden?
Jag är. Jag är. Jag borde inte vara det, men gud skall veta att jag är r ä d d!
Provet gick hyfsat och jag har nu krafsat ihop mindre än ett halvt blad om offentliga skulpturer. Det får räcka. Jag har nu bara tre uppgifter kvar att göra (varav två gravt försenade), och skall samtidigt komma över pjäsen som snart är över. Tänk om jag skulle låta bli att ligga på latsidan 24/7, eller rättare sagt lära mig att hålla fokus, så skulle allt gå så mycket smidigare! Jag har verkligen extrema koncentrationssvårigheter (bara en sådan sak som att jag inte kan läsa igenom mitt inlägg efter att ha publicerat det och lyssna på musik samtidigt!), och jag tror att det handlar om mer än ren lättja (inte för att jag inte tycker om att tänka på sådant som lättar på stämningen - det är den ultimata tillflyktsorten, inte blogg.se). Någon gång emellanåt försöker jag mig på att gå in i mig själv och meditera, men jag klarar det inte. Jag svävar iväg med tankarna och blir aldrig av med dem. Jag är alldeles för otålig: Hur skall man veta vilken känsla man skall uppnå när man aldrig lyckats? Vad är det man fiskar efter?
Om en timme skall jag infinna mig på Norrbottensteatern och titta på deras uppsättning av "Vem är rädd för Virginia Woolf?", och det är vid sådana tillfällen den verkliga latheten kommer fram. Jag sitter mycket hellre och slappar än rakt upp och ner i tre timmar trots att det som väntar är bra. Förut var det något jag såg fram emot, men inte nu. Jag har svårt att se framåt vad det än gäller idag, utan ser svart. Jag måste sluta oroa mig och lita på att saker kommer att lösa sig ty oro skapar misslyckanden och jag är ett enda gigantiskt orosmoln. Även de gånger jag till viss del tror mig vara stabil ligger den och lurpassar på taket likt en krypskytt för att sedan sätta en kula rakt i hjärtat. Den har blivit min vardag och jag vet inte hur det skulle kännas att leva en dag utan. Inte ens i mina fantasier kan jag föreställa mig hur det är att kunna skratta utan att samtidigt veta att det roliga är borta så fort dörren stängts bakom en. Det känns overkligt när man aldrig har fått somna med ett leende på läpparna. Det är tur att jag är lättroad. Om jag inte hade kunnat finna kortvariga kickar i de små sakerna hade jag med all säkerhet varit död idag, och trots att jag inte kan se mig själv i en lyckad situation är det inte vad jag vill. Jag vill inte åldras, men eftersom det är en process vi alla skall gå igenom föredrar jag att dö någon gång lagom till första ansiktslyftet.
Provet gick hyfsat och jag har nu krafsat ihop mindre än ett halvt blad om offentliga skulpturer. Det får räcka. Jag har nu bara tre uppgifter kvar att göra (varav två gravt försenade), och skall samtidigt komma över pjäsen som snart är över. Tänk om jag skulle låta bli att ligga på latsidan 24/7, eller rättare sagt lära mig att hålla fokus, så skulle allt gå så mycket smidigare! Jag har verkligen extrema koncentrationssvårigheter (bara en sådan sak som att jag inte kan läsa igenom mitt inlägg efter att ha publicerat det och lyssna på musik samtidigt!), och jag tror att det handlar om mer än ren lättja (inte för att jag inte tycker om att tänka på sådant som lättar på stämningen - det är den ultimata tillflyktsorten, inte blogg.se). Någon gång emellanåt försöker jag mig på att gå in i mig själv och meditera, men jag klarar det inte. Jag svävar iväg med tankarna och blir aldrig av med dem. Jag är alldeles för otålig: Hur skall man veta vilken känsla man skall uppnå när man aldrig lyckats? Vad är det man fiskar efter?
Om en timme skall jag infinna mig på Norrbottensteatern och titta på deras uppsättning av "Vem är rädd för Virginia Woolf?", och det är vid sådana tillfällen den verkliga latheten kommer fram. Jag sitter mycket hellre och slappar än rakt upp och ner i tre timmar trots att det som väntar är bra. Förut var det något jag såg fram emot, men inte nu. Jag har svårt att se framåt vad det än gäller idag, utan ser svart. Jag måste sluta oroa mig och lita på att saker kommer att lösa sig ty oro skapar misslyckanden och jag är ett enda gigantiskt orosmoln. Även de gånger jag till viss del tror mig vara stabil ligger den och lurpassar på taket likt en krypskytt för att sedan sätta en kula rakt i hjärtat. Den har blivit min vardag och jag vet inte hur det skulle kännas att leva en dag utan. Inte ens i mina fantasier kan jag föreställa mig hur det är att kunna skratta utan att samtidigt veta att det roliga är borta så fort dörren stängts bakom en. Det känns overkligt när man aldrig har fått somna med ett leende på läpparna. Det är tur att jag är lättroad. Om jag inte hade kunnat finna kortvariga kickar i de små sakerna hade jag med all säkerhet varit död idag, och trots att jag inte kan se mig själv i en lyckad situation är det inte vad jag vill. Jag vill inte åldras, men eftersom det är en process vi alla skall gå igenom föredrar jag att dö någon gång lagom till första ansiktslyftet.
I don't know what to do with myself
Jag är stressad som få och helt ur gängorna. Inte bara just nu, utan har varit en lång tid. Sedan årsskiftet har just denna känsla suttit i för att vara exakt. I morgon bitti har jag prov om stumfilmstiden och får jag inte MVG på det kommer jag att skämmas över mig själv. Mer än vad jag gör i dagsläget när det känns som om allt som kommer ur mig skulle kunna vara hämtat från "Veckans värsta" eller bara "Dum och dummare-bladet". Inte för att de få betyg jag får nu kommer att spela någon roll då jag måste göra om alltsammans, men det känns som en principsak att kunna för egen del. Tråkigt för mig att jag är hiskeligt dålig på namn. Och ansikten (med vissa undantag, det finns sådana man känner igen utan att ha sett dem tidigare tack vare ren intuition, men det tänker jag inte tala om här). Jag har sedan i höstas gått omkring och grubblat över vem som är vem av två helt olika personer inte det minsta lika varandra, som inte har något med den andra att göra (vad jag vet, jag vet ens inte vilka de är), och det med mycket annat gör mig galen.
Betygen som inte finns, ja. Snart är det för sent att anmäla sig till folkhögskola eller komvux och jag har fortfarande inte beslutat mig för vilket jag skall välja. I och med att folkhögskolans allmäna linjer är som ett andra gymnasium kommer atmosfären att vara trevligare och jag får chans att ta ut mina sociala behov där, men jag kommer också att bli fast där i tre år eftersom man läser läsårsvis. Tre år är ett stort "aldrig i livet" för mig varför jag innerst inne också vet vad som känns bäst: Jag tänker inte vara 24 år då jag äntligen kan säga att jag tagit mig genom något som kunde ha avslutats sex år tidigare. Komvux kommer att vara ett elände, men det är individuellt och jag läser i min egen takt. Det vill säga gånger trettio, för nu vill jag få detta undanstökat så att jag kan bli vuxen någon gång. Första steget? Att våga kontakta studievägledaren, ännu en sak jag skjutit på sedan årsskiftet. Härligt, C!
Denna förbannade framtidsångest! Jag avundas de som ser fram emot sin student så otroligt mycket, samtidigt som jag blir fruktansvärt bitter när ingen verkar ha förståelse för hur jobbigt det är att lyssna på när det ligger i allas munnar eftersom man aldrig kommer få uppleva något liknande själv. Framtidsångest och svidande tårar som blöter ner huden och framhäver stanken från hudlotion med svag brun utan sol-effekt (för givetvis har jag drabbats av okända utslag jag inte vågar riskera genom solariebesök ifall de skulle förvärras). Nej, om ni ursäktar, så tänker jag gå och gråta ett slag innan jag fortsätter att traggla mig genom tjugo sidor till ingen nytta.
Låt mig vara ful i fred, tack
Personer som hävdar att man bara för att man ogillar sitt utseende inte kan lägga ut porträttbilder är idioter (förlåt, men jag hittar inte ett lämpligare ord för att beskriva er). Hur många gånger har man inte fått höra ett "om du tycker att du är så ful, varför har du då bilder av dig själv?" och velat sjunka genom jorden av vrede och skam? (Skam å deras vägnar, som med andra ord tycker att de ser bra ut på alla de osmickrande fylle-/posörbilder de lägger upp, men i stället för att erkänna det då kallar det självdistans.) Det säger mer om dem, som uppenbarligen är av åsikten att fula inte skall få visa sig eller dokumentera sin vardag i bild på lika villkor utan ständigt låta sig påverkas av vetskapen om sitt yttre, än om någon annan.
Till er kan jag bara säga följande: Bara för att man inte trivs med sig själv, betyder det att man är dömd till att för evigt gömma sitt ansikte från omvärlden? Skall jag för att jag mår dåligt av min kropp behöva skämmas varje gång jag laddar upp en ny bild, för att risken finns för att folk skall tro att jag egentligen trivs med överflödskilon, små tänder och asymmetriska ansiktshalvor, trots att jag säger något annat? Det finns bara ett svar och det är: Nej!
Den som besitter den minsta allmänbildning har med all säkerhet hört talesättet: Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Det är det det handlar om. Att acceptera sitt utseende oavsett med vilka drag man föddes eftersom det är dem man kommer att dras med för resten av sitt liv.
Jag är noga med vilka foton jag lägger ut av mig själv och kan gott och väl ta åttio stycken utan att använda mig av en enda. I stället raderar jag samtliga med gråten stigandes i halsen och svär på att aldrig mer visa mig utomhus. Andra gånger väljer jag att lägga ut en dålig bild bara för att ögonblicket är viktigare att minnas än minen (man kanske har haft en väldigt trevlig/outhärdlig utekväll man önskar berätta om) eller för att färgerna blev ovanligt bra, och när jag ibland slutligen bestämmer mig för att publicera två eller tre bilder utan något egentligt syfte betyder det inte automatiskt att jag tycker att jag är fantastiskt snygg på dem: Det betyder att de är visningsdugliga och att man oavsett resultat inte skall behöva ursäkta sin existens eller bildmedverkan, och även om man gör det ifall det känns bättre då så är det OK. Varken mer eller mindre. Sluta försöka tala om för andra hur de tänker. Ni vet ingenting om vad som rör sig inuti dem utan gör bara bort er själva med det. Ingen får bättre självkänsla av att bli falskt anklagad eller felaktigt analyserad, så har ni ingenting aningen mer pedagogiskt att säga i sådana situationer; säg inget alls.
Till er kan jag bara säga följande: Bara för att man inte trivs med sig själv, betyder det att man är dömd till att för evigt gömma sitt ansikte från omvärlden? Skall jag för att jag mår dåligt av min kropp behöva skämmas varje gång jag laddar upp en ny bild, för att risken finns för att folk skall tro att jag egentligen trivs med överflödskilon, små tänder och asymmetriska ansiktshalvor, trots att jag säger något annat? Det finns bara ett svar och det är: Nej!
Den som besitter den minsta allmänbildning har med all säkerhet hört talesättet: Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Det är det det handlar om. Att acceptera sitt utseende oavsett med vilka drag man föddes eftersom det är dem man kommer att dras med för resten av sitt liv.
Jag är noga med vilka foton jag lägger ut av mig själv och kan gott och väl ta åttio stycken utan att använda mig av en enda. I stället raderar jag samtliga med gråten stigandes i halsen och svär på att aldrig mer visa mig utomhus. Andra gånger väljer jag att lägga ut en dålig bild bara för att ögonblicket är viktigare att minnas än minen (man kanske har haft en väldigt trevlig/outhärdlig utekväll man önskar berätta om) eller för att färgerna blev ovanligt bra, och när jag ibland slutligen bestämmer mig för att publicera två eller tre bilder utan något egentligt syfte betyder det inte automatiskt att jag tycker att jag är fantastiskt snygg på dem: Det betyder att de är visningsdugliga och att man oavsett resultat inte skall behöva ursäkta sin existens eller bildmedverkan, och även om man gör det ifall det känns bättre då så är det OK. Varken mer eller mindre. Sluta försöka tala om för andra hur de tänker. Ni vet ingenting om vad som rör sig inuti dem utan gör bara bort er själva med det. Ingen får bättre självkänsla av att bli falskt anklagad eller felaktigt analyserad, så har ni ingenting aningen mer pedagogiskt att säga i sådana situationer; säg inget alls.
Haggan goes Paris Hilton (but without the partying)
Idag låg varan från min premiärbeställning från Asos (så oerhört moderiktigt av mig) i brevlådan. 295 svenska kronor, men eftersom de passar är det värt det. Ett stort plus för snabb leverans (gjorde beställningen i lördags), men minus för trög dragkedja. Jag kan gott unna mig att känna mig litet trendig ("in the style of Paris Hilton", kan något bli trendigare? förmodligen) då fredagar blivit så olidligt tråkiga och ensamma när man aldrig har några planer inför helgerna. Såg en pretentiös monolog, kletade tandsvärta på tänderna, lät som vanligt bli att visa hur fruktansvärt allt känns, tog bussen hem med ett ansikte skitigt från makeuprester och emot en förköpsbiljett till "årets största studentskiva", men vad har jag på en sådan att göra? TV-kvällen i täcke börjar - nu.
Jag älskar din Auswitch!
Jag: Jag tror att jag har sett hela garderoben vid det här laget. Han varierar mellan några få outfits.
Mor: Outfits? Var det inte där koncentrationslägret låg?
Veckans Tjuvlyssnat-moment. Ibland lönar det sig att ha en utvecklingshämmad förälder.
Mor: Outfits? Var det inte där koncentrationslägret låg?
Veckans Tjuvlyssnat-moment. Ibland lönar det sig att ha en utvecklingshämmad förälder.
"Oj, kan man tänka sig!"
Ja, oj, kan man tänka sig! Nu är det mindre än en månad kvar till premiären av Road. Jag ljuger om jag säger att jag övat på eller ens läst mina repliker utanför skolan, men jag har grämt och bekymrat mig desto mer. All falsksång har gjort att jag fått ont i halsen som jag gnolar fram tondöva slingor med, för tro inte att jag går omkring med något magstöd i världen. Det enda som känns litet, litet uppmuntrande är att jag skall få stå för några av 80-talsfrisyrerna, och jag försöker så hårt att inte låta paniken ta överhand (och den kommer varje gång jag kommer att tänka på att detta skall dokumenteras och fotograferas, jag får hjärtklappning bara av att skriva det), men den och stressen är svårundviklig då jag fortfarande inte har kläder till min manliga roll, och detta skall vara bestämt fredag. Byxor var det. Jag i herrbyxor. Jag har ju sannerligen den rätta kroppstypen för att finna ett par passande sådana utan att uppsöka skräddare. [Biter i det stora päronet.]
Idag hade en annan klass besök av en medlem från Livets Ord som jag samt några andra struntade i sin ordinarie religionslektion för att lyssna på, men nej, hur intressant ämnet än må vara och hur mycket det än finns att säga om denna enkelspåriga församling tänker jag bespara mig och inte ge någon kommentar utöver en, vilken är att jag inte kan känna respekt för någon grupp som tror på auktoritärt ledarskap, och att deras ledare är "ett mindre lyckat skämt" (som han kallar andra kristna) kan vi ta del av här.
Jag har de senaste veckorna gått upp tre kilo och försökte cykla i helgen men fick efter två kilometer lock för öronen som höll i sig i närmare tre dagar, och gör jag mycket mer än så innan jag repat mig kommer jag inte att hinna bli frisk till i maj. Denna underbara sjuka! Nej, nu måste jag skärpa mig, sluta gnälla och strunta i att gördeln jag köpte idag till min monolog bara för att underkjolen är genomskinlig klämmer åt i låren.
Idag hade en annan klass besök av en medlem från Livets Ord som jag samt några andra struntade i sin ordinarie religionslektion för att lyssna på, men nej, hur intressant ämnet än må vara och hur mycket det än finns att säga om denna enkelspåriga församling tänker jag bespara mig och inte ge någon kommentar utöver en, vilken är att jag inte kan känna respekt för någon grupp som tror på auktoritärt ledarskap, och att deras ledare är "ett mindre lyckat skämt" (som han kallar andra kristna) kan vi ta del av här.
Jag har de senaste veckorna gått upp tre kilo och försökte cykla i helgen men fick efter två kilometer lock för öronen som höll i sig i närmare tre dagar, och gör jag mycket mer än så innan jag repat mig kommer jag inte att hinna bli frisk till i maj. Denna underbara sjuka! Nej, nu måste jag skärpa mig, sluta gnälla och strunta i att gördeln jag köpte idag till min monolog bara för att underkjolen är genomskinlig klämmer åt i låren.
Sommarjobb sökes
Håller på att skriva min första arbetsansökan som jag skall skicka iväg i kväll, och senare till de butiker jag går förbi som jag ser efterlyser sommarpersonal (de är få). Ett bra personligt brev upptar max ett A4 säger man. Tur för mig som fick ihop precis litet drygt ett halvt. Det är svårt att göra ett gott intryck och lika svårt att veta hur pass personlig man får bli utan att verka oseriös. Det finns alltid de som föredrar formella, uppstyltade rader och jag tror att jag lyckades kombinera detta och hoppas att jag låter tillräckligt intressant för att de skall kontakta mig, trots avsaknad av allt som egentligen krävs. Jag är ju trots allt där och ränner flera gånger i veckan och kan gångarna utan och innan, fast det är kanske ingenting man skall ta upp i sitt brev? Ni som har erfarenhet av detta, vad kan ni rekommendera en förstagångssökare att nämna? Får man vara lättsam? Jag har inlett med mina positiva egenskaper som alla säger att de besitter men få gör (dock stämmer det i mitt fall, förstås), en mening om varför jag vill arbeta hos just (valfritt företag) följt av övriga intressen. Det kanske räcker så? Nu hoppas jag bara att jag inte är ute allt för sent då jag velat i över en månad vad gäller detta, och varför jag velat kan jag inte svara på. Kanske har jag varit rädd för att min ansökan eller jag inte skulle vara tillräcklig. Jag tror att lågt självförtroende vid arbetsansökningar är extra förekommande bland arbetarklassbarn: Vi har aldrig lärt oss att ta för oss i arbetslivet och har aldrig haft någon som uppmuntrat oss att vara överdrivet självsäkra då våra föräldrar tillhört generationen med omänskligt hög arbetsmoral, som tagit sig till jobbet trots benbrott och influensa. Därför fortsätter man att söka de sämre jobben i tron om att man ändå inte kommer få något bättre och tvivla på sin egen förmåga. Det är vansinnigt sorgligt, men nu har jag åtminstone fösökt. Jag vill vidga vyerna men först och främst skaffa kassavana, så att jag kan fortsätta ha tillfälliga jobb var jag får vara social till dess att jag får syssla med något som jag faktiskt vill.
Beställt & retunerat, utställt & generat
Har skickat tillbaka kläderna från H&M och håller på att gå igenom vad jag kan sälja samt skänka bort. Sådant som inte går att göra rättvisa på bild och därmed inte kommer ge mig mer än tio kronor (vilket gör skickandet mer besvärligt än belöningen) kommer en annan korpulent ungdom snart att kunna fynda på Kupan. Så glad jag hade varit i deras sits!
Min nya fråga att ställa inför varje kommande köp: Är det min stil och kommer jag att bära det mer än en gång - i så fall till vad? Är svaren nej följt av vet ej är det självklart vad som inte bör göras. Det enda jag behöver är trekvartsärmade bastoppar, ty sådana har jag bara två av men använder helst dagligen.
Mitt senaste inköp var i det dyraste laget (och såg på skyltdockan fantastisk ut, men med mig i sig mest som en stoppad korv från 70-talet som gått och blivit svart) och gjordes innan denna briljanta överenskommelse med mig själv, men jag tror att jag kommer att få ut mer än en dags användning av det bara vinden vill ligga stilla, något den sällan gör i Luleå: Med andra ord är utställda plagg en sommarplåga på villovägar. Jag beundrar de som vågar bära sådant vid kusten samtidigt som jag motvilligt känner att de är skvatt galna och ja, jag är fullt medveten om min överdrivna noja som skapades efter att jag en gång för länge sedan råkade dela med mig av den hela 15-åriga härligheten på bussen. Sedan dess har den enbart eskalerat och det enda jag kan tänka på när jag bär kjolar med onödigt mycket tyg runtom är att hålla det i styr. Väldigt opraktiskt i all sin somrighet må jag säga.
Kjol med hög midja och knäppning fram, Lindex, 349:-
Min nya fråga att ställa inför varje kommande köp: Är det min stil och kommer jag att bära det mer än en gång - i så fall till vad? Är svaren nej följt av vet ej är det självklart vad som inte bör göras. Det enda jag behöver är trekvartsärmade bastoppar, ty sådana har jag bara två av men använder helst dagligen.
Mitt senaste inköp var i det dyraste laget (och såg på skyltdockan fantastisk ut, men med mig i sig mest som en stoppad korv från 70-talet som gått och blivit svart) och gjordes innan denna briljanta överenskommelse med mig själv, men jag tror att jag kommer att få ut mer än en dags användning av det bara vinden vill ligga stilla, något den sällan gör i Luleå: Med andra ord är utställda plagg en sommarplåga på villovägar. Jag beundrar de som vågar bära sådant vid kusten samtidigt som jag motvilligt känner att de är skvatt galna och ja, jag är fullt medveten om min överdrivna noja som skapades efter att jag en gång för länge sedan råkade dela med mig av den hela 15-åriga härligheten på bussen. Sedan dess har den enbart eskalerat och det enda jag kan tänka på när jag bär kjolar med onödigt mycket tyg runtom är att hålla det i styr. Väldigt opraktiskt i all sin somrighet må jag säga.
Kjol med hög midja och knäppning fram, Lindex, 349:-
I don't think France is a country
I natt satt jag uppe och tittade på unga amerikanska sångerskors TV-framträdanden i stället för fyrans nattbio (How to Marry a Millionaire, 1953). Jag är nöjd med valet, ty till skillnad från Kellie Pickler är Monroes dumhet endast påklistrad och ibland är det precis vad som underhåller en som bäst. Jag kan inte låta bli att fascineras av de här människorna och undra hur det skulle vara att vara i deras sits. Oavsett vad de gått igenom känns allt så obekymrat och lekande lätt, och det tycks inte göra något att en hel värld känner till att de är de slöaste knivarna i hela köket.
"Hungary? That's a country? I've heard of Turkey..." hade lika gärna kunna ha varit taget ur en sitcomserie. Gammalt klipp, men ett måste för er som missat det.
"Hungary? That's a country? I've heard of Turkey..." hade lika gärna kunna ha varit taget ur en sitcomserie. Gammalt klipp, men ett måste för er som missat det.
Två komplimanger & desto fler födelsedagar
Idag fick jag två oväntade komplimanger inom loppet av tio minuter; en gällande mina plastörhängen köpta på en maskeradbutik, en gällande min uppenbarelse. Efter att ha klivit av bussen tilltalar en kvinna någonstans runt 40(uppskattningsvis - jag är dålig på att bedöma andras ålder, men inte lika usel som min mor, som tror att Lena Philipsson är "minst 50!") med gångstavar mig, säger att hon sett mig flera gånger på hållplatsen och tycker att jag har en vacker stil: "Det är så snyggt hur du blandar dina kläder!" lägger hon till. En minst sagt oväntad kommentar och den behövdes då jag tillbringade halva förmiddagen åt att stirra mig blind på mina bens omkrets. Man blir glad, just för att det är främlingar. Bekanta kan dra vita lögner för att uppmuntra en, men att vilt främmande personer kommer fram för att göra det är inte lika vanligt då de knappast kan se att man är på dåligt humör. Jag blir ställd och måste försäkra mig om att det är mig de pratar med, för att sedan inte veta vad jag skall göra annat än att tacka med ett tandköttsleende och fortsätta gå.
Idag fyller morsan (som det i talspråk heter) år vilket betyder att jag inte har fått vara ifred med mina halskramper tack vare smörgåstårtsätande gäster och endast har tryckt i mig kakor till middag. Till veckan fyller farmodern 80, jag firar ett år med bloggen och undrar vad som kan vara en passande gåva. En totalrenovering, som kommer få mitt tvåsiffriga antal läsare att upphöra att besöka den, som matchar att vi övergått till sommartid och jag p.g.a. det låg kvar en timme för länge i morse? (Inte för att jag inte ställt om mig själv, jag hade däremot glömt att ställa om väckarklockan.) Har jag använt den till vad som från början var tänkt? Inte helt och hållet. Det har blivit för mycket dagbok och för litet underhållning, men det är förlåtligt. Jag tycker själv att det är trevligare att läsa om andras dagar än kläder (ty sådana har man ju själv, men ens liv är man ensam om), även om kombinationer är det bästa.
Debatt: Kvinnor och humor, del 2
Clarion premierar jämställdhet genom att sporta ett jämställt standup-comedyarrangemang var grundaren försöker få en jämnare könsfördelning. Att detta faktiskt lyckas uppröra folk är något som upprör mig. "Politiskt korrekt", "humorbefriat" och "problemet är att tjejer sällan är speciellt roliga" är några av kommentarerna, samtliga tagna från Allt om Stockholms hemsida. Nej avsändare Sven, problemet är inte att tjejer "sällan är roliga", problemet är att man inte vill släppa fram kvinnliga komiker på samma sätt som manliga - en person som stått på scenen femtio gånger borde vara bättre än en som fått möjlighet att stå där fem, men man kan inte jämföra dessa på en humorskala och uppriktigt tro att det är en rimlig sak att göra. Och politisk korrekthet - något som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle - det finns de som anser att all kamp om rättvisa som förs är politisk korrekt, och menar att världen skulle se bättre ut om man bara lät saker och ting vara. Saken med det är att ifall människorna de föraktar idag tänkt detsamma för 100 år sedan skulle de varken ha allmän rösträtt (något jag verkligen hoppas att de inte motsätter sig, jag vet dock att ett fåtal gör detta då de helt uppriktigt önskar en fasciststat) eller deras mödrar jobb, ty historien kommer alltid att spela en betydande roll. Det fungerar inte att blunda för sådant som varit med TV-spelskonsolen i ena handen och en öl i den andra och utmåla alla som vill se en förändring som PK när så inte ens är fallet.
En kvinnlig, helt och hållet politiskt inkorrekt komiker är Sarah Silverman, en judinna med grova, på snudd rasistiska skämt om svarta såväl som homosexuella. Hon går in för att provocera till 100% och lyckas. Är hon uppskattad av den skara jag tidigare nämnde då? Man skulle kunna tro att de hyllar henne, men icke, för den är hon inte rolig utan enbart alldeles för brutal - och dessutom... är hon ju ful.
Debatt: Kvinnor och humor
Alldeles strax i Kvällsöppet med Ekdal talar man om antifeministerna som påstår att kvinnor saknar humor, och hävdar att kvinnor inte behöver ha det på samma sätt som män. Jag tänker inte se det då sådant får mig att koka av ilska, men finner sammanträffandet mycket lustigt då jag talat om just detta ämne senast idag.
På sistone har ett par kvinnliga komiker dykt upp i media. De är inte många, men eftersom de är kvinnor sticker de ut och tvingas med det utsättas för hårdare, orättvis kritik. I ett av forumen på vedervärdiga Flashback diskuteras dessa, var de bedöms efter bröst och inte efter innehåll. Innehållet ratas innan det ens lyssnats till. På YouTube är kommentarer i stil med "Hon är tråkig, men het. Skulle inte banga!" återkommande, och det är en av många saker som visar tydligt på vems normer vi lever efter; mannens. Givetvis påverkar detta även vår syn på vad som hör hemma på kulturscenen, och precis som pop och jazzdans är komik en del av vad som trängs på den.
Humor har alltid varit männens område och därför är det svårt för oss att inse att en berättelse är lika rolig oavsett om Lars eller Laura återberättar den. Vi roas automatiskt av Lars version mer, även om det kanske till och med är Laura som upplevt incidenten. Redan i förskolan skrattar vi åt pojkarnas många stölleprov (som Emils far skulle ha uttryckt sig), medan en flicka som agerar på samma sätt genast blir den jobbiga man skall akta sig för att umgås med. Att som kvinna dra skämt är provocerande. Man säger sig ofta vilja ha en kvinna med humor, men vad är en kvinna med humor? Är det helt enkelt någon som skrattar åt pojkvännens skämt när ingen annan gör det?
Så länge hon skojar friskt med vänninorna emellan på luncherna är det inga problem, men hur blir det om hon helt plötsligt inser att detta är något hon vill satsa helhjärtat på? Varför blir en kvinna så fort hon ställer sig framför en mikrofon degraderad från humorist till ett stycke torrt kött?
När har man öppet kommenterat Robert Gustavssons utseende, sagt att han ser rentav skrattretande ut och är en flamsig föredetting som inte har en aning om när det är dags att lägga av? Och vilka mer än aknedrabbade tonårspojkar har ens nämnt Björn Gustavssons fågelben och avsaknad av muskler, eller att en 22-årig ung man som ser ut som en skolpojke inte är attraktivt för ett ruttet korvöre? Nej, det händer faktiskt inte. I stället hyllas de i TV, tidningar och bloggar, på gatan och på krogar. Det är vad de presterar som är huvudsaken och det är den som lyfts fram, medan en kvinna till råga på måste se bra ut, samtidigt som hon skall anpassa sitt innehåll till den manliga publiken för att uppskattas. Här uppstår dock problem i problemet: Hur skall vi kunna skratta åt en ful kvinna, och vad vet en snygg kvinna om att vara rolig? Kanske är det helt enkelt så att kvinnor inte hör hemma i skrattets värld, eller på sin höjd i radio där vi kan höra men slipper se ansiktet bakom?
Jag kom när jag stod och drömde om maränger med glass medan jag bläddrade i senaste Hemmets Veckotidning på ett lysande exempel att dra i detta hastigt ihopslarvade inlägg (som inte ens tar upp hälften av vad jag har att säga, då detta är något jag kan gå på i evigheter om): Magnus Betnér, hela Sveriges egna lilla rikscyniker. Om Betnér varit kvinna, eller rättare sagt om en kvinna haft Betnérs image och dragit skämt om korkade arier och lika korkade småbarnsföräldrar, skulle hon någonsin komma att ses som något annat än en bitter stackare som inte fått ligga på länge? Ja, kanske är hon till och med en sådan där, gudbevars, manshatare!
Kvinnor lär sig tidigt att identifiera sig med mäns erfarenheter och skratta med dem, men att vända på steken är otänkbart: Det är så mycket svårare för en man att identifiera sig med en kvinna än tvärtom. Det är därför vi generellt kan uppskatta fler sorters humor, även den som på ett tydligt och ibland även diskriminerande sätt riktar sig till det motsatta könet. Man kan alltså helt enkelt säga att vi generellt besitter en EQ utöver det normala (som av en händelse även det omtalades idag - jag skräms verkligen ibland av min förmåga att ligga före i tid), något de som inte kan uppskatta kvinnliga komiker tycks sakna.
Att IQ värderas högre än EQ är ingen nyhet. Det är inte heller sällan vi hör män stoltsera med att de i snitt har högre sådan än kvinnor och därmed ser det som bevis för att män skulle vara "smartare". Är det så konstigt att ett samhälle var mannen (fortfarande) är norm ser på typisk manlig intelligens som bättre, mer eftertraktad och beundransvärd än kvinnlig? En tragisk men sann slutsats att dra är att ju mer vi närmar oss det manliga idealet, desto mer fulländade blir vi som människor.
(Vi = Människor i allmänhet, för er som har svårt att se strukturer.)
Originell rubrik #1: April, april
Nu har Blogg legat nere i vad som känns som en evighet för någon som inte har något bättre för sig, varför all lust till att återberätta sådant som hänt också försvunnit. Suget håller max en dag, därefter känns det både onödigt och inaktuellt att tala om, varför 27-31 mars nu får falla i glömska med allt annat. Det fanns ju ändå inte speciellt mycket värt att dokumentera, möjligtvis att X2000 mellan K-stad och Stockholm var riktigt skön (solen sken och jag hade mina solglasögon med mig, satt bekvämt och fick gratis frukt jag pressade ner i väskan och än inte ätit upp), att jag fick en gratis bok och två vykort som inte var gratis men av misstag slank mellan sidorna, köpte matchande pärlhalsband och örhängen på Åhléns City, virrade omkring närmare en timme på huvudstandens huvudgata för att hitta ett ställe var jag kunde låna toaletten. Det slutade med att jag gick in på ett café intill Kladdes Kebab, köpte en frukostmeny för 35 kronor bestående av kaffe, en torr rundfralla och en dryck jag ändå tvingades kasta bort på Arlanda då man av säkerhetsskäl inte får ha med sig en flaska mangojuice. Vem vet, den kan ju explodera!
Fröken C, norra Sveriges mest rutinerade posör, utanför Domkyrkan i Karlstad. Vad/vem är det som drivit henne till att sätta sig på huk intill en blomlåda mitt på blanka dan, och vad vill hon åstadkomma med sitt uttryck? Ett avtryck?
Idag är det första april och samtliga planer på att lura någon gick givetvis i stöpet. I stället blev det jag själv som trillade dit, och sådant är ju så lagom roligt när allt kommer kring. Jag snorar och slemmar och tycks aldrig vilja bli frisk (friskare än Sten Frisk, men ändå, inte frisk). Snart skall jag åka och vaccinera katten trots att jag borde vara hemma och göra de där analyserna jag talat om i månader och ändå inte gjort. Skulle dessutom ha skickat ett paket åt en traderaköpare redan igår, men det är ju inte direkt sådant jag kan prioritera när min framtid står på spel: Att jag svarade på en av fjorton frågor på dagens prov säger en del om hur den kommer att se ut de närmaste åren. Jag drabbas verkligen av total blackout, och sådant jag normalt känner till försvinner helt ur min ensamhets blödiga hjärnkontor. I stället går jag hem och gråter en skvätt, medan någon skriker om dammtorkning inför en 46-årsdag ingen ändå minns eller intresserar sig för på våningen ovan, med den mest ångestframkallande rösten av dem alla. I jämförelse med den är din ljuv som hämnden själv, och att det inte går att få nog av den vet vi väl av erfarenhet. O, som jag åtrår dig!
Fröken C, norra Sveriges mest rutinerade posör, utanför Domkyrkan i Karlstad. Vad/vem är det som drivit henne till att sätta sig på huk intill en blomlåda mitt på blanka dan, och vad vill hon åstadkomma med sitt uttryck? Ett avtryck?
Idag är det första april och samtliga planer på att lura någon gick givetvis i stöpet. I stället blev det jag själv som trillade dit, och sådant är ju så lagom roligt när allt kommer kring. Jag snorar och slemmar och tycks aldrig vilja bli frisk (friskare än Sten Frisk, men ändå, inte frisk). Snart skall jag åka och vaccinera katten trots att jag borde vara hemma och göra de där analyserna jag talat om i månader och ändå inte gjort. Skulle dessutom ha skickat ett paket åt en traderaköpare redan igår, men det är ju inte direkt sådant jag kan prioritera när min framtid står på spel: Att jag svarade på en av fjorton frågor på dagens prov säger en del om hur den kommer att se ut de närmaste åren. Jag drabbas verkligen av total blackout, och sådant jag normalt känner till försvinner helt ur min ensamhets blödiga hjärnkontor. I stället går jag hem och gråter en skvätt, medan någon skriker om dammtorkning inför en 46-årsdag ingen ändå minns eller intresserar sig för på våningen ovan, med den mest ångestframkallande rösten av dem alla. I jämförelse med den är din ljuv som hämnden själv, och att det inte går att få nog av den vet vi väl av erfarenhet. O, som jag åtrår dig!
