Åt helvete med detta
Igår färgade jag hur som helst håret. Det har blivit allt askigare vilket jag drömde om då jag var platinablond, men nu ångrar jag i stället att jag inte längre har kvar den färgen. Det positiva med gråtoner är att jag ser brunare ut och slipper tänka på att regelbundet tvätta ur det gula då det inte finns något. Det negativa är att det inte är snyggt att ha ett slinglöst pärlblont hår, att det är svårare att färga utväxten då jag säkerligen får grå fläckar var det passar dem och att jag aldrig kan bli nöjd med något jag gör.
There once was a girl and she suffered from sickness
Härom kvällen fick jag en sådan plötslig lust att lyssna på min ungdomskärlek Tairrie B (ja, det är från henne mitt namn Heartsick kommer). Ingen artist har påverkat mig och betytt så mycket för mig som hon, men sedan hon bytte ut sina medlemmar och övergick till en musikstil jag inte kunde ge något för lämnade jag henne bakom mig. Inte helt frivilligt; jag försökte uppskatta det jag hörde, men kände mig övergiven när jag inte längre kunde känna igen det jag tidigare dyrkat. Här handlade det verkligen om ett brustet hjärta när hennes texter betydde allt för mitt 15-åriga självdestruktiva jag. Jag som alltid kunde identifiera mig med hennes låtar stod nu tomhänt utan någon att idealisera. Jag klarade inte av att lyssna på de tidigare skivorna eftersom sveket kändes alldeles för stort, och om det är så att gammal kärlek aldrig rostar, tror jag snarare det handlar om denna typ av kärlek än förhållanden. Trots att musiken fortfarande är aktuell känns det inte 100% bra då den får mig att tänka för mycket på det som varit, och jag mår rentav uselt av att gräva i/tala om/tänka på mitt förflutna även om det betyder att jag med det också förlorat en del av mig själv och min egen historia. I stället har jag blivit mina bekymmer och kastat bort mig med dem. Det är en dålig vana som jag måste försöka bli av med. Jag kan inte efter att inte lyckas komma över något i stället göra allt för att förtränga saker så fort det känns svårare än normalt, för det undermedvetna minns och det kan göra sig påmint och slå tillbaka när som helst. Det bästa vore att försöka acceptera att dåliga saker sker, men att man ändå kan leva med dem och gå vidare. De behöver inte förstöra ens liv. Jag behöver inte vara så överdrivet känslosam, klamra mig fast vid saker/människor och sedan låta hela min sketna värld raseras då dessa väljer att göra något annat. Vad framställer det mig egentligen som? Osjälvständig. Jag är inte det ty allt jag gjort har jag fått göra på egen hand och alla krig jag fört med mig själv har också övervunnits utan någon annans stöd (det kanske är just därför jag blivit så?), men det är onekligen så jag beter mig.
Beauty Fiend, den första låt jag hörde med My Ruin hösten '01.
Made to Measure, bandets sista video innan det tog slut mellan oss.
(Den som kan tro att hon är 38 fyllda i denna video vinner ett pris.)
Dagens fynd
I wanna be loved
Jag borde inte sakna dig, men det gör jag och det såpass att det smärtar när jag tänker på verkligheten som ligger så långt från mina stupida dagdrömmar det bara går. Jag kan inte säga varför, utan bara fråga varför du inte har vett att göra detsamma, stupida imbecill? (Sakna mig, inte dig själv, även fast du borde överväga det sista med). Det får mig att tänka att det bara är att leva med faktan; jag är frånstötande och en ointressant personlighet. Man har inte för intresse att närma sig den. - Hur skulle man kunna fatta tycke för en sådan?Jag vill vara en vanlig tjej, med vanligt utseende, vanliga kläder och vanliga värderingar. Jag har så länge velat, men det vill sig inte. Det kan aldrig bli jag och det frustrerar mig. "Man vill ändå inte vara som de" finns det då någon som säger i ett tröstande försök, i huvudsak någon som själv trivs med sitt liv och inte förstår att jag vill ha mer än acceptans; jag vill faktiskt vara älskad. Och nej, egentligen vill man inte vara som de: Man vill kunna vara sig själv, men det visar sig ju vara ganska uppenbart att det inte ger mycket. Jag har kommit att bli något slags fenomen snarare än en person, och trots att man inte har något emot fenomenet vet man ingenting om personen bakom. Man har inte för avsikt att veta något (man har inte för avsikt att lära känna den) utan det får obekymrat komma och gå som det behagar utan att någons något påverkas det minsta. Det är där den redan trånga skon klämmer extra hårt. Jag är en sådan folk kan tycka bra om överlag, men de skulle inte heller bry sig om jag försvann då de har sitt eget att stå i. Jag vill ingå i någons "eget att stå i" och inte bara vara en tillfällighet. Jag vill känna mig delaktig, men det spelar ingen roll var jag än hamnar - en gång utböling alltid utböling, visst är det så? Åtminstone för mig. Jag kommer alltid att stå på sidan om och iaktta samtidigt som jag vet mig vara i vägen. Jag kommer aldrig att kunna se mig själv som en jämlik del i ett sammanhang vilket också är vad som får mig att ibland uppträda underligt och dra mig undan, vilket i sin tur är vad som gör att andra tar avstånd från mig då de inte vet att det beror på att jag känner mig ovälkommen och malplacerad.
Haggan sätts på prov
Det absolut roligaste med att beställa från internet är de prover man ibland får hem. Man tjänar väldigt mycket på det med tanke på hur många produkter man vanligtvis aldrig skulle köpa. Fick med mitt paket igår två prover med TVÅLs bodybutters Pink Cotton Candu och Morning Dew, en liten flaska med Philip B's Lovin' Leave-in Hair Conditioning Creme (räcker nog endast till topparna för mig) samt Mario Badescu Nucleic Moisturizing Hair Rinse. Den sista verkar vara som gjord för mig, och jag visste inte ens om dess existens. Ibland träffar de rätt. Skall sola en sista gång innan sommaren idag (därefter är det bra, jag är nog så rynkig för min ålder) och sedan prova några av mina nya produkter. Som den äkta bloggerska jag är återkommer jag förstås med åsikt om i alla fall en av dem. Jag antar att det blir något i sann mellanstadiestil och att den tilldelas "tre av fem glada prova på-förpackningar", varken mer eller mindre. Chocolovers EdT var däremot inte gjord för mig varför jag säljer den vidare, men jag ser fram emot att få använda min splitter nya fön! Det kommer att bli en helt ny upplevelse.
Just nu sitter jag och lyssnar på "Chee-eer" (ni som kan er The Nanny förstår) och överväger att ta en cigarett till valfri ballad innan jag går och borstar tänderna för att sedan sova...två timmar. (Det känns som att jag ofta talar om att inhalera nikotin i min blogg, men det beror inte på att jag gör det ofta, utan snarare på att jag skriver om allt jag gör. Tragiskt? Jo tack, ganska.)
Anno 1944
Så enkelt, så stiligt.
(Cardigan, linnekjol och väska från Lindex. Pumps från Bullboxer.)
En redan sönderstressad höst
Tala om snabb service. Jag fick idag hem avin i brevlådan och skall hämta ut mitt paket från Eleven i morgon eftermiddag. Två tummar upp för det! Minus att jag sade att jag skulle avsätta tid åt att plugga idag, men inte har gjort ett smack trots att jag steg upp 07:00 nästan exakt. Jag antar att det blir till att försöka göra något halvdant arbete till helgen och lämna in på måndag. ARL kommer jag tyvärr att underkännas i då jag missade sista omprovstillfället p.g.a. mitt besök hos komvux. Studievägledaren verkade bra och jag hoppas att jag först och främst får ha honom i fortsättningen. Själva besöket kändes dock jobbigt. På en sekund slungades jag in i vuxenvärlden när min kommande skolas skylt läser Vuxenutbildningen och huvudsakligen består av ickesvenskspråkiga och outbildade 35-åringar som man mycket väl vet inte har någon framtid, inte Kvarteret Lärkan.
Jag saknar 1230 poäng (numera 1250, med tanke på mitt kommande IG), och får då jag läst mina kärnämnen (engelska A, matematik A, naturkunskap A, samhällskunskap A, svenska B) 450 poäng. Lade till psykologi A och rättskunskap, och har efter det "bara" halva vägen kvar. Det känns fruktansvärt tungt, men inte omöjligt. Jag känner mig trots att jag sitter och skriver detta i stället för att göra skolarbete inte helt nedbruten. Att veta att när jag klarat detta är färdig med gymnasiet är motiverande, och läser jag snabbt kommer jag kanske att kunna vara färdig med mina sex valda ämnen innan årsskiftet. Då har jag vårterminen på mig att plöja genom kurser såsom datorkunskap med textbehandling för nybörjare (jag tackar inte nej till 100 gratispoäng), filosofi A, religion B, psykologi B och, tja, en hel massa kurser till för att hinna något. (Historia B ger 100 poäng, så det kanske vore något att tänka på?) Det enda jag verkligen fasar inför är matematiken som jag inte haft att göra med sedan 2001 (jag har inte den blekaste om vad geometri är eller ens hur uppställningar fungerar - det har alltid slutat med att jag med gråten i halsen kastat kollegieblocket i väggen), och till viss del engelskan. Inte för att jag inte förstår, utan för att det är ett fasligt jobbigt ämne och jag är extremt ringrostig.
Visst vet jag att jag tagit på mig för mycket för att egentligen hinna. Man skall akta sig för det sade han, men man skall också akta sig för att hamna två år efter sina jämnåriga. Som Gunde Svan/Pingstvännerna säger; ingenting är omöjligt/för den som tror. Nu är det bara att vänta tills i juni då de kontaktar mig för vidare information, och därefter till 20 augusti. En sak är säker och det är att mitt schema för hösten är fullsatt. Inte med ett dugg spännande men med nödvändiga ting. Jag önskar att jag kunde börja redan i sommar så att jag säkert är färdig om ett år, men tydligen skall de också ha sommarlov. Touché.
Jag är så stressad, men jag måste klara detta, med eller utan någons spark i den stora. Nu är det däremot dags för litet klassisk förnedrings-TV med "Sanningens ögonblick".
Lösenordsskyddad blogg
Jag har övervägt att lösenordsskydda bloggen en tid, men eftersom de privata inläggen är såpass få och högst sporadiska skulle det kännas som en förlust när jag har flera trevliga anonyma läsare och tycker om era kommentarer. Samtidigt finns det saker jag vill få ur mig som jag låter bli att skriva om av uppenbara skäl. Därför har jag startat en till blogg var de inlägg jag inte publicerar här hamnar.
Vill ni ha lösenordet till den, skriv en kommentar och bifoga mailadress så att jag kan skicka det. Jag kommer inte att dela med mig av några avgrundsdjupa hemligheter, så om jag känner er eller inte spelar ingen roll. Ni behöver inte vara rädda för att be om lösenordet, jag vill bara veta vilka som läser och att ni finns "på riktigt" då det är ovissheten jag finner jobbig (varför jag vill att okända med egen blogg, bilddagbok, Helgon eller dylikt uppger sitt användarnamn där).
Denna blogg kommer dock att fortsätta precis som vanligt. Inga förändringar för Fröken Bromskloss inte. Och till er jag inte kommer att dela med mig av något lösenord, ta inte illa upp. Jag har antagligen ingenting personligt emot er, men vill själv välja vilka som skall ha full inblick i mitt huvud.
"Hårfön på köpet!"
Handlar man senast idag för över 1200 kronor på Eleven får man en hårfön från Toni&Guy värde 499:- (ange rabattkod TONI). Eftersom min nuvarande orange äldre än jag själv tillverkad i West Germany sprider en bränd lukt över huset varje gång den slås på behöver jag en, men då jag inte skulle lägga ned så mycket på en fön tog jag chansen att göra en beställning innan erbjudandet går ut. När vissa damer spenderar det dubbla beloppet på en balklänning att använda en gång för att mingla bland främmande gymnasieelever i och dessutom överröses med studentgåvor (jag visste inte ens att man fick sådana) tänker jag att jag också borde göra något roligt för de pengar som finns på mitt personkonto. Jag drabbas dock alltid av lika stor beslutsångest varje gång jag skall klicka hem något från internet, och kommer efter att betalningen är gjord på vad jag borde ha köpt i stället (enda anledningen till att jag köpte Chocolovers parfym var t.ex. att jag ville ha den söta koppen man får vid köp av två produkter ur serien, men så tog jag bort duscholjan sist av allt och blir därmed utan - något jag kom på i skrivande stund), trots att jag tagit dagar på mig att fundera, men eftersom det var värmespolarna jag var ute efter i första hand är jag nöjd. Jag är mest nyfiken på att se om TVÅLs Golden Olive Face Serum är bra, vilket jag hoppas med tanke på priset. Jag har i en evighet desperat försökt hitta en bra men ändå inte uttorkande och fullt syraspäckad vård för min feta blandhy. Dogge ser åtminstone glad ut (den karln säljer sig för vad som helst) för min skull och jag förstår honom - jag skall ju snart få hållbarare lockar.
Jag är trött och borde gå och lägga mig. Jag vill men kan inte sova. Det vill säga allt är i sin ordning. Jag tror jag går och tar en dusch i stället. God natt fränder och snokande fiender.
Är det nu jag skall dra en lättnadens suck?
När jag kom hem ringde jag till komvux och bokade tid med en av studievägledarna på onsdag. Det kändes inte fullt så hemskt som jag befarat, men klumpig och förvirrad lät jag som jag alltid gör i telefon (jag kan tänka mig att jag framställer mig själv som urtypen för en dum blondin på andra sidan luren). Gick senare över till lokalen och mötet inför förberedelserna av PMN 2008, men det känns inte alls lika bra som i fjol. Faktum är att jag är extremt oengagerad detta år med tanke på att jag förmodligen inte ens kommer att närvara. Jag har ingen som helst lust att bränna någon skiva (ingen tycker ju ändå om min musik), sprida ordet eller gå runt staden och affischera, men en kvinna måste göra vad en kvinna måste göra - annars blir det ingenting gjort.
Nästkommande veckas plus & minus
+ Jag börjar bli brun. En solning till och jag är hurtigt hemmafrufräsch med undtantag för bristningarna som förblir vita. Ärren syns mindre och håret blir en fin kontrast till brännan.
+ Jag tänker leva sunt fram t.o.m. avslutningen. (Klarar Haggan hela 17 dagar, tro?)
+ Jag har pengar på mitt konto och tänker spendera dem som en 20-årig glamourmodell som krympt och dragits ut i tvätten; på mode, skönhet och fruktiga små drinkar. Å andra sidan får de sina drinkar köpta åt sig medan en annan får köa tjugo minuter i baren. Nåväl, jag är ju trots allt bara en blek kopia - än så länge.
+ Jag har bestämt mig för att åka ned till Stockholm i sommar, bara för att få se något annat än detta. Jodå, samma sak sades förra våren och bara så sent som i höstas, men jag är allt bra dum om jag fortsätter skjuta upp på en så enkel sak längre. Utöver mina hjärnspöken och komplex är det ingenting som hindrar mig från att vara litet spontan, som jag innerst inne tycker om att vara.
- Jag är närmare tre veckor(!) för sent ute med att anmäla mig till komvux, och måste komma med en riktigt bra förklaring för att de skall acceptera min sena ansökan vilken jag måste ordna med i morgon. Jag grämer mig för det där samtalet.
- Det känns som om jag aldrig kommer att bli klar med skolan.
- Jag har inget sommarjobb eftersom jag inte vet hur man går till väga för att skaffa ett. Tydligen räcker det inte med att skicka in ett brev till företag som inte söker extra personal och hoppas på det bästa. Hur får ungdomar sina jobb egentligen? Kontakter? I så fall går mina drömmar i stöpet redan där; har inte ens kunnat göra min ARL-uppgift då jag inte känner någon att göra en intervju om deras arbetsmiljö med, och den skall redovisas... i morgon?
- Jag mår bara sämre och sämre över mitt utseende och hittar bara fler och fler saker att haka upp mig på. Om jag lade ner lika mycket tid åt att bana en väg för framtiden som åt att hata mig själv skulle jag inte ha några problem att ta mig fram på den senare.
En mindre lyckad fortsättning
Nu skall jag överföra litet träningsmusik till min halvt fungerande halvt trasiga spelare och sedan trampa tills jag inte orkar mer. Den stunden brukar dessvärre normalt inte vara längre än fyra, fem bitar. Speciellt tycker jag om att röra mig till Lill-Babs och "Är du kär i mig ännu Klas-Göran?" - den är faktiskt väldigt behaglig att drömma sig bort i. Emigrationsromantik, buskishumor och landsbygd är något jag har ett gott latöga till.
Aktuella i-landsproblem, del 2
När jag köper fyrakronorsnudlar tillverkade för ett svenskt märke har jag inga höga förväntningar, men när en smak kallas "kryddstark" vill jag gärna också att den skall vara det. Jag är inte mycket tåligare än någon annan blond och blåögd viking uppvuxen på pulvermos som drabbas av magproblem så fort denne besökt en thairestaurang (nåväl, detta har jag lyckligtvis sluppit), men däremot älskar jag när det bränner i munnen och jag tvingas skölja ned maten med två extra glas vatten för att inte få en hostattack. Då har jag ingenting emot att näsa såväl som ögon börjar rinna. Det kallas kulinarisk njutning, och är en upplevelse få kan utdela. Så glad jag är över att ha en affär i närheten var man finner den rejäla varan med dubbla kryddpåsar i nudelförpackningen.
Påträngande butiksbiträden
Jag har två gånger tidigare besökt Lush, och båda har varit hemska upplevelser p.g.a. biträdena som inte låter en vara i fred. När jag idag efter säkert ett års frånvaro tog mig modet att gå in för att se om tiderna förändrats attackeras jag inte bara av en utan två kvinnor, varav den yngre börjar att följa mig runt i den minimala lokalen och uppmana mig att testa produkterna på handen. Att man endast är där för att se sig omkring verkar de inte kunna ta in. Jag ser min chans att fly då de två börjar prata med varandra om sitt största intresse (d.v.s. butikens egna produkter) och när jag närmar mig dörren hör jag den äldre hojta till och fråga ifall jag har deras tidning. Jag tar emot den, trycker ned den i väskan och säger att jag föredrar att läsa om produkterna i fred, varpå hon menar att man ju mycket hellre vill testa och lukta på dem i butiken (vill man?). Nej tack, jag vill inte på beordran sniffa på varenda tvål jag passerar och jag har inte ens ett badkar, så varför skall jag intressera mig för era väldoftande bubbelgumsrosa badbomber? (Jag känner ändå ingen skillnad då de hundratals lukterna vuxit sig samman till en enda och stanken från er butik ger människor kväljningar tio meter ut på Storgatan.)
Bubbelgumsrosa
Jag har ingenting emot vare sig bajsbrunt eller blodrött, men när blev bubbelgumsrosa en officiell benämning på alla rosa nyanser i Sverige? Är merparten av våra bubbelgum ens rosa? Säger man ens bubbelgum om tuggummi idag? Sist jag hörde någon kalla det så var det Annika i Pippi Långstrump som gjorde det (som jag avundades deras VIP-besök i den minst sagt mysiga godisaffären, men jag är glad att det är självbetjäning vad gäller lösvikt idag då jag skulle få skämmas ögonen ur mig av att be om 12 jordnötsbitar och 17 jordgubbsbumlingar). Jag beskyller internet för detta, som jag hoppas är en döende spyfluga bland postorderföretagen och modebloggarna, och tycker bara att det är vansinnigt löjligt då vuxna människor seriöst börjat omnämna saker som bubbelgumsrosa: Vad det egentligen är verkar det dessutom råda delade meningar om just p.g.a. att det inte finns någon specifik tuggummifärg.
Vad offrar man inte för litet d-vitamin?
Idag skulle jag vara hurtig, men ack, så svårt det kan vara. Jag hade planerat att promenera in till centrum för att uträtta diverse ärenden och avsluta med solarium, men skyndade mig p.g.a. blåsten till bussen och bestämde mig för att i stället gå hem. Väl inne i stan insåg jag dock att jag inte hade några ärenden, och gick direkt mot Sun Tan för att låta mig svettas av annan anledning än rörelse. Samtliga rum var upptagna och i lokalen befann sig flertalet brunbrända rynkiga kvinnor (och en man) man omöjligt kunde avgöra ifall de snart skulle fylla 40 eller närmade sig 50. Jag kunde inte låta bli att undra ifall de yngre regelbundna solareibesökarna ser sin framtid i dem, och vad de i så fall tänker om det. Kanske känns det alldeles för avlägset för en 20-åring att föreställa sig själv som "solariekärring" år 2028, eller så ser deras föräldrar likadana ut varför den domen inte känns fullt så hård som för oss andra?
Efter 16 minuters lyssnande till Rix FM som för en gångs skull spelat två bra låtar i sträck och en stark fläkt som hindrat mig från att andas normalt kliver jag med blöt rygg ur solariet och börjar att masa mig hemåt, men när jag når Malmuddsviadukten börjar panikångesten att komma. Jag går inte bara osminkad med flottigt hår efter att ha köpt schampo för torrt (mitt är fett) iförd mina fulaste kläder som börjat strama efter viktuppgången; jag går osminkad med flottigt hår efter att ha köpt schampo för torrt iförd mina fulaste kläder och ett knallrött flammigt ansikte mitt på blanka dan i rusningstid - ett scräckscenario utan like. Bron är fylld av människor både framför och bakom mig, och precis som jag alltid tittar ned mot folket som går på den då jag passerar med bil lär övriga passagerare göra detsamma. Allt jag kan tänka på är att att fortsätta rakt fram med blicken fäst mot marken och "låt dem inte titta inte på mig!" upprepas i huvudet som ett annat mantra. Jag stänger av mp3-spelaren för att höra så att det inte låter onormalt var jag kommer gåendes och sätter mig sedan för att vänta på nästa buss (jag skulle aldrig klara av att gå ända hem med vetskapen om att någon kommer att undra hur jag kan visa mig så där).
Jag tänder en cigarett och försöker hålla mig bortvänd från vägen vilket får mig att påminna om ett förrymt oduschat mentalfall, d.v.s. snäppet värre än att visa sig röd och rökandes (få kombinationer ser väl ofräschare ut). En minut senare stannar en fullsatt bil upp, en kvinna vevar ned rutan och frågar mig var Örnäset ligger. Jag skyndar mig att säga åt dem att fortsätta rakt fram och undrar varför något sådant skulle hända just nu (- men kanske borde jag egentligen känna ren lättnad över att de inte dömde ut mig utan tilltalade mig trots rodnaderna)!
Bussen är fullsatt och jag tvingas sitta med ansiktet vänt mot hela församlingen. När jag slutligen stiger av är jag alldeles matt i benen, men inte från att ha gått en kilometer. Varför bryr jag mig så mycket? Ingen tänker ändå på annat än sitt eget: Att jag mår dåligt över detta är väl ett lysande exempel på att även jag tillhör den gruppen.
Så vad har vi lärt oss av denna händelse? 1) Jag kommer aldrig mer att gå ut utan foundation 2) Jag tänker sälja min oanvända stegräknare värde 399 kronor då jag uppenbarligen inte är mogen för att promenera ensam dagtid, och för rädd för att göra det någon längre sträcka om kvällen. Nu skall jag återgå till att göra det jag är bäst på; titta på Simpsons och leta vidare efter något att stoppa i munnen. Fridens liljor!
Fyndat i veckan
Fyndat i veckan: Sheer Blonde schampo och balsam från John Frieda, älskvärda Silk Therapy silkesdroppar från Farouk Biosilk, kroppslotion för jämnare hud samt cellulitserum från Lumene. Angående det sista vet jag mycket väl att det är till föga hjälp, men hoppet är det sista som lämnar människan (tyvärr är jag en sådan, och denna människa har läst hela två goda recensioner om produkten) och Åhléns veckoerbjudanden är värda att utnyttjas.
Tuesday's grey and Wednesday too
Vaknade 07:07 av att någon satt eld i soffan (åtminstone kändes det så), mitt i en minst sagt suspekt dröm. Som tur är hade jag ändå bara filmkunskap - den tråkigaste kursen av dem alla (eller så känns det bara så p.g.a. en tråkig grupp) - att göra mig i ordning för och stod ändå på hållplatsen tio minuter innan bussen anlände. Skall vara där igen om en timme för en kort återträff med teatern, vilket känns riktigt onödigt. Dock tycker jag om att vara i skolan; jag har trots 90-talister omkring mig, som får mig att känna mig som gamla farmor på höga berget utan kokkonstnärlighet, roligare där än i hemmet var det mest bedårande är när min katt sitter i fönstret och smattrar tänder efter "pippis". Vilken tragisk varelse jag måste framstå som, när det mest intressanta jag har att berätta för veckan som skall passera är mina senaste inköp, eller hur olidliga saker och ting känns. Dagens mest olidliga är det telefonsamtal jag fortsätter att skjuta på, då jag inte vet något värre än att behöva göra dessa. Jag må ha förlorat mycket av mig själv och vunnit ett par nya egenskaper, men telefonskräcken sitter i. Hur skall jag kunna bli vuxen när jag inte ens vågar ringa komvux och boka ett simpelt möte, så att jag kan komma igång med studierna? Som jag önskar att jag fortfarande var omyndig, och hade någon som kunde göra det åt mig. Med frihet kommer ansvar, men med ansvar tillkommer definitivt ingen frihet.
Om man skulle åka tillbaka nu, så att jag hinner unna mig litet nyttiga inköp i den desperata jakten på ett utseende. Jag har slut på lektioner och kommer därmed inte heller att ha några andra ärenden inne i stan på ett bra tag. Klädköp är det också slut med nu när gymnasieskolan gjort sitt och jag inte längre har någon anledning att bära dem. Jag är alltså inte nudist, men tillhör definitvt inte skaran som klär upp mig för att sitta oborstad framför datorn (varför en dagens outfit-kategori aldrig skulle gå runt i min blogg; jag ser ju jämt ut som en slashas). Då duger velourbyxor och en urtvättad "Vi gör det på Herstön... renoverar alltså"-tshirt så bra så.
"Ursäkta, gillar ni kanelbullar?"
Efter att konserten var över gick jag och M omkring i centrum ett slag, tittade på parfymer och smaklösa födelsedagskort och hamnade senare på det nyöppnade Pressbyrån (vilket man tragiskt nog stängt ned den gamla tobaksbutiken för att inviga). För en skinande guldpeng fick man en färsk kanelbulle, en sur minst sagt liten latte utan mjölk från en defekt apparat som snarare påminde om en ångmaskin och lät som ett helt tåg (tala om att den öppnade upp porerna; synd nog hade jag ingen ansiktsmask med mig) samt en ballong i valfri färg. Då Luleå är en hamnstad i dess rätta bemärkelse var det p.g.a. all blåst omöjligt att befinna sig utomhus med detta utan att ballongerna daskade en i ansiktet och kaffemuggarna flög all världens väg varför vi förtärde våra fynd i ett fönster intill Systembolaget i brist på annan sittplats (take away-fika är inte på långa vägar så glamouröst som bloggarna vill få det att framstå som), för att sedan gå till stadshuset vilket är det ställe som erbjuder en plats 30 meter ovan marken att släppa ballongerna från, men då det numera finns något så modernt som larmade dörrar för att undvika självmördare slutade vi i stället upp på Åhléns parkeringshustak. Det enda vi fick ut av det tidigare besöket var svindel från spiraltrapporna och syn på en medelålders kostymklädd man med en välsminkad thailändska med lösnaglar, med största sannolikhet funnen på thailovelinks.com, sittandes tätt intill (inte undra på att han såg förnärmad ut då jag frågade dem ifall de visste var i byggnaden man ingår äktenskap, ty han var ju uppenbarligen där i ett oheligt ärende).
Kring femsnåret skulle mina föräldrar bege sig till Piteå(!) då min mor fått för sig att hon prompt måste ha två halvmetershöga trädgårdstroll i äkta white trash-anda på framsidan av rucklet, något som råkade vara slut på Överskottsbolaget här (det är så vi gör i Norrbotten; i stället för att vänta en vecka på att butiken skall ta hem en vara åker man fem mil för att få den samma dag), vilket betydde att vår småstadsbo fick åka snålskjuts med den lilla röda och fungerade som halvdan vägvisare. Givetvis lyckades jag bli exhalterad likt en skolflicka utan liv med det bästa från två världar närvarande (i detta fall attraktivt sällskap och aldrig tidigare besökta lågprisbutiker) och klev ur bilen innan den hunnit stanna, vilket dessvärre resulterade i en tillbucklad numera före detta välbevarad favoritsko som hamnade under hjulet. Det kändes, men som tur var provade jag så sent som två timmar tidigare mitt blivande (om än dubbelt så dyra och tvåfärgade) favoritpar. (Eurosko, Eurosko, ni skänker mitt smärtande hjärta ro.)
På Dollarstore i Piteå köpte jag en burk godis, som jag nu har tömt till hälften efter att ha cyklat två mil med Buju Banton som lättade upp den svettiga stämningen i källarhålet. Nu sitter jag här, äckligt mätt, och väntar på att ett nytt dygn skall komma och föra med sig samma gamla bekymmer, men jag kan då åtminstone säga att gårdagen var trevlig.
Ballongfärd med Råneåstjärnans ljuva stämma i bakgrunden.
Mjölk för att påskynda processen?
- Är det en mjölkdrink du har på toaletten?!
- Vad?
Jag går ut i trappan för att höra vad hon vill.
- Är det inte en mjölkdrink det här?!
Hon håller upp min kroppslotion från Yves Rocher.
- Eh, det är hudkräm. Varför skulle jag ha en mjölkdrink på toaletten?
Mina händer är kruttorra efter veckans bravader, så det är dags för mig att gå och smörja in mig med litet mjukgörande drinkmix från Norrmejerier.
Aktuella i-landsproblem, del 1
De ser en inte, bryr sig inte om att hälsa då de mot förmodan gör det, men kan på tjugo meters avstånd höra ett ziplock förslutas längst ned i väskan eller en tändare tändas, och de drar sig trots att de mycket väl har råd till eget inte från att tigga. Personer som endast tilltalar en då de är utan cigaretter (vilket de alltid är då de tvingas dela ut hela paketet de gånger de väl köper ett eget) eller vill ha ett tuggummi toppar kvällens lista över aktuella i-landsproblem. Inte enkom för att jag är dålig på att säga nej, utan därför att de saknar det lilla extra känt som allmänt hyfs. Hade jag skrivit för Veckorevyn hade jag kallat beteendet "sjukt osexigt".
Bussmarodörer
Deras kroppslukt är stark. De har antagligen inte duschat på en vecka, har svaga stönande ljud för sig och sätter sig gärna bredvid en, helst så bredbent som möjligt. Det skönaste med detta land är att man faktiskt får sitta i fred med sina tankar (och ibland gå ett helt liv, vilket inte är fullt så skönt) - tills det att dessa lätt efterblivna främlingar som trots lediga säten prompt slår sig ned intill en och tränger in en mot fönstret. Som jag avskyr att sitta längst in, vilket betyder att man tydligt måste visa att man skall av genom att tidigt börja vrida på sig för att slippa ursäkta sig så att de kan resa sig upp och släppa förbi en. (Värst av allt är dock då människor väljer att stå trots att sätet bredvid en är det enda lediga i en i övrigt fullsatt buss. Där har vi de verkliga marodörerna, som krossar mitt hjärta genom att framställa mig som för äcklig att sitta bredvid.)
Repriser på bästa sändningstid
Det är fredag. Jag är hemma medan mina jämnåriga gör stan och är enormt ostimulerad. Jag är trött efter två dåliga föreställningar, hungrig/sötsugen, ilsk på TV-sporten och det sista jag vill se 20:00-21:30 är reprisavsnitt av föregående veckas Sing-A-Long + Extra Extra när de hade kunnat slänga in en film under den tiden och höjt tittarsiffrorna avsevärt. Vilken som helst skulle gå så bra så. En romantisk komedi med Renée Zellwegers kisande ögon är ett bättre tidsfördriv än Renée Nybergs smil.
Det hände på en skitig gata för tjugo år sedan
Genrepet var skönt nog utan publik och gick överlag bra. Läraren fick ett utbrott han sedan kände sig tvingad att ursäkta sig för, jag var för snabb utom i bytena då jag i stället var för långsam och hade glömt kvar rekvisita nere i logen, men i övrigt; visst. Det är skönt att ha det bortgjort. Nervositeten hann jag inte tänka på utan låter den i stället återkomma någon gång i morgon eftermiddag. Jag tycker att det är väldigt tråkigt att missa övriga inriktningars slutproduktioner då jag är mer intresserad av att se dessa än att medverka i den egna men skall försöka att gå på åtminstone en. För de intresserade av vår spelas samtliga föreställningar i Lärkans aula, och då det är en bra historia är det värt att missa ett avsnitt av Sanningens ögonblick/Postkodmiljonären, eller att strunta i en dags menlös sovmorgon. Faktum är att det är rentav skamligt att prioritera något sådant före en såpass välskriven pjäs som "Road" är. Betydligt bättre än "Stjärna" vilken hela staden verkade älska. Antagligen därför att man lät den utspela sig i Luleå vilket ju också var det bästa med hela pjäsen, lokalpatriot som man är. Litet medryckande sångnummer är ju heller aldrig fel, men vi har både Sex Pistols, Otis Redding, Eva Eastwood och Vera Lynn - något för alla smaker med andra ord (för att inte tala om all den fylla och svärta vi älskar så).
Rampfeber
Om två timmar skall jag vara på skolan. Till dess kommer jag att sitta här och låta aggressiv mainstreamhiphop dåna ur lurarna för att få litet positiva styrkevibbar, men jag skakar och nu finns inget som jag vet kan hjälpa mig. Det skulle vara att helt plötsligt börja tro på mig själv och strunta i att min lärare blir galen på mig för att jag låter allt rinna bort, men jag kan ju inte det. Jag vet ju hur dålig jag är, jag vet ju att ingenting jag gör är bra. Jag vet att det är över på lördag och att detta inte betyder något på söndag. Ändå mår jag sämst över detta av alla. Jag ser ingenting bra eller roligt i detta utan ännu ett tillfälle för världen (nåväl, en aula x4) att syna mig och se mina brister, se mitt feta ansikte glänsa i rampljuset och min otympliga kropp skvalpa. Om jag varit ett vackert ansikte hade det inte gjort något att jag spelar dåligt, om jag varit en bra skådespelare hade det inte gjort något att jag har ett groteskt yttre. Det är bara att önska mig lycka till, ty jag lär behöva det.
Nej, nu får jag rycka upp mig så att jag kommer ut idag!
The Lion's Bride
Som jag letat, och letat, och letat, men prisa envisheten och skam åt den som ger sig. Äntligen har jag funnit den engelska versionen av min älskade "Lejonbruden". Bättre sent än aldrig. Ännu en bit har lagts på plats till livspusslet (vilket jag inte ens trodde var ett korrekt ord då det lät litet väl kvasipoetiskt, men fick då jag googlade över 13 000 träffar). Tack Adalbert von Chamisso, detta är sannerligen lycka för mig. Mitt nästa projekt blir att hitta originaltexten, för att sedan lära mig tyska och kunna traggla mig igenom den (som dock låter annorlunda än skillingtrycket). Finns en vackrare visa utöver Amanda och Herman? Jag tror inte det. (Att båda framförts i Emil i Lönneberga är en ren slump, eller ett tecken på att hon hade god smak den där lindgrenskan. Det räcker det med att lyssna på "Fattig Bonddräng" för att förstå. Jag känner med stackars Lina som aldrig får sin Alfred.)
Romantiskt på Lagerhaus
Jag älskar Lagerhaus. Det var kärlek vid första ögonkastet då jag först besökte det hösten '06, och det kändes som en skänk från ovan att just efter att ha känt bitterhet över att det saknas i norra Sverige få veta att de snart öppnar här i Luleå! Tänk er en bättre version av Dollarstores prylavdelning: Mycket plastigt skräp/kitsch med stora blaffiga texter och uttjatade Elvis/Monroe-motiv som alla utom samlarna tröttnat på, men en hel del guldkorn till varierande men oftast låga priser. Jag drömmer mig bort till mitt lilla framtida skyffe till vilket jag införskaffat detta.
Två saker
1. Daggmaskar. Jag trippar fram på gatorna och andas häftigare än vanligt då det har regnat. Jag mår mer illa av dem än av larver, som jag också är "rädd" för.
2. Att vandra i mörker, och det är inte att slå i foten som skrämmer mig utan fantasierna om vad som kan tänkas hoppa fram bakom hörnet eller mig.
Två saker du har på dig just nu
1. Linne.
2. Underkläder.
Två av din favoritlåtar just nu
1. Marlene Dietrich - Hot Voodoo.
2. Eva Eastwood - Someone To Love.
Två saker du vill ha i ett förhållande
1. Glädje och dramatik.
2. Trygghet och tillit.
Två sanningar
1. När jag skakar hand med en person tänker jag alltid på då denne skakade något annat med den senast.
2. Jag har ingen som helst självdisciplin att tala om.
Två saker som du attraheras av
1. Välformade näsor.
2. Vältränade manskroppar (se Lil Wayne utan huvud och tatueringar) och fylliga kvinnokroppar (se Kate Winslet ombord på Titanic).
Två av dina hobbys
1. Att göra dåligt hopklippta kollage och lägga in i min blogg.
2. Att drömma mig bort och bläddra i gamla tidningar från 30-/40-talet.
Två saker du verkligen verkligen vill ha
1. En rymlig tvårumslägenhet med skaplig utsikt och lugna grannar. Gärna pensionärer.
2. Någon som vill komma på inflyttningsfest till den och dricka ur mina smaklösa Dollarstoremuggar köpta för en krona styck.
Två saker som gör dig till en stereotypisk tjej
1. Jag älskar kläder och shopping.
2. Jag kan inte använda normal röst när jag talar till pälsdjur, utom då de är olydiga och jag irriterad. Det är gos hit och gull dit. Fruktansvärd egenskap, jag vet.
Två saker som gör dig till en stereotypisk kille
1. Jag har svårt att göra flera saker samtidigt.
2. Jag är väldigt bekväm och tycker om att ta plats.
Två saker du vanligtvis inte skulle erkänna
1. Jag tjuvyssnar på andras konversationer och önskar att jag kunde delta i dem.
2. Jag har en herrans massa kyrklig musik på datorn som jag inte vet var någonstans jag hittat den.
Två saker du tänker på just nu
1. Att jag måste klä på mig och komma igång med dagens bestyr.
2. Att jag inte ser fram emot att göra det och kommer att sitta kvar här om tre timmar.
Två saker du kräks av
1. Ostsås. Det är något med det som jag inte klarar av.
2. Potatischips. Har aldrig tyckt om detta, men mår också illa om jag äter för mycket av det.
Ångest i en liten ask
Jag har den senaste tiden varit extremt låg, och det har helt och hållet med självförtroendet och scenskräcken att göra. Varje gång jag skall göra något jag fasar för inför andra kommer panikångesten och den sociala fobin tillbaka och jag gör ett fiasko av alltsammans. Jag är bättre skådespelerska när jag inte spelar teater - när jag gör det är jag inte ens en medelmåtta, bara en osäker och otydlig valross. På onsdag är det genrep inför publik, nästa lördag är allt överstökat och jag sitter fortfarande och undrar vad jag skall ha på mig och vilka frisyrer jag skall ha. Måste åka in till stan i morgon, köpa hårrullar till min ena roll och leta efter en skjorta till min andra (en man med bredare bakdel har aldrig skådats, så det är väl en sensation i sig). Jag hoppas att ingen av de som kommer att se något av framträdandena läser detta, ty det sista man skall göra är väl att erkänna hur dåligt allt känns, och det blir inte direkt bättre av att jag intalar mig själv att jag är sämst i gruppen. En sak som kändes skönt att höra gällande skolan var dock att studievägledaren som jag så länge dragit mig från att besöka sade att hon tyckte det var fantastiskt att se vilken positiv förändring jag genomgått sedan högstadiet, att hon såg en helt annan Cecilia idag och att jag borde vara stolt över mig själv. Hon sade att komvux var ett klokt val och att jag måste boka ett möte med dem snarast.
Första maj lider mot sitt slut. Idag är det ett år sedan jag införskaffade mina blingskor, tog bilder från SACs möte i stadsparken, poserade i hatt med flor utanför domkyrkan på trettio meters avstånd och såg ett 30-talspussel från Kellogg's på Konsum. Detta år har jag sovit och ätit likt ett spädbarn livnärt på vetebullar med för mycket kanel. Hela min kropp är uppjäst och kvisslor jag inte förstår varför de kommer letar sig fram på kinderna.
Hur jag hatar nya blogg och förlorade ännu en gnutta värdighet
Den direktsända fotbollen skjuter som vanligt upp på något intressantare att skåda i rutan om kvällarna. Nu tycker jag inte ens om Scrubs utan finner tvärtom merparten karaktärer oerhört löjliga med undantag för Jordan och Dr. Cox (vilket radarpar! ett sådant förhållande önskar jag mig; jag behöver det eviga gnabbet som buddhismen behöver det eviga lidandet), men precis som med alla andra serier man lyckligtvis aldrig började följa (exempelvis Vänner som jag aldrig sett ett helt avsnitt av då två minuter får mig att vilja vända mig om och ta en tupplur tills eftertexterna rullat) behöver man efter att ha lärt känna personerna, miljöerna och intrigerna sin regelbundna dos.
Blogg har flyttat och jag hatar det. Det finns inte ord för hur ilsken jag är på deras påhitt. Ja, designen är ful men det är det minsta problemet: permalänkarna har ändrats i efterhand varför det numera inte går att söka i bloggen då "sidorna inte finns", man loggar inte längre in från en portal varför nyckelorden och listorna är borttagna (hur är det tänkt att hitta andra bloggar och själv få sin hittad?), det krävs flera uppdateringar av sidan för att ens ändringar skall synas, och jag undrar om det är medvetet de låtit försämra kvalitén på de uppladdade bilderna (såklart att det är, och perfektionist som jag är har jag hellre inga bilder alls än pixliga sådana). Onödiga förändringar är något som plågar mig och känslan för att blogga har redan minskats fatalt. Jag vänjer mig väl slutligen som man måste vänja sig vid allt annat, men vill fortfarande ha gamla hederliga blogg.se tillbaka, inte ett smutsblått, amatörliknande och buggfyllt publishme.se. Vad är det egentligen med populära siter och dålig smak som går så bra ihop?
Valborgsmässoafton gav mig ingen grillukt i kläderna men ett desto större illamående. Det var fem personer från estetiska (det skulle ha kommit fler, som uteblev) hos Emma med man för en rätt trevlig förfest. Jag drack en flaska fruktvin och drinkblandning ur en ursköljd Naturdiet Soup-förpackning, men dum som jag är hade jag inte vett att dricka tillräckligt med vatten vilket resulterade i att jag kände mig OK ända fram till att vi tagit bussen in till stan, försökt tuta vett i ett gäng vakter som har som yrke att inte ta andra på allvar och betalat 80 eller 90 kronor i inträde på Grace. Därefter tillbringades resten av tiden inne på toaletten då även Moa fått i sig för mycket för fort. I ett försök att må bättre kräktes jag vad som kändes som självaste syndafloden medan E höll upp mitt sedan igår eftermiddag gråfärgade hår som ser förfärligt ut (det var inte alls meningen att det skulle sluta upp i cementgrå och kritvita partier framtill medan tinningarna och topparna har kvar den platinablonda färgen), men piggare blev jag dessvärre ej. Dansgolvet hann inte ens uppsökas (m.a.o. inget svängande av de lurviga till Lil Jon vilket var min ambition och plan sedan förra veckan, som jag såg fram emot det!), och jag och M skjutsades hem innan klockan hunnit slå tjugo över elva. När bilen stannat på uppfarten hade jag tydliga problem att hålla balansen då jag trillade ut ur den, och ännu en gång på hallgolvet efter ha blivit hjälpt till soffan men gått upp igen och sedan somnat på toalettgolvet. Den som gapar efter mycket och tvingar i sig de sista decilitrarna utanför lokalen trots att man inte kan bli gladare utan bara sjukare, mister ofta hela stycket, för att inte tala om värdigheten. Pinsamt, C.
