När man en gång flyttat vill man inte återvända till det man flydde från. Ju äldre man blir desto större blir längtan att slippa de eländiga individer man tvingas lyssna på och göra sitt bästa för att ignorera. Hennes närvaro gör mig sjuk. Inga ord behöver utbytas, det räcker med att höra hennes skrikiga domderande röst, men att få en lägenhet är som alla vet omöjligt (allra mest ettor, tvåor är något enklare men vad i all världens dar skall jag med en tvårummare till?). Till dess att jag stått i kö tillräckligt länge får jag nöja mig med vad som är och drömma om den fantastiskt eleganta inredning jag kommer att välja ut med sådan omsorg att guds änglar fäller glädjetårar i elefantstorlek. Men jag reder mig. Och något CSN blir det inte fick jag bekräftat idag. Men jag reder mig. Så länge jag nöjer mig går allt väl (även om jag skulle trivas som bara den i bostaden ovan på hela 43 kvadrat).

Nu skall jag, hungrig som den värsta av mormorsfrestade vargar, bege mig till stan, framkalla röda fläckar och cancer på annan väg än genom kosmetika. I bil, förstås. Buss åker jag inte osminkad. Det är nog svårt att visa sig utan med keps. Det händer faktiskt inte ens. Jag har däremot en ny kofta jag vågar visa mig i, men svart är alltid svart och ingen märkbar skillnad är från det man annars bär. Ingen kommer ändå få se den under ytterklädernas årtid. Dessa förbannade ytterkläder. Jag tillhör dem som går utan tills första snön är kommen, och då får andra tänka vad de vill ("nej, men usch! ta på dig något flicka! jag blir förkyld bara av att se dig!"). Jag har så mycket överskottsfett att ingen lusekofta behövs.

En fjärdedels sekund räcker för att gå från stadiet var man är nära att börja gapskratta för sig själv på bussen för att man finner sina egna tankar fasligt skrattretande, till att känna hur det oförberett börjar bränna i näsan (det bränner alltid i mitt onormalt korta luktorgan då gråten nalkas, jag undrar om det är något som gäller alla?) och hur kollapsen är nära. Hur jag plötsligt skulle kunna falla ihop på golvet med ett hejdundrande brak och brista ut i storgråt då den där bubblande glädjen försvinner när man vet att de där fasligt skrattretande och geniala fantasierna som skulle lämpa sig som femstjärniga sketcher (jag säger bara: "Jag går ut och när jag kommer in igen och beställer en Chicago så vet ni att jag egentligen menar en Margarita, OK?") eller rentav en hel situationskomedi i nationell TV aldrig kommer lämna ens huvud och det omöjligen går att dela med sig av dem för någon då de är så interna att man inte själv förstår hur fanken de uppstått.

På fredag skall jag skrämmande nog gå på vad vi kan säga är, tja, personalfest (jag är alltså helganställd som personlig assistent, vilket är det enda arbete jag aldrig skulle finna mig i i framtiden). Buffémiddag på +30-krog med medföljande vin/pilsner-glas, och det kan behövas med tanke på det föraktansvärda sällskapet (även om vad som blev helgens intag känns tillräckligt för ett tag, men roligt hade jag ju till viss del ändå). Jag känner rakt inte för att gå och tilldelas ett salladshuvud vilket lär vara det enda ätbara då människor alltid är lika förutsägbara och väljer tacobuffé, även om det onekligen är spännande att höra vad ointressanta, provocerande tankar dessa varelser har att utbyta mellan varandra. Jag kan inte sprida mina egna, men andras för jag mer än gärna vidare.

Och - jag hatar att det är så här. Jag hatar att jag aldrig kan hålla någon distans, att jag både är slö och lämnad åt mitt öde, att jag äter utan hunger(!) och jag hatar att min kamera är trasig så att jag inte kan fotografera viktiga saker såsom mina halsmandlar och stökmaskarna som snart krälar här.

Jag vet inte varför mina ögon ser så groteska ut. Jag vet att ingens ansiktshalvor är identiska, men mina är onormalt annorlunda. Beroende på från vilken sida man ser mig kan man nästan tro att det är två olika personer. Egentligen är det nog till största del det det det handlar om, men hur skall någon annan än jag veta?
 
Jag känner mig vindögd och lazy eyed, men till skillnad från Paris Hilton är jag inte multimiljonär och kan vara lycklig ändå. Jag var i vintras hos en optiker för att kontrollera synen just pga oro över det som blivit tydligare med tiden, som menade att där inte fanns några "konstigheter" alls. Hur kommer det sig i så fall att ena ögat är såpass irriterat att jag tänker på det och dess pupill tenderar att ge intryck av att vara dubbelt så stor som den andra på bild? Vänster sida är problemet. Ändå visade det sig att jag hade bättre syn på den. Hur, herr Anders plus efternamn jag inte minns, går det ihop?

Norma Shearer hade ett äkta lazy eye vilket man tog hänsyn till och dolde genom att fotografera henne i vissa vinklar, men det var Hollywood, USA, inte Trollywood eller sämre, Sverige, och vad gör när man står mellan vindögdhet och det? Jag vet inte hur jag skall fungera med ett tillfredsställande yrke i framtiden. Vem anställer någon som ser ut som jag och dessutom beklagar sig högt över det?


Tankarna återkom igår efter att ha sett mig själv fryst, och gissa om ögonblicket raderas innan jag ens hann inspektera det närmare, och likaså idag då jag tittade på film. Jag gick och lade mig direkt för att slippa må dåligt, men fick i stället möta allt på nytt i drömmen var jag kom hem efter en kort vistelse på stan med en fruktansvärd smärta jag inte visste vad det handlade om. Man flockades kring mig för att se vad det gällde, och det visade sig att min ena lins hamnat på sned och skavt in i ögat. Jag var livrädd. Min mormoder, som fått sina egna ögon ordnade med laser under lokalbedövning och därmed var den med störst erfarenhet(?), fick hjälpa mig att sätta den på plats med bara fingrarna genom att först ta ut den och sedan försöka lirka in den, vilket resulterade i både blod och forsande tårkanaler. Grumligheten försvann, men linsen hade gått sönder och min iris fått stora guldgula varliknande fläckar. Det till trots skulle det dröja tre månader innan jag fick träffa en läkare. Tre månader med de mörkaste solglasögon, halvblindhet och rädsla över att linsen skulle falla ut och ögat torkas sönder. Jag fick panik, grät och visste när jag vaknade till att jag måste somna om - om det skulle vara sant, varför jag nu sovit sedan 12 och innan det 03-10. 

När jag vaknar svettig efter att ha legat fullt utrustad i kläder, morgonrock och täcke och går in till köket för att hitta något att äta hör jag hur det knackar på dörren. Det är grannarna - mina föräldrars enda gemensamma bekanta - som varje söndag kommer hit för att spela Chicago. Varje söndag försvinner jag ner i källaren för att slippa deras obehagliga skratt (jag svär att det låter värre än mitt; snarare kacklande än högt) och godisätande i kombination med konstant KOL-hostande. Jag blir arg för att jag 1) inte hinner röra ihop något, får ta ett glas apelsinjuice (jodå, jag har det i kylskåpet, till skillnad från vissa bartenders) och klampa ned till datorn (var blogg.se som namnet själv säger är min enda tillflyktsort) 2) inte får ta del av de 50 kronor från Karamellkungen de kom bärande med och nu sitter och pratar om samtidigt som de smaskar så högt att jag kan höra dem med snäckor (samt en del vax) i öronen, som om de visste vad smak var. De äter vingummin! Jag klarar inte av de som skamlöst säger att de "älskar vingummin". Fråga inte varför, ty jag har ingen annan förklaring än att jag alltid hatat det. Yup. "Everyday it's all about me." Tragiskt men sant.

Gjorde litet (o)nödig shopping idag: Kjol, ljus och rökelse. Det är billiga ting man får unna sig och önskar att man hade större användning för än man tar sig. Har nog omkring 100 doftstickor som legat i år och dar (en kartong kinesiska däribland som jag - hör och häpnas - fick då jag var tretton), men det är dags att ta upp det igen. Avslappningen och renandet från svarta tankar gör det värt att städa så att man har en bestämd plats att hämta ny kraft från. Klistra igen ett par kartonger och kasta i soptunnan då allt är för oanvändbart för att skänka till ryska barnhem. Det kräver inte mycket. Hur kan man prioritera tomheten framför sin själ? Skärp dig nu, din försoffade hagga innan jag bränner ditt ansikte med vekens låga.

Igår hämtade jag ut paketet från 11. Både mängden ögonrengöring och hårtvätt var större än jag trodde varför det var väl spenderade pengar. Fick med prover av den sockervaddsparfym jag inte passar i, men till min glädje kom idag en provflaska av Lancomes Hypnose med posten (som S fått med Damernas Värld, förstås). Allt i allo-dofterna var också överraskande trevlig: det luktade verkligen december (förhatliga månad).


På lördag blir det klubb och sura miner. Även om jag gillar att göra det som kallas festa (så ungdomlig jag känner mig), är jag i botten en "mysig hemmakväll"-tönt som tycker att timmarna innan galej är asjobbiga och inte alls förväntansfulla, men det är sådant man inte får erkänna för sig själv eftersom man då blir bekvämt sittande månad efter månad utan att se något annat, utan att bli sedd.
"Åh så mysigt med hemmakväll! Vem skall du vara med?"
"Ja, det blir en romantisk träff på tumanhand med Cheese Doodle och 'Doobidoo'. Kanske kommer Milkduds förbi en sväng, så det kan ju bara sluta på ett sätt, om ni förstår vad jag menar."
"...Wha?"

Julklapparna är avklarade (jag vet, jag kan omöjligt kalla dem det; låt oss säga presenter för att vara korrekt och tråkig). Jag orkar inte vänta på årets värsta vecka som ger total livsångest och får en att överväga att likt George Bailey i "It's a Wonderful Life" hoppa från en bro, och då utan räddande ängel på jakt efter sina vingar inblandad. Jag vill inte sitta ensam framför datorn på en sådan dag. Med glitter, perversa tomtemasker med flätad mustach, risgrynsgröt med en mandel som får stackars fars tänder att fara all världens väg, julotta med en rödklädd Agnes, 46, som aldrig lärde sig att tänka för sig själv, återkommande filmer med jultema var givetvis mirakel inträffar i varenda en, frånstötande plockmat (som om inälvsmat och kokt potatis skulle vara det minsta exklusivt), stjärnor i fönstret, tända ljus som sätter eld på gardinerna, vackra kort (se ej bild) som bekräftar ens betydelse och paket inslagna i annat gulrött än Kvantumkassar.
 
Traditionsenlig som jag är önskar jag inget hellre än att fira jul med den självvalda familj som inte finns. O, så lycklig jag skulle vara då, bärandes ett brunt förkläde innanför min kära fuskpälskrage med mitt platta i den gladaste hemmafrufrisyr 50-talet har att erbjuda och sjunga "Det strålar en stjärna" med den värsta av stämmor medan jag sittandes i min skogsgröna fåtölj i nyrokoko öppnar mina dyrbara klappar innehållande smycken, hattar, kläder, parfym, vapen, puder, filmkamera, fjäderprydda hemmafrutofflor matchande min hemmafrufrisyr, serviser, möbler, ekorrbroschar, ansiktscremer, årsprenumeration av Husmodern, presentboxar med småkrafs ingen vill ha, sedelbuntar, bantningspiller, tryffel och allt annat en fin dam behöver!

Med mina präktigaste av präktiga drömmar i åtanke föredrar jag att med förbruksvaror muntra upp mig själv (då jag inte fick ersättning för skorna jag lade ner 600 kronor på kan det behövas) under en tid då det fortfarande är möjligt. 

Toni&Guy Platinum Blonde (precis vad det låter som; schampo som neutraliserar håret och ger det liv och lyster)

Talika Lash Conditioning Cleanser (makeupremover som tillför fransarna fukt och bevarar dess naturliga lyster)
Joey New York Quick Blackhead Dissolver And Pore Minimizer Gel (avlägsnar pormaskar)
Aroma Mist, Christmas Collection: Frosty Pop & Gingerbread (rumsdoft/kroppspray - här kommer eländet in)
Les Plaisirs Nature: Eau de toilette Kokos + Kroppslotion (i toppen av en palm på en fjärran tropisk ö)
Jardins du Monde: Duschgelé med kakaoböna från Afrika (mycket syntetisk kakaoböna, dock)

Ja, bara en sådan sak som att jag ser 14 september som vinterns början och redan börjat tänka på 2008 kanske ger en inblick i hur fruktansvärt fort jag anser mitt liv passera mig. Att jag ser mars 2007 som "ett år sedan" likaså. Så litet händer i mitt liv, att jag fortfarande minns allt som om det hände i förrgår morse (jag minns allt jag tänkt under det och det ögonblicket, allt jag haft på mig, alla konversationer jag haft 100% ordaggrant, och så fortsätter det). Varje månad är som en vecka för mig.

Jag hatar mig själv för att resultatet av allt jag gör alltid blir det sämsta. Jag är olycksdrabbad och förstår fullt varför jag hatas lika mycket som jag hatar mig själv och hur jag framställs. Var jag än hamnar, vad jag än gör, lyckas jag alltid förstöra det på något sätt genom min blotta närvaro. En obetydlig mening (eller bara ett ord) räcker för att allt skall gå åt skogen. Jag tänker - på riktigt denna gång - aldrig mer öppna munnen utan tacka och ta emot det jag aldrig får. I grunden har man ingen annan att tala med än sig själv då det inte finns någon som önskar lyssna. Och trots att ingen gör det, lyckas jag ändå skapa en dålig atmosfär, bli skrattad åt, smädad och frånstötande. Då vet man att botten är nådd.

Det är precis som det urlöjliga bland urlöjliga populära horoskopet cirkulerandes på internet säger : "Du är konservativ och rädd för att ta risker. Du är kort sagt en feg fjolla. Ingen Stenbock har någonsin betytt något. Du borde ta livet av dig."

Jag borde ju det, ja. En äckligt fet levande negativitet, ett brinnande hatiskt, överkänsligt och fult (till och med progeribarn - som under sina sju levnadsår får åka på fler vänskapsmöten än jag någonsin kommer - och de födda med trekilostumörer i ansiktet ser bättre ut än jag, både bakom och framför den) kräk kommer aldrig att betyda något. Inte ens för sig själv.

Uppdatering 16:00: Visst brände jag maten, både vid första och andra försöket. Jag går ner till källaren, glömmer allt vad matlagning heter och känner plötsligt en bränd lukt från köket (som jag hoppas inte är kattskrällets svans, men givetvis är det mat från Hälsans Kök till ett värde av 40 kronor, härligt!). Jag får äta grovlimpa och keso. Nej visst ja, keson är slut och limpan har gått ut, och någon riktig rätt står jag hellre över än att tampas med. Varför förvånas jag inte om jag står rörandes ihop sockerkakssmet 01:30 i natt?