Som ni märker har november månad inte varit en bloggaktiv sådan, och inte för att jag haft det hetsigt på sidan om. Nejnej, jag sover bort tiden och orkar de timmar jag är vaken inte göra mig förstådd med halvdant formulerade halvmeningar. Det mest anmärkningsvärda i dagsläget är att jag hatar slutproduktionens pjäs från början till slut och de karaktärer jag skall spela är berättelsens minst intressanta och betydande (jag hatar att inte betyda något, det påminner alldeles för mycket om verkligheten min egen katt inte ens skulle sakna mig om jag försvann från). Detta var absolut inte det jag önskade och är definitivt mer än jag klarar. Jag känner mig äckligt maskulin till vardags men då det kommer till skådespel är jag sämst på att agera man, kvinna och björn. Hur skall det här gå, när jag redan efter två veckor är dödligt less?

Hämtade ut de tre paketen baskläder idag och beslutade mig snabbt för att sända tillbaka samtliga av Josefssons plagg, hälften av H&M's och behålla samtliga från Haléns. Fyndade även en bekväm budgetversion av den kritstrecksrandiga keps jag velat äga sedan i vintras från Dollarstore för bara tjugolappen. Gissa om allt kändes bra för en sekund! Den lyckades torka några av tårarna, till skillnad från de fyra identiska kjolar som ligger i min garderob i väntan på att den första skall nötas ut.

Jag tillhör de som lyssnar på en låt, tänker på en händelse, äter en maträtt tills jag kräks på den. Jag har suttit nätter genom och lyssnat till en och samma sång på repeat otalet gånger. Det har sina för- och nackdelar att vara långrandig, men nackdelarna leder då det enda som återstår i jakten på att finna något nytt att favorisera är tomhet, för att tro att det uttjatade går att komma nära igen är inte att tala om.

Varför fasar jag för varje nytt  dygn när de alla ändå flyter samman? Är det bristen på överraskningar som gör att jag inte vill sova utan håller mig vaken tills jag faller ihop, bara för att nästkommande dag skall vara så långt borta som möjligt? Svar: Ja, åh ja! Mina cig är slut, hörsnäckorna likaså. Får se till att uppsöka gubbdagis #1någon dag framöver och inhandla ett par nya att slita ut med öronvax och 20% eller 90% volym beroende på var jag befinner mig (jag kan inte i ord förklara hur genanta jag finner de som spelar så högt att man fem meter bort tydligt kan höra vilken musik de fantiserar sig bort bland) till veckans låtar.

Uppdatering 03:00: Tre och en halv timme kvar tills jag skall göra mig i ordning till åtta minuters bussresa, fem minuters gång, tjugo minuters väntan, en timmes röst och rörelse, fem minuters gång, tjugo minuters väntan, åtta minuters bussresa, sätta sig framför TV:n och hoppas att det inte handlar om apor eller reptiler på Animal Planet.
Jag önskar att få lägga huvudet mot kudden, men tystnaden är mer än jag står ut med. Det enda som kommer till mig är tankar som får mig att må dåligt i slutändan.

Uppdatering 15:00: Någon väntan behövdes då rakt inte. Vaknade fem i tio efter två timmars sömn vars drömmar involverade gamla fotoalbum och färgglada barnteckningar, och fick sju minuter på mig att göra mig i ordning. Det jag bekymrar mig mest över nu är de svarta byxor som krävs för att arbeta på julgalan. Jag äger två olika underdelar med ben; ett par joggingbyxor, ett par shorts. Något säger mig att varken eller fungerar. Vad är det för fel på kjol?

Föreläsaren satt fast på tåget varför samtalen som skulle inledas tio inte kom igång förrän strax innan halv tolv. Trots att jag hade ont både här och där efter timmars halvhjärtat lyssnande sittandes på samma obekväma stol och efterblivenhetskänslan inte vill släppa fann jag det ganska trevligt. Det bjöds på restaurang (vilket enbart är uppskattat p g a priserna, på samma sätt som vi föredrar äkta diamanter framför strass) följt av ytterligare två timmars okoncentration och därefter begav sig den lilla skaran à åtta pers till Bishop Arms, som jag dock snart lämnade för busshållplatsens trygga vrå. Nio timmars intelligent sällskap i all ära, men jag kan inte umgås så länge utan att kunna prata, vilket jag i sällskap av människor jag känner mig underlägsen inte gör. Var hemma sju och har därefter inte gjort så mycket som ett dyft trots att den främsta anledningen till att jag kände mig tvungen att gå var att jag faktiskt måste studera det lilla jag har att läsa. I morgon? Åh, alltid detta "i morgon"! C, det kanske inte kommer någon morgondag.

Jag har först idag märkt att studiebidrag varken för september eller oktober månad nått mitt konto. Hur ouppmärksam får man bli? Inte heller har jag fått den CSN-ansökan jag skrev om för en dryg månad sedan godkänd. Skjut på det, gör det bara... Nej, snälla, skjut mig! Jag kan inte ens komma över ett simpelt, mentalt hinder utan att skapa två nya på vägen. När jag vill tro att något skall lösa sig, visar det sig att jag rör om i smeten desto mer. (Jag behöver inte ens tro det, och att röra är helt fel ordval. Jag rör/gör ingenting och där ligger problemet. Smeten har stelnat.)

Fars dag igår. Då föräldraskap är det sista jag skulle fira och inte heller har en överdrivet god relation till min far säger det sig själv att jag inte uppmärksammar det från något håll, trots att "genomsnittspappan är 54 år, heter Lars och har 2,2 utflugna barn i åldrarna 21-26 år" precis som min är/gör/har om ett år. I stället satt jag med lila mousse i håret och drack Passoã efter att ha gått på högmässa var där befann sig hela tio personer kören inkluderad. Temat var "förlåtelse utan gränser" vilket får mig att reflektera ytterligare över min intuitionsförmåga som bara blivit starkare med tiden. Den har vuxit av en anledning och jag måste få veta vilken, för rena tillfälligheter har gränser de med.

Uppdatering: Jag har inte ätit någon form av "mat" på sju dagar eller mer (att äta riktigt dåligt och inte kompensera det har jag återupptagit sedan länge). Har sojafärs i frysen men vet inte vad som finns att göra av detta. Besöker receptsidor dagligen för att finna något enkelt jag eventuellt skulle kunna tillaga, men orkar inte ens röra ihop en omelett och pressar i mig mer av sådant som förstör utseendet i stället för att som en normalt funtad pressa vitlök i färsen, ty det finns inget värre än att behöva vidröra ingredienserna som får mig att känna mig genompräktig och därefter gråtfärdig då jag äcklas av känslan av genompräktighet som uppkommer vid köksdoning som om det vore OK att lägga ned tid på något för den goda smaken som ändå är ett minne så fort de söndertuggade bitarna passerat svalget. Jag hatar god mat och präktighetskänsla. Jag hatar tillfällig njutning.

Första november? Inte nu igen!

Jag har hamnat i en svacka var större tiden går åt till att frossa i ätbarheter. Bara idag har jag ätit ärtsoppa (underskattad rätt, ärtor är superbt) med smörgåsar, mer smörgåsar, isglassar, köpeskanelbullar jag hittat i frysen utan att veta var de kommer från, havregrynsklumparna ur Startpaketet och småplock jag inte ens lagt på mitt minne.
Jag har inte kunnat göra någonting utan att få tugga på något samtidigt och jag skäms när jag tänker på hur jag fungerar: Trots att jag är obehagligt medveten om viktökningen fortsätter jag, och när jag sedan låter rörelseaktiviteter utebli går det som det går; uppåt. Har ökat tre kilo på tre veckor. Det är med andra ord fullt möjligt för mig att gå upp 52(!) kilo på ett år. Det är inte konstigt att man är orolig, men det är konstigt att jag inte tar det till mig fullt. I stället för så småningom övergående abstinens och en hälsosam vardag med större valmöjligheter gråter jag av ångest när jag förstör mig själv, som om jag accepterat det som mitt öde. Det har jag inte. Jag kan och skall använda min vilja till något jag faktiskt vill. Jag har inte svårt med själva nergången (tvärtom är det förvånansvärt enkelt då jag väl tagit det stora steget), det är bara ett levande helvete att hålla den.

Färgade utväxten hos mina morföräldrar igår. Mina kära, hatade morföräldrar som besviket menar att "släkten tar slut här" när varken jag eller min syster ser ut att komma att bilda familj. Att min 40-årige morbror lever ensam och barnlös i sin före dettas uppköpta bostadsrätt med biltavlor på väggarna bekommer dem inte - han är en karriärens man!
De ser det som en större skam att vi två, 20 och 24, inte har någon familj i sikte. En som duger åt dem, alltså. Att den ena är vigd sedan två år räknas inte. De fortsätter att intala sig själva att "det där kan svänga snabbt; hon kan komma hem med en karl så sent som i morgon!" samt jämföra homosexualitet med påstående: "Om det bara är sex det handlar om, kan man lika gärna sätta på en gris!" 
Under samma konversation då hon stolt visar upp sin barndomsbys nya präst, som både "anordnar jazzkvällar och röker pipa!" som om det skulle vara ett utmärkande beteende på något sätt, i dagens tidning nämner jag senare i förbifarten att jag inte längre är medlem i svenska kyrkan. De första två ord som lämnar galtens mun är "hedning" och "ateist". Hur är det möjligt att vara både hedning och ateist? (En hedning tror, en ateist gör det inte.) Jag håller mig sansad men är ursinnig över deras dumhet och menar att jag är troende (och till råga på 100% mer rättfärdig i mina övertygelser än de som läser en halv bordsbön innan de i nästa sekund sätter i sig blodpudding - vad hände med tron på att blodet inte är till för att ätas utan för att ge försoning, eftersom det är livet?), men för den sakens skull inte har någon som helst önskan om att vara med i en församling. Att nästa uttalande lyder: "Vad är du då? Muslim?" säger allt. Två människor som förkastar radikala muslimer p.g.a. den intoleranta bild de läst om i media (tro inte att dessa varelser har någon personlig erfarenhet då de inte sett en muslim på närmare än tio meters håll genom fönstret till sin Golf), jämför hedningar med ateister och motsätter sig religionsfrihet. Motsägelserna flödar!
Jag tvättade ur håret, tackade för mig och åkte en stund senare in till stan för att leta tillfälliga tatueringssår till morgondagens krogrunda, vilket jag givetvis inte hittade. Kom däremot hem fem smycken rikare tack vare Glitters 75% rabatt-ställning.

Jag blir osnyggare för var dag (men är tack och lov inte ensam, det finns undantag som bekräftar regeln om att skönhet kommer med åren) och är knallröd i ansiktet (så mycket för "har tre dagar på mig att bli en svart man"). Provet i förmiddags gick åt helvete, jag har slutat med de svartvinbärsstinkande tabletterna för gott eftersom läkaren ändå glömt bort mig och aldrig hört av sig, ser inte fram emot höstlovet det minsta och har de senaste månaderna känt av fullmånen rent instinktivt utan att ens ha sett ut genom fönstret vilket fascinerar mig litet. Månen ger styrka och lämpar sig för flertalet sysslor, men trots den positiva inledning det kan ge den nya månaden är jag inte upplagd för någonting alls. Att man borde ta tillvara på tiden ändå då den inte är lång låter så logiskt i ens öron, men hjärnan fortsätter att ifrågasätta: "Vad skall göras? Vad är det som är så viktigt? Varför är Du så viktig?" Hjärnan hindrar vårt känslomässiga tänkande och i stället för att bli gamla och visa blir vi endast gamla. Merparten av grubblerierna vi bär på har formats utifrån vår outhärdliga livssituation och för att kunna ändra den måste någon greppa en mejsel och se till att lossa på några av de skruvar som hindrar oss från att söka ens sanna jag i stället för irrelevanta frågor man egentligen inte undrar över utan bara bär omkring på som extrakilon, som aldrig kommer att få några konkreta svar.

Klockan är 22:10. Jag vill inte sova, men kommer att dra iväg illa kvickt mot en ny händelsefattig dag som påminner mig om Beppe Wolgers "Ur en kos dagbok". Jag led med kon som liten och kände igen mig obehagligt mycket:
"Den 10 november. Vaknade. Åt lite hö. Två strån som fanns kvar. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Tittade på Örsvart. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Regnar ute. Blir mjölkad. Det känns ju rätt skönt. Så mockade dom. Fick mat. Åt. Blev mjölkad. Åt. Somnade." Men till skillnad från i kons liv känns här inget "rätt skönt".

Det har inte blivit mycket till skrivande den senaste tiden (den har sovits bort). Dagarna har fortsatt på samma sätt: Ingen frukost/lunch, hemkomst vid tolv eller om jag haft otur ännu tidigare. Kring sjuttonsnåret efter en lång dödtid var jag suttit vid köksbordet och bläddrat i Oriflamekataloger samt legat dubbelvikt på golvet gnäggandes åt mina påhittade bravader lägger jag mig på soffan för att titta på TV men drar iväg, vaknar några timmar senare, går upp för att äta och lägger mig igen. Alla borden, det enda som är viktigt i mitt liv för just mitt livs skull, har uteblivit. Just idag somnade jag aldrig kring sjuttonsnåret, men sitter nu storgäspandes och kommer att välja slöheten framför ett planerat blogginlägg jag snart glömt bort vad det skulle ha handlat om.

S har tenta varför det inte blir någon resa. Tråkigt, javisst (det finns ju så många visslande unghingstar där nere, och vi vet alla om den tragiska sanningen; att den enda bekräftelse som räknas är den man får från främlingar med vax i håret som normalt får till det med exotiska ladies - inte trippelhakade haggor), men jag känner mig fortfarande rätt likgiltig till det. Jag kan både göra och slippa den. I stället får jag möjlighet att sälja mina peruker på Tradera inför Halloween och tjäna någon hundralapp förutsatt att jag lyckas få till en säljande bild och det innan morgonkvällen för att hinna få iväg dem, men det är svårt utan kamera.