Hatar världen mig? Som om det inte var nog med mitt paket, stöter jag på en gammal klasskamrat precis då jag står vid godishyllan och tänker att: "ja, det var länge sedan jag åt godis, och jag behöver något sött". Så ironiskt att klassens vandrande valspäck fyra år senare står och plockar åt sig godis (som f ö är härsket). Vad ger det för uppfattning om någon som dessutom gått upp så otroligt mycket i vikt? Givetvis att man vräker i sig på daglig basis! Det är så allmänheten tänker därför att vi omedvetet lär oss att fördöma andra människor; feta som magra (utöver på catwalken, men heroin chic-anhängares ideal ser ju helt annars ut än allmänhetens, var endast en 38:a är OK). Jag är likadan vad gäller överviktiga eftersom jag känner med dem (som fet är det ett rent helvete att köpa mat, och det är något alla överviktiga har erfarenhet av, varför jag hellre skickar pengar med mina föräldrar än går själv även om jag så bara skall ha en burk majs och quornfärs), även om jag inte är öppen med mina tankar och snarare lider å deras vägnar än att se ned på dem, för det gör jag inte (jag ser ned på alla oavsett utseende).

Det är inte så att feta inte behöver äta för överlevnad, men oavsett om de med de för trånga byxorna beställer en dressingfylld burgare eller sallad finner alltid någon ett fel i det; antingen äcklas de eller skrattar åt "fettot som försöker vara nyttig" (alla vet väl att fetton inte uppskattar sallad). Det problemet ligger helt hos oss själva och slängen ätstörningar varenda i-landsmänniska tycks ha, ty ätstörningar handlar om mer än vad man med problematik själv stoppar i sig. Det handlar om "friska" personers attityd gentemot de som inte passar in i ramen för deras egna tankar om de korrekta ätvanorna och den perfekta kroppen - även de lider så uppenbart av en störning. Få vardagssaker gör mig så arg som ytliga människor. Det spelar ingen roll om ni är överviktig eller underviktig, stolplång eller nära dvärgväxt, har hopvuxna ögonbryn eller inga alls, babyröst eller nasal stämma à Fran Drescher. Ni är lika vidriga allesammans, förstörda sedan länge och utan väg tillbaka och det går däremot inte att göra något åt.

Men för att lämna ett känsligt ämne, kan jag i stället nämna att jag utöver detta var klädd i min absolut slafsigaste outfit à Burger King-sponsrad crunkkarl (ja, du är en föraktansvärd slacker i själen - lev med det, C!). Det kändes så fel att ge ett sådant nytt första intryck. Hädanefter tänker jag aldrig mer bära sådant då jag knallar runt i stadsdelen. Jag tänker inte gå ut utan att ha stått en timme framför spegeln och velat angående de kläder som ändå är i samma färg och ser likadana ut på. Man vet aldrig vad hemskt som kan hända och vilka man kan möta.

- Jag hatar de som lägger bud på Tradera och skjuter upp betalningen gång på gång. Se till att ni har pengarna då auktionen går ut, eller låt bli att delta i den alls! Jag säljer saker för att jag behöver slantarna, inte för att det är ett nöje. Självklart är jag för snäll för att säga detta till personerna. Man tycker att det är sådant som hör till förnuftet att redan känna till, men långt ifrån alla besitter ju ett sådant.

- Jag ångrar att jag anmälde mig till improvisationskursen. Inte för kostnaden, utan för att jag inte kommer att få ut något av att ansträngt agera halvdant i ett okänt sällskap då det enda jag tänker på är att "inte göra bort mig", "inte få tunghäfta", "inte börja hosta".
Jag klarar inte av nya människor. Nya människor kräver hövlighet och någon sådan har jag inte till övers. När man väl lärt hantera dem försvinner de ändå. Efter ett tag hamnar man hos ännu nyare och får då börja om från ruta ett med samma jävla ångestmoment. Jag känner mig som en ständigt kringflyttande främling som aldrig hinner stanna med båda fötterna på ett ställe och stifta bekantskaper, för när ena skon är nere är det dags att snabbt dra upp den igen, och så fortsätter man genom livet medan andra kan sätta sig ned med sina vänner från förr och prova nya skor i lugn och ro utan att behöva tänka på att stolen de sitter på är borta så fort de rest sig upp. 
Allt jag kommer tänka på nu är onsdagkvällen och hur mycket jag inte vill. Å andra sidan är det lika bra att prova på det, så jag därefter kan stoltsera med att jag minsann tagit en sådan och att den inte alls var julgranshängvärd. Det här med "personlig utveckling" utan att få något konkret för det är ingenting jag bryr mig om, vilket är dåligt. Allt jag gör handlar om att göra något utåt, vad som sker inuti är mindre viktigt och det går inte att kombinera någon längre stund. Bara en sådan sak som att köpa en äcklig, rekommenderad tandkräm i stället för en lika rekommenderad man kan med bara för att "ingen kommer ändå känna den" och fula, torra näsdukar i stället för de där med tjusigt mönster man egentligen vill ha för att "ingen ändå kommer se dem och jag skall ändå bara snyta mig i dem och kasta bort" är löjligt nog. Klart som korvspad att man inte orkar med vardagen när allt går ut på att tänka på det man vill vara men aldrig kan bli i stället för att utgå från den man är! Det är sådana små saker som gör att man orkar fortsätta, men självklart tar fråntar jag mig den möjligheten. Jag blir så arg på mig själv! Tala om att stjälpa det inre lugnet. Hade jag betett mig mot någon annan som jag beter mig mot mig själv hade jag inte ens sagt något om jag fick näsbenet knäckt, därför att jag vet att jag hade gjort mig förtjänt av det.

- Jag är trött, har huvudvärk och tänker fortsätta med det kvällen ut tillsammans med tecknad film, präktigt pressad grapefrukt och en filt. Allt är  enklare att lägga åt sidan då man beklagat sig över det öppet och tidigare punkt utgör alltså inte längre något problem förrän jag själv ser det som ett - och det är jag alldeles för pigg för att göra nu.
Ja, jag råkade faktiskt släppa tröttheten i samma stund som jag skrev om den. Se vilket fantastiskt bra hjälpmedel det här med vardagsbloggar är. Jag som kom hem och var så dyster (och inte bara för att jag svettades) och trodde att jag skulle börja gråta vilken sekund som helst är nu på topp (i, säg, fyrtio minuter till) och borde åka iväg och köpa de där tjusiga näsdukarna jag bara gav som dåligt exempel.

Vilken fantastisk vecka! Jag har hunnit känna paniken, ätit godis torsdag-fredag-lördag, skämts, blivit baktalad, blivit genomblöt i ur och skur, lyssnat på Jessica Simpson, gjort av med +1000 kronor (varav nästan hälften gällde allergimedicinen, den andra en jacka var prislappen fortfarande sitter kvar, men att lämna tillbaka den vore misstänkt då den är halvt bortnött och jag både rökt och vistats i regnväder med den) och insett att jag börjat få bekymmersrynkor i pannan. Jag måste sluta grimasera i tid och otid. Från och med nu skall mitt anlete fungera som ett oskrivet blad, vilket lär hålla sisådär två dagar. Blanka papper är det sista jag bör ha nu. 

Började läsa "Nattens barn" (Traci Lords) igår då jag blev sittandes på biblioteket en timme, det är intressant att veta vad de omtalade böckerna innehåller. Jag hade inga koncentrationsproblem trots högljudda osnutna 91:or lallandes om sina "kommer inte ens in på krogen med falskleg"-fester i sina splitter nya superflashiga, kamerautrustade mobiltelefoner. Sträckläste 70 sidor. Kanske för att det var det enda jag hade att göra, men så mycket har jag inte tagit mig genom på gud vet när, och då jag måste påbörja skrivandet snart är det en god idé att ta del av andra, mer lyckade debutanter. Romaner har aldrig varit min kopp te (vilket hemskt uttryck, ni förstår kanske varför jag måste läsa mer litteratur då jag börjar svänga mig med sådana), lösa texter är det som gäller, men poesin är död. Jag förstår den inte.

Håret har gulnat. Om jag inte var så lat skulle jag ha köpt silverschampo för tre veckor sedan (och färga utväxten om  två veckor, men det kan vi glömma; säg två månader), men jag är skamligt bekväm och min favoritställning är liggandes på sidan, gäspandes framför TV:n. Vore jag en hipp b(logg)-kändis skulle jag kunna strunta i karriären och tillbringa 70% av min vakna tid så.

Uppdatering 18:25: Jag hade verkligen behövt fly undan i kväll. Mer än på länge. Jag hade sett fram emot att få göra ett sista besök på klubben innan de stänger för i år (och jag svär att de kommer spela mina favoriter bara därför) men självfallet handlar det bara om tomma ord. I stället sitter jag här med mina xx (som snart övergår i xxx) kilon och sörjer. (Karamellkungen: mitt livs enda kärlek?)

Att över en dag övergå från "o, vad roligt!" till "nej, jag orkar inte"/"nej jag kan inte, jag har inga kläder att ha" är en regel snarare än ett undantag. Då man nästa månad är den som nekar får man höra att "de minsann försökte förra gången" men att det då var "jag som inte ville". Vad är det för logik? Varför skall man alltid vara den som dansar efter andras pipa och tvingas finna sig i att bara få hitta på något då det passar dem? Jag är less på att jämt bli besviken.
Ännu en blåbärsbumling träffar munnen...

Den som säger att tiden läker alla sår har aldrig låtit sig skäras tillräckligt djupt. - Men livet måste gå vidare, med eller utan smärta. Det gör det. Det är i varje fall vad jag försöker intala mig. Stundtals känns det som att jag är på väg. Stundtals känns det som att jag mår bra, men innerst inne är sorgen alldeles för stor och jag kan vilken sekund som helst övergå från sprudlande skratt till förkrossad gråt. Sorgen från en söndrig uppväxt, en uppväxt kantad av ensamhet, ilska och besvikelser ruvar inom mig. Jag skall inte leva det liv jag gör - det passar inte min personlighet. Jag skall inte gråta natt efter natt, och allra minst över något så befängt som åt mitt utseende (hur många extra rynkor ger det inte med tiden?). Jag skall inte sitta fast i dessa dammiga mönster. Jag har blivit för gammal för att älta, men frågan är hur man slutar. Det borde vara så lätt: Jag saknar ingen, har förträngt namn, röster och ord. Jag drömmer inte om döden längre (jag är livrädd för den) och har över huvud taget kommit en lång väg från det som varit. Ändå försvinner det inte, och ju mer jag talar om det i inlägg som det här, ju svårare blir det att ta sig ur det. Muntert.

Jag tror jag måste förneka allt jag är om jag någonsin skall bli accepterad.

Uppdatering: Sommarens segaste utgång. En kväll man önskar aldrig blev av just för att precis ingenting hände. DJ:n från förra månaden var tillbaka och spelade Lil Jon jag varit så uppspelt över sist, men i stället för att utrymmet fylls är jag den enda som befinner mig på dansgolvet då denna crunkfarbror hörs yla om knäppande fingrar. Vad är det med folk och att vara så otroligt pretentiösa? (Skillnaden mellan de som trycker upp sina bakdelar i andras skrev och de som låtsas sitta djupt försjunkna i en ryssförfattad bok sörplandes på en kopp svart är obefintlig. I slutändan går allt ut på att finna någon från respektive kretsar att följa med hem och smaka på varandras trånande könsdelar.) Att hälften från min högstadieklass av någon suspekt anledning befann sig där gjorde det inte enklare att roa sig.

Uppdatering 2: Jag missade den traderaauktion som vräkte bort den jacka jag önskat mig i tre år för 200 kronor. Det är vid tillfällen som de jag älskar livet högt och förstår så väl varför jag placerades på jorden; för att andra inte skall känna sig fullt lika misslyckade.