Efter att ha rotat fram min rejält gamla Chanel no. 5-kopia, som idag inte har kvar annat än en uringul nyans och doft av alkohol (ammoniak?), kom jag att undra vad som händer inom denna värld idag. Jag har noll intresse för moderna trender, vet ingenting om och mår i huvudsak illa av att ta del av dem (vad ger det, utöver komplex och fattigdom? jag blir personligen mer bitter än inspirerad). Ytterst få plagg känns nyskapande och då något sådant väl kommer är de huvudsakligen uppseendeväckande i negativ bemärkelse, varpå man kan börja undra om de tillverkades enbart för chockvärdet när att allt annat "redan är gjort" och detta var det bästa de kunde komma på.

2000-talets mode känns som en resumé av det gångna århundradet, var man applicerat en och annan smaklös detalj och dragit bort/lagt till ett par decimeter tyg för att urskilja dem från klassikerna. De riktigt horribla klassikerna, får man väl säga efter en titt på Chanels hemsida. Det är i sådana stunder jag är glad att jag inte är beundrare av haute couture. Pressen skulle bli ännu större än vad den är idag, och på så sätt måste jag säga att det är mäkta praktiskt att vara en fetlagd individ utan möjlighet till moderntitet. Jag trivs så bra så i mina tantiga utstyrslar, vilket lär visa sig då jag är 39 och kommer göra allt för att ta igen tonårens förlorade body splash-doftande "fräschör" inhandlad på Divided.

Jag har faktiskt svårt att förstå att någon skulle finna dagens moderniteter läckert. I en experimentell amatörfilm med bisarra karaktärer; absolut, men frivilligt? Och när vi väl talar om trollen, känner jag för övrigt hur gärna jag vill göra en sådan film. Funderar på att investera i en billig videokamera och arbeta kring hemmet, ty det är här kreativiteten föds och dödas inom loppet av en minut, och lågbudgetfilm är någonting jag verkligen intresserar mig för.

Visa din necessär och dess innehåll:

  

Som ni ser behövs en viss påfyllning. Pennornas utgångsdatum finns inte kvar i almanackan, rouget är som bortblåst och min inte så tjusiga rosa ögonfransböjare har jag så skickligt haft sönder. En ny mascara är dock högsta prioritet i dagsläget, men efter att 2000 Calorie från Maxfactor uppdaterat sin klassiska täta borste till en ultramodern sådan, som inte alls fungerar för mina fransar utan ger spindelben som heter duga, är det dags att se sig om efter något nytt.

Utmaningarna "Visa ditt hem" och "Visa din hund gå på lina" antas den dag ett sådant existerar och jag inhandlat rep.

Det märks att man inte har mycket till liv då samma sprättar förblir återkommande i ens drömmar. Det vore en sak om man hade med dessa att göra, men när man inte ens har det, är det något oroväckande, men så har jag ju den tendensen med; att klamra mig fast vid saker och inte släppa taget förrän något nytt, lika stort är på ingång. Självklart är det inte ofta som något stort är det då det enda på ingång grövre än mina lår blir mina måltider, om man nu ens kan kalla det där sporadiska vräkandet för det.

Jag blir alltid lika panikslagen då jag kommer på mig själv med att vara en "i morgon-människa" av idag. Jag trivs inte alls i positionen som uppskjutande sofflocksliggare, men kan inte minnas en gång då jag var något annat. Dagarna omvandlas till år ruskigt hastigt, och då de väl är förlorade finns ingenting att göra åt saken. Samtidigt har jag svårt att se exakt vad det är som inte kan skjutas på en dag eller sjutton. Vad är det som är så viktigt? Att jag skall till Kosmetik (här får jag då en tillbakablick till då Smedjan fortfarande var Domus, och tänker att det inte alls var så fruktansvärt länge sedan - "fem år bara") och införskaffa en ny läppenna då min nuvarande inte är längre än tre centimeter räknas inte. Så hur kommer man då egentligen framåt i tillvaron, när där inte finns viktigare saker att göra än så? Uppenbarligen har ju "en dag i taget" - vilket alltid omvandlas till "jag gör det i morgon" - inte givit en någonting, så det blir hädanefter till att lägga upp en ny strategi. Vilken?

Ett av målen är att arbeta inom film och ha ett enkelt arbete som inte kräver yrkesutbildning på sidan om. Att skådespelare går arbetslösa större delen av året är ingen nyhet, så enbart ett jobb är alltså inget alternativ. Jag tror att jag skulle passa ypperligt i en butik av något slag förutsatt att jag har råd att låta mig opereras så att jag får en möjlighet att stå i kassan utan att skrämma bort kunderna. Jag får göra det jag gillar bäst; synas, höras, inneha viss makt och se bortskämda svenskar göra av med pengar de inte förtjänar.
"God dag. Sicket ruskigt väder vi har idag. Det är så att hettan gör en livstrött. O, en sådan elegant jumper ni har. Jag ser då rakt att den inte kommer från vår lilla butik. Jag har en nästan likadan i svart, men jag har aldrig fått tillfälle att använda den. Jag kanske skall ha den i morgon och lägga upp håret till, för det lilla extra. Vad tror ni skulle passa? Nja, jag klär inte riktigt i vitt, men det är en trevlig färg, även om det nu sägs att det inte alls är en färg. Då skall vi se... Det blir... 698 kronor. Aj! Det tar i plånboken att shoppa. Det är en stor skam vad saker kostar idag. På min tid fick man en hel garderob för den summan, och det var inte på second hand. Ja, tack, tack, och adjö, då. Gud vare med er och här är era två kronor! Nästa! - Nämen, se god dag. Vilken stilig frisyr ni hade då! Ni råkar inte vara singel? Vad?! Sköta mitt jobb? Jag skämtar ju bara! Det är inte mitt fel att ni är sinnesslö! Vill ni inte prata? Nähä. Vad synd för er att det råder tystnadsförbud i denna kassa. Ack, ack. Nu har ni köat tio minuter för gäves. Nästa!"

Och ja, hade ett butiksbiträde talat så till mig hade även jag undvikit hennes kassa.

Det tog ett tag, men nu är även jag en modern människa med telefon på sin ädla jungfrukammare. Det enda som fattas är att samtalen skall börja trilla in från om inte annat ett håll och en kant, från någon som tagit förnuftet till fånga och tagit reda på min himmelska existens. Man kan ju tycka att det skulle vara ett privilegium i sig bara att få ringa till och höra någon svara i en äkta candlestickreplika, men dagens människor fungerar inte som de gjorde på min tid. Nu är det kvicka kameror, personliga ringsignaler som inte är i midifil och ett väldans blinkande, blippande och bloppande som gäller. Gammal hederlig robust stil förstår de sig inte på att uppskatta.

Idag tog Luleås 19-åringar studenten, och det gör fortfarande ont i mina öron efter deras stojande. Jag står inte ut med dessa så kallade traditioner, och jag har alltid skämts lika mycket å deras vägnar av att se dem komma på ett inhyrt utsmyckat lastbilsflak iförda sina vita hattar ropandes samma uttjatade fras. Nej, kära vänner, ni är inte bra bara för att ni tagit studenten, för vet ni vad? Jo, för hade ni varit det minsta bra hade ni kommit på något fyndigare att säga än så. Herregud, samtliga har läst två-tre års svenska, hälften av er gick musik- eller teaterinriktning och torde således vara vana vid att skriva och det är vad ni väljer. Skäms på er! Faktum är att era beteenden är pinsamma i och med att ni är fullt medvetna om era handlingar.

Jag kommer ju själv inte att ta någon sådan men i hela mitt liv har jag vetat att om den dagen skulle komma, skulle jag vara den som lämnade skolgården först av alla, och som hellre tar läraren på baken än att hoppa upp på en lastbil bara för att visa den förmodligen enda överlägsenhet man kommer att få känna på i hela sitt liv (ni är 19 år gamla och ingen bryr sig om att ni skall supa skallen av er på Brasseriet med champagne i kväll). Jag skulle förmodligen inte ens vara där då jag inte kan med den sortens jippon, utan sitta i skuggan drickandes rom & cola för att sedan gå hem och göra mig redo inför att veckan därpå sätta mig utanför arbetsförmedlingen var lågavlönade yrken såsom städare åt sådana som ni själva var för något år sedan och personlig assistent åt en tafsande vårdtagare väntar. Smaka på verkligheten. Den är inte vacker, och inte ni heller ty något mindre tjusigt än vita linneklänningar med tunna axelband och skor i samma färg får man leta efter. Övermatchning, kallas det visst.

Nej, skulle jag ta studenten skulle det bli Amanda och Herman som sjungs efter en viss inövning (för att inte tala om övertalning, då)! Där får man till och med in samtliga ting som har med denna del av livet att göra; sorg, sommar, himmel, hav och vita klädesdräkter. Kan det bli mycket finare?

Himlens stjärnor på himlen blänka,
himlens klockor i himlen klämta.
Mitt hjärta ropar uti mitt bröst:
"Vem har väl jag, som vill ge mig tröst?"

Amanda gångar sig ned till sundet,
där fick hon se, hur en båt låg bunden,
hon löste båten och seglar av,
och uppå havet blev Amandas grav.

Amanda störtar sig ned i djupet,
se, hon var klädd som det klara ljuset:
Den vita klänning hon på sig bar,
som man i oskulden alltid har.

Dagens höjdpunkt var tveklöst den så kallade rektorns misslyckade gangsteroutfit och försök till tal, som dessvärre gjorde att jag inte kunde hålla mig utan brast ut i ett hysteriskt skratt (som jag hoppas att ingen hann reflektera över) inför nära 150 personer. Bubblare på höjdpunktslistan vad var supertönt #1 viskade till supertönt #2. (Jag står inte ut med töntar. Jag gör verkligen inte det! Fanatiska nördar som sysslar fanatiskt med sina små specialintressen är OK och ibland riktigt charmigt - jag lär ju onekligen vara en ocharmant sådan själv -  men töntar i bemärkelsen "de som hänger i små klungor och har så trevligt tillsammans i sin avsaknad av god humor, som är för oinsiktsfulla för att förstå hur allmänheten ser på dem, för mesiga för de "balla" och alla tiders-gängen men inte tillräckligt uppmärksamma för att lägga märke till de riktigt utstötta.) Dock ledde inte detta till skratt utan enbart ett himlande med de hängande ögonen och en mycket sarkastisk min. ("Mm, eller hur? Skulle inte tro det.") Jag hade svårt att inte öppna munnen, men tänkte att det var nog lika bäst att låta bli med tanke på att vi kommer ha med varandra alltför mycket att göra ett litet tag till. Till mitt stora förtret.

Borderline-personlighetsstörning, är en personlighetsstörning som utmärks av svåra problem med att hantera känslor, extremt svart-vitt tänkande och turbulenta mellanmänskliga förhållanden. Termen myntades i början på 1900-talet. Patienter med psykiska problem kategoriserades antingen som neurotiska eller psykotiska. Eftersom borderlinepatienter inte tycktes passa helt in under någondera av kategorierna togs benämningen borderline av engelskans ord för gränslinje i bruk. Centralt för borderlineproblematik är ångest som uppträder i form av emotionell instabilitet, impulsivitet, känslomässig sårbarhet, "svartvitt" tänkande, identitetsproblem och separationsångest och närhet respektive avstånd i viktiga relationer.

Diagnos

De diagnostiska kriterierna för borderline-personlighetsstörning lyder som följer:

1. gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
2. uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
3. uppvisar identitetsstörning, dvs. varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla
4. visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning).
5. uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester eller suicidhot eller självstympande handlingar
6. är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
7. känner en kronisk tomhetskänsla
8. uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom.

Symptom

En person med egentlig depression eller bipolärt syndrom stannar ofta i samma humörläge i flera veckor, men hos en person med borderline-personlighetsstörning skiftar humöret betydligt snabbare. Intensiva utbrott av ilska kan snabbt avlösas av ångest eller depression inom loppet av en dag, eller bara ett par timmar. Under dessa utbrott och humörsvängningar kan patienten skada sig själv, nyttja droger eller alkohol. Patienten har kognitiva problem och en störd bild av det egna jaget. Detta leder till många hastiga, och kanske ej så övertänkta beslut om byte av karriär, jobb, sexualitet, vänskap och värderingar. En person med borderline kan också se sig själv som helt igenom värdelös eller direkt ond. Patienten kan känna sig missförstådd eller illa behandlad. Känslor av att vara uttråkad, tom inombords och utan uppfattning om vem man egentligen är, är också vanliga. Sådana symtom är som mest påträngande när patienten känner sig isolerad, ensam och utan stöd i det sociala livet. Detta resulterar i en nästan desperat jakt på att slippa vara ensam. Ironiskt nog är det denna "klängighet" vid andra som utlöser de konflikter som får omgivningen att lämna patienten.

Personer med borderline har ofta ett mönster av instabila sociala relationer. Medan de kan utveckla intensiva - men stormiga - förhållanden, är deras attityd till familj, vänner och partner ofta instabila. Synen på andra kan växla snabbt mellan absolut idealisering och total nedvärdering. På så sätt kan ett intensivt förhållande, med stor tillit, snabbt uppstå. Men när separation hotar, inbillad eller verklig, kan förtroendet mycket snabbt övergå i ilska eller ett totalt avsägande av relationen. Detta kan förvåna den person som drabbas, eftersom de ofta har svårt att se vad patienten upplever som ett hot om separering. Denna rädsla för att bli övergiven kan ha att göra med patientens svårighet att knyta känslomässiga band med närstående, något som särskilt visar sig då den viktiga personen inte är direkt fysiskt närvarande. Frånvaron av denna närhet skapar en känsla av tomhet, och att vara värdelös. Om patienten känner sig övergiven eller sviken kan risk för självmordsförsök eller annat själdestruktivt beteende inträda. Tomhetskänslan kan också driva den enskilde till att skapa dramatik i sitt liv och pröva sina närståendes engagemang i relationerna. Genom att planera och utföra utåtagerande handlingar "prövas" den egna personen och styrkan i partners känslor samtidigt som något händer i patientens liv.

Självdestruktivt beteende

Patienter med borderline-störning löper 50-100 gånger så hög risk att dö genom självmord än den vanliga befolkningen, och omkring 10% av alla borderlinepatienter beräknas dö som ett resultat av självmord. Risken ökar ytterligare när andra diagnoser uppträder hos samma patient, som till exempel borderline-störning och ADHD. Om en patient har borderline-störning i kombination med missbruk är risken för suicid (självmord) så hög som 58%. Vissa psykiatrer har svårt att förstå störningen, eller vägrar helt enkelt att behandla dessa patienter på grund av deras impulsivitet och instabilitet (missar uppgjorda tider, glömmer mediciner, o.s.v.)

Närstående till en patient som diagnosticerats med denna störning har rätt till klar och tydlig information, så att de kan stötta personen. Denna störning är inte lätt att förstå, eftersom beteendet hos den drabbade kan vara så irrationellt, impulsivt eller irriterande. Patienten kan ofta inte själv svara på varför han/hon beter sig som han/hon gör. Att i det här läget förskriva lugnande preparat såsom bensodiazepiner kan var farligt eftersom det både ökar risken för irrationellt, impulsivt beteende och lätt kan leda till beroende. Den som har den här störningen kan vara nog så intelligent, kärleksfull och ha en stark personlighet, men deras självbild är skadad och de söker reparera den på sätt som ibland kan var farliga. Riskfaktorerna kan reduceras genom en korrekt ställd diagnos och därmed följande behandling Den som lider av borderline-störning behöver ett starkt kontaktnät runt sig för att ge stöd.

Sommar och sol. Nu blir det till att sitta instängd i två månader och jag ser fram emot allt spännande datorrummet har att erbjuda! Myggor, svettosande klädesplagg och värmeslag. Ni får ursäkta min negativitet mitt i all oroväckande glädje, men hur kan man längta? Jag är förmodligen en av få som ser fram emot hösten och att inte behöva tänka på var plaggkombination, då man ändå bär ytterkläder större delen av vistelser i andras sällskap. Jag hatar svala plagg och att behöva visa mina ickeexisterande företräden för allmänheten. Bara en sådan sak som strumpbyxor och långärmat i 30 graders värme kan ta kål på vem som helst och att jag inte kan bära linne är sådant som får en måttligt deprimerad. Det här med att jag skulle sola i sommar stryker jag helt ur min planering. Det blir till att sitta under stora parasoll med cigaretter, mina största solglasögon och en dyr paraplydrink vars namn knappt går att uttala. Fy för den lede.

När vi ändå är inne på denna bitterhet, måste jag bara tillägga hur mycket jag ogillar dessa skrattretande modebloggar, var unga flickor kopierar in samma plagg som de ej äger från Asos (som för övrigt är en gravt överskattad butik då det kommer till klädesdräkterna) likt ett tusental andra flickor, visar upp "dagens outfit" (en gång i veckan, vid galej eller bara då de känner sig riktigt fräcka räcker inte, en daglig uppdatering skall det vara bara för att få tillfälle att visa upp sina 365 uppsättningar), citerar "Sex and the City" samt lägger upp bilder av Nicole Richie pratandes i sin mobiltelefon var de frågar vilken kroppshydda som passar henne bäst - givetvis enbart för att fiska fler kommentarer. Detta får dem alltså att tro sig vara moderiktiga. Nej, skall man ha en stilblogg, skall det ta mig sjutton hålla en viss klass. Jag tror banne mig jag måste styra upp detta. Jag har många plagg jag inte äger i min önskelista, och ni kan vara lugna; ni kommer inte att få se mig posera fram en helkroppsbild framför en spegel på ett bra tag. Jag besparar er madrömmarna ödmjuk som jag är.

Det här är en människa som man lägger märke till. Inte så att hon är gapig eller buller-och-bångig, för det är hon inte. Tvärtom är hon ganska självbehärskad, har något fast och stadigt över sig, men det finns ändå en air av "se på mig!". Hon verkar stolt och självsäker. Somliga kan uppfatta henne som högfärdig, och visst är hon lite fåfäng, ibland på gränsen till effektsökeri. Men är hon högfärdig, så är hon det i alla fall i en trevlig (och många gånger underhållande) anda. Det känns att hon samtidigt vill andra väl.

Mot dem hon tycker om är hon alldeles som en sol, varm och översvallande. Mot dem hon inte tycker om sätter hon upp en min av vänligt men bestämt avvisande. Hon är inte den som hoppar och stampar, för hon har en stark känsla för att man ska uppföra sig värdigt och nobelt, men hon kan både titta strängt och tala strängt. Det intryck hon ger är att hon inte låter någon köra med sig. Hon har en ton av avgjord viljestyrka, och har behov av att åtminstone vara sin egen härskarinna. Gärna också andras. Hon är naturligt dominerande. Dock kan hon ha svårt att underordna sig andra också i situationer där det egentligen vore ganska lämpligt med en smula ödmjukhet.

Hon markerar sin integritet och man känner respekt inför den. Henne brakar man inte på oinbjuden. Men många gånger kan hon faktiskt vara väldigt inbjudande. Det finns något öppet och ärligt och generöst över henne, och hennes leende verkar vara några grader varmare än andra människors. Hon är oerhört tilldragande när hon sätter den sidan till, och blir ofta ett naturligt "centrum" utan att hon behöver göra så mycket för det.

Hon vill gärna demonstrera sina varma känslor för andra och kommer med små (eller stora) ömhetsbetygelser i både tid och otid. Andra kan uppleva henne antingen som en värmande härd eller som en besvärande hetta, beroende på deras egen läggning. Men hon har alldeles uppenbart hjärta. Lika uppenbart är att hon har en kropp (och åh så mycket av den med!). Den är stark frodig och utstrålar något mycket fysiskt påtagligt. Hon klär sig snyggt och det finns hela tiden tyngd och pondus i hennes väsen, vilket har en på något sätt imponerande effekt.

Att imponera är hennes förtjusning. Ibland också hennes akilleshäl - för när hon någon gång inte lyckas göra det stora intryck hon vill göra kan hon bli ganska stött. Hon har lätt för att skämmas, och kan vara snarstucken. Positiv är dock hennes självkänsla och självuppskattning (så länge det inte blir självöverskattning). Hon sticker inte under stol med sig själv, utan är uttrycksfull och går fram med säkerhet. Huruvida denna säkerhet sedan bottnar i hennes inre måste man studera solen och månen för att avgöra, men visst är ändå att den är en tillgång för henne i många sammanhang. Hon verkar alltid veta vad hon gör, och skulle hon vara osäker så syns det i alla fall sällan på henne.

Hon har en storsint och godmodig attityd, samt en självklar utåtriktning och självklar medvetenhet om sig själv och sin betydelse. På något sätt upplever hon sig stå på en scen med allas blickar vända mot sig. Detta trivs hon för det allra mesta med och njuter av. Men ibland kan det också inge henne en känsla av att vara obehagligt uppmärksammad, för hon tror lätt att andra lägger märke till henne även i situationer där hon helst inte skulle vilja att de gjorde det. För det mesta vill hon dock. Vissa Lejonascendenter kräver ständig uppmärksamhet från omgivningen. Men i gengäld är de alltid givmilda med sig själva.