En fjärdedels sekund räcker för att gå från stadiet var man är nära att börja gapskratta för sig själv på bussen för att man finner sina egna tankar fasligt skrattretande, till att känna hur det oförberett börjar bränna i näsan (det bränner alltid i mitt onormalt korta luktorgan då gråten nalkas, jag undrar om det är något som gäller alla?) och hur kollapsen är nära. Hur jag plötsligt skulle kunna falla ihop på golvet med ett hejdundrande brak och brista ut i storgråt då den där bubblande glädjen försvinner när man vet att de där fasligt skrattretande och geniala fantasierna som skulle lämpa sig som femstjärniga sketcher (jag säger bara: "Jag går ut och när jag kommer in igen och beställer en Chicago så vet ni att jag egentligen menar en Margarita, OK?") eller rentav en hel situationskomedi i nationell TV aldrig kommer lämna ens huvud och det omöjligen går att dela med sig av dem för någon då de är så interna att man inte själv förstår hur fanken de uppstått.

På fredag skall jag skrämmande nog gå på vad vi kan säga är, tja, personalfest (jag är alltså helganställd som personlig assistent, vilket är det enda arbete jag aldrig skulle finna mig i i framtiden). Buffémiddag på +30-krog med medföljande vin/pilsner-glas, och det kan behövas med tanke på det föraktansvärda sällskapet (även om vad som blev helgens intag känns tillräckligt för ett tag, men roligt hade jag ju till viss del ändå). Jag känner rakt inte för att gå och tilldelas ett salladshuvud vilket lär vara det enda ätbara då människor alltid är lika förutsägbara och väljer tacobuffé, även om det onekligen är spännande att höra vad ointressanta, provocerande tankar dessa varelser har att utbyta mellan varandra. Jag kan inte sprida mina egna, men andras för jag mer än gärna vidare.

Och - jag hatar att det är så här. Jag hatar att jag aldrig kan hålla någon distans, att jag både är slö och lämnad åt mitt öde, att jag äter utan hunger(!) och jag hatar att min kamera är trasig så att jag inte kan fotografera viktiga saker såsom mina halsmandlar och stökmaskarna som snart krälar här.

Tycker du om stearinljus? Ja, men jag tillhör inte skaran som finner det "mysigt". Jag tänder hellre en lampa med färgad skärm som kan ge sken åt de oanvända stearinklumparna.
Använder du hårbalsam? Ja. Elvital.
Hav eller sjö? Havet, men svenska insjöar med historier om dödsfall vid dem för 110 år sedan är spännande.
Har du någon skrivare? Ja. Har dock inte haft färg i den på ett år. Jag har däremot tänkt skaffa färg i ett år.
Har du någon scanner? Ja, tänka sig. Nu vet ni allt om mig.

Vad har du för väckarklocka? Ingen.
Hur ofta klipper du tånaglarna? Då det tränger på.

Har du hår på ryggen? Nej.
Använder du hudlotion? Nej, jag går hellre omkring och fjällar som en annan rökt aborre.

Sötlakrits eller saltlakrits? Mjuk sötlakrits, hård saltlakrits. Som det bör vara.
Chips/ostbågar/jordnötsringar? Ostbågar eller jordnötsringar.
Tycker du om Dr Pepper? Existerar det idag? Har aldrig smakat någon läsk utöver klassikerna.
Äpple eller Päron? Äpple.

Svettas du mycket? Inte mer än genomsnittet, men jag blir lätt varm.
När klippte du dig senast? Augusti.
Vad kollade du senast hos doktorn? Blodkoncentration. Länge sedan.
Har du fått riktig massage någon gång? Nej. Så obehagligt.
Tycker du om rökt kött? Äter inte kött, men nej, jag tycker inte om det annars heller.
McDonalds/ Max/Burger King eller annat? 9 av 10 luleåbor väljer Max. Den tionde är antingen utböling eller minderårig som inte minns ett dugg innan MD kom hit. Folk var faktiskt emot det då.
Vad är den värsta sjukdom du haft? Blindtarmsinflammation? BPS?
Använder du tofflor/morgonrock? Nej/Ja.
Är du en besserwisser? Nej, men jag tycker inte om att tillrättavisas.
Kan du dricka mjölk som "gått ut" för 3 dagar sen? Dricker/äter ingenting som gått ut eller går ut under dagen.
Berätta något pinsamt om dig: När jag var 13-14 låg dåvarande sidan gothboyoftheweek.com bland Favoriter och besöktes flitigt. För er som inte kände till den (jag hoppas att ni inte gjorde det) var det precis vad det låter som.

Jag vet inte varför mina ögon ser så groteska ut. Jag vet att ingens ansiktshalvor är identiska, men mina är onormalt annorlunda. Beroende på från vilken sida man ser mig kan man nästan tro att det är två olika personer. Egentligen är det nog till största del det det det handlar om, men hur skall någon annan än jag veta?
 
Jag känner mig vindögd och lazy eyed, men till skillnad från Paris Hilton är jag inte multimiljonär och kan vara lycklig ändå. Jag var i vintras hos en optiker för att kontrollera synen just pga oro över det som blivit tydligare med tiden, som menade att där inte fanns några "konstigheter" alls. Hur kommer det sig i så fall att ena ögat är såpass irriterat att jag tänker på det och dess pupill tenderar att ge intryck av att vara dubbelt så stor som den andra på bild? Vänster sida är problemet. Ändå visade det sig att jag hade bättre syn på den. Hur, herr Anders plus efternamn jag inte minns, går det ihop?

Norma Shearer hade ett äkta lazy eye vilket man tog hänsyn till och dolde genom att fotografera henne i vissa vinklar, men det var Hollywood, USA, inte Trollywood eller sämre, Sverige, och vad gör när man står mellan vindögdhet och det? Jag vet inte hur jag skall fungera med ett tillfredsställande yrke i framtiden. Vem anställer någon som ser ut som jag och dessutom beklagar sig högt över det?


Tankarna återkom igår efter att ha sett mig själv fryst, och gissa om ögonblicket raderas innan jag ens hann inspektera det närmare, och likaså idag då jag tittade på film. Jag gick och lade mig direkt för att slippa må dåligt, men fick i stället möta allt på nytt i drömmen var jag kom hem efter en kort vistelse på stan med en fruktansvärd smärta jag inte visste vad det handlade om. Man flockades kring mig för att se vad det gällde, och det visade sig att min ena lins hamnat på sned och skavt in i ögat. Jag var livrädd. Min mormoder, som fått sina egna ögon ordnade med laser under lokalbedövning och därmed var den med störst erfarenhet(?), fick hjälpa mig att sätta den på plats med bara fingrarna genom att först ta ut den och sedan försöka lirka in den, vilket resulterade i både blod och forsande tårkanaler. Grumligheten försvann, men linsen hade gått sönder och min iris fått stora guldgula varliknande fläckar. Det till trots skulle det dröja tre månader innan jag fick träffa en läkare. Tre månader med de mörkaste solglasögon, halvblindhet och rädsla över att linsen skulle falla ut och ögat torkas sönder. Jag fick panik, grät och visste när jag vaknade till att jag måste somna om - om det skulle vara sant, varför jag nu sovit sedan 12 och innan det 03-10. 

När jag vaknar svettig efter att ha legat fullt utrustad i kläder, morgonrock och täcke och går in till köket för att hitta något att äta hör jag hur det knackar på dörren. Det är grannarna - mina föräldrars enda gemensamma bekanta - som varje söndag kommer hit för att spela Chicago. Varje söndag försvinner jag ner i källaren för att slippa deras obehagliga skratt (jag svär att det låter värre än mitt; snarare kacklande än högt) och godisätande i kombination med konstant KOL-hostande. Jag blir arg för att jag 1) inte hinner röra ihop något, får ta ett glas apelsinjuice (jodå, jag har det i kylskåpet, till skillnad från vissa bartenders) och klampa ned till datorn (var blogg.se som namnet själv säger är min enda tillflyktsort) 2) inte får ta del av de 50 kronor från Karamellkungen de kom bärande med och nu sitter och pratar om samtidigt som de smaskar så högt att jag kan höra dem med snäckor (samt en del vax) i öronen, som om de visste vad smak var. De äter vingummin! Jag klarar inte av de som skamlöst säger att de "älskar vingummin". Fråga inte varför, ty jag har ingen annan förklaring än att jag alltid hatat det. Yup. "Everyday it's all about me." Tragiskt men sant.

Gjorde litet (o)nödig shopping idag: Kjol, ljus och rökelse. Det är billiga ting man får unna sig och önskar att man hade större användning för än man tar sig. Har nog omkring 100 doftstickor som legat i år och dar (en kartong kinesiska däribland som jag - hör och häpnas - fick då jag var tretton), men det är dags att ta upp det igen. Avslappningen och renandet från svarta tankar gör det värt att städa så att man har en bestämd plats att hämta ny kraft från. Klistra igen ett par kartonger och kasta i soptunnan då allt är för oanvändbart för att skänka till ryska barnhem. Det kräver inte mycket. Hur kan man prioritera tomheten framför sin själ? Skärp dig nu, din försoffade hagga innan jag bränner ditt ansikte med vekens låga.

Igår hämtade jag ut paketet från 11. Både mängden ögonrengöring och hårtvätt var större än jag trodde varför det var väl spenderade pengar. Fick med prover av den sockervaddsparfym jag inte passar i, men till min glädje kom idag en provflaska av Lancomes Hypnose med posten (som S fått med Damernas Värld, förstås). Allt i allo-dofterna var också överraskande trevlig: det luktade verkligen december (förhatliga månad).


På lördag blir det klubb och sura miner. Även om jag gillar att göra det som kallas festa (så ungdomlig jag känner mig), är jag i botten en "mysig hemmakväll"-tönt som tycker att timmarna innan galej är asjobbiga och inte alls förväntansfulla, men det är sådant man inte får erkänna för sig själv eftersom man då blir bekvämt sittande månad efter månad utan att se något annat, utan att bli sedd.
"Åh så mysigt med hemmakväll! Vem skall du vara med?"
"Ja, det blir en romantisk träff på tumanhand med Cheese Doodle och 'Doobidoo'. Kanske kommer Milkduds förbi en sväng, så det kan ju bara sluta på ett sätt, om ni förstår vad jag menar."
"...Wha?"

kan du visa dig ute helt osminkad?
Underlag är ett måste för att jag skall våga mig ut (det handlar ändå inte om mycket). Utöver det; ja. Jag har fet hy med torra partier och får lätt om än litet utslag (det låter värre än vad det är, jag är ingen salami men desto mer besatt av att dölja min fulhet). Ja, mina tonårsproblem kom först efter arton. Innan det hade jag inte en enda finne, men det beror mycket på medicinen.

nämn någon skönhetsprodukt du aldrig skulle klara dig utan?
Se ovan. Foundation, puder och läppstift på det. Läppstift är mitt trademark och ger min hemska ankmun litet bättre form än lipgloss.

kajal eller eyeliner?
Eyeliner.

vad är dyrt smink för dig?
Plus 60 kronor. Egentligen 40, men för det får man ju ingenting (knappt en dålig ögonskugga från H&M, väl?). Jag är en snåljåp (en generös sådan, jag älskar att ge bort gåvor).

vad skulle du aldrig sätta på dig?
Catsuits, vita byxor (egentligen ogillar jag att bära byxor ö h t, mina ben är för korta, men shorts/capri med strumpbyxor är fint och en av få saker som gör en längre), string (känns väldigt mycket "slutade vara modernt kort efter millenieskiftet", jämfört med då säljs få stringtrosor i butikerna nu), träskor, baggy (offentligt, alltså, privat är jag en jävla luns), långkjol, blommiga klädesplagg,  guld-/silverleggings (metall är för musik, inte ben), stilettklackar, underbystkorsett, batikkläder, caterpillarkängor.

vad är det fulaste en tjej kan ha på sig?
Jag klarar inte av tidlös elegans kombinerat med fetishtema, flertalet piercings och färglagda tatueringar. Det är bara så fel rätt igenom. "Skall det vara så skall det vara." Jag mår alltid lika illa av att skumma genom dessas helgongallerier: Fingerwaves, cigarettmunstycken och septum är inte snyggt tillsammans. Syntetdreads, trasiga strumpbyxor och platåkängor är inte heller vad jag väljer att kalla stil. (Tråkigt om någon skulle ta åt sig nu. Å andra sidan, varför ursäkta sig? Det är ju bara min åsikt, som jag säkert är ensam om.)

och det finaste?
1) "Kritstreck och hatt." (En tvångsmässigt upprepad sammanfattande fras. Måhända lider jag vokala tics?)
2) Fuskpäls och välformade ögonbryn. Men det finns mycket som klär en dam oavsett stil. De flesta passar inte i det (och då hamnar det genast på fulastelistan, jag är väldigt kräsen då det kommer till det modet), men är desto vackrare i annat.

vad är fulast på en kille?
Nakenhet, blöja, makeup (utöver på scen), blonderat/rödfärgat/hellångt hår och hästsvans, tigtha jeans, bombarjacka, höga kängor, rave, My Little Pony-tryck(?), stickade tjocktröjor (vad sägs om en lusekofta?), djup ringning, 60/70-tal, lack & läder(!), djurmönster, mustach, helskägg, nedhasade byxor med halva baken blottad (skräckexempel #1 åker buss 9, så att ni vet vad ni skall undvika eller besöka för ett gott skratt), putande bak, potatisnäsa, jeansväst, haute couture, stormhatt, krås, brylkräm och quiff. Det blev visst en del. Så kan det gå.

och vad ska en kille klä sig i för att behaga dig?
1) "Kritstreck och hatt."
2) Som M&M: Baggy, yet classy.

är du trendmedveten?
Det är alltid spännande att se vad som gäller för årstiden, men jag har inget intresse i det. Olika kedjor ger olika trender. Det blir mycket att hålla reda på. Däremot vet jag minsann att Lindex serverar lila för andra året i rad medan KappAhl inriktat sig på kontorslook.

dömer du människor efter deras yttre?
Jag tillhör den barnaskara som gärna undviker det, just eftersom man vet hur man själv föddes, men när det kommer till extrema outfits dömer jag med tanken "MEN SNÄLLA!".

vilka tre inre karaktärsdrag värdesätter du högst?
Dum, dummare, dummast.

skulle du kunna ha ett förhållande med någon som var fin på insidan, men långt ifrån lika fin på utsidan? 
Jag tenderar att falla för fulsnygga personer, har enbart gjort det hittills.

beskriv dig själv med tre ord!
Ball, ballare, ballast.

har du några talanger?
Jag är en god människokännare (förvisso yttrar många den klichén, men 70% vet inte vad de pratar om) och tenderar att "känna av" personer jag aldrig tilltalat. Ibland skräms jag av hur mycket som visat sig ha stämt.

hur är det med karaktären?
Nej någon sådan har då jag rakt inte!

går du upp när väckarklockan ringer?
Nej. Jag ligger kvar med alarmet tjutandes en halvtimme i bakhuvudet, halvsovande och oförstående om vad det är som låter.

du har bestämt att ha en vit helg. men så får du nys om värsta festen. vad gör du?
Jag behöver inte bestämma mig för vita helger. Det har jag så ofta ändå. Är det fest så går jag, förutsatt att jag är välkommen då. Det värsta jag vet är då människor drar med sig oinbjudna utan att försäkra sig om att det går bra.

hur blir du när du är packad?
Jag är knappast ensam om att det berusade tillståndet beror på vilket humör personen var på då den tog för sig av glasen.

minnesluckor?
Nej, och även om man glömt något, hur skall man då veta detta om man inte är medveten om vad som skett?

har du nångång blivit ombedd att gå från nån krog?
Nej, jag är en av de som "sköter mig" bäst vid krogbesök då jag är uttråkad större delen av tiden.

Hemtagna filmer att se under veckan:

Ball of Fire (1941)
A group of ivory-tower lexicographers realize they need to hear how real people talk,
and end up helping a beautiful singer escape from the Mob.

Dinner at Eight (1933)
Social climbing Millicent and Oliver Jordan throw a dinner for a bunch of New York
society types, each of whom has much to reveal.

Ja, det tar fortfarande en natt för mig att få tag på två filmer, ibland det dubbla (är det bara mitt ADSL eller skall det gå så sakta?). Hade ytterligare fem sedan länge sökta på nedladdning då jag givetvis stänger ned programmet utan att ta reda på vilka hastigt framklickade hubbar jag fann dem i (tips på var god rörlig bild finns att tillgå uppskattas). Gissa om jag strålar.

Och för er som inte vill gå miste om en del av historien: Drottning Christina (1933), Greta Garbo. 20/9, 13:55 i SVT1.

Jag tänker fortsätta att fylla på listor söndagen lång.

Något smeknamn? Lola, C.

Vilken är din favoritdryck? Vatten, citrusjuicer med fruktkött, Kiviks svartvinbärsdryck.

Tatuering? Jag har bristningar och det räcker. Fina mönster litet här och var! Några body modifications behövs inte heller för celluliterna.

Kroppspiercing? De brukar sitta på kroppen ja. Och nej.

Hur mycket gillar du ditt arbete? Jag avskyr det, både det jag har och kommer att behöva ta.

Favoritsemesterort? Har bara semestrat en gång, och det var ingen höjdare.

Drömresemål? Möjligtvis Staterna, Latinamerika och Italien, men tackar inte nej till någon resa (såvida den inte bär till Frankrike som jag gäspar bara av att tänka på, och fulare språk får man söka under stock och sten för att hitta). Att göra en sista minuten-resa är min dröm.

Någonsin varit till Afrika? Nej, men det vore en upplevelse.

Någonsin stulit en trafikskylt? Nej, men ett helt trafiklyse då jag var 7. Jag tog med det till fritids, fick det att lysa och där blev det ståendes ett år. (Jag vill gå på fritids! Jag älskar att stoja, leka och hitta på sattyg!)

2 dörrar eller 4 dörrar? På bil eller hus? För bilen är fyra det enda tänkbara medan huset endast behöver en ytter- och balkongdörr.

Salladsdressing? Ja tack, men bestäm ni vilken. Jag äter det aldrig och har ingen koll alls.

Favoritpaj? Blåbärspaj. (Men ananaspaj med kokos och glass är också gott.)

Favoritnummer? Inget alls, men 3 och 8 sägs ju vara magiska nummer.

Favoritfilm? 6 points, Ett hål i mitt hjärta, Järngänget. Vad annars?

Favorithelg? Har ingen. Påsk är dock den som intresserar mig minst. Vädret är dåligt, gult är fult, tiggande påskkäringar förtjänar ett kok stryk, björkris i en kruka är inte estetiskt tilltalande och påskägg med blekt choklad är ingenting för mig. Halloween hade varit roligt om man bara haft någonstans att visa upp sig på och som inte är sammankopplat med "spratt eller snask". Att klä ut mig är det bästa jag vet.

Favoritdag? Torsdag, eftersom man då kan se fram emot fredag. Fredagen i sig har en lördag framför sig och det är aldrig positivt med tanke på söndagen följt av måndag. Jag är så härligt positiv!

Favoritmärke på kroppstvål? Föredrar duschkräm.

Favorit TV-program? Simps-diddley-impsons och det vet ni.

Favoritdoft? Kenzos Amour. Kärlek från första sprutet.

Vad gör du för att koppla av? "Chillar" framför TV:n som så många andra.

Hur ser du dig själv om 10 år? I spegeln, på film. Om jag fått behålla synen, då.

Vad gör du när du är uttråkad? Bloggar. Märks inte det?

Vad blir du glad av att få? Uppmuntran, upprättelse, något jag kan ge ett härligt svar på tal på utan att behöva återkomma tio minuter senare med en lapp i handen och säga att "vänta! jag kom på vad jag skulle ha sagt nu!".

Julklapparna är avklarade (jag vet, jag kan omöjligt kalla dem det; låt oss säga presenter för att vara korrekt och tråkig). Jag orkar inte vänta på årets värsta vecka som ger total livsångest och får en att överväga att likt George Bailey i "It's a Wonderful Life" hoppa från en bro, och då utan räddande ängel på jakt efter sina vingar inblandad. Jag vill inte sitta ensam framför datorn på en sådan dag. Med glitter, perversa tomtemasker med flätad mustach, risgrynsgröt med en mandel som får stackars fars tänder att fara all världens väg, julotta med en rödklädd Agnes, 46, som aldrig lärde sig att tänka för sig själv, återkommande filmer med jultema var givetvis mirakel inträffar i varenda en, frånstötande plockmat (som om inälvsmat och kokt potatis skulle vara det minsta exklusivt), stjärnor i fönstret, tända ljus som sätter eld på gardinerna, vackra kort (se ej bild) som bekräftar ens betydelse och paket inslagna i annat gulrött än Kvantumkassar.
 
Traditionsenlig som jag är önskar jag inget hellre än att fira jul med den självvalda familj som inte finns. O, så lycklig jag skulle vara då, bärandes ett brunt förkläde innanför min kära fuskpälskrage med mitt platta i den gladaste hemmafrufrisyr 50-talet har att erbjuda och sjunga "Det strålar en stjärna" med den värsta av stämmor medan jag sittandes i min skogsgröna fåtölj i nyrokoko öppnar mina dyrbara klappar innehållande smycken, hattar, kläder, parfym, vapen, puder, filmkamera, fjäderprydda hemmafrutofflor matchande min hemmafrufrisyr, serviser, möbler, ekorrbroschar, ansiktscremer, årsprenumeration av Husmodern, presentboxar med småkrafs ingen vill ha, sedelbuntar, bantningspiller, tryffel och allt annat en fin dam behöver!

Med mina präktigaste av präktiga drömmar i åtanke föredrar jag att med förbruksvaror muntra upp mig själv (då jag inte fick ersättning för skorna jag lade ner 600 kronor på kan det behövas) under en tid då det fortfarande är möjligt. 

Toni&Guy Platinum Blonde (precis vad det låter som; schampo som neutraliserar håret och ger det liv och lyster)

Talika Lash Conditioning Cleanser (makeupremover som tillför fransarna fukt och bevarar dess naturliga lyster)
Joey New York Quick Blackhead Dissolver And Pore Minimizer Gel (avlägsnar pormaskar)
Aroma Mist, Christmas Collection: Frosty Pop & Gingerbread (rumsdoft/kroppspray - här kommer eländet in)
Les Plaisirs Nature: Eau de toilette Kokos + Kroppslotion (i toppen av en palm på en fjärran tropisk ö)
Jardins du Monde: Duschgelé med kakaoböna från Afrika (mycket syntetisk kakaoböna, dock)

Ja, bara en sådan sak som att jag ser 14 september som vinterns början och redan börjat tänka på 2008 kanske ger en inblick i hur fruktansvärt fort jag anser mitt liv passera mig. Att jag ser mars 2007 som "ett år sedan" likaså. Så litet händer i mitt liv, att jag fortfarande minns allt som om det hände i förrgår morse (jag minns allt jag tänkt under det och det ögonblicket, allt jag haft på mig, alla konversationer jag haft 100% ordaggrant, och så fortsätter det). Varje månad är som en vecka för mig.

Jag hatar mig själv för att resultatet av allt jag gör alltid blir det sämsta. Jag är olycksdrabbad och förstår fullt varför jag hatas lika mycket som jag hatar mig själv och hur jag framställs. Var jag än hamnar, vad jag än gör, lyckas jag alltid förstöra det på något sätt genom min blotta närvaro. En obetydlig mening (eller bara ett ord) räcker för att allt skall gå åt skogen. Jag tänker - på riktigt denna gång - aldrig mer öppna munnen utan tacka och ta emot det jag aldrig får. I grunden har man ingen annan att tala med än sig själv då det inte finns någon som önskar lyssna. Och trots att ingen gör det, lyckas jag ändå skapa en dålig atmosfär, bli skrattad åt, smädad och frånstötande. Då vet man att botten är nådd.

Det är precis som det urlöjliga bland urlöjliga populära horoskopet cirkulerandes på internet säger : "Du är konservativ och rädd för att ta risker. Du är kort sagt en feg fjolla. Ingen Stenbock har någonsin betytt något. Du borde ta livet av dig."

Jag borde ju det, ja. En äckligt fet levande negativitet, ett brinnande hatiskt, överkänsligt och fult (till och med progeribarn - som under sina sju levnadsår får åka på fler vänskapsmöten än jag någonsin kommer - och de födda med trekilostumörer i ansiktet ser bättre ut än jag, både bakom och framför den) kräk kommer aldrig att betyda något. Inte ens för sig själv.

Uppdatering 16:00: Visst brände jag maten, både vid första och andra försöket. Jag går ner till källaren, glömmer allt vad matlagning heter och känner plötsligt en bränd lukt från köket (som jag hoppas inte är kattskrällets svans, men givetvis är det mat från Hälsans Kök till ett värde av 40 kronor, härligt!). Jag får äta grovlimpa och keso. Nej visst ja, keson är slut och limpan har gått ut, och någon riktig rätt står jag hellre över än att tampas med. Varför förvånas jag inte om jag står rörandes ihop sockerkakssmet 01:30 i natt?

Hatar världen mig? Som om det inte var nog med mitt paket, stöter jag på en gammal klasskamrat precis då jag står vid godishyllan och tänker att: "ja, det var länge sedan jag åt godis, och jag behöver något sött". Så ironiskt att klassens vandrande valspäck fyra år senare står och plockar åt sig godis (som f ö är härsket). Vad ger det för uppfattning om någon som dessutom gått upp så otroligt mycket i vikt? Givetvis att man vräker i sig på daglig basis! Det är så allmänheten tänker därför att vi omedvetet lär oss att fördöma andra människor; feta som magra (utöver på catwalken, men heroin chic-anhängares ideal ser ju helt annars ut än allmänhetens, var endast en 38:a är OK). Jag är likadan vad gäller överviktiga eftersom jag känner med dem (som fet är det ett rent helvete att köpa mat, och det är något alla överviktiga har erfarenhet av, varför jag hellre skickar pengar med mina föräldrar än går själv även om jag så bara skall ha en burk majs och quornfärs), även om jag inte är öppen med mina tankar och snarare lider å deras vägnar än att se ned på dem, för det gör jag inte (jag ser ned på alla oavsett utseende).

Det är inte så att feta inte behöver äta för överlevnad, men oavsett om de med de för trånga byxorna beställer en dressingfylld burgare eller sallad finner alltid någon ett fel i det; antingen äcklas de eller skrattar åt "fettot som försöker vara nyttig" (alla vet väl att fetton inte uppskattar sallad). Det problemet ligger helt hos oss själva och slängen ätstörningar varenda i-landsmänniska tycks ha, ty ätstörningar handlar om mer än vad man med problematik själv stoppar i sig. Det handlar om "friska" personers attityd gentemot de som inte passar in i ramen för deras egna tankar om de korrekta ätvanorna och den perfekta kroppen - även de lider så uppenbart av en störning. Få vardagssaker gör mig så arg som ytliga människor. Det spelar ingen roll om ni är överviktig eller underviktig, stolplång eller nära dvärgväxt, har hopvuxna ögonbryn eller inga alls, babyröst eller nasal stämma à Fran Drescher. Ni är lika vidriga allesammans, förstörda sedan länge och utan väg tillbaka och det går däremot inte att göra något åt.

Men för att lämna ett känsligt ämne, kan jag i stället nämna att jag utöver detta var klädd i min absolut slafsigaste outfit à Burger King-sponsrad crunkkarl (ja, du är en föraktansvärd slacker i själen - lev med det, C!). Det kändes så fel att ge ett sådant nytt första intryck. Hädanefter tänker jag aldrig mer bära sådant då jag knallar runt i stadsdelen. Jag tänker inte gå ut utan att ha stått en timme framför spegeln och velat angående de kläder som ändå är i samma färg och ser likadana ut på. Man vet aldrig vad hemskt som kan hända och vilka man kan möta.

- Jag hatar de som lägger bud på Tradera och skjuter upp betalningen gång på gång. Se till att ni har pengarna då auktionen går ut, eller låt bli att delta i den alls! Jag säljer saker för att jag behöver slantarna, inte för att det är ett nöje. Självklart är jag för snäll för att säga detta till personerna. Man tycker att det är sådant som hör till förnuftet att redan känna till, men långt ifrån alla besitter ju ett sådant.

- Jag ångrar att jag anmälde mig till improvisationskursen. Inte för kostnaden, utan för att jag inte kommer att få ut något av att ansträngt agera halvdant i ett okänt sällskap då det enda jag tänker på är att "inte göra bort mig", "inte få tunghäfta", "inte börja hosta".
Jag klarar inte av nya människor. Nya människor kräver hövlighet och någon sådan har jag inte till övers. När man väl lärt hantera dem försvinner de ändå. Efter ett tag hamnar man hos ännu nyare och får då börja om från ruta ett med samma jävla ångestmoment. Jag känner mig som en ständigt kringflyttande främling som aldrig hinner stanna med båda fötterna på ett ställe och stifta bekantskaper, för när ena skon är nere är det dags att snabbt dra upp den igen, och så fortsätter man genom livet medan andra kan sätta sig ned med sina vänner från förr och prova nya skor i lugn och ro utan att behöva tänka på att stolen de sitter på är borta så fort de rest sig upp. 
Allt jag kommer tänka på nu är onsdagkvällen och hur mycket jag inte vill. Å andra sidan är det lika bra att prova på det, så jag därefter kan stoltsera med att jag minsann tagit en sådan och att den inte alls var julgranshängvärd. Det här med "personlig utveckling" utan att få något konkret för det är ingenting jag bryr mig om, vilket är dåligt. Allt jag gör handlar om att göra något utåt, vad som sker inuti är mindre viktigt och det går inte att kombinera någon längre stund. Bara en sådan sak som att köpa en äcklig, rekommenderad tandkräm i stället för en lika rekommenderad man kan med bara för att "ingen kommer ändå känna den" och fula, torra näsdukar i stället för de där med tjusigt mönster man egentligen vill ha för att "ingen ändå kommer se dem och jag skall ändå bara snyta mig i dem och kasta bort" är löjligt nog. Klart som korvspad att man inte orkar med vardagen när allt går ut på att tänka på det man vill vara men aldrig kan bli i stället för att utgå från den man är! Det är sådana små saker som gör att man orkar fortsätta, men självklart tar fråntar jag mig den möjligheten. Jag blir så arg på mig själv! Tala om att stjälpa det inre lugnet. Hade jag betett mig mot någon annan som jag beter mig mot mig själv hade jag inte ens sagt något om jag fick näsbenet knäckt, därför att jag vet att jag hade gjort mig förtjänt av det.

- Jag är trött, har huvudvärk och tänker fortsätta med det kvällen ut tillsammans med tecknad film, präktigt pressad grapefrukt och en filt. Allt är  enklare att lägga åt sidan då man beklagat sig över det öppet och tidigare punkt utgör alltså inte längre något problem förrän jag själv ser det som ett - och det är jag alldeles för pigg för att göra nu.
Ja, jag råkade faktiskt släppa tröttheten i samma stund som jag skrev om den. Se vilket fantastiskt bra hjälpmedel det här med vardagsbloggar är. Jag som kom hem och var så dyster (och inte bara för att jag svettades) och trodde att jag skulle börja gråta vilken sekund som helst är nu på topp (i, säg, fyrtio minuter till) och borde åka iväg och köpa de där tjusiga näsdukarna jag bara gav som dåligt exempel.

Vilken fantastisk vecka! Jag har hunnit känna paniken, ätit godis torsdag-fredag-lördag, skämts, blivit baktalad, blivit genomblöt i ur och skur, lyssnat på Jessica Simpson, gjort av med +1000 kronor (varav nästan hälften gällde allergimedicinen, den andra en jacka var prislappen fortfarande sitter kvar, men att lämna tillbaka den vore misstänkt då den är halvt bortnött och jag både rökt och vistats i regnväder med den) och insett att jag börjat få bekymmersrynkor i pannan. Jag måste sluta grimasera i tid och otid. Från och med nu skall mitt anlete fungera som ett oskrivet blad, vilket lär hålla sisådär två dagar. Blanka papper är det sista jag bör ha nu. 

Började läsa "Nattens barn" (Traci Lords) igår då jag blev sittandes på biblioteket en timme, det är intressant att veta vad de omtalade böckerna innehåller. Jag hade inga koncentrationsproblem trots högljudda osnutna 91:or lallandes om sina "kommer inte ens in på krogen med falskleg"-fester i sina splitter nya superflashiga, kamerautrustade mobiltelefoner. Sträckläste 70 sidor. Kanske för att det var det enda jag hade att göra, men så mycket har jag inte tagit mig genom på gud vet när, och då jag måste påbörja skrivandet snart är det en god idé att ta del av andra, mer lyckade debutanter. Romaner har aldrig varit min kopp te (vilket hemskt uttryck, ni förstår kanske varför jag måste läsa mer litteratur då jag börjar svänga mig med sådana), lösa texter är det som gäller, men poesin är död. Jag förstår den inte.

Håret har gulnat. Om jag inte var så lat skulle jag ha köpt silverschampo för tre veckor sedan (och färga utväxten om  två veckor, men det kan vi glömma; säg två månader), men jag är skamligt bekväm och min favoritställning är liggandes på sidan, gäspandes framför TV:n. Vore jag en hipp b(logg)-kändis skulle jag kunna strunta i karriären och tillbringa 70% av min vakna tid så.