Trots att jag har så få kategorier i bloggen är det bara en som kommer till användning, vilket blir litet pinsamt då man går in på de övriga eftersom jag är en impulsköpare som ständigt ångrar mig, vilket betyder att jag i tio av tio fall inte vill ha det jag önskade mig en månad tidigare. Jag handlar betydligt mer (och snyggare) än vad jag utger mig för att göra i den materiella kategorin, men har inget behov av att göra ett nytt inlägg var gång jag dagit kortet i onödan, så för att röra om i grytan och hålla den kokande ett tag till kan jag för omväxlings skull visa det senaste tillskottet till jungfrukammaren!
Jag kom förra veckan till min förskräckelse nämligen på att jag efter att ha sovit med blott ett täcke och en prydnadskudde i 3,5 år på en sliten soffa (som för exakt sex dagar sedan släppte två fjädrar som om det var meningen att jag skall bort från den) inte äger något så självklart som egna sängkläder! Jag skyndade mig att ta hem tre identiska påslakanset (40 kronor styck), som likt väl utspädd O'boy smälter samman med mina blekbruna väggar.

Fastän avtalet inte har skrivits på än är det mindre än en vecka kvar till flytt. Därför kan jag redan nu tala om för mina kära läsare att den närmaste tiden i princip bara kommer att handla om förberedandet av det som skall bli mitt hem för ett år framöver, vilket kanske är förståeligt då detta är min första flytt någonsin. Jag har bott i samma hus i 20 år och aldrig vidrört en flyttkartong. Jag har inte ens varit på familjesemester utöver den där natten i Junsele för 13 år sedan och en annan i Vasa, Finland då jag satt instängd i garderoben och grät, rasande över att vårt rum var det enda som saknade guldsiffror på sin dörr och hade numret skrivet med blyerts (givetvis var det något personligt mot oss), så det här med nya platser ö.h.t. är outforskad mark.

Uppdatering 03:00: Jag glömde att tala om att jag var till Haparanda och IKEA för snart två veckor sedan. (Den som ser den kedjan som prisvärd vet inte hur man armbågar sig fram i den bättre begagnade världen.) Jag led under hela besöket, uppskattade resan i en stekhet bil mest (för att jag älskar att tala om komiska individer med högst originella smeknamn jag själv kommit upp med) och argumenterade nog mot diverse köp med "det finns billigare på Dollarstore" närmare 100 gånger (utan överdrift). Vi kom dock undan med en del nödvändigheter (hur nödvändig en 99-kronorspläd i miniformat nu är?) till ett skapligt pris. För 700 riksdaler fick vi den mesta av köksutrustningen vi behöver (det som återstår är diskställ och mikro), en dålig men duglig ursäkt till kristallkrona för vardagsrummet, ett chokladdoftande potpurri (jag gillade detta bäst och har inte kunnat sluta tänka på hur ljuvligt det skall lukta hemma hos oss då stanken från oanvända rör försvunnit), en ynklig liten dörrmatta som skall förhindra att smuts kommer in på den 100 år gamla gigantiska orientaliska hallmattan, samt ett antal saker utöver det jag inte lade på närminnet. Därmed förblir mitt så omsorgsfullt hopsatta kollage intakt (oförändrat och orört), men det kan jag leva med.

10 favoriter
Dialekt: Eftersom dialekterna i norr skiljer sig avsevärt existerar inte norrbottniska (inte heller norrländska - jag blir så less då folk tror att människor utspridda på 60% av landets yta talar samma dialekt - här räcker det med att åka tio mil för att inte förstå vad någon vill ha sagt) men låt oss säga de norrbottniska dialekterna med undantag för de finskbrytande.
Mat: Potatisgratäng. Variationsmöjligheterna är oändliga!
Låt: Ulla Billquist - Min Soldat.
Tecknad figur: Akakaboto. Aggressiv, ogillad och går aldrig idé... Jag kan verkligen relatera till björnstackarn.
Sport: Diverse kampsporter, basket. Inte att utöva, dock. Då är jag mer för hederlig gammaldans och rapbattles.
Komiker: Ingen särskild. Jag har väldigt bred humor.
Veckodag: Hade det inte varit för att de aldrig visar något sevärt på TV om fredagar hade jag svarat det.
Glassmak: Chokladglass med mandelkrokant, chokladbitar och annat spännande man kan hitta däri. Ju mer klet desto bättre.
Soloartist: "What?!" Lil Jon, såklart. Jag får något barnsligt glatt i blicken var gång jag hör hans strippklubsinspirerade slingor. Som man kan göra en snyftande telning glad med en polkastång och Sylvia Fine med pudding kan man göra mig glad med LJ.
 
9 för tillfället
Humör:  Stressad.
Tanke: "Jag luktar svett."
Kläder: Slappt och fult.
Bakgrund: På datorn? Ingen. Jag inbillar mig att den går snabbare då.
Känsla: Ensam.
Tid: 01:00. Men så hoppar jag fram och tillbaka, sparar formulären i utkast och återgår till dem en annan dag.
Bästa sak: Kristallskålen på fot som tillhört min kära gammelfarmor.
Irritationsobjekt: Att jag sitter fast med skolan ännu ett år och inte har någon som helst självdisciplin.

8 första
Bästa vän: Utöver min syster; Anton om somrarna, Natalie resten av året.
Husdjur: Nalle, Norrbottenspets.
Kyss: 14 år och svår. Den sög (bokstavligen).
Piercing: Näsan.
Förälskelse: Jag gick i lekis och var förälskad i ett nuvarande nazistdrägg som förmodligen gick fordons eller el på gymnasiet.
CD skiva: Babylon Zoo - The Boy With the X-Ray Eyes. Jag hade bättre musiksmak då än nu. Ni minns väl Spaceman? Jag hade heta drömmar om Jas Mann men var livrädd för den mixade rösten och höll alltid fötterna högt ovanför golvet då refrängen kom.
Bil: Är det inte en fördel med körkort för det?
Ord: "Mamma", som resten av världens befolkning. Jag kunde dock tala rent när jag var två, vilket är mer än vad man kan säga om gaphalsen till grannunge.

7 senaste
Telefonsamtal:
"Ja, det är Kenneth."
"Oj, då har jag ringt fel."
"Jaså, är du säker?"
"Eh, ja..."
"Jag är ensamstående. Har du fortfarande ringt fel?"
"Ja, då har jag ringt väldigt fel. Hejdå."
(Tillägg: Kenneth är tydligen min fars chef. Jag vet inte om jag vill veta vad han ville ha sagt.)
Mat: Nudlar.
Dryck: Vatten.
Biltur: Åkte en runda kring Porsön i kväll.
Tv-program: 2½ män. Varför? Jag vet inte.
Spelad låt: Anne Shelton - Lay Down Your Arms.
Köpta klädesplagg: Svart blus.

6 har du någonsin
Dejtat någon av dina bästa vänner: Har aldrig dejtat över huvud taget.
Brutit mot lagen: Ja.
Blivit arresterad: Blev tagen för snatteri i nian. Utöver det; nej.
Badat naken: Nej. Jag har nog inte badat sedan jag var tio.
Varit med på TV: Ja. Motvilligt.
Varit med i tidningen: Ja. Motvilligt.

5 nej tack;
Skolämne: Matte, engelska.
Mat: Jag får kväljningar av tanken på att tugga i mig något tillrett av någon som haft samma funktioner som en själv, som även de känt glädje och smärta. Att människor ser djur som lägre stående är bara en större anledning till att visa samvete och ansvar, ty ser vi att intelligens är avgörande i frågan kan vi lika gärna ta död på utvecklingsstörda då grisar har lika hög IQ som hundar, som i sin tur sägs ha lika hög IQ som en treåring vilket är vad många sjuka har. Och nej, det blir inte "för många djur" av att fler äter vegetariskt då dessa föds upp enkom för slakt. Minskar efterfrågan minskar även produktionen. Logiskt.
Musik: Metal, grunge.
Dryck: Öl. Hur det kan vara sådan hysteri över denna dryck förstår jag inte.
Djur: Jag känner obehag inför samtliga med fler än sex ben och färre än två.

4 saker
Du gjorde igår kväll: Rensade i mitt obebodda flickrum. Det är ett flerdagarsprojekt.
Du kan höra just nu: Mitt tuggummi.
Du inte kan leva utan: Dagdrömmeriet.
Du gör när du har tråkigt: Filar fötterna?

3 personer
Du kan berätta allt för: Ingen.
Du tycker om: Ett fåtal.
Du inte gillar: Ett flertal.

2 val
Coca Cola eller Fanta: CC.
Hund eller katt: Katt. Hundar är för krävande och ohygieniska, men jag tycker om att träffas och gosa med dem och ja, jag önskar att min katt var lika kramvänlig som slumpmässigt utvald jycke och fungerade att promenera med i parker.

1 önskan
Att få uppleva lycka.

Loneliness is an emotional state in which a person or animal experiences a powerful feeling of emptiness and isolation. Loneliness is more than the feeling of wanting company or wanting to do something with another person. Loneliness is a feeling of being cut off, disconnected and alienated from other people. The lonely person may find it difficult or even impossible to have any form of meaningful human contact. Lonely people often experience a subjective sense of inner emptiness or hollowness, with feelings of separation or isolation from the world.

Nu är en tid då jag har mycket att säga, och det är då man har det absolut ingenting kommer ur en. Känslorna är för många och det gör alldeles för ont för att man skall kunna överföra dem i ord, och även om man skulle kunna skulle det bli på ett sätt så att man får skämmas. Att skriva att man "mår dåligt" eller "har en tung period" räcker inte. "Mer än förkrossad" ligger närmare korrekt sinnesstämning, men sådant som involverar andra än en själv bör inte talas om, här eller någon annanstans. Ifall jag varit en normal människa hade jag gjort det och inte sett något fel i det, men nu är jag ju inte normal. Ifall jag varit det skulle jag haft vänner på samma villkor som andra, men det är många år sedan jag insåg att det inte kommer att ske. Jag hade inga när jag var tio, stod ensam igen när jag var 15 och jag har inga nu när jag är 20. Det är endast naivt att tro att det handlar om att jag inte träffat rätt människor (speciellt med tanke på att "alla andra" verkar vara rätt för varandra - om jag nu är den enda som "inte träffat rätt" är det väl ganska uppenbart att det är mig det är fel på) och att jag kommer ha skaffat några när jag är 25. Vem som helst vet väl att det blir svårare för varje år som går, och att merparten bekantskaper kommer just genom ens egna. Om man inte har några från början, hur sjutton skall man då få tag på nya? När jag var yngre grät jag över att alltid stå utanför, men med tiden lärde jag mig acceptera det eftersom det var så det var - Cecilia kan aldrig bli mer än någons bekant - men nu har känslan av hur viktigt det är att få känna tillhörighet kommit tillbaka, för att jag helt enkelt inte orkar låtsas som att jag skulle ha några vänner där ute de få gånger jag kallpratar för att slippa erkänna hur saker ligger till. För visst är det så att ofrivillig ensamhet är tabubelagt. Ingen vill vara kompis med den som inga kompisar har, och ingen vet vad de skall svara när en vuxen människa öppet säger: "Jag har inga kompisar", som om det vore något fruktansvärt och beklagligt. Jag har hög social kompetens, jag kan uppföra mig (bland främlingar) och vill inte att folk skall se på mig med medlidande, lika litet som jag vill att de skall döma mig för att jag råkar tillhöra den minoritet som aldrig får till det och lyckas utveckla vänskaper eftersom ingen vill ha med mig att göra, som om jag skulle lida av en utvecklingsskada av något slag. Dessvärre är det precis vad folk tycks göra då de får reda på sanningen, och även fast det säger mer om dem och vilka ideal de tror på än om mig, är det oundvikligt att inte lida av det. - Det positiva med att enbart ha bekanta och inga riktiga vänner är att noll krav ställs, eftersom man aldrig hör av varandra till vardags. Det negativa är att man inte heller kan ställa några själv, och att man aldrig har någon att gå till då "mer än förkrossad" ligger närmast korrekt sinnesstämning.

Annars då?

Min kameras display, som tidigare fungerat så felfritt en kompaktkamera under 1500 kan, har slutat fungera två dagar efter att jag slängt garantin i städningen eftersom den ändå går ut i vinter. Vad är oddsen? Nu står jag än en gång utan kamera, när jag för en gångs skull behöver en.

Jag har 1250 gymnasiepoäng att läsa upp på två terminer. Jag kommer omöjligt att hinna, men måste om jag någon gång vill komma vidare med mitt liv och fortsätta på folkhögskola, för jag tänker inte sitta när jag är 26 och veta att jag inte kommit någonstans i min utveckling på ett decennium. Jag vill bli färdig med detta och inleda nya ångestfyllda projekt en gång för alla. Så till er som stönar över att ni har två, tre eller varför inte fem kurser att ta igen kan jag bara säga... nej, jag tänker inte ens säga det. - I augusti börjar jag att läsa sju stycken, har ännu fler kvar efter det, och jag kommer med all säkerhet att överväga självmord dagligen i min jungfrukammare ute på Hertsön. Jag kommer att gråta, skrika och slita i mitt slitna hår. Detta kommer att bli det värsta skolåret i mitt liv, men vad skulle jag annars göra? Det finns inga alternativ för en. Jag har precis kikat efter kurslitteratur, och bankkontot gråter tillsammans med mig.

Jag får fler och fler rynkor i pannan, trots att jag går ut mindre vilket gör att jag använder mindre smink (det är alltså inte det som är problemet utan helt enkelt dåliga gener). Det är nu det börjar arta sig, och ju fler mjukgörande produkter jag har, desto synligare blir de. Jag behöver något åtstramande och det fort, men trots evigt googlande, förfrågande och shoppande hittar jag ingenting som förbättrar situationen. Jag har lagt ner tusentals kronor på att testa olika serier för mitt ansikte, men det enda det resulterar i är allt sämre hy.

Med andra ord är allt toppen! Hur är det själv?

En sak är säker: Det blir inget presenterande för goda grannar och kaffelånande emellan i den nya bostaden. Efter en snabb titt på Eniro i kombination med Birthday står det klart att flertalet inneboende består av 17-åriga mansvalpar, resten är i +30-årsåldern (den enda som över huvud taget har åldern närmare död än födelse är den finskbrytande karln i gräsliga fritidskläder och en stirrande son mitt emot). Det här fick mig att vilja bryta ihop och att kunna tänka mig vilken annan lägenhet med delfiner på kaklet som helst. Det finns en gräns för hur mycket manligt sällskap jag klarar av utan att känna mig malplacerad och illa till mods, och att ha beslutat mig för att dela hem med en karl vilket kommer hämma mig pinsamt mycket i min vardag (dessutom tvinga mig att bära underlag 24/7 då jag inte klarar att visa mig utan det - så mycket för att försöka förbättra hyn) är nog så mycket för mig.

Jag som önskat äldre grannar att kunna hälsa på i trapphuset och få en trevlig sämja med, kanske någon som rentav skulle vara intresserad av att komma över och dricka det kaffe som lånats av dem och skåda vår interiör, inte ett gäng finniga 90-talister jag vet att jag kommer dra mig från att gå ut på grund av, som kommer tortera en med usel musik och ljudet av knullande barn. Hade jag velat åt dem hade jag bara kunnat betala 500 kronor per kurs att läsa och stanna kvar ett till år på gymnasiet - det hade kostat mig mindre än en månadshyra. Jag försöker tänka positivt; de tillhör inte generationen som ringer störningsjouren, men vad gör det när jag ändå inte kommer våga ge ifrån mig ett ljud eller ens har anledning att göra när jag kommer sitta med skolböcker åtta helvetiska timmar om dagen? Är det någon som kommer bli störd(are) så är det jag. Tre ord gånger tre: Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte!

Nu tänker jag gå och slå sönder mig själv. Det blir första gången på ett tag men det är det värt, för jag vill inte göra detta längre. Jag tänkte åka till Rusta och handla dyra stylingprodukter till lågt pris idag, men det känns helt poänglöst att göra nu.

Uppdatering 23:40: Det kanske märks att jag är en villaunge, som vantrivs vansinnigt i lägenhet och inte är van vid att leva ovanpå och under sina grannar, eller att behöva tänka på ljudnivån och rädas att passera dem för att slänga soporna, utan att ha dem på en gårds och och ett stakets avstånd. Jag hade kunnat behöva en mjukstart, men det är väl bara att uthärda och bita ihop de minimala getliknande tänderna. Förhoppningsvis är de inte hemma de timmar jag läser, sover då jag inte kan och låter som mest de timmar jag är så trött att jag somnar om så solen lyser rakt in i ögonen på mig, TV:n står på maximal volym och en mås tagit sig in genom fönstret och skiter i mitt ansikte samtidigt som någon dansar jitterbugg en meter ifrån det.

Idag vaknade jag så sent som klockan tre och har sedan dess inte lyft många fingrar, utom då jag skar upp litet mat åt den igelkott som spatserade i busken utanför. Daisy såg detta och blev minst sagt upprörd, varpå hon rusade in till sin egen matskål och satte igång en högljudd klagovisa. Min unge är sin adoptivmoder (d.v.s. mig) upp i dagen - hungrig och sjukligt svartsjuk.
Nu är jag i full gång med att städa datarummet/förrådet men distraheras av min egen storhet (inte bokstavligen, för en gångs skull) och förmåga att skriva gripande noveller redan i lågstadiet:



Fick även syn ett brev till mig själv(!) skrivet av mitt 13-åriga ungdomsjag. Jag önskar att jag hade tagit mig tid att skriva litet mer än så. Det sorgliga är att det inte känns fullt så avlägset att läsa som jag trodde det skulle göra.


Jag älskar att hitta gamla dokument man trodde var bortslängda för många år sedan. Ibland lönar det sig att vara en spara, även om ettårsprincipen jag försöker att gå efter i mitt städande har sina fördelar: Har man inte använt något på ett år - släng/skänk bort det! Det beror förvisso kanske också på vad man talar om. Noppriga gamla H&M-linnen införskaffade för 49 kronor och krympta i tvätten, som inte ens duger att dammtorka byrån man städar med, tillhör definitivt den kategorin.

Nej, dags att fortsätta stöket! I morgon är en ny dag, som inleds om mindre än tio minuter, och jag vill gärna ha hunnit fylla ytterligare en kasse innan dess. Förstår ni söderifrån förresten över huvud taget vad som menas med uttalet kasche om ni hör någon säga det? Jag har frågat ett par stycken tidigare om de inte kunnat hämta en kasche, vilket de trots sammanhanget inte förstod vad det var (men å andra sidan har de inte vetat mycket om något här i världen heller). Motsvarigheten påsche om "påse" finns tyvärr inte, men jag hade inte velat gå miste om att se kärleken sättas på prov när man uppmanar någon att gå och hämta en sportbil och det PRONTO!